Skivrecension: Trio Gordon - Trio Gordon & Andreas W Andersson

Kan en musikgenre som formades för över 100 år sedan och hade sin storhetstid på 1930-talet kännas nyskapande 2012? Malmö- och Göteborgsbandet Trio Gordon hjälper oss att svara ja på den frågan. Som ni kanske har listat ut handlar det om jazz, men inte om den svåra genre som dina fördomar kanske tror. Istället lägger Trio Gordon vikt vid tydliga och snillrika melodier och blandar finurligt in element från såväl bluesen som popen och den amerikanska folkmusiken. Resultatet blir en skiva med målande och tankeväckande låtar där känsla går före virtuositet.

Utan att vara någon expert på jazzgenren så känns det som att den har fått ett uppsving genom yngre musiker som tolkar genren utifrån dagens musiksfär. Trio Gordon är ett exempel på nutidens fusion mellan populärmusik och den traditionella jazzen. Även Daniel Ögren, som släppte sitt debutalbum Laponia förra året, kan läggas till bland dessa exempel. Det som är gemensamt för de två är att de vill säga något med musiken och inte visa att man kan spela snabbt. Man spelar efter att en ton med känsla kan säga så mycket mer än tusen utan.

Trio Gordon spelar på ett nästan återhållsamt men ändå dynamiskt sätt. På fyra av de tio låtarna som utgör skivan får bandet hjälp av saxofonisten Andreas W Andersson som med sin barytonsaxofon tillför en extra dimension till trions begränsande uppsättning med gitarr, ståbas och trummor. Den ensammaste båten, Fina och Håll i hatten är höjdpunkterna på Trio Gordons debutskiva - en skiva som visar att jazzen fortfarande lever.