Låtlista v. 30 - Resande

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Andi Almqvist - Krautobahn
Natten är kall längs med autobahn. Men den är likväl underbar.

Ulf Lundell - Ute på vägen igen
"Jag vill ut på vägen igen".

The Magnetic Fields - When The Open Road Is Closing In
"Time, measured in dotted yellow lines".

Bright Eyes - Tourist Trap
"The road finally gave me back / But I don't think I’ll unpack / 'Cause I’m not sure if I live here anymore".

Roger Miller - King of the Road
Ta ovanstående fyra låtar och slå dem samman och ni har "King of the Road".


Jakob:

Modest Mouse - The World At Large
En av Modest Mouses allra finaste stunder, om att aldrig riktigt finna ro någonstans.

Animal Collective - On A Highway
Förmedlar känslan av en oändlig motorväg.

The Kingston Trio - Greenback Dollar
"Now that I'm a grown man, I've traveled here and there. I've learned that a bottle of brandy and a song, The only ones who ever care, poor boy, the only ones who ever care."

Canned Heat - Goin' Up the Country
En plats där vattnet smakar vin kanske inte skulle vara mitt drömresemål, men Canned Heat gör väl som de vill.

Kebnekajse - Resa mot okänt mål
Vad sjunger de? Vem vet?


Anton:

Monsters of Folk - Map of the World
En tungvrickande text om något djupare än bara resande.

Emil Jensen - Hela vägen ner
Sveriges kanske mest sympatiska man är en hejare på att skriva bra låtar.

The Avett Brothers - I And Love And You
"Load the car and write the note / Grab your bag and grab your coat / Tell the ones that need to know / We are headed north"

Hello Saferide - Travelling with HS
Vem vill inte resa med Hello Saferide?

Willie Nelson - On the Road Again
En av countryns kungar, med all rätt.

Veckans skiva v. 30: Jefferson Airplane - Surrealistic Pillow

1967 var verkligen ett fantastiskt musikår. Ett antal epokgörande skivor släpptes under året, The Beatles Sgt. Pepper's Lonley Hearts Club Band, Jimi Hendrix Experiences Are You Experienced, Velvet Undergrounds Velvet Underground and Nico, The Doors självbetitlade platta, för att nämna några. Och Jefferson Airplanes Surrealistic Pillow så klart. Den sista är antagligen den minst uppmärksammade i högen av nämnda skivor.

Dock är och förblir den en psykedelisk klassiker och det med all rätt. För det är en fantastisk platta, från första till sista låt. Inledande She Has Funny Cars sätter tonen direkt och är även en av skivans absolut bästa spår, och vilken pärla det är sen. Följande låt, Somebody To Love var min första intoduktion till bandet. Dock inte i deras utförande utan av Jim Carrey i filmen Cable Guy (som för övrigt är en fruktansvärt underskattad film). Tredje låten, My Best Friend är en vacker kärleksförklaring i popskrud till en vän. De två nästkommande låtarna, Today och Comin' Back To Me, är helt fantastiska ballader, den första med en helt enastående gitarrslinga och den andra med en tvärflöjt, ett instrument som, rätt använt, kan vara bland det bästa jag vet.

Och så fortsätter skivan. Fantastiska låtar staplade på varandra, nästan så man känner sig bortskämd. Från början till slut finns inte en halvdan sekund trots att skivan skiftar i stämning nästintill i varje låt. Skivan håller en fängslad från början till slut genom att ständigt överraska, på ett väldigt sammanhållet vis. Och det, mina vänner, är det få musiker som lyckas med.

Lyssna på Jefferson Airplane – Surrealistic Pillow på Spotify!

Nya artister till Stay Out West, men Air kommer inte

Idag släppte Luger ytterligare sex band till Stay Out West, dessa var:

Christopher Sander med vänner (bl.a. Anna Järvinen, Anna von Hausswolff)
Dada Life
Me and My Army
Miike Snow DJ-set
Teddybears DJ-set
Mary Anne Hobbs

Tidigare har vi skrivit att franska Air var bokade till Way Out West, nu har dock Way Out West-spelningen försvunnit från bandets Myspace-sida så med största sannolikhet kommer bandet inte spela på festivalen i år.

Jakobs Musikhörna v. 30: Malaria!

Malaria! grundades av Bettina Köster och Gudrun Gut i Berlin 1981. Gudrun Gut var tidigare medlem i Einstürzende Neubauten men sadlade nu om till att spela postpunk på heltid. Bandet bildades ur Mania D, ett annat postpunkband som de två kvinnorna haft tillsammans med Beate Bartel.

Musiken de skapade skiljer sig markant från de mer uppmärksammad postpunk, typ Joy Division och Siouxsie Sioux, Malaria!s musik är betydligt mycket monotonare, simplare och smutsigare. Och det är något uteslutande positivt.

Lyssna på Malaria! på Spotify!

Tips. v. 30

Rasmus:

På onsdag släpps en riktigt bra popplatta: The Runaway med The Magic Numbers. Ladda med plattan inför bandets spelning på Popaganda senare i sommar.

På lördag ställer sig två namn jag rekommenderar på Debaser Slussens scen: Billie The Vision & The Dancers och Juni Järvi.

Befinner ni er istället i Göteborg och ser hellre bredbent gubbrock så är det ingen tvekan vart ni ska rikta stegen: Trädgårn. Där spelar Ulf Lundell.


Jakob:

Emmabodafestivalen går av stapeln till helgen och egentligen finns det bara två egentliga skäl till att åka dit, nämligen Wavves och Best Coast. Visst finns det annat där som är värt att se, Trummor & Orgel, Sista Sekunden, Proxy, Easy m.fl. men de två först nämnda är det som är värt att lägga ut pengar för. Plus den härliga atmosfären det vill säga.

För er som inte vill festivala på en äng i Småland rekommenderar jag istället att bege er till en nedlagd gruva i Västmanland och gå på Norbergfestival.

Och ni som inte känner för att festivala alls kan istället lyssna på industrisynth när Skinny Puppy besöker Sverige för tre spelningar nästa vecka. På måndag spelar de på Sticky Fingers i Göteborg, på tisdag på Tyrol i Stockholm och på onsdag spelar de på Putte I Parken i Karlskoga (vilket i och för sig är en festival, så dit ska ni inte bege er om ni ej vill festivala). Den 6:e augusti gör de även en spelning på KB i Malmö.


Anton:

P3 Live sänder imorgon måndag en konsert med First Aid Kit. 20.30 är tiden som gäller, missa inte!

Om ni inte kan åka på Emmabodafestivalen så startar på torsdag årets Storsjöyra i Östersund som i år bjuder på band som The Bear Quartet, Tennage Fanclub, Jeanette Lindström och Mattias Alkberg.

Tredjevalet av helgens festivaler blir Putte i Parken som huserar i Karlskoga. Line-upen består av bland andra Billie The Vision & The Dancers, This Is Head och Teddybears.

Låtlista v. 29 - Bra låtar med dålig text

Veckans låtlista finner ni här.

Rasmus:

Jumper - Tapetklister
Svensk pop bestod av ganska dåliga texter på 80- och 90-talet

Billy Bragg/Wilco - Hoodoo Voodoo
När Woodie Guthrie ansträngde sig kunde han skriva såna här texter. Men Jeff Tweedy gör en rejäl sånginsats.

Sweet - Poppa Joe
"Poppa rumbo rumbo / Hey Poppa Joe coconut"

The Pipettes - ABC
Rakt igenom urusel text, men det svänger

Broder Daniel - Lemon
Det är imponerande att de blev så stora, när Henrik Berggren inte bara är en av landets sämsta sångare, han är en av våra taskigaste textförfattare också.


Jakob:

Nynningen – För full hals
"Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå."

Aesop Rock – Daylight
Ingen dålig text egentligen, men de här raderna förstör hela låten:
"Life's not a bitch! Life is a beautiful woman
You only call her a bitch because she won't let you get that pussy.
Maybe she didn't feel y'all shared any similar interests
Or maybe you're just an asshole who couldn't sweet talk the princess."

Wavves – Weed Demon
Texter har aldrig varit Wavves starka sida.

Atari Teenage Riot – Revolution Action
Inte ATRs heller.

Timbuktu – Fuck d
Man tänker att en folkkär rappare och en poet tillsammans borde kunna skriva en ganska bra text, men istället misslyckades de totalt.


Anton:

Cat Stevens - Laughing Apple
Texten passar egentligen väldigt bra till låten, men ensam är den inget vidare...

Oasis - Champagne Supernova
Prisbelönad mycket på grund av den nödrimmande textraden:
"Slowly walking down the hall
Faster than a cannonball "

Foo Fighters - Monkey Wrench
En i mängden av Foo Fighters blaha-blaha-texter.

Standard Fare - Dancing
Kanske lite väl hårt att kalla den dålig, men den är tråkig.

Lars Winnerbäck - Julgröten
Ett lyriskt bottennapp på Winnerbäcks annars välskrivna debutalbum.

Anna Ternheim till Way Out West

Anna Ternheim kommer göra en exklusiv spelning på Way Out West-festivalen i år. Just nu bor Ternheim i New York, där hon förmodligen skriver nytt låtmaterial, och kommer till Göteborg med ett helt nytt band som enligt henne kommer "låta annorlunda".

Veckans Skiva v. 29: Anna von Hausswolff - Singing From The Grave

Jag vågar påstå att om det inte hade varit för Anna von Hausswoffs sångröst så hade Singing From The Grave varit en tråkig skiva. Istället blir den en rasande lavin som sköljer över en med varm melankoli. Den berör och man kommer inte undan utan fastnar i de sakta vaggande låtarna som alla lever ett helt eget liv.

Förvirrad kärlek, tid som rinner ut och död är ämnen som återkommer flitigt på Singing From The Grave. Trots det lyser det alltid en strimma med om inte glädje så i alla fall ett hopp om att kunna acceptera framtidens öden.

"And as I look upon your face I see it in your eyes
You are not longer a part of this
You are now prepared to die
You gotta go. You got a goal"

"Det är något här som ändrats och jag tror jag vet vad det är
Livet är dig ej längre kärvt, för här står du mot det och ler
Du kan nu dö, Du kan nu dö, Du kan nu dö"

Anna von Hausswolff har ett säreget sångsätt där hon ofta sjunger långa melodier på utdragna vokaler. Kanske beror det på att hon skrivit text före melodi och på det sättet får låtarna att passa ihop. Jag tror dock att så inte är fallet utan att det är så von Hausswolff medvetet vill låta. von Hausswolff är heller inte rädd för att verkligen använda rösten, något som kanske hörs tydligare live än på skiva. Stundtals kan hon sjunga tindrande vackert och skört för att snabbt slå om till en raspig och mörk stämma. Hennes röst har så otroligt många uttryck och det är de som gör att lyssnaren fastnar och hålls kvar i de dryga femtio minuterna som Singing From The Grave fortgår.

