Skivrecension: The Tallest Man On Earth - There´s No Leaving Now

Sommaren 2010 trollband Kristian Matsson mig med skivan The Wild Hunt vilket var hans andra album under artistnamnet The Tallest Man On Earth. Det frenetiska gitarrspelandet, den energiska sången och den nästan punkiga attityden i framförandet fick mig att knappt lyssna på något annat under flera månaders tid. Till spelningen på Way Out West samma sommar väntade jag mig ett musikaliskt yrväder på Annedalskyrkans scen, istället fick jag en mysig dalmas i ultrarapid. Den bild jag hade målat upp av The Tallest Man On Earth genom att lyssna på hans skivor stämde inte alls överens med den person jag såg live. Visst var det samma låtar men de framfördes bra mycket saktare och inte alls lika rappt, och den punkiga attityd som jag hade målat upp var långt ifrån sann. Några månader senare släpptes EP:n Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird som gick i samma anda som spelningen på Way Out West - mer mysigt än fartfyllt. Jag gillade skivan men hoppades på att det bara var ett lugn före den stundade stormen - jag hade fel.

The Tallest Man On Earths tredje album, There´s No Leaving Now, är långt ifrån den storm jag hoppades på. Matsson låter mer tillbakalutad än tidigare, jobbar inte alls lika hårt för att klämma ut så mycket ljud som möjligt ur sin raspiga stämma, och det frenetiska gitarrspelandet är så gott som borta. Vackert, ett ord som jag tidigare aldrig associerat med The Tallest Man On Earths musik, är nästan ett oundvikligt uttryck för att beskriva skivan. Ett nytt tilltag är att Matssons sång och gitarrspel på vissa låtar ackompanjeras av ett minimalistiskt komp av trummor och orgel. På något sätt känns skivan mer tillrättalagd än de tidigare, eller också är den bara mer genomtänkt och planerad.

Med låtar som Leading Me Now, 1904 och Wind And Walls visar Matsson dock att han är en av Sveriges bästa låtskrivare och artister, och därför smärtar det mig en aning att inte kunna ge skivan ett högre betyg än en trea. Kanske kommer jag en dag kunna acceptera The Tallest Man On Earths musik som något vackert och mysigt men än så länge lyser min bild av Matsson som det punkiga folkyrvädret från Dalarna allt för starkt.