Månadens skiva: The Raveonettes - Lust Lust Lust

Lyssna på Lust Lust Lust på Spotify!

Rasmus:

Vad är det som gör den här musiken så tilltalande? Vad är det som gör att vi älskar Beach Fossils, The Pains Of Being Pure At Heart, Comet Gain och The Raveonettes? Varför kan det betyda så mycket att trycka distpedalen i botten; hur kommer det sig att detta kan lyfta en låt till skyarna?
Kanske är det den aggressivitet som detta ljud förmedlar och då låter melodier och sång spela på andra känslor. Det blir punk - samtidigt som det blir pop. All den stress och de aggressioner man samlat på sig under dagen bara rinner av, samtidigt som det gör en glad och det går att dansa till. Om det är de känslorna bandet i fråga vill förmedla.
Men samtidigt som detta leder till en bredd i känslospektrat leder det även till en bredd när det kommer till utfyllnad i ljudbilden: det går knappt att få in mer. Och spelar du dåligt så märks det mindre.

Oavsett vilket. The Raveonettes är ett underbart band och Lust Lust Lust är en underbar skiva. Oftast blir de här banden ännu bättre när man läser om deras tankar och om det som finns runt musiken. Som att The Pains Of Being Pure At Heart tog sitt namn från en barnbok som aldrig gavs ut. Eller att The Raveonettes satte upp ett antal regler inför sitt första album, Whip It On: Hela skivan skulle gå i b-moll. Låtarna fick inte bestå av mer än tre ackord utöver det. De fick som längst vara tre minuter och inga cymbaler fick användas.

Fast ändå: allra bäst är musiken. Och allra bäst är musiken när den distar som mest. Som i inledande "Aly, Walk With Me". "Sad Transmission" är jävligt skön den med, men inte enbart på grund av distorsionen: det är en klockren poplåt.
Och det är just detta som gör att The Raveonettes sticker ut från mängden noisepopband: förmågan att skriva perfekta små poppärlor. Det och Sharin Foos säreget släpiga stämma.


Jakob:

Jag minns mitt första möte med The Raveonettes, tv 4 visade MTV Up North, ett listprogram med ny musik från norden. Jag minns inte vilken låt det var som medverkade på listan men jag vill minnas att den lät väldigt radioindie, sådär smygalternativ utan att egentligen vara spännande alls. Men när jag lyssnar på Lust Lust Lust så börjar jag undra om jag kan ha misstagit mig, för det här är bra, riktigt bra.

Innan jag sätter igång skivan så fruktar jag det värsta, endast baserat på mitt minne, men redan under första låten så har jag helt omvärderat bandet. "Aly, Walk With Me" börjar nämligen med ett dystert beat som drar åt triphop-hållet, efter en stund så kommer några skräniga gitarrer in och strax därefter en släpig kvinnoröst. När gitarrerna sen får fritt spelrum och fyller ljudbilden med brus så finns det inget tvivel om det längre, det här är bra, riktigt jävla bra.

Efter den inledande golvningen så känns de nästkommande två spåren lite tama, inte dåliga men inte alls i samma klass som första spåret. Som tur är så vänder det på fjärde låten, en sockersöt popdänga vid namn "Dead Sound" där gitarrerna får leva rövare igen och dränka låten i distat brus. Därefter håller skivan en högre klass, mer shoegazer-känsla och inte så genomdystert som de inledande spåren.

Lust Lust Lust är kanske inte en platta jag kommer återkomma till gång på gång, men det är definitivt inte sista gången jag lyssnar på den heller. För det är trots allt finfin bruspop och ibland är det allt jag begär.


Anton:

Det är första gången jag lyssnar på The Raveonettes och utan att ha haft en aning om vilken sorts musik som väntade mig så hör jag redan efter bara några sekunders lyssnande vad jag har att vänta de elva nästföljande låtarna. På bara 15 sekunder i den inledande "Aly, Walk With Me" lyckas den danska duon presentera sitt mystiska, melodiösa och skräniga sound som har starka likheter med The Jesus & Mary Chain. Efter hand får oljud mer och mer plats. Jag anser att det kan vara förödande att använda för mycket oljud då oljud, på samma sätt som det kan göra en låt helt fantastisk, kan göra en låt helt meningslös och dålig. The Raveonettes lyckas dock höja låtarna med sitt skräniga elgitarrljud, efter hand förstår man att det är just det skräniga elgitarrljudet som sätter The Raveonettes-stämpel på låtarna.

Bästa låt är "You Want The Candy" i vilken bandet blandar tweepopmelodier med en vägg av distorsion, lite som The Pains Of Being Pure At Heart, fast hårdare.