Singing From The Grave släpptes den femte maj i år på det lilla skivbolaget Kning Disk från Göteborg. På Kning Disk samsas von Hausswolff med allt från ljudkonst och noice till det färska projektet The Göteborg String Theory där klassisk musik möter popmusik av bland andra El Perro Del Mar, The Skull Defekts och José Gonzales. Kning Disk är ett utmärkt exempel på ett skivbolag som sätter musiken och inte pengarna i första rummet, mitt förslag blir därför att inte bara njuta av skivan på Spotify utan även inhandla Anna von Hausswolffs debutalbum - för den goda musikens skull.

Singing From The Grave på Spotify
Recension av Anna von Hausswolff på Inkonst, Malmö 7/5-10

Nya band till Stay Out West

Idag släpptes sex nya band till Way Out Wests klubbar. Av de utmärker sig Steget och Daniel Gillbert allra mest, de övriga fyra var Axwell, Trash Talk, Tinie Tempah och Graveyard.

Idag presenterades även alla spelställen till Stay Out West vilka är:
Pustervik
Park Lane
Annedalskyrkan
Parken
Port Du Soleil
Världskulturmuséet
Henriksberg
Jazzhuset
Sticky Fingers

Jakobs Musikhörna v. 29: The Depreciation Guild - Spirit Youth

Jag har redan innan skrivit om The Depreciation Guild i min musikhörna. Då skrev jag om deras första fullängdare In Her Gentle Jaws att den borde balansera ljudbilden bättre och låta Nintendo-konsolen, som de använder för många av sina elektroniska inslag, ta ett steg bakåt. Det har den fått göra nu, så pass att den nu stundtals knappt ens är märkbar. Inledande låten My Chariot är undantaget som bekräftar regeln med sin distinkta nintendoslinga.

För bandet är det ett stort steg framåt, det är nu lättare att ta till sig låtarna direkt. Samtidigt så har lite av bandets särprägel försvunnit, de börjar låta som de flesta shoegazer- och drömpopband nu. Fast med en väsentlig skillnad, de är avsevärt mycket bättre än de flesta av dem.

Faktum är att The Depreciation Guild snart börjar närma sig deras frontmans, Kurt Feldmans, huvudband, The Pains of Being Pure at Heart, i kvalité, och det vill inte säga lite. Men än har de en bra bit att gå. För även om låtarna är ännu bättre på Spirit Youth än på In Her Gentle Jaws så är det fortfarande få av dem som etsar sig fast i minnet.

Lyssna på The Depreciation Guild - Spirit Youth på Spotify!

Tips v. 29

Rasmus:

På onsdag slår två av Sveriges trubadurer sina påsar ihop på Kulturhusets tak i Stockholm. Den ene förtjänar fortfarande ett större genombrott. Den andre har fått det men är oförtjänt bespottad och alltför underskattad. Det handlar om Dan Viktor och Staffan Hellstrand. Gå och se!

Christopher Sander från [ingenting] gör två solospelningar i helgen. Dels på Debaser Malmö på fredag och dels på Debaser Slussen i Stockholm på lördag. Läs recensionen av hans soloalbum här.

Hela nästa vecka är det Fruntimmersveckan. Så passa på att lyssna på fantastisk musik som Joan Baez , Säkert!, Marianne Faithfull, Tant Strul, Patti Smith, Asha Ali, El Perro Del Mar, Anna Ternheim, Marit Bergman, Nancy Sinatra…

Jakob:

I helgen går två mindre uppmärksammade festivaler av stapeln. På den småländska landsbygden hålls Korrö folkmusikfestival, som är den största i Sverige av sitt slag. Om ni tar er dit så se till att spana in Väsen och i princip allt annat.

Ctrl Alt Dance, som skulle hållits på en skånsk åker har nu flyttat till Köpenhamn, men bandlistan är fortfarande fantastisk med GOTO80, Nordloef och An-Cat-Max som absoluta toppbokningar i mitt tycke.

För er som varken är sugen på festival, folkmusik eller chip så är det hetaste tipset att spana in Converge tillsammans med Kylesa, Gaza och Kvelertak när de spelar på Brewhouse i Göteborg på tisdag, på Debaser Slussen i Stockholm på onsdag eller på Debaser i Malmö på Torsdag.


Anton:

På fredag och lördag är det dags för ytterligare en festival på Tyrolen utanför Växjö. Tyrolen Lever har i år bokat bland andra Dan Vikor och Per Egland, se hela årets line-up här.

Ytterligare några fantastiska kvinnliga musiker som ni borde lyssna på är Regina Spektor, Melissa Horn, Norah Jones, Maia Hirasawa, Taken By Trees och First Aid Kit.

På torsdag spelar Mats/Morgan Band på Fasching i Stockholm. Passa på att se dem, för det kan dröja länge innan de spelar i Sverige nästa gång.

Låtlista v. 28 - Bäst just nu III

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Lasse Tennander - Lisa Lisa
Det har varit kvällar då jag inte kunnat sova utan att höra den här.

Eldkvarn - Kärlekens tunga
I år har medelåldern på de musiker jag lyssnar på stigit avsevärt. Eldkvarn är ett exempel.

Ossler - Hela mitt liv
Den här har jag nynnat mycket på stan på sistone.

Olle Ljungström - Jag spelar vanlig
Bob Dylan är grym på one-liners. Olle också.

Tom Waits - Trampled Rose
Tom Waits är alltid Tom Waits.


Jakob:

Jahdan Blakkamoore – Nice Green
En amerikan som toastar om marijuana till ett dubstepbeat, blir det bättre?

Virus Syndicate – Talk 2 Frank
När vi ändå är inne på både knark och dubstep så...

The Drums – Lets Go Surfing
Jag vet att jag antagligen är sist med att falla för The Drums, men jävlar va fint det är!

Messer Chups – Bing Bang Bang Bong Kong
Ryssar som mixar skum musik, kommentar överflödig.

The Animals – We've Gotta Get Out Of This Place
Så här i sommartider så passar en av världens bästa bilåkarlåtar väldigt bra in på listan.


Anton:

CEO - Come With Me
Eric Berglunds soloprojekt får väl ändå ses som en succé?

Oskar Linnros - Från och med du
Oskar Linnros var tidigare medlem i hiphopduon Snook. Många påstår att han är tio-talets Håkan Hellström. Framtiden lär väl visa om de har rätt, jag tvivlar...

Daniel Adams-Ray - Dum av dig
Andra halvan av Snook släpper även han en popskiva på svenska, första singeln är riktigt skön.

Ida Redig - Always On The Run
En enkel ackordslinga och en vacker melodi, svårare än så behöver det inte vara att göra en låt.

Fallulah - Give Us A Little Love
Dansk pop av högsta kvalité

Månadens skiva v. 28: Hell On Wheels - There Is A Generation Of Handicapped Poeple To Carry On

Lyssna på månadens skiva på Spotify!

Rasmus:

Förra sommaren stod jag och en vän i en jeansaffär på Skånegatan i Stockholm. Runt omkring oss stod folk med ölflaskor i händerna. Det var långt ifrån trångt. Men det var ett stort ögonblick: Hell On Wheels återförenades genom att spela tre helt nya låtar för oss. Efteråt sa vännen, som aldrig hört bandet innan:
– Fan vad bra de var!

Och ja, satan vilket band. Tyvärr har inte mycket hörts av Åsa, Johan och Rickard (som numera förstärks av en herre vid namn Jonas) sedan dess. Någon spelning och nyhetsutskick om att nya albumet kommer bli grymt. Klart jag tror dem. Och klart att deras tystnad inte gör så mycket, när man fortfarande kan njuta av deras gamla klassiker!

Men vad är det som gör Hell On Wheels till ett av Sveriges bästa popband?
Är det melodierna?
Är det texterna?
Är det Rickard Lindgrens lite lite lite skeva röst?
Är det de små punkutflykterna?
Är det magin som uppstår mellan Åsa och Rickard, som även på fritiden håller ihop?
Är det deras sparsamma utgivningstempo?
Är det att de levererar hits som ”The Soda”, ”People To Carry” och ”Nemozob”?
Är det att det inte går att hitta ett svagt spår på There Is A Generation Of Handicapped People To Carry On?
Är det att nämnda skiva har en lysande titel?
Ja!

Så i väntan på nästa skiva tycker jag vi gemensamt sjunger ”The Soda”.


Jakob:

Jag vet faktiskt inte alls varför jag inte gillar det här mer än jag gör. Inte det att jag tycker illa om det, men det här är ingen skiva jag kommer lyssna på av egen maskin, någonsin. Trots det så kan jag räkna upp ett flertal saker som tilltalar mig väldigt mycket med There Is A Generation Of Handicapped People To Carry On.

Framför allt så har Rickard Lindgren, som spelar gitarr och sjunger, en helt perfekt röst för den typen av pop som Hell On Wheels spelar. Den är skrikig när den behövs och tillräckligt nära bristningsgränsen när musiken kräver det. Han är en alldeles lagom skicklig sångare, hade han varit duktigare så hade det snarare stjälpt än hjälpt.

Riffet i tredje låten, Eagle Wings As Filtered Through Pigeon Shit är smått fantastiskt. Gitarrmattorna som dyker upp här och var på plattan låter fruktansvärt fint. Alla låtar är lagom välskrivna och catchy och ljudbilden är precis som den ska vara. Detta bara för att nämna några saker som borde tilltala mig mer än de gör.

Varför det aldrig riktigt når fram är dock omöjligt att säga, jag hittar inget alls som jag verkligen ogillar med skivan. Den känns bara lite...tam.


Anton:

There is a Generation of Handicapped People To Carry On är Hell On Wheels debutskiva från 2001. Jag har aldrig tidigare lyssnat aktivt på bandet men mitt första intryck var positivt. Deras indierock låter precis så som man vill att den ska göra, varierande skitigt och hårt. Sången och gitarren är de instrument som får mest plats men som bäst är det när trummorna får leva ut i ett snyggt oljud, som i refrängen i "Power Bubbles Blown By Big Bitch" (vilket även är en lysande låttitel).

Det enda jag hakar upp mig på är Rickard Lindgrens sånginsatts som stundtals låter lite väl pubertal, lite som Timo Räisänen. Förhoppningsvis är det något man vänjer sig vid efter ännu några lyssningar, och fler lyssningar kommer det bli. There is a Generation of Handicapped People To Carry On är kanske inget mästerverk, men gott och väl en skiva som tål att lyssnas på, om och om igen.

Bästa låt: "The Spell To Stiff Lightning"

Mats/Morgan Band

En krullhårig trummis vars trumspel närmast kan liknas vid ett hypnotiserande virrvarr av komplexa beats, och en sedan födseln blind keyboardist med en musikalitet utan dess like, där har ni stommen i Mats/Morgan Band – nämligen Morgan Ågren och Mats Öberg.

Med låtar som Ta ned trasan, Propellerhäst, Här kommer Bodd, Paltsug och En schizofrens dagbok har Mats/Morgan Band släppt nio skivor (med diverse liveskivor inräknat). Bandets tidiga alster var starkt influerat av husguden Frank Zappa. De senare skivorna drar mer mot jazzen med influenser av allt ifrån funk till blip-blop. Det som alla skivorna har gemensamt är en lekfullhet och en uppfinningsrikedom som bidrar till att gränser tänjs ut om hur musik "ska låta". Resultatet blir melodiösa låtar, ofta i udda taktarter, som ger lyssnaren ett leende på läpparna.

Att Frank Zappa har varit en stor musikalisk förebild för de båda går inte att frångå. 1988 fick de äran att spela med Zappa i Stockholm inför 10 000 personer i publiken. Under ett improvisationsparti i låten Big Swifty ropade Zappa upp sina då nyfunna vänner, sjuttonåriga Mats och tjugoettåriga Morgan, på scenen. Deras gästframträdande blev en succé och med orden "these guys were great" tackade Zappa för inhoppet och konserten fortgick i ordinarie uppsättning. Fram till Zappas död i december 1993 ingick Mats och Morgan i flera projekt signerat Zappa, bland annat "Zappa's Universe" 1991 vilket var en hyllning till den då femtioåriga artisten. Detta har medfört att Mats och Morgan ofta refereras till "de som spelat med Frank Zappa", vilket är synd då deras musik kan stå på egna ben och tala för sig själv.

Mats/Morgan Band bidrog 2001 till att göra den kanske mest bisarra programserien i SVTs historia. Programmet hette "Trum" och gick ut på att Mats/Morgan Band spelade en låt som sedan följdes upp av en trumlektion av Morgan där han visade trumkomp och fill-ins, allt på en nivå långt över medel. Alla avsnitten finns på Youtube och går även köpa på VHS på Morgan Ågrens hemsida.

Keyboardisten och pianisten Mats Öberg skulle man kunna beskriva som ett musikaliskt under. Han lärde sig tidigt att spela piano och utvecklade sitt spelande och gehör med en rasande fart. Det finns många anekdoter om när Mats gehör sätts på prov, till exempel då Frank Zappa, i anslutning till repetitionerna av "Zappa's Universe", testade Mats kännedom av Zappas musik. Zappa sa en låttitel som Mats skulle spela och han felade aldrig, inte ens i låten Sleep Dirt som i stort sett bara är ett gitarrsolo. Även Morgan tycker om att testa sin vän, då i den så kallade gehörsleken. Leken går ut på att Morgan slår an ett par tre slumpmässigt valda tangenter på ett piano som Mats sedan upprepar inom en sekund.

På lördag (17 juli) spelar Mats/Morgan Band på Nefertiti i Göteborg. I dagsläget kompletteras de två grundmedlemmarna av basisten Gustaf Hielm, mer känd från Meshuggah.

Som uppvärming till lördagens konsert följer nu en handfull sevärda videor med Mats/Morgan Band!

Skivrecension: Darren Hanlon - I Will Love You At All

Darren Hanlon har alltid gjort catchy pop med texter som får dig att le. Lite som Australiens svar på Jonathan Richman. Han är en av de få som faktiskt lyckas med att göra låtar som är roliga utan att det blir Galenskaparna och pannkaka av det hela. Nu är det nästan fyra år sedan han senast släppte ett album. Livstecken har vi dock fått. Helt okej spelningar som förband åt The Magnetic Fields för två somrar sedan. En platta med b-sidor förra året. Samt en vinylsingel för två år sedan. Singeln innehöll två fantastiska låtar på temat ben, i klassisk Hanlon-stil. Den ena återfinns på b-sidesamlingen. Den andra på det nya albumet.

Så inte undra på att jag blir förvånad när jag lyssnar på I Will Love You At All. För det är en ny Darren vi har att göra med. Så pass ny att vi kanske inte längre ska se det som samma artist. Utan en annan kille med samma namn och samma röst. Och samma melodisinne. För musiken känns igen (även om låtarna här är väldigt långa jämfört med förr). Skivan låter så som man kunde förvänta sig. De tidigare skivorna har pekat mot det här. Det blir hela tiden proffsigare och proffsigare. Fler instrument, mer körer, bättre produktion… På gott och ont. Det som förvånar och till en början skrämmer lite är texterna…

För är det inte en skilsmässoplatta vi har att göra med här? Huruvida herr Hanlon gått igenom en jobbig tid vet jag inte. Men skivan är full av hjärtesorg. Verket kröns av sex minuter långa ”Scenes From a Separation”:

”No we weren’t together forever
But then what the hell does that mean?
One person’s lifetime, the history of mankind
Or the years since I turned seventeen?”

Och det är bara en av 15 verser. Och jag kan lyssna hur ofta som helst. För det här är riktigt bra separationspop. Och låten slutar faktiskt hoppfullt:

”I’m feeling just fine, I’m taking my time
Cause I know you’re worth mourning for”

Låten som följer är inte lika vacker. Inte lika mycket skilsmässa. Inte lika välskriven text. Men det är den (”All These Things”) jag går och nynnar på mest. Men visst, Darren klarar nog inte av att skriva en låt utan texter som fastnar. Och det på ett bra sätt.

”It’s the fear that began if one single Elvis fan
Can be wrong the other forty nine odd
Million screaming others also can”

“If Only My Heart Were Made Of Stone” är återigen en låt om att inte riktigt vara lycklig. Som ni kanske hör på titeln. Men melodin är så jävla dansant. Och då menar jag dansant som i logdans. Och då menar jag logdans på ett positivt sätt. Ser ni mig dansa runt på stadens gator i sommar, som vore jag från landet, då är det detta jag i lurarna.
Darren Hanlon ligger vaken på natten i “Folk Insomnia” och funderar på döden. Sedan återvänder han hem till sin gamla hemstad i “Home”. Som är årets hemvändarlåt:

”They thought I’d outgrown them
they could read on my face
I wanted to leave but my face…
Had an appointment to keep
With the fist of some young freak
That’s why I wear this scar beneath my eye”

Vissa låtar (däribland öppningsspåret “Butterfly Bones” – som var med på vinylsingeln) visar den gamle Darren. Så som han lät för. Gott så. Dessvärre bjuds vi även “Buy Me Presents”. En onödig låt med ett sliskigt saxofonsolo. Nej, Darren kan bättre än så. Både den Darren vi känt och älskat i några år nu och den Darren vi precis lärt känna, och vars texter inte längre skrämmer oss. Jag hoppas på mer från dem båda i framtiden.

Skivan släpps på fredag och går att beställa HÄR.

Jakobs Musikhörna v. 28: Henry Homesweet - Essential Chip Mix 2010

Den brittiska chipartisten Henry Homesweet har varit snäll nog att sätta ihop en en och en halv timmes lång mix med den bästa chipmusiken det här året. Även om det stundtals är lite väl mycket rak electro över det hela så är det ett trevligt sätt att hålla sig á jour med vad som händer inom chipscenen.

Mixen finns att lyssna på HÄR!

Passa även på att spana in Henry Homesweets youtube-kanal och kika på hans Lo-Bit Bassment-klipp där han själv bjuder på tung gameboy-dans.

Tips v. 28

Rasmus:

Har ni pengar och tid att ta er till Stockholm finns det inga godtagbara skäl att missa Marianne Faithfull på Berns på onsdag. Hennes sönderrökta röst är tillsammans med Joan Baez lena stämma de två finaste kvinnliga sångrösterna man kan höra idag.

Brittiska retrobandet The Coral är tillbaka. Sjätte albumet (och tillika det första på tre år) Butterfly House når skivdiskarna på onsdag

På fredag släpps Darren Hanlons nya album I Will Love You At All. Redan på onsdag recenseras den här på Popbrus.


Jakob:

Det är väldigt dött på konsertfronten nu i sommartider, förrutom på festival. Den enda spelningen av värde jag har fått nys om sker på Kafé Deluxe i Växjö på fredag. Då spelar Five Finger Discount rock'n'roll av den gamla skolan.

I övrigt kan man ägna veckan åt att hinka i sig vatten och se på musikdokumentärer. Jag ser själv med spänning fram emot att få se When You're Strange, en ny film om the Doors.

En äldre men fortfarande sevärd dokumentär är The Devil and Daniel Johnston. Vem den handlar om kan ni säkert räkna ut själva
.
Anton:

På lördag spelar Sveriges kanske skickligaste musiker på Nefertiti i Göteborg. Mats/Morgan Band kommer bjuda på hypnotisk jazz med en stor portion humor. Vill ni veta mer om bandet så kommer det på torsdag publiceras ett inlägg om bandet på Popbrus.

På torsdag går starten får årets Arvikafestival. Den tidigare synthfestivalen har breddat sin repertoar och i år spelar band som Babyshambles, Regina Spektor, jj, Mattias Alkberg, Yeasayer och Anna von Hausswolff. Hela bandlistan finner ni här.

Festivalen Island In The Sun som huserar på Jurmo på Åland startar på fredag och på programmet står bland andra The Concretes, Anna von Hausswolff, Masshysteri och Babian.

Låtlista v. 27 - Den svenska visskatten

Veckans låtlista på Spotify finner ni här!

Rasmus:

Fred Åkerström - Den trettionde i första sjuttiotvå
Sveriges störste protestsångare genom tiderna

Olle Ljungström - Balladen om all kärleks lön
Ljungström och Vreeswijk är onekligen två av Sveriges största. Här får ni båda två.

Thåström - Keops pyramid
Thåström gör det här så mycket bättre än både Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehes soloversion.

Thorsten Flinck - Elsinore
Flinck tolkar Wiehes kollega Afzelius.

Lasse Tennander - Så länge skutan kan gå
Ärligt talat: Evert Taube kunde inte sjunga. Men det kan Lasse.


