Månadens skiva v. 8: Glesbygd'n - Tid'n Lid

Jakob:

Vemodsreggae med sång på Norrländska, kan det bli mer svenskt än så här? Glesbygd'n har de senaste åren kramat ur den Jamaicanska känslan ur baktakten och istället bytt ut den mot känslan av kalhyggen, vinter och en längtan efter något mer än den konsumtionshets som präglar samhället idag.

Tid'n Lid är Glesbygd'ns andra skiva och i mitt tycke inte lika klockren som debuten Ärtes Jord'n. Det saknas låtar som sätter sig efter en lyssning, väldigt många lunkar förbi i maklig takt för att försvinna lika fort som de kom. Men detta är antagligen mest på grund av att jag inte lyssnat på denna skivan i närheten av lika mycket som debuten, för rent musikaliskt så är det samma sak, inte mycket har ändrats, varken till det bättre eller det sämre. Låtarna går i moll och texterna är fyllda med samhällskritik. Detta är en helt okej uppföljare, du får samma sak som på första plattan, och det är på intet vis en dålig grej, gillade man den första så gillar man den här skivan också, och gillar det, det gör jag, men det glänser inte riktigt till, kanske för att man vet vad man har att vänta sig. När jag lyssnade på Glesbygd'n första gången så blev jag tagen av deras musik, den kändes genuint Norrländsk trots att den gick i baktakt. Det gör den fortfarande, men överraskningsmomentet finns inte kvar.

Men en låt glänser till över de andra. Avslutande Áigi Ve Simon Issát Marainen värmer i själen med sin underbara jojk, som jag antar framförs av just Simon Issát Marainen. Just jojken är det som lyfter låten från väldigt bra till fantastisk, den kommer och går och lämnar fritt spelrum åt musikerna att leverera molldub med doft av mossa och lav. Och just mossa och lav är något som svensk baktakt tyvärr allt för ofta saknar.


Rasmus:

Utanför fönstret ligger snön i djupa drivor. Manslånga istappar hänger från taken. Tak som stup i kvarten rasar in på grund av den börda snön utgör. Tåg ställs in och kollektivtrafiken är ett kaos…

Nej, Glesbygd’n är inget jag är jättesugen på att lyssna på under dessa omständigheter. Men allteftersom skivan spelar blir det också mörkare utomhus, och årstiden göms bakom anonyma svarta fönster. Jag börjar gunga med till musiken.

Jag är inget stort fan av reggae i allmänhet och svensk reggae i synnerhet. Men ibland tänder det till. Vissa varma sommardagar kan ni se mig sitta i en bil lyssnandes på ovan nämnda genre. Och vissa ljumna sommarnätter kan ni se mig skaka mina lurviga till detsamma.

Jag ställer mig ytterst schizofrent till musiken som sprider sig i lägenheten. Men det har ingenting med dess kvalitet att göra – jag gillar det jag hör – nej det är associationerna som gör mig villrådig. Å ena sidan tänker jag på fina somrar i det förflutna och en förhoppningsvis fin sommar om bara några månader (kanske delvis tillsammans med Tid’n Lid). Å andra sidan inser jag att det verkligen inte råder värme på andra sidan de tjocka stenväggar som står mellan mig och omvärlden. Och bristen på värme gör mig lite dyster.

Men mest myser jag i värmen som kommer från stereon min. Sluter ögonen och tänker på nätter som aldrig tar slut, festivaler och nakenbad.


Anton:

Visst är det härligt att lyssna på den norrländska dialekten som tillsammans med den baktaktsfasta musiken skapar en bild av skoghuggande hippiemänniskor i lusekoftor som skankar runt i någon timmerstuga mitt i den norrländska urskogen flera mil från närmsta eluttag och internetuppkoppling. Om man sedan lyssnar på texterna så hör man att den uppmålade bilden kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Glesbygd’n sjunger om vemod och om politik och man förstår att bandet är mer upplyst än större delen av Sveriges befolkning. Jag vill dock inte rasera min ursprungliga bild allt för mycket, för det är delvis den som håller modet uppe då jag egentligen har väldigt svårt för svensk reggea. Det är lite för ointressant, och stundtals är det lite för segt, men med en norrländsk ärlighet och bra musikaliska insatser så är betyget ändå fullt godkänt. Jag kan förstå att de som gillar genren älskar Glesbygd’n.