Coldplay till Where The Action Is

Idag släpptes Coldplay som det första bandet till Where The Action Is-festivalen. Festivalen kommer gå av stapeln i Azaleadalen i Göteborg den 28 juni. Hela programmet för festivalen kommer offentliggöras inom de närmsta veckorna. Förhoppningsvis bokas någon utländsk godbit i stil med Pixies, Nick Cave eller Neil Young (alla från 2009).

Veckans tips v. 5

Rasmus:

Imorgon kommer Marianne Faithfulls nya album Horses and High Heels. Då denna kvinnas röst bara blir bättre och bättre med åren, så har ni här ett släpp att räkna med. Att Lou Reed gästar på två spår gör inte det hela sämre.

Imorgon släpps även Kaizers Orchestras nya album Violeta, Violeta Vol. 1. Detta är det första albumet i en planerad triologi och tillika bandets första riktiga album på tre år. Missa heller inte bandets sverigespelningar i mars.

Orkar ni inte vänta tills i mars på att gå på konsert kan ni i veckan beskåda Iron & Wine. Det blir spelning på Debaser Medis i Stockholm på onsdag och på Trädgårn i Göteborg på fredag.

Jakob:

Fredagen bjuder på garagerock för Växjöbor då örebrobandet Troubled Horse spelar på Kafé Deluxe

Göteborgare med ett sug efter synthpop kan på lördag bege sig till Sticky Fingers för att beskåda Universal Poplab med radiorösten Christer i spetsen.

På söndag kan alla lundabor för tredje året i rad njuta av en klezmerfestival på Mejeriet, fyra grupper uppträder under eftermiddagen.


Anton:

På onsdag släpper duon Jonny sin debutskiva Jonny. Bandet består av Norman Blake från Teenage Fanclub och Euros Childs från Gorky's Zygotic Mynci.

I veckan ger Glasser två spelningar i Sverige, på onsdag på Babel i Malmö och på fredag på Debaser Medis i Stockholm.

Imorgon måndag är det säsongspremiär för TV-programmet Dom kallar oss artister. I första avsnittet får vi följa Salem Al Fakir. Klockan 20.30 i SVT 1.

Låtlista v. 4 - Siffror

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

The Postmarks - 7-11
Från skivan By The Numbers, där siffrorna 1-12 besjungs.

Christmas Island - Twenty Nine
29 tycks vara ett av det vanligaste numren att göra låtar om. Christmas Island, Rob Clarkson och Ryan Adams är bara några som besjungit året innan trettio.

Säkert - Det var tre månader sedan idag
Ett litet mästerverk signerat Annika Norlin, som inte finns med på något av hennes album.

Nena - 99 Red Balloons
Underskattad synthpunkklassiker.

KSMB - Sex Noll Två
Anton tipsade om denna i Popbrus barndom, så det är på tiden att vi plockar fram den igen.


Jakob:

Country Joe McDonald - I-Feel-Like-I'm-Fixin'-To-Die Rag [Live]
"And it's one, two, three / What are we fighting for / Don't ask me, I don't give a damn / Next stop is Vietnam"

Public Enemy - She Watch Channel Zero?!
Inte nog med nollan i låttiteln, den kommer även från skivan It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back.

TT Reuter - Tolv 2
Svenska postpunkare som nyligen återförenades för några få spelningar.

Venetian Snares - 2 Dollars
Från plattan VSNARES 2370894.

Jurassic 5 - Lesson 6: The Lecture
Ännu en av hiphopens stora


Anton:

Sam Amidon - 1842
En låt som hade passat lika bra på förra veckans låtlista.

Feist - 1234
2007 släppte Feist sitt bejublade album The Reminder, är det inte snart dags för en uppföljare?

Niccokick - Turn 27
Svensk 00-talsindierock när den är som bäst.

The Subways - At 1 AM
"At 1am / She's just waiting / Like a shadow / Black eyes, brown hair, but she don't care"

Save Ferris - Under 21
Bortser man från texten så är det en riktigt skön låt.

Månadens skiva: The Raveonettes - Lust Lust Lust

Lyssna på Lust Lust Lust på Spotify!

Rasmus:

Vad är det som gör den här musiken så tilltalande? Vad är det som gör att vi älskar Beach Fossils, The Pains Of Being Pure At Heart, Comet Gain och The Raveonettes? Varför kan det betyda så mycket att trycka distpedalen i botten; hur kommer det sig att detta kan lyfta en låt till skyarna?
Kanske är det den aggressivitet som detta ljud förmedlar och då låter melodier och sång spela på andra känslor. Det blir punk - samtidigt som det blir pop. All den stress och de aggressioner man samlat på sig under dagen bara rinner av, samtidigt som det gör en glad och det går att dansa till. Om det är de känslorna bandet i fråga vill förmedla.
Men samtidigt som detta leder till en bredd i känslospektrat leder det även till en bredd när det kommer till utfyllnad i ljudbilden: det går knappt att få in mer. Och spelar du dåligt så märks det mindre.

Oavsett vilket. The Raveonettes är ett underbart band och Lust Lust Lust är en underbar skiva. Oftast blir de här banden ännu bättre när man läser om deras tankar och om det som finns runt musiken. Som att The Pains Of Being Pure At Heart tog sitt namn från en barnbok som aldrig gavs ut. Eller att The Raveonettes satte upp ett antal regler inför sitt första album, Whip It On: Hela skivan skulle gå i b-moll. Låtarna fick inte bestå av mer än tre ackord utöver det. De fick som längst vara tre minuter och inga cymbaler fick användas.

