Det finns säkerligen många som inte kommer dela min glädje över den här skivan. Och jag förstår dem. Tropisk popmusik borde få de flesta att rygga tillbaka. Men inte när det görs så här snyggt. El Guincho känns som om Panda Bear hade gått ner sig i världsmusikträsket.Inledande Bombay med sina samplade oljefat sätter vibben för hela skivan. Dansant, glatt och sväningt som tusan. Pablo Díaz-Reixa, mannen som döljer sig bakom namnet El Guincho, sjunger då och då under skivans gång stämmor med sig själv, vilket spär på Panda Bear-vibbarna ytterliggare. Och det låter underbart. Faktum är att skivan inte har en dålig sekund. Inte ens saxofonen i Muerte Midi avskräcker mig trots sin sliskighet.
Trots detta så lever Pop Negro inte riktigt upp till föregångaren Alegranza, som var en av 2007 års absoluta bästa skivor. Säkerligen kommer även Pop Negro figurera på kommande årsbästa-lista, men dess avsaknad av klockrena "hits" gör att den kommer få en något mer modest placering än Pablos tidigare fullängdare fick.
Lyssna på El Guincho – Pop Negro på Spotify!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar