Skivrecension: Anna von Hausswolff - Ceremony

Det ligger något magiskt i fusionen mellan Anna von Hausswolffs musik och Annedalskyrkans väldiga kyrkovalv. Det magiska samspelet visade sig första gången under Way Out West 2009 då Anna von Hausswolff fullkomligen golvade publiken med sin mörka, sköra och känslosamma musik. Ett knappt år senare släppte hon sitt debutalbum Singing From The Grave och vid det laget hade vetskapen om undret i Annedal spridit sig och skivan hyllades nästan obönhörligen - med all rätt.

Många har sett fram emot en uppföljare och lika många lär ha längtat ännu mer i och med vetskapen om att den nya skivan hade spelats in i just Annedalskyrkan. Att pianot, som är grunden på Singing From The Grave,  till största delen har bytts ut mot en gigantisk kyrkoorgel är på sätt och vis både häpnadsväckande och logiskt. För vem skulle ha valt att lämna sin lyckade och trygga plats vid pianot för ett urgammalt och främmande instrument som en orgel om inte Anna von Hausswolff?

Ceremony är stundtals nästan för tung, för känslosam och för mörk. Ibland lyser en strimma hopp igenom, men en kort stund senare dränks ljuset i en vägg av bäckmörker, dysterhet och dissonans. Den melankoli som fanns på Singing From The Grave har nått en ny nivå på Ceremony. Kanske beror det på att ljudbilden är större på Ceremony och att de instrumentala partierna är längre och tar mer plats. Anna von Hausswolffs sång känns aldrig saknad men när hon väl sjunger vill man aldrig att hon ska sluta. Som bäst låter hon när orgeln lämnar den djupaste basen och spelar i ett högre register. Då får sången mer utrymme och kan flyta obehindrat över den annars blytunga ljudbilden.

På Ceremony har Anna von Hausswolff på ett sätt tagit orgeln in i den populärkulturella musikvärlden men orgeln har på samma sätt fört von Hausswolff in i den nyklassiska musiken. Kanske är det just denna blandning som gör fusionen mellan Anna von Hausswolff och Annedalskyrkan så magisk.