Jag har tidigare sett Magic Numbers live tre gånger. Samtliga gånger med ett leende över hela ansiktet. Det finns inte en människa på scenen som man inte blir lite kär i varje gång man ser dem på just en scen (förutom möjligtvis Sean Gannon som mest sitter och ser bitter ut bakom trummorna). De andra behöver inte göra mycket för att få mig att le. De är ju bara så... mysiga. Att de dessutom stundtals levererar musik som får hela publiken att logdansa gör dem till en utmärkt festivalbokning. Konstigt då att just den här bokningen gjordes bara någon dag innan den ägde rum för att Mumford and Sons ställde in (Romeo Stodart tackar Marcus Mumford på svenska för detta). Och kanske är det just därför bandet inte riktigt lever upp till förväntningarna. För de befann sig i studion när Hultsfred ringde. De är inte riktigt varma i kläderna. Visst, Romeo ser ut som en stor nallebjörn som du bara vill krama och som ler hela tiden. Hans syster Michele är minst lika glad och dansar fantastiskt bakom sin bas. Angela sjunger helt fantastiskt och har ett leende som kan få vem som helst att bli glad. Och Sean sitter och ser bitter ut. Vad mer kan man begära? Lite mer logdansande! Kanske beror det på att de inte var beredda på att spela. Kanske beror det på att publiken inte var beredda på att de skulle spela. Men spelningen vid Hulingen är stelare än The Magic Numbers konserter brukar vara. Visst, låtar som "The Mule" och "Long Legs" får igång publiken någorlunda. Men under de omständigheter som rådde hade de nog behövt slänga in dansanta klassiker som "Mornings Eleven" och "The Beard" för att spelningen verkligen skulle tagit fart. Men inte ska man klaga, för det fanns nog ingen som gick därifrån utan ett leende på läpparna. Och de som inte sett bandet tidigare vet nog inte vad de gick miste om den här gången. Boka dem igen nästa år!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar