Skivrecension: Bror Gunnar Jansson a.k.a. Gugges Enmanna - Bror Gunnar Jansson

"Oh...
The Lord, the Lord has left us all
in our pain
in our misery"

Med dessa suggestiva och mörka textrader, sjungna över ett uråldrigt bluessound, inleder Bror Gunnar Jansson a.k.a. Gugges Enmanna sitt självbetitlade debutalbum. Man färdas direkt 100 år tillbaka i tiden in i den amerikanska södern, och musiken sätter fart på fantasin. Blicken blir suddig för all krutrök, luktsinnet får sig en törn av doften från whiskey blandat med ek och tjära, och öronen bedövas av djävulens musik - bluesen.

Till många av låtarna på skivan har Göteborgssonen Bror Gunnar Jansson hämtad inspiration från gamla amerikanska förlagor. Detta visar dels hans otroliga kunskap om den amerikanska musikskatten men är även ett exempel på hur bluesmusiker arbetade i början av 1900-talet. Man hämtade inspiration från andra musikers historier och skapade sina egna berättelser. Den tidiga bluesen är en genre som bygger på berättande, på känsla och på improvisation och alla tre delarna behärskar Bror Gunnar Jansson på ett gediget sätt.

På skivans andra spår, Mary Lee, får man för första gången stifta bekantskap med William "Billy Mean" Joseph Dean. Hans djupt kristna mor, Mary Lee, låter honom inte sjunga eller dansa då detta är allvarliga synder. Men William struntar i moderns förbud och bestämmer sig för att bli den största syndaren någonsin. Tyvärr slutar inte synderna med sång och dans utan i nästa låt på skivan, Pretty Polly, lurar William med sig den söta Polly upp bland bergen för att sedan hugga henne i hjärtat med sin kniv.

"The Devil dwells in the whiskey glass

black crow cryin' in the tree

Death is waiting on the porch

I know he's waiting there for me"

Texten ovan är hämtad från låten William Joseph Dean som handlar om Billy Means sista skälvande timmar i livet. Bror Gunnar Jansson sätter sig in i karaktären William på ett övertygande sätt och förmedlar låten med en ondskefull och grym sångröst.

Allt på skivan handlar dock inte om William Joseph Dean. Trots att jag hittills mestadels har redogjort för texterna så är det ändå musikens förtjänst att låtarna förmedlar den genuina blueskänsla som de gör. Bror Gunnar må spela helt själv men han låter likväl som ett helt band. Medan händerna är upptagna med att få ut så mycket ljud som möjligt från gitarren så är fötterna sysselsatta med att spela på en bastrumma (som egentligen är ett gitarrcase) och på en virveltrumma. På detta sätt kan han få till ett otroligt sväng vilket kanske bäst visas i My Gal Drinks So Much Whiskey That She Stagger In Her Sleep.

Som avslutning på skivan hyllar Bror Gunnar banjoisten och sångaren B.F. Shelton med den vackra och melankoliska låten The Wandering Spirit Of B.F Shelton vilket blir ett utmärkt sätt att knyta ihop säcken på ett av årets bästa album hittills.

Skivan släpptes i fredags, dels av Bror Gunnar Jansson själv, men även av skivbolaget The Greatest Records. Som sig bör så finns den endast att köpa på vinyl, och i en limiterad upplaga.