Fast ändå: allra bäst är musiken. Och allra bäst är musiken när den distar som mest. Som i inledande "Aly, Walk With Me". "Sad Transmission" är jävligt skön den med, men inte enbart på grund av distorsionen: det är en klockren poplåt.
Och det är just detta som gör att The Raveonettes sticker ut från mängden noisepopband: förmågan att skriva perfekta små poppärlor. Det och Sharin Foos säreget släpiga stämma.


Jakob:

Jag minns mitt första möte med The Raveonettes, tv 4 visade MTV Up North, ett listprogram med ny musik från norden. Jag minns inte vilken låt det var som medverkade på listan men jag vill minnas att den lät väldigt radioindie, sådär smygalternativ utan att egentligen vara spännande alls. Men när jag lyssnar på Lust Lust Lust så börjar jag undra om jag kan ha misstagit mig, för det här är bra, riktigt bra.

Innan jag sätter igång skivan så fruktar jag det värsta, endast baserat på mitt minne, men redan under första låten så har jag helt omvärderat bandet. "Aly, Walk With Me" börjar nämligen med ett dystert beat som drar åt triphop-hållet, efter en stund så kommer några skräniga gitarrer in och strax därefter en släpig kvinnoröst. När gitarrerna sen får fritt spelrum och fyller ljudbilden med brus så finns det inget tvivel om det längre, det här är bra, riktigt jävla bra.

Efter den inledande golvningen så känns de nästkommande två spåren lite tama, inte dåliga men inte alls i samma klass som första spåret. Som tur är så vänder det på fjärde låten, en sockersöt popdänga vid namn "Dead Sound" där gitarrerna får leva rövare igen och dränka låten i distat brus. Därefter håller skivan en högre klass, mer shoegazer-känsla och inte så genomdystert som de inledande spåren.

Lust Lust Lust är kanske inte en platta jag kommer återkomma till gång på gång, men det är definitivt inte sista gången jag lyssnar på den heller. För det är trots allt finfin bruspop och ibland är det allt jag begär.


Anton:

Det är första gången jag lyssnar på The Raveonettes och utan att ha haft en aning om vilken sorts musik som väntade mig så hör jag redan efter bara några sekunders lyssnande vad jag har att vänta de elva nästföljande låtarna. På bara 15 sekunder i den inledande "Aly, Walk With Me" lyckas den danska duon presentera sitt mystiska, melodiösa och skräniga sound som har starka likheter med The Jesus & Mary Chain. Efter hand får oljud mer och mer plats. Jag anser att det kan vara förödande att använda för mycket oljud då oljud, på samma sätt som det kan göra en låt helt fantastisk, kan göra en låt helt meningslös och dålig. The Raveonettes lyckas dock höja låtarna med sitt skräniga elgitarrljud, efter hand förstår man att det är just det skräniga elgitarrljudet som sätter The Raveonettes-stämpel på låtarna.

Bästa låt är "You Want The Candy" i vilken bandet blandar tweepopmelodier med en vägg av distorsion, lite som The Pains Of Being Pure At Heart, fast hårdare.

Jakobs Musikhörna v. 4: ANBB - Mimikry

Nu kommer äntligen veckans musikhörna, en dag för sen och väldigt kort, men med ett fruktansvärt bra tips som kompensation.

Tyskarna Alva Noto och Blixa Bargeld har slagit sig ihop och gör musik som inte direkt överraskar. Det påminner om Alva Notos sologrejer och Blixas stämma för som alltid tankarna till Einstürzende Neubauten, så gillar du Alva eller Neubauten så är chansen stor att du uppskattar ANBB.
Lyssna på Mimikry på Spotify!

Siestasläpp

Så släppte Siesta! artister idag. Håkan Hellström var det största namnet och en föga oväntad bokning, italienska Crookers gästade Emmaboda förra året och känns som en ganska halvdan electrobokning, Brother och Odyssey är nya bekantskaper för mig, men Graveyard var den enda bokningen som faktiskt fick mig att längta till Hässleholm.

Festivaluppdatering

Igår släpptes ytterligare 15 band årets Peace & Love-festival. De som utmärker sig i det väldigt breda släppet är Håkan Hellström, Säkert och det svenska kultbandet Hoola Bandoola Band (se hela listan här).

Även Popadelica släppte band igår, nämligen Tove Styrke, Little Marbles och Compadre. Personligen var släppet en besvikelse och årets upplaga av Popadelica känns inte alls lika spännande som förra årets (hittills i alla fall). Förhoppningsvis kommer lite mer spännande band bokas i stil med förra årets This Is Head och A Place To Bury Strangers.

Senare idag är det dags för Siestas andra bandsläpp, förhoppningsvis är det bättre än det första...

Veckans tips v. 4

Rasmus:

På onsdag släpper två av landets bästa band samlingsplattor. Eldkvarn och Radio Dept summerar sina karriärer med varsin dubbel.

På nyårsafton såg jag Sleigh Bells spela i Australien. Recension finner ni här. Jag var inte riktigt övertygad om huruvida de var bra eller dåliga live. På fredag har ni chansen att göre er en egen uppfattning, då de spelar på Debaser Slussen i Stockholm.

Jakob:

För alla som är intresserade av modern konstmusik så håller Stockholm från onsdag till söndag en tonsättarfestival tillägnad Steve Reich, en av minimalismens stora. Fem konserter kommer att ges under lika många dagar. Rekommenderas starkt.

På torsdag lirar Teengirl Fantasy på Debaser i Malmö, vilket säkert kan bli trevligt. Men det riktigt intressanta är förbandet, Goes Calypso, en malmöit som definitivt är ett namn att hålla ögonen på.

Den som är sugen på lite mörkare tongångar kan på lördag ta sig till Fylkingen i Stockholm och avnjuta Deutsch Nepal, Infiltrator och Enema Syringe.


Anton:

På onsdag släpper folkindiepoprockaren Iron And Wine det nya albumet Kiss Each Other Clean. Ett spännande släpp som jag ser fram emot.

