Den största kritiken som framförts mot skivan är att den är monoton och inte speciellt nyskapande. Och jag kan inte låta bli att hålla med när fjärde spåret drar igång och Jen Weidl sjunger precis som hon gjort i föregående spår, med samma effekter på rösten och samma urvattnade känsla. 13 spår är ungefär tio för många för denna skiva. Men visst finns det ett par bra spår (om inte fler) om man betar av skivan i stycken och inte strecklyssnar. Introspåret Dreaming är exempelvis en helt fantastiskt mysig twee-poplåt där såväl sång som catchiga gitarrslingor sitter där de ska. Jag är också svag för vemodiga I Never Would som sätts i kontrast mot Dreaming i spåret innan och lyfts på så sätt från att vara mer än bara medioker.
Dessvärre är detta en skiva som hade vunnit på att vara betydligt kortare, haft mindre reverb på sången eller helt enkelt satsat mer på sångskrivandet. Det går dock inte att förneka att det finns rikligt med potential för detta band. Lite mer tid i studion, lite mer tid att skriva texter och annat finlir så kommer Seapony skapa mästerverk. Men med textrader som följande så förtjänar man inte att ge ut en enda låt, än mindre 13:
"I miss you every day . I wish you'd stay"
Inlägg
De har nu släppt ett nyt album vid namn Falling som är ett storverk! Samma stil och sound men ändå så mycket bättre. Ännu bättre på sitt hantverk.
SvaraRadera