Jakob:

Allan Edwall – Sommarvisa
Inte nog med att Allan på egen hand tillhör den svenska låtskatten, han nickar subtilt åt Evert Taube också.

Fred Åkerström – Så lunka vi så småningom
En av Sveriges bästa trubadurer tolkar en av Sveriges bästa trubadurer.

Ola Magnell – När Jag Dör
En av proggens mindre politiska artister som även blev folkkär.

Sven Wollter – De Mördades Fria Republik
Sven Wollter tolkar Dan Berglund.

Kabaréorkestern – Titanic (andraklasspassagerarens sista sång)
Mikael Wiehes fantastiska visa om ett sjunkande skepp.


Anton:

Jakob Hellman - Mina båtar
Hellman tolkar Olle Adolphson.

Håkan Hellström - Visa vid vindens ängar
Kanske den visa som flest svenskar kan gnola på?

Cornelis Vreeswijk - Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cicilia Lind
Melankoliskt och vackert.

Ola Magnell - Nya Perspektiv
En gammal favorit, mycket tack vare Magnells säregna sångstil.

Thorstein Bergman - omkring tiggarn från Luossa
Missa inte heller Sofia Karlssons version av samma låt!

Veckans skiva v. 27: Mattias Alkberg BD - Jag ska bli en bättre vän

Skivan på Spotify

2004 kommer en mäktig svensk solodebut. Pop blandas med klassisk punk på svenska. Politiska texter som numera inte tillhör vanligheterna. Näven rakt upp i luften och ett hjärta som dunkar i takt till musiken i sommarsolen. Skivan vi talar om heter Tunaskolan och rosades av en enig svensk kritikerkår. Den nominerades till och med till en grammis för bästa manliga artist. Som Alkberg avböjde – för de var ju en grupp. Men få köpte skivan. Föga förvånande var väl dock detta. I femton år hade upphovsmannen spelat med bandet The Bear Quartet. Även de rosade. Även de sällan särskilt stora utanför musikskribenternas trånga lilla värld. Men faktum kvarstår – för att parafrasera låten ”Sundbyberg” från ovan nämnda skiva – det är en satans bra skiva!

Året därpå kommer uppföljaren. Recensionerna var lite mer nedtonade. Så var också punkinslagen på plattan. Men sedan Jag ska bli en bättre vän släpptes för fem år sedan har det inte gått en sommar utan att jag spelat den sönder och samman. Det här är svensk pop när den är som bäst!

Skivans starkaste spår (om man ska lyckas välja några sådana) är fem.
”Kamratskap rock” bjuder på riktigt sköna one-liners (tänker inte avslöja dem här…) till ett oerhört catchy gitarrspel.
”Ta helg” är en uppmaning till allmän dekadans – ”hela veckan helg” – något det stela svenska folket gott kan ta till sig. Tänk själva och roa er när ni känner för det istället för när ni blir tillsagda.
”Stenar” är skivans punkigaste bidrag – trots att skivan innehåller en cover på en Tant Strul-låt – och var även en av de bästa låtarna under Alkbergs spelning på Siesta-festivalen tidigare i år. En spelning som återigen chockerade med en gles publik. Och ja, det var nästan bara branchfolk där…
På ”Ragnar” rycker gitarrerna återigen med dig. Och om texten inte får dig att känna sommar i hela kroppen bör du nog uppsöka en läkare som ger dig medicin mot den Gessle-pest du förmodligen lider av.
Men bäst sparas till sist. ”Ändra på allt” borde egentligen inte vara bra. En låt där man tackar allt och alla – samt delar ut en hel del kängor – kan lätt falla platt. Men från det vackert trevande introt till resten av låten är genialt. Och att han tackar både punkrocken och Klas Östergren gör i alla fall mig varm i hjärtat.

Mattias Alkberg BD släppte ett album till – 2006 – innan de upplöstes. Också det rekommenderas. Men det är snarare ångestladdad gubbrock á la Springsteen än pop. Förra året kom även soloplattan Nerverna. Då var det rockabilly som gällde. Och ja, även detta håller hög klass. Matti slutar aldrig att imponera.

The Magic Numbers till Popaganda

Popaganda fortsätter att övertyga med bra popbokningar, idag gick man ut med nyheten att brittiska The Magic Numbers är klara för festivalen.

En annan festival som övertygar är Malmöfestivalen som förra veckan bland annat släppte The Pains Of Being Pure At Heart, HEALTH, Melissa Horn, Johnossi, Emil Jensen och Oskar Linnros.


Johnossi, Siesta 2010

Jakobs Musikhörna v. 27: The Brian Jonestown Massacre

Kanske är inte The Brian Jonestown Massacre så okända längre. Filmen DiG! fick mer eller mindre kultstatus i musikkretsar ganska omgående. Men det är varken den eller Anton Newcombes något heta temperament som är anledningen till att folk älskar bandet, även om det sistnämnda definitivt höjer bandets spelningar.

Musiken håller sig inom den psykedeliska rocken men stundtals även väldigt nära shoegaze. När jag var yngre såg jag dem ungefär som Oasis, fast bra. Kanske ingen speciellt träffande jämförelse.