På lördag är det dags för den årliga kulturnatten i Växjö. Musik, film, teater och konst kan förtäras i näsan omåttliga mängder, se schema här.

Den klassiska post-punkgruppen Gang of Four släpper på onsdag sitt nya album Content. Jag tror dock inte att ni ska allt för höga förväntningar på skivan. Gang of Four spelade på Malmöfestivalen 2009 och jag kände då nästan en tragisk känsla över bandet som verkligen har fastnat i 80-talet. (Recension här)

Veckans Låtlista v. 3: Årtal

Denna vecka har vi valt att lägga låtarna i ordning efter vilket år de anknyter till, vem som tipsat om vad får ni lista ut själva. Veckans låtlista på Spotify finns HÄR!


1900 - 1900
Bakom 1900 döljer sig Christian Gabel som trummat åt bland andra bob hund och Thåström.

Queen - '39
Underskattad Queen-låt om året då andra världskriget bröt ut.

Social Distortion - 1945 (13th Floor)
Punk om året då andra världskriget tog slut.

Skalpel - 1958
Ett polskt "nu-jazzband" som svänger.

New Order - 1963
Bandet har sina ljusa stunder.

Ulf Lundell - Sextisju, Sextisju
Skön låt om sextiotalets dekadans.

The Clash - 1977
Året då punken slog igenom.

Death From Above 1979 - You're A Woman, I'm A Machine
Återförenad kultduo.

Pelle Carlberg - 1983 (Pelle & Sebastian)
Veckans one hit-wonder.

Marit Bergman - 1985
Från bonusskivan till 2009 års album The Tear Collector.

Crystal Castles - 1991
En instrumental låt av den kanadensiska electropopduon.

Rancid - 1998
Från albumet Life Won't Wait som släpptes just 1998.

Suburban Kids With Biblical Names - 1999
Sveriges mesta popduo om sista året på förra millenniet.

Prince - 1999
En klassiker ur Prince repertoar.

Zager And Evans - In The Year 2525 (Exordium & Terminus)
Låten målar upp en dyster framtidsvision.

Emmaboda och Putte I Parken släpper band

Även Emmaboda släppte en omgång artister idag, tre stycken närmare bestämt. Chateau Marmont, Djurpark och Daniel Adams Ray. Inget speciellt spännande och Emmaboda bekräftar ännu en gång att det är den elektroniska musiken som prioriteras i år.

Putte I Parken släppte dock sina artister igår. Sju stycken blev det, nämligen Daniel Adams Ray, Slagsmålsklubben, Stefan Sundström, The Concretes, Dead By April, Those Dancing Days, Her Bright Skies, Coldspell. Inte heller där något som riktigt engagerar. Dags att slå på stora trumman snart PiP.

Way Out West släpper sina första artister

Rykten har cirkulerat ett tag och ända sen norska Øyafestivalen släppt Explosions In The Sky, Fleet Foxes, Jayhawks och Twin Shadows så har dessa varit mycket troliga bokingar. Och idag släpptes nämnda artister till Way Out West, tillsammans med Robyn. Ett övertygande förstasläpp där Explosions In The Sky är det som känns absolut intressantast eftersom postrockbandet sällan besöker oss här uppe i norden. Fleet Foxes är ett kärt återseende och Jayhawks och Twin Shadows är bokade till klubbspelningar. Ett ganska stort missnöje kring bokningen av Robyn verkar dock finnas på diverse forum och bloggar, men med tanke på vilken hype som finns kring henne för tillfället så kan jag känna att det vore nästintill tjänstefel att INTE boka henne till WOW, även om det inte är en bokning jag själv blir speciellt uppspelt över.

Veckans skiva v. 3: Math and Physics Club - Weekends Away/Movie Ending Pomance

På en niondeplats på Popbrus lista över årets bästa album 2010 hittar ni en skiva vid namn I Shouldn't Look As Good As I Do av en trio från Seattle vid namn Math And Physics Club. Det är en härligt dansant och allsångsvänlig tweeplatta, men inte det första det här gänget ger ifrån sig. Dock som trio. För tidigare hade bandet fem medlemmar och släppte då ett självbetitlat debutalbum och tre ep:s. Den här texten behandlar de två första släppen bandet gjorde, och tillika allt de gav ifrån sig innan första albumet (som varken är lika vasst som dessa två mästerverk eller senaste plattan).

Weekends Away inleds med titelspåret: en fin berättelse om att ta bilen på tu man hand över veckosluten.
Som finast blir dock denna skiva i nästa låt, "Sixteen and Pretty", som kan vara den ultimata hymnen om att titta tillbaka på tonåren och den första kärleken. "Memories in white and black" som sångaren Charles Bert uttrycker det. Refrängen är också bland det finaste bandet fått ur sig:

"I'm kissing my first kiss
I'm wishing my first wish
In my life we had such fun
You and me, we're the only ones"

Resten av skivan är idel guldkorn. Men inget är riktigt lika bra som "Sixteen and Pretty".

Movie Ending Romance är en mörkare skapelse och även något vassare än föregångaren. Delvis på grund av textrader som "These lines on my face betray me / They're deeper lately / And take a look at these bags under my eyes" och "A glass of wine and I'll be fine / There's really not much to say".

Dessa 22 minuter popmagi är den bästa introduktionen till bandet som hyllats av bland andra The Lucksmiths sångare Tali White. Så tryck på play och stäm in i hyllningskören.

Weekends Away hittar ni här på Spotify.
Movie Ending Romance hittar ni här på Spotify.

Jakobs Musikhörna v. 3: ??? - Wall You Need Is Love

Det är sällan det dyker upp hela chipsläpp som jag tycker håller måttet, ofta plockar jag russinen ur kakan och lyssnar bara på enstaka låtar istället för hela skivor. Det blir lätt lite slätstruket och lite väl mycket upptempo popelectro som ska tilltala bara för att den är gjord på en amiga eller ett gameboy. Men då och då kommer de här släppen som verkligen är bra rakt igenom, på riktigt, inte bara för de närmast sörjande eller de med retrokonsolsfetisch. Wall You Need Is Love är just en sådan platta. Fransmannen som gömmer sig bakom det smått fenomenala namnet ??? har inte bara en utmärkt känsla för låtar utan också en stor teknisk skicklighet. Inte för att man märker det om man inte har koll på gameboymusik och inte för att det gör någon egentlig skillnad för musiken, men att åstadkomma det han gör med bara fyra kanaler på den bärbara konsolen är minst sagt imponerande. Att han skippar "UNCE UNCE UNCE"-tugget som genomsyrar stora delar av chipscenen, speciellt inom just gameboymusiken hjälper också till att särskilja honom från många anda inom chipscenen i stort. Tyvärr innehåller skivan inte hans absolut dubbigaste grejer, och det är då han är som absolut bäst, men Wall You Need Is Love är inte långt ifrån.

Ladda ner Wall You Need Is Love här!

Lyssna även på ??? (och alla andras) släpp på Metrodub!

Veckans Tips v. 3

Rasmus:
På tisdag kommer den: The King Is Dead - The Decemberists nya countrydoftande platta. Köp den!

Gamla punkband som släpper nytt är sällan spännande, men det är värt att ge en chans. UK Subs nya platta Work In Progress släpps på fredag.

På onsdag kommer två härliga gubbar till Pustervik för att spela: Plura och Carla Jonsson från Eldkvarn.

Jakob:

På torsdag så bjuds Växjöbor på italienska doombandet Hands of Orlac och svenska Abra Kadabra på Kafé Deluxe.

På fredag spelar Simian Ghost, ett sidoprojekt av Aerial-medlemmen Sebastian Arnström, på Landet i Stockholm.

Lördagen bjuder dock på rockigare tongångar på Klubb Dislocated på RoQ, spelar gör nämligen Ascend, Blue Leaf och Exekutor


Anton:

På lördag är det dags för P3 Guld. Många trevliga band och artister är nominerade, däribland First Aid Kit, Säkert, Håkan Hellström, This Is Head, Anna von Hausswolff och The Tallest Man On Earth. Tråkigt nog är det inte denna musik som P3 vanligtvis prioriterar att spela i etern...

De brittiska rockarna i White Lies släpper på onsdag sitt andra studioalbum. Namnet på skivan är Ritual.

På lördag spelar Hell On Wheels på Debaser Slussen i Stocholm.

Panda Bear tillkännager datum för Tomboy

Vi är många som väntat på Animal Collective-medlemmens uppföljare till hyllade Person Pitch. Först var det sagt att den skulle släppas i slutet av förra året, sen gick rykten om att det inte skulle bli en hel skiva utan bara en bunt singlar som tillsammans bildade Tomboy, men nu har det äntligen tillkännagivits att det är 19 april som gäller för Panda Bears nästa skivsläpp. Skivan kommer innehålla alla spår från de tre singlar som redan släppts, en fjärde singel som snart släpps samt en del nytt material. Bakom producentspakarna sitter ingen mindre än tidigare Spacemen 3-medlemmen Sonic Boom, som även producerade MGMTs senaste giv, Congratulations. Behöver jag ens säga att förväntningarna är på topp?

Veckans låtlista v. 2 - Låtar som varken är på svenska eller engelska

Veckans låtlista på Spotify finner ni HÄR.

Rasmus:

Noir Désir - Le Vent Nous Portera
Noir Désir var Manu Chaos gamla Mano Negras största konkurrenter.

Kaizers Orchestra - Rullett
Norges i särklass mest dansanta band.

Leningrad - Na Ne
Rysk ska.

Sort Sol - Indian Summer
Dansk rock.

The Dubliners - Oro Sé Do Bheatha' Bhaile
De sjöng inte bara på engelska, utan även på iriska.


Jakob:

Brigitte Bardot - Moi Je Joue
Hon var inte bara modell, hon var sångerska också

Hjálmar - Ljósvíkingur
Islandssvenskt reggaeband som återförenats

Coconot - Verbena De Los Delfines
Tropicalia-feeling av ett band med El Guincho som medlem

No Smoking Orchestra - Djilaben Rromalen (Sing People Sing)
Från soundtracket till Zigenarnas Tid

Tinariwen - Toumast
Ökenblues från Mali


Anton:

Ólöf Arnalds - Englar Og Dárar
Förra året släppe Ólöf Arnalds en skiva som kandiderade till Popbrus topp 25. Denna låten är från skivan som släpptes 2009.

Shugo Tokumaro - Lahaha
Från skivan Port Entrophy som vi på Popbrus ännu inte skrivit om.

Laleh - Farda
Laleh sjunger om morgondagen på persiska.

Fool's Gold - Surprise Hotel
Gjorde en dansant klubbspelning på Stay Out West förra året.

Olivia Ruiz - Elle Panique
En lite småskum låt på franska...

Veckans Skiva v. 2: Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Om man inte känner till Freddie Wadling sen innan så är det inte mycket som fångar ens intresse för att kolla upp The Dark Flower (Den Mörka Blomman). Till att börja med så är titeln rent fruktansvärd, inte i det att själva namnet är dåligt utan det att det först står på engelska och sen på svenska inom parentes. Det har dock sin förklaring i att skivan innehåller två skivor, en på svenska och en på engelska, men det rättfärdigar fortfarande inte titeln. Även omslaget känns intetsägande, en hopkrupen Freddie och det är typ allt. Inte ens namnen på gästartisterna lockar en, AK von Malmborg, Anna Ternheim, Magnus Calsson, Elle-Kari Larsson och Meja, inget som direkt får en att köpa en skiva på måfå. Synd bara att alla som avfärdar skivan på dessa premisser går miste om fantastisk musik.

Om man däremot känner till Freddie Wadling sen innan så har man nog hört att han flera gånger kallats Svergies bästa rocksångare och dylikt och även om man inte delar de åsikterna så är det svårt att komma ifrån det faktum att hans röst är bland de bättre i Sverige, oavsett genre. Den trollbinder vare sig den väses fram eller bjuder på skönsång. Men Freddies sång är bara ett skäl att lyssna på skivan. För faktum är att musiken trollbinder minst lika mycket som rösten. Inledande Jennifer, Ditt Hår Brinner är en tolking av tyska krautrockarna Fausts låt Jennifer som funkar lika bra på svenska som på engelska. Fler tolkingar finns även på skivan, Café Cosmopolite är från början en gammal Imperiet-dänga som Freddie gör långt mycket bättre än originalet. Även I Himlen (Lady In The Radiator Song) är en tolkning, från filmen Eraserhead av David Lynch, som även den funkar lika bra på svenska som på engelska. Utöver detta så rör det sig främst om ballader på skivan, men väldigt finstämda sådana.

Den enda låten som riktigt sticker ut är avslutande Kira-Kira - A Collection of Sketches and Improvisations som är precis vad det låter som. Men trots känslan av ofärdighet som genomsyrar låten så är det den som verkligen imponerar och skvallrar om en experimentlusta hos Freddie som inte riktigt får utrymme på den här plattan, vilket är synd. För även om skivan som helhet är underbar från början till slut så skulle det vara kul att höra vad Wadling skulle åstadkomma med fria tyglar, utan ett stort skivbolag som la sig i. Kanske kan man hoppas på att EMI ger honom större spelrum till nästa platta. Men känner jag Freddie rätt så kommer vi få vänta på den ett bra tag till.

Lyssna på The Dark Flower (Den Mörka Blomman) på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 2: Pocahaunted

Bethany Cosentino är för de flesta antagligen känd som förgrundsgestalt i hypade Best Coast, få verkar dock känna till att hon tidigare var medlem i dronebandet Pocahaunted. De har beskrivit sig själva som "the Olsen twins of drone". Långsamt, repitativt, psykedeliskt, vad mer kan man begära? Tyvärr la bandet ner i augusti förra året, antagligen som följd av Bethanys avhopp för att satsa på Best Coast.

Lyssna på Pocahaunted på Spotify!

Veckans Tips v. 2

Jakob:

Katalin i Uppsala gästas på onsdag av Thorsten Flinck. På lördag spelar han även i Växjö.

På fredag så gästar Moneybrother och Titiyo sveriges bästa baktaktsklubb Club Killers på Strand i Stockholm.

För den som istället är sugen på lite punk så spelar Asta Kask och The Baboon Show på Kafé 44 i Stockholm på fredag.


Anton:

På onsdag släpps sountracket till filmen Sound Of Noise, förhoppningsvis får vi även ta del av musiken på Spotify.

På fredag sänder P3 live en spelning med Beach House, inspelad på Roskildefestivalen förra året.

Imorgon är sista dagen att vara med i Popadelicas tävling där man ska gissa tre bokningar till årets festival, vinsten är inte helt oväntat festivalbiljetter. Länk här.

Veckans låtlista v. 1 - Rädsla

Då Rasmus fortfarande är på resande fort i världen så har vi nu tagit in en stand-in vid namn Henrik. Han har tidigare skrivit en recension på Popbrus av Girls första spelning i Sverige (Länk här). Förhoppningsvis kan han nu tipsa om bra musik som vi ordinarie Popbrus-skribenter kan ha missat. Veckans låtlista på Spotify finner ni HÄR.

Jakob:

Yo La Tengo - The Race Is On Again
Från skivan I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass.

Mogwai - Mogwai Fear Satan
Snart både album- och Sverigeaktuella Mogwai fruktar hin håle.

Daniel Johnston - Syrup of Tears
Från plattan Fear Yourself.

Tom Waits - I Don't Wanna Grow Up
Ingen uttalad rädsla, men en ganska överhängande oro över att bli vuxen.

Nationalteatern - Alla Är Rädda För Spöken
Från världens bästa barnskiva, Kåldolmar Och Kalsipper.


Anton:

Firstnighter - 100 Words For Fear
En mycket bra duett mellan den för tillfället osignade artisten Firstnighter och Christian Kjellvander. (Länk Här)

Feist - So Sorry
"We're slaves to our impulses / We're afraid of our emotions"

The Smiths - Panic
Om det är panik på Londons gator så lär rädsla spridas bland folket. Likaså lär en DJ bli lite skraj av att höra avslutningen av låten.

Bon Iver - Creature Fear
Bon Ivers musik kan till en början kännas ganska tråkig, men den växer efter varje gång man lyssnar på honom.

Animal Collective - Also Frightened
"Are You Also Frightened?"


Henrik:

Nico – Afraid
Vacker och sorglig trudelutt från Nicos tredje album ”Desertshore”. ”You are beautiful and you are alone”.

Nordpolen – På Nordpolen
”Tabletter ger bara njurskador, skära i handleder då hinner nån ju bara rädda en, för höjdrädd för bron, för fattig för en överdos”.

Differnet – It Never Entered My Mind Fin arty
Embassy-cover på samlingen ”Are You Scared To Get Happy?” utgiven av Friendly Noise. Missa för övrigt inte heller Flow Flux Clans omarbetning av Fascination Street eller Lars Bleks och Action Bikers ”My Everthing” på samma skiva. Popmusik när den är som bäst.

Janelle Monae – Locked Inside
Trots att hon gjorde att av 2010 års allra starkaste album är Janelle totalt förbisedd här på Popbrus. Skärpning, grabbar! I denna låt ser hon in i framtiden och blir skrämd av vad den har att erbjuda.

Ballboy - Kiss Me, Hold Me And Eat Me
Ett plojband från Skottland berättar sagan om ett par som inte vågar kyssas på grund av att de eventuellt är kannibaler och därför riskerar att äta upp varandra.

Veckans skiva v. 1: jj - Kills

På självaste julafton släppte det svenska drömpopbandet jj ett mixtape med namnet Kills. Nyheten spreds via skivbolaget Sincerely Yours hemsida där man fortfarande kan ladda ner skivan gratis (Länk här).

Ni som tidigare lyssnat på jj kommer känna igen Elin Kastlanders bakåtlutade sång, denna gången med en aning mer autotune, delay och reverb. Musiken är, inte allt för förvånande, helt annorlunda från hur den brukar låta då den består av samplingar av diverse hiphop- och R&B-artister. Utan att vara speciellt insatt i dessa genrer så hör jag samplingar av bland andra Jay Z, Akon och M.I.A. Även i texterna kan man höra spår av andra artister, till exempel av Robyns Hang With Me och Broder Daniels When We Were Winning.

jj:s annars så fjärderlätta produktioner är på Kills tyngre och hårdare vilket till största delen beror på de beats man valt att använda. För en person som har bra koll på hiphop- och R&B-scenen är denna mixtape en hissnande resa i en kavalkad av samplingar och tolkningar av olika låtar. Mitt enda råd är att lyssna på den, flera gånger.

Konsertrecension: The Falls Festival, Lorne, Australien 30-31/12

Efter två timmars promenad i tropisk hetta genom djungeln är jag äntligen där: På The Falls i Lorne. Festivalen anordnas för artonde året i rad, och sen några år tillbaka dessutom på två ställen samtidigt (banden spelar på ena stället ena dagen för att sedan flyga till det andra dagen därpå). Bortser man från den starka solen och det faktum att festivalen äger rum över nyårsafton, är The Falls ganska lik en svensk festival. Förvånansvärt är dock hur många band de har som man snarare hade förväntat sig att se på en scen för fem-sex år sedan (som Hot Hot Heat, Interpol och Cold War Kids). Förvånande är även hur mycket tid som ägnas tråkiga house-dj:s. Nedan följer kommentarer kring fem av festivalens spelningar.

Public Enemy
Framför hela Fear Of A Black Planet. Chuck D och hans gäng är ganska kul och svängiga ett tag, men sedan tröttnar man. Men jag kan ändå inte låta bli att le med ett band där hälften av människorna på scenen inte gör annat än att stå där och se tuffa ut. Och bandets musik håller fortfarande. Bättre än det mesta av den hiphop som finns ute på marknaden idag.

Morning Benders
Släppte ett av förra årets skönaste album. Musiken gör sig bäst i värmen, gärna med vågornas brus i bakgrunden. Men i gassande värme på festival med en kall öl i handen är heller inte fel. (Jag kan dock tänka mig att det skulle vara ganska mysigt att bevittna dem spela på en liten svensk klubb också). Detta sagt, live är de inte så kul. De ser ut som ett gäng ungar som inte hade något annat för sig efter skolan än att starta ett band. Sångarens ankmoves ger dock pluspoäng. Plus ett de väljer att avsluta de flesta låtar med noisepartier på cirka två sekunder.

The National
Innan de går på tänker jag “det här lär väl bli rätt stelbent” och “undrar om ‘Fake Empire’ kommer att bli magisk?”. Ja, det blir rätt stelbent. Om man bortser från bandets fantastiske, och smått grånade, frontfigur Matt Berninger. Han studsar runt på scenen samtidigt som han utstrålar en enorm pondus. Och som bäst blir det när han släpper loss rejält och skriker sig igenom låtarna. Och ja: “Fake Emire” var magisk.

Joan Jett & The Blockhearts
Jag funderar på om det är punk eller bara dumdristigt att börja spelningen med största hitten - “Bad Reputation” - men ångrar mig snabbt. Gammal är äldst och Joan levererar en härlig spelning med allsång och dans till nästan varje låt. Det finns sämre sätt att fira in ett nytt år än i Joan Jetts sällskap. Och ja, hon spelar “I Love Rock’n’roll” också. Och ja, det är kanske hennes största hit.

Sleigh Bells
Ärligt talat, jag vet inte vad jag ska tycka. Ibland är jag lyrisk, ibland bara förbannad. För visst låter det fantastiskt och visst låter det mycket. Men när det mesta av musiken bara dundrar ut ur högtalarna utan att det är någon på scenen som framställer ljuden, blir jag lite besviken. För det är bara (det mesta av) sången och (det mesta av) gitarren som faktiskt framförs live. Detta för tankarna till plojband som The Tough Alliance. De hade gott kunnat ha med sig några extra musiker på scenen, även om det på skiva inte är framfört på traditionella instrument, så hade det lätt kunnat överföras till sådana.

Andra band som spelade på festivalen och som är värda att gå och se om man får chansen är: The Beautiful Girls (låter som om Jack Johnson inspirerats av Red Hot Chili Peppers och Cake), Jamaica (dansant musik från Frankrike, en sverigespelning har tidigare recenserats här på Popbrus), Dan Kelly’s Dream Band (rockmusik med typisk australiensisk humor), Tijuana Cartel (galen musik som minner om Manu Chao och Beirut), Beardyman (gör alla ljud med munnen som han sedan samplar för att få igång en dansant drum and bass-musik som spöar alla festivalens dj:s), Daara J Family (hiphop från Senegal som skulle kunna få vilken festival som helst att vibrera) samt Junip (att José Gonzales satsade på solokarriären känns mycket märkligt när man hör hans band, som kanske inte är det mest spännande som finna att se, men ljusår mer spännande än hans solospelningar).

