Norska Marit Larsen började sin karriär i flickduon M2M och hade någon one-hit-wonder i Norge. Sen blev det väldans tyst. Precis så tyst som det kan bli när man varit barnidol. Man har valet att tillhöra en nostalgisk lista med störande sommarplågor tio år i framtiden eller utvecklas musikaliskt i en helt ny riktning. Marit Larsen gjorde det sistnämnda, och tur är väl det. I år kom skivan Spark, som är hennes tredje album som soloartist, och den visar precis hur utveckling ska se ut.
Jag har tidigare tipsat om låten Don't Move som tillhör ett av de vassare spåren på skivan, men jag tycker hela albumet förtjänar åtminstone en genomlyssning. Hon har något speciellt. Inte ett eget sound, inte speciellt fantastiska texter eller ens en nyskapande produktion. Nej. Hon har en känsla för melodier. Att förstumma mig när jag tror att jag vet vad som ska komma. En känsla för små, men ack så betydelsefulla, detaljer som gör varenda låt värd att lyssna på åtminstone några gånger. Missförstå mig inte; det är inte årets bästa skiva. Men det är en jämn och detaljrik skiva som ger dina öron lite nya trevliga intryck framåt årets slut.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar