Konsertrecension: The Falls Festival, Lorne, Australien 30-31/12

Efter två timmars promenad i tropisk hetta genom djungeln är jag äntligen där: På The Falls i Lorne. Festivalen anordnas för artonde året i rad, och sen några år tillbaka dessutom på två ställen samtidigt (banden spelar på ena stället ena dagen för att sedan flyga till det andra dagen därpå). Bortser man från den starka solen och det faktum att festivalen äger rum över nyårsafton, är The Falls ganska lik en svensk festival. Förvånansvärt är dock hur många band de har som man snarare hade förväntat sig att se på en scen för fem-sex år sedan (som Hot Hot Heat, Interpol och Cold War Kids). Förvånande är även hur mycket tid som ägnas tråkiga house-dj:s. Nedan följer kommentarer kring fem av festivalens spelningar.

Public Enemy
Framför hela Fear Of A Black Planet. Chuck D och hans gäng är ganska kul och svängiga ett tag, men sedan tröttnar man. Men jag kan ändå inte låta bli att le med ett band där hälften av människorna på scenen inte gör annat än att stå där och se tuffa ut. Och bandets musik håller fortfarande. Bättre än det mesta av den hiphop som finns ute på marknaden idag.

Morning Benders
Släppte ett av förra årets skönaste album. Musiken gör sig bäst i värmen, gärna med vågornas brus i bakgrunden. Men i gassande värme på festival med en kall öl i handen är heller inte fel. (Jag kan dock tänka mig att det skulle vara ganska mysigt att bevittna dem spela på en liten svensk klubb också). Detta sagt, live är de inte så kul. De ser ut som ett gäng ungar som inte hade något annat för sig efter skolan än att starta ett band. Sångarens ankmoves ger dock pluspoäng. Plus ett de väljer att avsluta de flesta låtar med noisepartier på cirka två sekunder.

The National
Innan de går på tänker jag “det här lär väl bli rätt stelbent” och “undrar om ‘Fake Empire’ kommer att bli magisk?”. Ja, det blir rätt stelbent. Om man bortser från bandets fantastiske, och smått grånade, frontfigur Matt Berninger. Han studsar runt på scenen samtidigt som han utstrålar en enorm pondus. Och som bäst blir det när han släpper loss rejält och skriker sig igenom låtarna. Och ja: “Fake Emire” var magisk.

Joan Jett & The Blockhearts
Jag funderar på om det är punk eller bara dumdristigt att börja spelningen med största hitten - “Bad Reputation” - men ångrar mig snabbt. Gammal är äldst och Joan levererar en härlig spelning med allsång och dans till nästan varje låt. Det finns sämre sätt att fira in ett nytt år än i Joan Jetts sällskap. Och ja, hon spelar “I Love Rock’n’roll” också. Och ja, det är kanske hennes största hit.

Sleigh Bells
Ärligt talat, jag vet inte vad jag ska tycka. Ibland är jag lyrisk, ibland bara förbannad. För visst låter det fantastiskt och visst låter det mycket. Men när det mesta av musiken bara dundrar ut ur högtalarna utan att det är någon på scenen som framställer ljuden, blir jag lite besviken. För det är bara (det mesta av) sången och (det mesta av) gitarren som faktiskt framförs live. Detta för tankarna till plojband som The Tough Alliance. De hade gott kunnat ha med sig några extra musiker på scenen, även om det på skiva inte är framfört på traditionella instrument, så hade det lätt kunnat överföras till sådana.

Andra band som spelade på festivalen och som är värda att gå och se om man får chansen är: The Beautiful Girls (låter som om Jack Johnson inspirerats av Red Hot Chili Peppers och Cake), Jamaica (dansant musik från Frankrike, en sverigespelning har tidigare recenserats här på Popbrus), Dan Kelly’s Dream Band (rockmusik med typisk australiensisk humor), Tijuana Cartel (galen musik som minner om Manu Chao och Beirut), Beardyman (gör alla ljud med munnen som han sedan samplar för att få igång en dansant drum and bass-musik som spöar alla festivalens dj:s), Daara J Family (hiphop från Senegal som skulle kunna få vilken festival som helst att vibrera) samt Junip (att José Gonzales satsade på solokarriären känns mycket märkligt när man hör hans band, som kanske inte är det mest spännande som finna att se, men ljusår mer spännande än hans solospelningar).