2010 års bästa album enligt Anton

1. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt (smakprov)

2. Anna von Hausswolff - Singning From The Grave

3. First Aid Kit - The Big Black And The Blue

4. Laura Marling - I Speak Because I Can

5. This Is Head - 0001

Missa inte Popbrus gemensamma lista på förra årets 25 bästa album, LÄNK HÄR.

Jakobs Musikhörna v. 1: Tera Melos - Patagonian Rats

Det är svårt att beskriva Tera Melos, för att göra det enkelt så handlar det om matterock, för att göra det svårt så kan man säga att ibland påminner de om Hella, stundtals ligger jämförelsen till Marnie Stern (som för övrigt valde Patagonian Rats till årets platta) nära till hands, ofta doftar det 90-tals alternativrock och deras musikaliska personlighetsklyvning ger The Fiery Furnaces-vibbar. Men även om ingen av jämförelserna egentligen är så träffande så är det fortfarande riktigt bra musik, som alla med intresse för musik av det lite skevare slaget borde ge en ärlig chans.

Patagonian Rats finns på Spotify!

2010 års bästa album enligt Jakob

1. The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

2. Wavves - King of the Beach

3. Beach Fossils - Beach Fossils

4. Best Coast - Crazy For You

5. M.I.A. - MAYA

Missa inte Popbrus gemensamma lista på förra årets 25 bästa album, LÄNK HÄR.

2010 års bästa album enligt Rasmus

1. Allo Darlin' - S/T

2. Säkert - Facit

3. Darren Hanlon - I Will Love You At All

4. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise

5. Beach Fossils - S/T


Missa inte Popbrus gemensamma lista på förra årets 25 bästa album, LÄNK HÄR.

Veckans Tips v. 1

Jakob:

Trettondagen, onsdag, kan firas med Wildbird & Peacedrums på Hornstull Strand i Stockholm.

Eller varför inte inleda året med lite postmetal? Khoma spelar på Debaser Medis i Stockholm på torsdag och på Sticky Fingers i Göteborg på fredag.

På fredag lirar även sveriges kanske råaste popband, Pascal tillsammans med Sad Day For Puppets på Debaser Medis.


Anton:

Några minuter in på det nya året skickade Anna Ternheim den nya låten Save No Goodbyes till alla som prenumererar på hennes nyhetsbrev. Alla ni som tycker om Ternheims musik lär inte bli besvikna. Låten finns att ladda ner här.

För två veckor sedan tipsade jag om den bioaktuella musikaliska thrillern Sound Of Noise, regisserad av Ola Simonsson och Johannes Stjärne. På onsdag sänder SVT kortfilmen Music For One X-mas And Six Drummers, gjord av samma regissörer. I denna film intar sex luciautklädda trumslagare ett ålderdomshem och skapar musik av det de kan hitta. Klockan 18.10 är det som gäller.

I lördags publicerade vi på Popbrus vår gemensamma lista på 2010 års bästa album (LÄNK HÄR). Nästa vecka publiceras individuella listor på de bästa skivorna från det gångna året.

Årets bästa album 2010

Nu är listan med 2010 års 25 bästa album äntligen här. Efter långa överväganden och livliga diskussioner på Popbrus-redaktionen, har vi här enats om en gemensam lista, som följer nedan.

HÄR finns en Spotify-lista med godbitar från skivorna.

1. Beach Fossils - S/T
Med briljanta gitarrmelodier och lo-fi-estetik så charmade Beach Fossils så väl hipsters som vanliga musikälskare med sin solskensmusik. Gillar du pop så gillar du den här plattan, så enkelt är det.



2. Allo Darlin' - S/T
Britternas debutalbum är fullt av glädje som får oss på Popbrus att le och vilja dansa. Att nästa album ska bli mörkare är ingenting man tänker på mitt i all denna extas.




3. Säkert – Facit
“Jag ska dansa fastän hjärtat brister”, sjunger hon och det sammanfattar skivan väl; dansanta låtar om brustna hjärtan. Återigen framstår Annika Norlin som en av landets skarpaste novellister. At hon sedan får till melodierna också gör henne omistlig.


4. The Radio Dept. - Clinging To A Scheme
Sveriges stoltheter grävde ner sig i retroinfluenser och släppte sitt kanske lättillgängligaste album hittills. På köpet fick de tonvis med fans och uppmärksamhet utomlands, något som de för all del är värda. Att skivomslaget är ett av årets snyggare gör inte saken sämre.


5. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
”Håkan du var bättre för”, sjunger han på nya plattan. Men givetvis har han fel den gode Håkan. För faktum är att Hellström är som ett fint vin; han blir bara bättre med åren och det är tur att han inte lyssnade på snacket efter första plattan om att han borde göra en Hellman och inte släppa fler skivor.

6. Wavves - King of the Beach
Wavves tog steget från laptopinspelning till riktig studio, men även från soloprojekt till ett riktigt band med fasta medlemmar. Ljudet blev renare och låtarna mer varierade. På grund av detta tappade bandet många fans, men vann desto fler nya.


7. Darren Hanlon - I Will Love You at All
Australiensarens fjärde album förvånade vid första lyssningen. Det var inte samma man vi hade att göra med här. Låtarna var mer lågmälda; både rent musikaliskt och när det kom till komiken i texterna. Men han får en fortfarande att skratta, gråta och dansa. Ibland samtidigt. Och det här tillhör det bästa han gjort.


8. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
Att som en ensam man med endast en gitarr lyckas göra musik som aldrig någonsin blir tråkig är ytterst sällsynt, men dalmasen Kristian Matsson lyckas med bravur. Många hävdar att han härmar en ung Bob Dylan, han själv menar att både han och Dylan härmar den inte allt för kända föregångaren Roscoe Holcomb.


9. Math And Physics Club - I Shouldn't Look As Good As I Do
En efterlängtad återkomst från tweepoparna. Det är låtar med söta texter som fastnar. Men under ytan döljer sig mörkret. Även om det inte är lika djupt som förr. Kanske för att flera av medlemmarna nu har barn.


10. Best Coast - Crazy For You
Best Coast bildades 2009 i Kalifornien, USA, och släppte sitt debutalbum Crazy for You i Juli i år. De gör enkel pop med lo-fi-inslag på ett övertyhande sätt, eller som Jakob på Popbrus skrev tidigare i år "Det är inte nytt, det är inte spännande, det är inte vågat, utan bara förbannat bra".


11. Anna von Hausswolff - Singning From The Grave
Anna von Hausswolff står för årets mest känslofyllda skiva. Rösten, texterna, och det perfektionistiska pianospelandet får melankolin att nå en helt ny nivå. Singing From The Grave är en otroligt stark debutskiva.


12. First Aid Kit - The Big Black And The Blue
Systrarna Klara och Johanna Söderberg släppte sin debut-EP Drunken Trees 2008 på The Knifes skivbolag Rabib Records efter att Karin Dreijer upptäckt systrarnas otroliga talang (enligt sägnen så träffades de tre då Dreijrs barn och systrarnas lillebror går på samma dagis). Två år senare släpptes den första fullängdaren som är en av de starkare debutalbum som släppts 2010.


13. Laura Marling - I Speak Because I Can
Man glömmer lätt att den brittiska folkpopmusikern Laura Marling bara är 20 år då hon redan har släppt två album, turnérat med bland annat Jamie T, har spelat in musik med Mumford & Sons och Johnny Flynn, och blivit producerad av Jack White och Charlie Flink (från Noah And The Whale).


14. The Bear Quartet - Monty Python
Det går inte att förringa The Bear Quartets betydelse för svenskt musikliv, de bevisar gång på gång att man kan ögra fullkomligt lysande musik, vinna grammisar och bli hypade utan att på något vis frångå sina principer. Årets Monty Python är till och med snäppet vassare än förra årets 89.


15. This Is Head – 0001
Malmöiterna i This Is Head skapar monoton popmusik som motsägelsefullt nog ändå nästan känns så långt ifrån pop man kan komma. De små detaljerna är det viktiga och man hittar alltid något nytt att häpnas över varje gång man sätter igång 0001.


16. M.I.A. – MAYA
Likt ingen annan så lyckas M.I.A. med konststycket att vara helt egen, grovt politisk och skeptisk till hela musikindustrin och ändå vara kommersiellt gångbar. På Maya har baile funken fått lämna plats åt ett hårdare sound och M.I.A. låter bättre än någonsin.


17. Roky Erickson & Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
En gammal garagerockare och ett alt-countryband, kan det verkligen vara en bra kombination? Svaret var ja och tillsammans skapade Roky och Okkervil River en av Rokys bästa plattor.


18. Toni Holgersson - Ibland kallar jag det kärlek
”Balladen om en gammal knarkare”, är en låt av Cornelis Vreeswijk som bland annat Thåström och Ulf Lundell tolkat. Man skulle kunna säga att det här är ytterligare en tolkning. För Holgersson har haft det tufft med drogerna, och här ger han oss vackra ballader om sitt liv.


19. El Guincho – Pop Negro
Om Panda Bear hade haft ett brinnande intresse för Brasilien så hade han låtit så här. Samplerpop med tropicalia-feeling.




20. Pascal - Orkanen närmar sig
Inget är nytt på Pascals tredje fullängdare, allt låter precis som det alltid har gjort. Men vad gör det när gruppen fortfarande tillhör det tyngsta som finns inom svensk popmusik? Åt helvete med finess, här är det råhet som gäller.


21. Steget - Förändrar Allting
Det som gör att Steget lyckas sticka ut från mängden av bra popband från Göteborg är de talande texterna, de enkla men ändå genialiska melodierna och Matildas ärliga sång.


22. Standard Fare - The Noyelle Beat
Indiepoprock av bästa sort från Sheffield i England. Trallvänliga melodier och fantasifulla arrangemang ger dansanta låtar. Allt kryddas med sångerskan Emma Kupas säregna sångröst.


23. Billie The Vision And The Dancers - From Burning Hell To Smile And Laughter
Återigen levererar bandet från Bräkne-Hoby dansant popmusik.



24. Dungen - Skit I Allt
Dungen fortsätter i sitt vanliga spår, psykedelrock på svenska. Inget speciellt omvälvande men fortfarande fantastiskt bra.



25. Television Personalities - A Memory Is Better Than Nothing
Bandet har funnits i over trettio år. Trots detta är nya albumet det bästa de gjort. Inte för att det har de högsta topparna, utan för att det inte har några egentliga dalar.


Andra artister som gjort så pass bra ifrån sig att de tog sig in på våra individuella listor, men inte lyckades med att kvala in på den gemensamma listan är:

Villagers, José Soracha, Neil Young, Pantha Du Prince, Jónsi, Laura Veirs, The Divine Comedy, Midlake, The Morning Benders, Jamaica, Manic Street Preachers, Electric Wizard, Sleigh Bells, Avey Tare, Gonjasufi, Ghost, jj, Belle & Sebastian, Black Mountain, och Bubblegum Lemonade.

HÄR är en liten Spotify-lista med dem!