Skiva: Squinch Owl - Homeward Bound

Squinch Owl är namnet på den bästa folkmusiken just nu. Folk av den typen "ensam person som kompar sig själv på akustiska instrument", i Squinch Owls fall främst banjo, dragspel och gitarr. Lägg till en fantastiskt skrovlig röst som skickar rysningar genom kroppen så har du ett vinnande koncept.

Squnich Owl rör sig inom folkpunksfären utan att egentligen tillhöra den rent musikaliskt, för även om det kanske är lite mer rakt på en den mesta folk som brukar höras så finns det inte mycket punkigt här. Mycket fokus ligger på rösten, med all rätt, för den är underbar. Även låtmaterialet är något utöver det vanliga och varje låt känns snudd på perfekt.

Men sen finns det ändå en låt som sticker ut lite sådär extra, I Am Always Coming Home. Den börjar med en ensam röst och en banjo som slår ackord och allt är vackert så, den skulle vara underbar om det var allt. Men när kontrabasen och dragspelet gör entré efter ungefär en minut så kan jag verkligen inte värja mig, det här är verkligen bland det bästa jag hört på mycket länge. Och det inom en genre som jag inte ens lyssnar speciellt mycket på, vilket säger en hel del om Squinch Owls storhet.