The Brian Jonestown Massacre

Suede till Sverige

Suede kommer till Sverige den första december och ger en spelning på Cirkus i Stockholm. På 90-talet var de tillsammans med Oasis de stora inom den då fräscha britpopen, frågan är hur bra de är 2010?

Tips v. 27

Rasmus:

På onsdag spelar Thorsten Flinck med band på Liseberg. Ni som någon gång sett mannen agera på vita duken, eller sett en intervju med honom: överför det till rockmusik och ni vet vad ni har att vänta.

På torsdag spelar amerikanska Mewithoutyou på Debaser i Malmö. De tillhör i likhet med Mumford & Sons den mer dansanta delen av senare års folkrevival.


Jakob:

På fredag lirar Moon Duo på Debaser i Malmö, ta er dit och njut av montonin.

Samma dag kan man istället titta på Eldkvarn på Katalin i Uppsala om man är sugen på gubbrock.

Helgen bjuder även på Kris Kristofferson för alla intresserade. På fredagen så gästar han Trädgår'n i Göteborg, på lördag spelar han på Katalin i Uppsala och på söndag så gör han ett gig på Cirkus i Stockholm. Gubbcountry när den är som bäst.


Anton:

Anna von Hausswolff ger tre konserter nästa vecka. På tisdag på Slussens Pensionat i Henån, på torsdag på Majas Vid Havet i Varberg och på fredag på Munken in the Park i Norrköping.

På torsdag kommer Martha Wainwright till Sverige, närmare bestämt till KB i Malmö.

I Linköping startar på torsdag Lars Winnerbäcks turnérande minifestival. Melissa Horn, Ane Brun, Dundertåget, Love Antell, Laleh och Sophie Zelmani är de artister som följer med på turnén (dock spelar inte alla på alla platser).

Låtlista v. 26 - Musik om musik

Veckans låtlista på Spotify finner ni här

Rasmus:

The Clash - Garageland
"We're a garageband - we come from garageland"

Manu Chao - Mr Bobby
"Hey Bobby Marley, sing something good to me"

Ballboy - All The Rocords On The Radio Are Shite
"...except mine!"

Wilco - Heavy Metal Drummer
Från det numera klassiska albumet Yankee Hotel Foxtrot

Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
"Johnny du och jag borde starta upp ett band / låta det explodera i skyn"


Jakob:

Judge Dread – Reggae & Ska
Englands största snuskhummer gör en låt som INTE handlar om sex.

Chuck Berry – Roll Over Beethoven
"Roll Over Beethoven, dig these rhythm and blues"

Thore Skogman – Pop Opp I Topp
Lill-Babs och Thore Skogman förtäljer sin syn på pop.

Brita Borg – När schlagern dog - visor ni sluppit höra - hittills - Part 1
Brita Borg och Povel Ramel m.fl. levererar en välbehövd känga mot schlagern.

Contact – Samma vindar, samma dofter
"Vi sitter på korgen bland flaskor och glas, mot ensamheten en kick Vi dansar som lik i en rock'n'roll gas och kör med sexiga trick"


Anton:

The Liptones - It's All I Hear You Say
"Reggae, reggae, reggae / Oh, reggae what ever happened to ska"

Caesars - Punkrocker
En svensk klassiker i sin ursprungliga version.

bob hund - Dansa efter min pipa
Ännu en svensk klassiker, denna gången om ett instrument.

Electric Six - Danger! High Voltage
Kanske inte passar i temat, men det brinner på diskoteket.

The Avett Brothers - Kick Drum Heart
Hans hjärta slår som en bastrumma.

Veckans Skiva v. 26: Mumford & Sons - Sigh No More

På grund av det glesa betyget 2.1/10 av den allsmäktiga indieguden Pitchfork så har en stor grupp musikälskare bestämt sig för att utan några som helst omständigheter tycka om Mumford & Sons och bandets debutalbum Sigh No More. På diverse musikforum kan man se inlägg där det klagas friskt på det "omusikaliska", "efterapande" och "opersonliga" bandet vars sångare absolut inte kan sjunga. Min fråga - har vi lyssnat på samma skiva?

Det brittiska bandet Mumford & Sons spelar musik med starka influenser av amerikansk folkmusik så som den låter när Fleet Foxes eller The Avett Brothers spelar. På Sigh No More bjuds man på stora flerstämmiga körer, fartfyllda dansdängor (med den obligatoriska banjon), lugna, spänningsfyllda och melankoliska låtar, och storslagna crescendon. Musiken spelas med en härlig intensitet, som i Little Lion Man där gitarrsträngarna får en rejäl omgång samtidigt som banjon flyger fram tillsammans med baktaktspianot till kompet av en fet bastrumma.

Sångaren Marcus Mumfords röst var något jag fastnade för första gången jag hörde bandet. Hans röst är raspig och med en säregen ton som får melodierna att ibland låta bättre än vad de kanske egentligen är. Arrangemangen till de i grunden enkla låtarna låter väldigt genomarbetade och tar ofta totala helvändningar mitt i låtarna och går från litet till stort på bråkdelen av en sekund. Musiken är väldigt tight och produktionen är om inte fantastisk så i alla fall snudd på.

Pitchfork är bra på många sätt men de kan få ett band att tvingas utstå oförtjänt mycket smutskastning, vilket Mumford & Sons har fått göra. Ni får gärna ogilla Sigh No More, men bara om ni lyssnar igenom det först!

...och här kan ni lyssna på albumet (Spotify)