Några demos har det blivit och för
två år sedan kom debut-ep:n. Sedan kom skrivkrampen och Everett
Parker, eller Daniel Börjesson, som han egentligen heter, stack till
USA och körde runt i några veckor och skrev låtar. Sedan in i
sovrummet och ett övergivet skyddsrum för att spela in
debutalbumet. Och trots detta: det låter som det alltid gjort i
Everett Parkers värld.
Inget ont i det, jag har alltid gillat
musiken som Daniel gör. Det är svensk americana när den är som
bäst. Som Christian Kjellvander fast bättre och med mer nerv.
Smutsigare. Everett Parker är en av alla dessa trubadurer, ensamma
(eller nästan ensamma) med sina gitarrer, som egentligen borde gå
en spårlöst förbi, men som av någon anledning ändå fastnar och
håller sig kvar i medvetandet. Kanske är det det smutsiga soundet.
Kanske den rossliga rösten. Kanske att det låter som att han känner
det han sjunger och sjunger om det han känner, att känslorna
vibrerar på stämbanden. Kanske är det allt det där tillsammans.
Jag har som sagt alltid gillat Everett
Parker och debutalbumet är varken bättre eller sämre än det han
gjort innan. Vilket är synd. För det behövs något mer. Även om
det är bra är det fortfarande lite för anonymt för att ge skivan
ett högre betyg. Parker spelar på samma spelplan som exempelvis
Andi Almqvist, men Andi har tagit ut svängarna mer än Parker.
Kanske är det vad som behövs inför nästa skiva, kanske är det
bara ett större antal låtar att välja mellan, så att han
verkligen kan välja russinen ur kakan. För det här är bra, och
stundtals glimmar det till rejält, som i ”Once In The Exitroom”,
”Long breath of winter” och ”Without You I'm Just Me”. Hade
han hållit den kvaliteten lite oftare hade han kunnat bli en ny, och
skitigare, Tallest Man On Earth. Till dess får han nöja sig med att
”bara” vara bra, och fortsätter han med det kommer jag att
fortsätta lyssna, men han har det i sig att bli ännu bättre.
Skivan finns även på Spotify:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar