Veckans tips v. 14

Spelningar:

Under den kommande veckan pågår Umeå Open som detta året bjuder på bland annat Plura & Carla, Britta Persson, Syket, Glesbygd'n, Samling, Cult Of Luna och Shout Out Louds.

På onsdag har Division Of Laura Lee releasefest för den nya skivan Tree. Platsen är Nefertiti i Göteborg.

På fredag spelar Stefan Sundström på Stora teatern i Göteborg.

Förra veckan släppte This Is Head den nya albumet The Album ID (recension), på fredag har de releasefest på Debaser i Malmö. 

The Concretes-medlemmen Maria Eriksson gör en solospelning på Debaser Slussen i Stockholm på fredag.

På fredag lirar Daniel Gilbert på Pustervik i Göteborg.

På lördag spelar Olle Ljungström på Lorensbergsteatern i Göteborg. Spelningen är slutsåld, men extrakonsert har satts in.

Syket spelar på fredag på Färgfabriken i Stockholm.

På lördag spelar även Mattias Alkbergs begravning i Göteborg. Där är det Stora teatern som gäller.

På lördag har det spännande bandet Mire Kay releasespelning för sitt nya album A Rising Tide Lifts All Boats på Inkonst i Malmö.


Skivor:

The Knife släpper det efterlängtade albumet Shaking The Habitual.

Göteborgssonen Daniel Gilbert släpper skivan Nowadays Daniel Can't Even Sing.

Syket är tillbaka med nya Can You Keep A Secret?.

Mire Kay släpper debutalbumet A Rising Tide Lifts All Boats.

Division Of Laura Lee släpper det nya albumet Tree.

Flaming Lips släpper i veckan Terror som blir bandet trettonde i ordningen.

Skiva: Patti Smith Group - Easter

Det har blivit en tradition här på Popbrus; att tipsa om denna skiva så här runt påsk. Så därför får ni denna skiva även detta år. Vill ni läsa om den igen så gör ni det HÄR.

Skivrecension: This Is Head - The Album ID

För tre år sedan släppte Malmöbandet This Is Head debutalbumet 0001 och året efter vann de pris som "Årets pop" på P3-guldgalan - enligt mig ett av de mest välförtjänta musikpriserna som delats ut. När nu uppföljaren The Album ID släpps så har bandet lämnat metoden att namnge låtar med siffror men har hållit fast vid, och utvecklat, sitt egna och unika sound.

This Is Head skapar popmelodier maskerade i låtar utan fasta ramar, utan den konventionella uppbyggnaden av verser och refränger och utan baktanken att tillfredsställa något annat än sina egna konstnärssjälar. Trots det blir musiken aldrig spretig eller svårlyssnad utan alla delar faller på plats i ett logiskt mönster, vilket inte minst visas i den instrumentala låten XVI.

Till skillnad från debutalbumet så är krautelementen denna gången mer subtila samtidigt som den monotona grunden är aningen mer varierad. Musiken och produktionen är ytterst genomarbetad och varje ton verkar vara spelad med en tanke om vad som är bäst för låten. I låtar som Staring Lenses, A B Version och Illumination spelar This Is Head ut hela sitt register och visar sin storhet.

Med The Album ID så har This Is Head inte bara skapat ett av årets hittills bästa album utan även slagit fast att de är ett av Sveriges mest intressanta och främsta band.

Singel: Uncle Acid & The Deadbeats - Poison Apple/Under The Spell

Den femtonde april släpper Uncle Acid & The Deadbeats sin tredje platta (om man räknar självsläpta Volume 1 som en platta) Mind Control. Och återigen bjuder de på hårdrock som hårdrock ska låta. Med en lagom avvägd blandning av psykedelisk rock och doom metal så serverar de på första singeln från plattan trevliga riff, en lagom smutsig ljudbild och en låt som får mig att tänka på ett mindre välpolerat och stökigare Ghost, och det menar jag som enbart positivt.

Nyhet: Nytt smakprov från James Blakes kommande album

Den nionde april följer James Blake upp sitt kritikerrosade själsbetitlade debutalbum med nya Overgrown. Skivan kommer innehålla tio låtar men redan nu finns fyra av dessa låtar tillgängliga för lyssning. Förstasingeln Retrograde släpptes i början av februari och efter det har låtarna Voyeur, Digital Lion och b-sidan And Holy Ghost premiärspelats på olika radiokanaler. Idag släppte Amazon låten Our Love Comes Back för gratis nedladdning - lyssna här.

Retrograde


Voyeur


Digital Lion


And Holy Ghost

Veckans tips v. 13

Skivor:

Ludwig Bell är tillbaka med nys skivan Jag måste räknat fel.

Efter flera års väntan är den äntligen här: Olle Ljungströms nya skiva Släng in en clown.

This Is Head släpper det nya albumet The Album ID på onsdag.

The Strokes är tillbaka med den nya skivan Comedown Machine som släpps på onsdag.


Spelningar:

Alexander Durefelt lirar på Pustervik i Göteborg på onsdag.

På fredag spelar Nordpolen på Pustervik i Göteborg.

Det amerikanska ska-punkbandet Reel Big Fish lirar på Debaser Slussen i Stockholm på torsdag. 

Uddevalla får på fredag finbesök av albumaktuella Samling.

Låt: Sällskapet - Såg dom komma

Insåg häromdagen att Sällskapets debutskiva från 2007 kan vara det bästa Thåström gjort. Förväntningarna är därför stora. Och i veckan kom första smakprovet från skivan, "Såg dom komma", och den lever upp till förväntningarna. Det är precis så här det ska låta! Så lyssna nu på låten och räkna ner dagarna tills albumet släpps den 10 april.

Låt: Cold War Kids - Miracle Mile

 

Det var ett tag sen jag tipsade om lite färsk indie. Jag har varit lite väl djupt försjunken i hiphop-träsket, men i dag blir det ändring! Här tipsas om högenergisk indiepop från amerikanska Cold War Kids. Deras singel Miracle Mile som släpptes i januari i år lyckas både fånga en melankolisk känsla om falerande livsmål och samtidigt få en att glömma att man hade några andra livsmål än att leva i stunden och låta kroppen slåss mot hjärnan i en dansa/inte dansa-fight. Energi är verkligen ordet som sammanfattar låten. Sången skriker känsla och energi och tempot och rytmen i versen i kombination med det ettriga pianokompet skapar en orolig men intensiv ljudbild. En tre minuters pick-me-up helt enkelt!

 

 

Skivrecension: Everett Parker - Irrevocably Human

Några demos har det blivit och för två år sedan kom debut-ep:n. Sedan kom skrivkrampen och Everett Parker, eller Daniel Börjesson, som han egentligen heter, stack till USA och körde runt i några veckor och skrev låtar. Sedan in i sovrummet och ett övergivet skyddsrum för att spela in debutalbumet. Och trots detta: det låter som det alltid gjort i Everett Parkers värld.

Inget ont i det, jag har alltid gillat musiken som Daniel gör. Det är svensk americana när den är som bäst. Som Christian Kjellvander fast bättre och med mer nerv. Smutsigare. Everett Parker är en av alla dessa trubadurer, ensamma (eller nästan ensamma) med sina gitarrer, som egentligen borde gå en spårlöst förbi, men som av någon anledning ändå fastnar och håller sig kvar i medvetandet. Kanske är det det smutsiga soundet. Kanske den rossliga rösten. Kanske att det låter som att han känner det han sjunger och sjunger om det han känner, att känslorna vibrerar på stämbanden. Kanske är det allt det där tillsammans.

Jag har som sagt alltid gillat Everett Parker och debutalbumet är varken bättre eller sämre än det han gjort innan. Vilket är synd. För det behövs något mer. Även om det är bra är det fortfarande lite för anonymt för att ge skivan ett högre betyg. Parker spelar på samma spelplan som exempelvis Andi Almqvist, men Andi har tagit ut svängarna mer än Parker. Kanske är det vad som behövs inför nästa skiva, kanske är det bara ett större antal låtar att välja mellan, så att han verkligen kan välja russinen ur kakan. För det här är bra, och stundtals glimmar det till rejält, som i ”Once In The Exitroom”, ”Long breath of winter” och ”Without You I'm Just Me”. Hade han hållit den kvaliteten lite oftare hade han kunnat bli en ny, och skitigare, Tallest Man On Earth. Till dess får han nöja sig med att ”bara” vara bra, och fortsätter han med det kommer jag att fortsätta lyssna, men han har det i sig att bli ännu bättre.

Skivan finns även på Spotify:

Skiva: Beyond Pink - Pride and Prejudice

Förra årets bästa inhemska hardcoreplatta var Pride and Prejudice av Beyond Pink. För den vann de 2013 års Manifestpris i kategorin punk.  Ett av årets snyggaste skivomslag var det också.

Tio stenhårda hcdängor utan krusiduller, med vissa mindre metalinfluenser, men inte så det stör. Det är lagom varierat i tempo, bra texter och skivan klockar in på strax under halvtimmen, vilket känns perfekt. Kort sagt så är det här ett av de bästa punksläppen på senare tid, så alla som hyser ett intresse för genren borde definitivt spana in såväl den här som bandets tidigare platta The New Black från 2010.

Topp 7: Robert Johnson-tolkningar

Robert Johnson är en av de största i blueshistorien - ibland mer känd för sin mytomspunna person än för sin musik. Nedan följer en lista med sju av de bästa Robert Johnson-tolkningarna som gjorts.

1. Bob Dylan - 32-20 Blues
2. Soap & Skin - Me And The Devil Blues

3. The White Stripes - Stop Breaking Down
4. Mountain Goats - Hellhound On My Trail
5. Cat Power - Come On In My Kitchen

6. Cassandra Wilson - Come On In My Kitchen
7. Dinah Washington - Walking Blues

Veckans tips v. 12

Skivor:

Ja, Billy Bragg var bättre förr. Men han har aldrig släppt en dålig skiva och veckan släpper han nytt. Nya albumet heter Tooth and Nail.

Josh Rouse har släppt en del halvdana skivor den sista tiden, men Josh Rouse and The Long Vacations från 2011 var riktigt bra. Återstår att se om nya Happiness Waltz som kommer i veckan håller samma kvalitet.

Suedes comebackplatta Bloodparts släpps i veckan och frågan är: kan det här vara en god idé?

AC4, Dennis Lyxzéns "nya" hardcoreband, med David Sandström på trummor är tillbaka med nya skivan Burn the World. Förmodligen inte nyskapande på något sätt. Men lite kul är det ju alltid.

Danska FastPoHolmen släpper imorgon sin andra platta Andas In. Förvänta er en blandning av vispop och reggae.

I veckan släpper Johnossi sin nya skiva Transitions.

Spelningar:

Tidigare har jag (Rasmus) skrivit om Attentats nya skiva och för dem av er som gillade den har ni nu chansen att se bandet live på Debaser Slussen, där de spelar på fredag.

Om du befinner dig i Malmö på fredag så spelar legendariska Killing Joke på Babel.

Är du sugen på doom så spenderas fredagen förslagsvis på Sticky Fingers i Götebord, där Candlemass och DoomDogs spelar.

På lördag spelar albumaktuella Samling på Debaser Medis i Stockholm.

Samma dag spelar det klassiska skotska bandet The Wake på Debaser Slussen i samma stad. Som förband agerar Tiger Tape.

Veckan avslutas med att Dead Prez bjuder på politisk hiphop på Södra Teatern i Stockholm på söndag.

Låt: Joan Baez - Diamonds and Rust

Joan Baez lät inte likadant på 60-talet som hon gjorde på 70-talet. Och hon låter inte likadant nu. Men hon har hela tiden låtit ljuvligt. En av musikhistoriens vackraste röster fortsätter att vara en av musikhistoriens vackraste röster oavsett i vilken del av karriären hon befinner sig, och oavsett hur bra, eller dålig, musiken i övrigt är, är hon alltid värd att höras på grund av den där rösten. För den är ljuvlig.

Det är verkligen inget banbrytande att välja att plocka fram låten "Diamonds and Rust" från albumet med samma namn. Både skivan och låten har alltid värderats högt i hennes låtskatt. Med rätta, för det här är jävligt bra.

Låten handlar om expojkvännen Bob Dylan (som Baez är en av de flitigaste tolkarna av, i likhet med Totta Näslund). Musiken stannar kvar i huvudet långt efter att den tystnat. Men rösten stannar kvar ännu längre. Så har ni inte gjort det än: spana in den här kvinnans musik, och börja med "Diamonds and Rust". Om ni inte gillar det är det något allvarligt fel på er.

 

Topp 7 Kvinnliga rappare

 
Detta inlägget kommer egentligen en vecka sent, men låt oss vara ärliga nu. I själva verket behövs det fler dagar för att uppmärksamma könsskillnaderna i samhället och få genrer är lika mansdominerade som hiphopen. Det har institutionaliserats att kvinnor helt enkelt inte kan rappa som män, och det är väldigt synd. Ett av mina favoritalbum förra året var Akua Narus senaste där hon visade många kritiker vad hiphop egentligen handlar om - välskrivna texter, flow och känsla, en konstnärlig grund som är helt oberoende av kön. Det tråkiga med genren är att kvinnor alltid tvingas att slå nerifrån - att de tvingas överbevisa publiken, kritiker eller skivbolag att de minsann också kan rappa. Så för att vidga vyerna lite och skina lite ljus över några gravt underexponerade kvinnliga rappare kommer här en lista på sju kvinnor som kan rocka en mikrofon med gudalika skills.

Festivalsommaren uppdaterad

Nu har vi uppdaterat vår lista över de bästa festivalernas sevärda band. Nya band och festivaler har tillkommit. Spana in listan HÄR för att få en överblick över Festivalsommaren 2013.

Skivrecension: Köttgrottorna - Totalgalet

Jag kan säga det direkt, jag har aldrig varit något större fan av Köttgrottorna. Inte ens när trallpunk var vad jag lyssnade mest på så lyckades bandet arbeta sig från periferin in i mitt blickfång. Jag var medveten om dem och tyckte väl att de hade ett par bra låtar, men mer än så var det aldrig. Ändå hoppades jag att denna skiva, som de släpper efter 30 år som band, skulle vara riktigt bra. För man tröttnar lite på punkband som harvar på och trampar vatten eller ännu värre, lägger ner för att många år senare återförenas som en sämre kopia av sitt forna jag.

Men inget nytt under solen här, Köttgrottorna gör det de alltid gjort, skojfrisk trallpunk med halvseriösa texter. Dock känns det lite gubbigare än jag minns dem, vilket kanske inte är så konstigt efter trettio år, men föga upphetsande. Låtarna går i halvtempo, här och var förekommer barbershopstämmor och texterna har ungefär samma lyriska kvalité som valfri Per Gessle-låt. Dock är det inte dåligt, bara onödigt. För jag hittar ingen anledning på Totalgalet att lyssna på det här när det finns en uppsjö av band och skivor som är mycket intressantare.

Däremot kan jag tänka mig att folk som redan gillar Köttgrottorna kommer uppskatta detta alster. För att ha hållt på så länge inom en scen som är såpass liten som den svenska trallpunkscenen faktiskt är så känns det som en gedigen platta. Men för alla er som aldrig riktigt fastnat för dessa herrar så kommer Totalgalet inte var skivan som omvänder er.

Skiva: Moder Jords Massiva - I Jorden

Moder Jords Massiva var ett musikkollektiv på uppemot 30 pers, där bland andra Anna Maria Espinosa, som brukar sjunga med Club Killers, och Pelle Lindroth, mer känd som Parken, ingick. Tillsammans gjorde de musik med ena foten i elektronisk musik och den andra i baktakten. Gruppen hann släppa fyra plattor. I Jorden är den andra fullängdaren och även mittenskivan i en skivtriologi som består av Ur Djupen, I Jorden och Från Luften.

Soundet är varmt och ganska minimalt, poppigt och stundtals riktigt svängigt. De elektroniska låtarna minner mig ofta om Pluxus senaste skiva Solid State, bara flera år tidigare. Och med mer sång förstås.

Moder Jords Massiva lyckas tilltala såväl technokidsen som popparna och reggaeskallarna, inte de mest konservativa och inget läger fullt ut, men likväl hittar de flesta som ger dem en chans något som tilltalar dem och kanske på köpet hittar en ny genre att förälska sig i, vilket är kollektivets starka sida, förmågan att glida över musikstilar och tilltala folk ur andra läger med låtar som lätt skulle avfärdats om det inte vore just Moder Jords Massiva. Så lyssna på I Jorden, lyssna sen på Ur Djupen, Från Luften och Ren Ondska. För allt är faktiskt så jävla bra!

Skiva: Bahamas - Barchords

Varje gång som det är dags att summera ett år med en lista över årets bästa album så finns det alltid en tanke i bakhuvudet om att en hel rad bra skivor rimligtvis borde ha missats - och varje nästkommande år konstateras tanken som sann. För drygt ett år sedan släppte kanadensiske Bahamas sitt andra album Barchords vilket är en skiva som med största sannolikhet hade knipit en ganska hög plats på min lista över förra årets bästa album.

Bakom namnet Bahamas står en man med det finskklingande namnet Afie Jurvanen. Hans debutalbum, Pink Strat, spelades in (på äkta Bon Iver-manér) i liten en stuga i lantlig miljö 2008 och släpptes året efter. Bahamas musik kan enklast beskrivas som tillbakalutad gitarrbaserad folkpop och det handlar således inte om något revolutionerande eller nyskapande utan endast om riktigt bra och välgjord musik. Det finns många likheter med band och artister i samma genre, som Damien Jurado och Wilco, men personligen hör jag mest likheter med bandet Big Harp och då kanske framför allt för att de liknande sångrösterna.

Utöver sitt soloprojekt så har Afie Jurvanen även spelat gitarr bakom Feist, Wilco, Calexico och Elvis Costello. Leslie Feist har som tack körat på låten Snow Plow.

På lördag spelar Bahamas på Debaser i Malmö och på söndag på Debaser Slussen i Stockholm - missa inte!

Veckans tips v. 11

Skivor:

På tisdag släpper Seattlebandet Citizens sin eponyma debutskiva Citizens. Du kan lyssna på det redan nu på Spotify här. Och det låter fantastiskt bra!

På onsdag  släpper The Mary Onettes det nya albumet Hit The Waves.

På onsdag släpper också indietronicabandet Wild Belle nytt med skivan Isles.

Även svenska psychrockbandet Samling släpper nytt på onsdag, Annanstans heter den plattan.

Trallpunkveteranerna i Köttgrottorna firar trettio år och firar med att släppa nya plattan Totalgalet på onsdag.

Spelningar:

I veckan gör Bahamas två spelningar i Sverige, på lördag på Debaser i Malmö och på söndag på Bedaser Slussen i Stockholm. Bakom namnet Bahamas gömmer sig Torontosonen Afie Jurvanen som med en gitarr och sin sång bjuder på berättelser ur sitt liv.

För den som är sugen på rock'n'roll så spelar Troubled Horse och Mainliners på Debaser Slussen i Stockholm på torsdag. Dagen efter lirar Free Fall (med medlemmar ur TSOOL och T(I)NC) och Nocturnal på samm ställe.

Ny låt och ny skiva av Laura Marling

Laura Marling, med en av indievärldens snyggaste sångröster, släpper sitt fjärde studioalbum i slutet av maj. Skivan kommer heta Once I Was An Eagle och kommer innehålla 16 låtar. Igår släpptes låten Where Can I Go som ger en glimt om hur den nya skivan kommer låta.

She & Him är tillbaka

Den 13:e maj släpper She & Him det nya albumet Volume 3. Det senaste albumsläppet, A Very She & Him Christmas från 2011, var visserligen en ljusglimt i den brokiga högen av julskivor men den gav mycket att önska i övrigt. Ett första smakprov från den kommande skivan vittnar om att tidigare She & Him-fans inte kommer bli besvikna då M. Ward åter igen lyckats skapa en härlig retrostämning som Zooey Dechanel utsmyckar med sin stilfulla sång.

Topp 7: The Lucksmiths

För några år sedan somnade de in, men The Lucksmiths är och kommer förmodligen alltid att vara ett av de allra bästa popbanden som någonsin funnits. Och vilken låtskatt australiensarna lämnade efter sig! De lyckades med konststycket att vara roliga, utan att vara det på ett sätt som tog fokus på musiken. De skrev många underfundiga, vackra och sorgliga låtar och frågan är om de hade kunnat åstakomma så himla mycket mer. Förmodligen hade de det, men det är bara att glädjas åt det de lämnade efter sig. Här kommer bandets sju bästa låtar:

 

Skiva: Squinch Owl - Homeward Bound

Squinch Owl är namnet på den bästa folkmusiken just nu. Folk av den typen "ensam person som kompar sig själv på akustiska instrument", i Squinch Owls fall främst banjo, dragspel och gitarr. Lägg till en fantastiskt skrovlig röst som skickar rysningar genom kroppen så har du ett vinnande koncept.

Squnich Owl rör sig inom folkpunksfären utan att egentligen tillhöra den rent musikaliskt, för även om det kanske är lite mer rakt på en den mesta folk som brukar höras så finns det inte mycket punkigt här. Mycket fokus ligger på rösten, med all rätt, för den är underbar. Även låtmaterialet är något utöver det vanliga och varje låt känns snudd på perfekt.

Men sen finns det ändå en låt som sticker ut lite sådär extra, I Am Always Coming Home. Den börjar med en ensam röst och en banjo som slår ackord och allt är vackert så, den skulle vara underbar om det var allt. Men när kontrabasen och dragspelet gör entré efter ungefär en minut så kan jag verkligen inte värja mig, det här är verkligen bland det bästa jag hört på mycket länge. Och det inom en genre som jag inte ens lyssnar speciellt mycket på, vilket säger en hel del om Squinch Owls storhet.

Låt: Phil Flowers And The Flower Shop - Like A Rolling Stone

Vad passar inte bättre en trött måndag än en upplyftande låt av en av soulvärldens bortglömda hjältar? Phil Flowers föddes i delstaten North Carolina i USA 1934 och släppte sina första skivor i slutet av 50-talet tillsammans med kompbandet The Batmen. På 60-talet turnerade han runt i USA tillsammans med bandet The Flower Shop (ibland kallat The Flower Shoppe) och 1969 gjorde de en tolkning av Bob Dylans då fyra år gamla låt Like A Rolling Stone. Denna låt släpptes som singel via det anrika skivbolaget A&M Records.

Låten, som enligt mig står för essensen av vad soulmusik ska vara, skulle kunna sammanfattas som ett nio minuter långt glädjerus och den passar lika bra att dansa till som till soundtrack till en actionladdad biljakt.

Lyssna och njut!

Veckans tips v. 10

Skivor:

Gillade ni Clinics skiva Free Reign som kom förra året? Eller gjorde ni det inte? I vilket fall kommer i veckan skivan Free Reign 2, som är en alternativ version av skivan. Så gillade ni inte skivan när den kom i fjol kan ni nu ge den en ny chans.

Son Volt är tillbaka med skivan Honky Tonk som släpps på onsdag.

Islands stolthet Ólafur Arnalds släpper skivan For Now I Am Winter i veckan. 

Nordpolen släpper den nya skivan Vi är många som är vakna i natt i veckan. Den finns redan nu tillgänglig på Spotify. 

The Cave Singers släpper skivan Naomi i veckan.

Spelningar:

På lördag lirar Danmarks finest - The Raveonettes - på Debaser Medis.

På lördag spelar även punkbandet Attentat på Pustervik i Göteborg.  

