Konsertrecension: Noel Gallagher's High Flying Birds, Hultsfredsfestivalen, 16/6

Noel Gallaghers skiva från förra året var varken bra eller dålig. Den lät som Oasis. Bättre än deras sista skivor. Sämre än de första. Men en legend är alltid en legend och det är alltid kul att se. Framförallt om man lyssnat på dem och gillat det. Och det har jag. Jakob på Popbrus hånar mig för att jag gillar Oasis. Men deras första plattor är fan bra. Det hade jag inte förväntat mig att Noel anno 2012 skulle vara.

Så jag gick dit utan förväntningar. Och jag blev överraskad. För det var bra, det bästa jag såg under hela dagen faktiskt. För det här är den sortens bredbenta musik som gör sig bra live sent på kvällen. Jag vete fan om Oasis hade gjort det. De hade nog bara känts blasé. Men Noel känns mer som en kille som spelat i ett framgångsrikt band och nu gått solo. Vilket han också är. Och han har självinsikt nog att inse att publiken kommit för att höra Oasis-låtar. Vilket de alltså också får.

Konserten har inte en död stund. Och det svänger mer än vad man trodde att den här killen var kapabel till. Låtarna från nya skivan lyfter, men bäst blir det ändå när han kör gamla hits som "Little by Little", "Half The World Away" och avslutande "Don't Look Back in Anger". Grattis Noel till en lyckad spelning och du blivit av med brorsan (för ärligt talat: Beady Eye!?).