Veckans skiva v.7: Bright Eyes - Letting Off The Happiness

Skivan finns på SPOTIFY.

Först släpper helvetet lös; folk skriker i plågor, saker går sönder och det är ett allmänt oväsen. Helvetet tonas sedan ner lite, men det kommer alltid att följa en med i bakgrunden. Det går inte att bortse från. För att dölja det inferno som pågår bjuds vi istället på en desperat akustisk gitarr. Men det imaginära lugnet får bara fortgå i tolv sekunder. Sedan öppnar Conor Oberst munnen. Och här har vi en man som inte varit nere i helvetet för att sedan återvända och berätta om det. Nej, här har vi en man som befinner sig i helvetet. Då talar vi inte om ett imaginärt Dantes Inferno. Nej, detta är det introverta helvete som alla kan få uppleva om de har otur. I Sverige drabbas 35 procent av befolkningen någon gång i livet av depression. Många av dessa under årets mörkare månader.

”I dreamt of a fever,
one that would cure me of this cold winter set heart,
with heat to melt these frozen tears, and burned with reasons
as to carry on”

För någonstans måste väl ändå energin finnas som kan ta en tillbaka till det goda livet? Någonstans skymtar väl ändå våren? Men Oberst sjunger inte bara om en inre vinter. För samtidigt som den då 17-årige Conor ligger vaken på nätterna och vrider sig i sin säng, pågår vintern utanför fönstret. Och ibland kan det vara svårt att veta vilken vinter han sjunger om. Vilket är en av låtens starkaste sidor. Att man dessutom tror på varenda ord gör inte det hela sämre.

Men så kommer man då till en punkt då det inte finns någon annan utväg än att ta till flaskan:

“And so I drink to stay warm,
and to kill selected memories,
cause I just can’t think anymore about that or about her tonight.
and I give myself three days to feel better,
or else I swear I'll drive right off a fucking cliff,
cause if I can’t learn to make myself feel better,
how can I expect anyone else to give a shit?”

“If Winter Ends” heter låten som inleder Letting Off The Happiness. Och den är ett litet mästerverk. Ingen annan låt har varken tidigare eller senare bättre beskrivit känslan den inre vintern bättre. Oavsett hur resten av skivan hade låtit, så hade det därför varit en bra skiva. Nu är resten av skivan också riktigt bra. Men aldrig riktigt lika bra som ”If Winter Ends”. Och där och då, i slutet av förra århundradet, påbörjades Conor Obersts storhetstid. En tid som pågår än idag.

“And if the perfect spring is waiting somewhere,
just take me there,
just take me there,
just take me there,
and say and lie to me and say,
and lie to me and say,
it’s gonna be alright,
it's gonna be alright,
Yeah, you worry too much kid,
it's gonna be alright”