Umeåbandet Khoma lirar i veckan på Debaser Slussen på torsdag och på Debaser i Malmö på lördag.

För er som inte räds för ljudkonst så rekommenderas Madeleine Jonsson Gille på Inkonst i Malmö på torsdag. Fritt inträde och John Essing kommer lira gitarr.

Månadens låtlista: Februari

Dags att summera årets kortaste månad med 20 färska låtar!

Rasmus:

Milky Wimpshake - Omnia Mea Mecum Porto
Här har ni månadens mespop. Bra platta. Spana in den!

Attentat - Fattiga och rika
Nej, det här låter inte alls 2013, men nice göteborgspunk är det hursom.

Mattias Alkberg - Kungen bestämmer
Mattis nya är inte hans mest lättillgängliga, men som vanligt är det bra.

Nick Cave & The Bad Seeds - Wide Lovely Eyes
Nick Caves nya skiva är riktigt mysig.

Veronica Falls - Falling Out
Nya skivan levde inte riktigt upp till förväntningarna, men den är fortfarande bra.


Jakob:

Dödens Dal - Kall Luft
Bandet med Sveriges mest stämningfulla titlar släppte sin debut i februari.

Blackbird Raum - The Lord of Husks and Rind
Ett av världens bästa folkpunkband släppte ännu en fantastisk platta.

Stefan Sundström - Onkel Alf
Bästa spåret från Sundströms hemvändarplatta.

iceage - Wounded Hearts
Danmarks mest hypade postpunkares nya platta är minst lika skönt skränig som debuten.

Anton Kristiansson - Leka LevaAndra singeln från kommande platta tyder ännu mer på att Anton tagit ett steg bort från hiphopen och ett steg närmare indiepopen och jag är inte den som klagar.


Markus:

Bastille – Pompeii
Förmodligen månadens bästa. Superstark melodi med underbart sparsmakad och dynamisk produktion. Lätt att älska.

CHVRCHES – Recover
För de som är lite mer inne i indietronican är detta en grym februarilåt. Tveklöst en låt som kommer lyfta fram CHVRCHES till den stora massan.

For The Foxes – We're Coming Up
Inte nödvändigtvis ett vidare unikt sound, men For The Foxes visar hur man får det att funka utan att uppfinna hjulet på nytt.

Bronze Radio Return – Further On
Handklapp, folkiga gitarrslingor och smittsam melodi. Detta är indie-folk i världsklass.

Young Dreams – Young Dreams
Reverbdränkt och drömskt - men ser man förbi ljudbilden är det en rak och jäkligt trevlig låt!


Anton:

Palma Violets - Best Of Friends
På bandets debutalbum 180 visar de att den brittiska musiktraditionen lever vidare.

Sam Amidon - My Old Friend
Amidon släpper nytt i mars, My Old Friend lovar gott!


Rilo Kiley - Let Me Back In
Låten spelades visserligen in för flera år sedan men fram till för några veckor sedan var den utgiven.


Saturday Looks Good To Me - Invisible Friend
Ett efterlängtat nytt album kommer i maj. Fram tills dess får ni njuta av Invisible Friend!


The Mary Onettes - Hit The Waves
Det svenska pophoppet levererar ännu en gång!

Skiva: Attentat - Fy fan!

Ett av årets bästa album så här långt är signerat ett göteborgsband som spelat tillsammans i 35 år. Kanske inte de bästa förutsättningarna när det kommer till punk. Men på något konstigt sätt låter den här skivan väldigt tillfredställande. Det här är en skiva att älska eller hata, då den ständigt balanserar på gränsen för det fina och det fula. Både när det kommer till text och musik. Men vafan, jag gillar det och det är egentligen allt som borde betyda något (för mig i alla fall). Huruvida ni uppskattar detta är helt och hållet upp till er. Men ni får i alla fall hålla med om att det är något uppfriskande över en skiva som är så arg, så nostalgisk, så lokalpatriotisk och så fånig. Framförallt med tanke på att det handlar om gubbar som spelar punk.