Månadens låtlista – Juni

Halva året är nu gånget, midsommar har passerat och festivalsommarens oskuld är som bortblåst – eller kanske bortregnad. Samtidigt som festival på något sätt är sommarsveriges musikhjärta har det kommit ut en tapper, om än ovanligt tunn, skara album. Nedan tipsar vi alltså om skivor och låtar som kanske gått dig förbi under semestern, festivalyran eller det där tillståndet när hjärnan tagit semester fast kroppen fortfarande släpar sig till jobbet varje morgon.

Spotifylista finns längst ner i inlägget.

Markus:

Atlas Genius – Trojans:
Australiensisk indie som lovar mycket! Melodier som sätter sig direkt och ett alldeles lagom överarbetat sound. Än så länge finns bara en EP tillgänglig, men ett album är på gång.

Trails and Ways – Nunca:
Förutom en schysst framsida har Trails and Ways här skapat en fantastiskt trevlig sommarlåt. En gitarrslinga som är lika enerverande som den är strålande lyfter hela låten.

Japandroids – The House That Heaven Built:
En skiva som jag tipsat om tidigare på Popbrus, och denna låten i synnerhet har det där öset många andra band åtrår. En skön kontrast.

Noosa – Sail:
Månadens största överraskning för min del. Drömpop från New York i form av Noosa kom från ingenstans och lämnade ett stort avtryck i min spelhistorik. Återigen bara en EP, men oerhört lovande är det!

Walk the Moon – Tightrope:
Ytterligare en tidigare Popbrus-skiva, men det tåls att tipsas om igen. Detta är ett av guldkornen från Walk the Moon's självbetitlade debutskiva som är knökfull med synthar, bråkiga gitarrer och ångestfyllda texter.


Jakob:

Chelsea Light Moving - Burroughs
Thurston Moores nya band hyllar författaren William S. Burroughs.


Dirty Projectors - Dance For You
Popmusik av finaste slag.


Why? - Sod In The Seed
Från kommande ep:n med samma namn som låten.


OM - State of Non-Return
Med medlemmar från Sleep och Grails är det inte konstigt att det låter som det gör.


Patti Smith - Mosaic
Patti Smiths nya platta Banga fick ett oförtjänt ljummet mottagande, även om det knappast är hennes främsta verk så är det ett riktigt bra album.


Anton:

Jens Lekman - Erica America
Första smakprovet från Lekmans nya skiva som släpps den fjärde september.

The Tallest Man On Earth - Wind And Walls
En av höjdpunkterna från dalmasens senaste skiva. Läs recension här.

A Place To Bury Strangers - Worship
Titelspåret från bandets senaste album är ett bra exempel på hur noisepop, i direkt nedstigande led från Jesus And Mary Chain och My Blody Valentine, ska låta 2012.

The Hundred In The Hands - Come With Me
På Brooklynduons andra album leverar de fortfarande felfri electropop.

Fiona Apple - Daredevil
En jämförelse med Regina Spektors musik är nästan ofrånkomlig, men Apple går steget längre in i det innovativa.

Veckans skiva v. 26: The Lumineers - The Lumineers

Samtidigt som den så kallade americanagenren blir allt mer uttjatad och urholkad av alla dussinband så finns det ändå en tapper skara som ändå håller fanan högt och levererar högklassig rockmusik med influenser från den amerikanska folkmusiken - Denvertrion The Lumineers är ett av dessa band.

The Lumineers släppte sitt självbetitlade debutalbum i april i år, ett album som bygger på Weasley Schultz sång som omringas av mestadels akustiska gitarrer, mandolin och cello. Det som gör att The Lumineers sticker ut från övriga band i samma genre är till stor del cellon som känns fräsch och helt rätt i den väldigt snälla och homogena produktionen. Man kan inte heller komma ifrån att sångmelodierna är snyggt skapade och att de unisona körropen är en stämningshöjare.

Bandet bildades redan 2002 men det dröjde nio år innan de fick något större genomslag då deras låt Ho Hey spelades i den amerikanska TV-serien Hart Of Dixie. The Lumineers album är ännu inte släppt i Sverige och inga spelningar är bokade i Europa utanför de brittiska öarna men förhoppningsvis kommer även vi i Norden kunna ta del av bandets liveframträdanden i framtiden.

Jakobs Musikhöra v. 26: The Dead Milkmen - Big Lizard In My Back Yard

Lättlyssnad punk med popådra och ironiska tramstexter, det låter kanske inte så spännande? Men det är det, när det är The Dead Milkmen som står bakom det. Med texter om allt från småstadsrasism i inledande Tiny Town till att ta förståndshandikappade till djurparken i Takin' Retards To The Zoo så är det svårt att värja sig, speciellt när 21 låtar avverkas på dubbelt så många minuter och varje spår är en smärre klassiker.

Och låt inte epitetet punk avskräcka er, det handlar mer om inställningen än om skräniga gitarrer eller skrikig sång, det finns en uppsjö med popband som är betydligt hårdare än The Dead Milkmen.

Topp 7: Florence Valentin

I sina sämsta stunder är Florence Valentin ett otroligt mediokert band, knappt värt en axelryckning, men när de träffar rätt så är de ett av Sveriges bästa popband, oavsett om det rör sig om ungdomlig ligistpop eller otroligt medvetna Clash-stölder. Här har ni de sju främsta låtarna, men det finns ett flertal till att finna.

1. Allt Dom Bygger Upp Ska Vi Meja Ner (Allt Dom Bygger Upp Ska Vi Meja Ner)
2. Upp På Sociala, Ner På Systemet (Pokerkväll I Vårby Gård)
3. Jag Glömde Bort Att Va Rebell (Allt Dom Bygger Upp Ska Vi Meja Ner)
4. Spring Ricco (Spring Ricco)
5. Pokerkväll I Vårby Gård (Pokerkväll I Vårby Gård)
6. Full Och Dum (Johnny Drama)
7. Du Kommer Gå Långt (Spring Ricco)

Veckans Låt v.26: Alex The Great - The Saint, Pt. I

Veckans låt var med och slogs om en plats i årets indiefestival i Kanada förra veckan. Tråkigt nog blev det ingen finalplats för Alex The Great, men som tur är kan man njuta av musiken ändå. The Saint, Pt. I  är en tillrättalagd och samtidigt dynamisk låt som lyfts av en ansträngd, men samtidigt känsloladdad, sångröst. Resten av EP:n håller tyvärr inte riktigt samma klass, eller ens stuk för den delen. Men just här har Alex The Great hittat ett fungerande koncept, även om det stundtals kanske känns lite gjort.

Lyssna på Alex The Great nedan:

Veckans tips v. 26

Spelningar:

I februari i år släppte Shearwater albumet Animal Joy vilket var bandet sjunde i ordningen. Nästa vecka gör bandet två spelningar i Sverige, på måndag på Debaser Slussen i Stockholm och på tisdag på Pustervik i Göteborg.

I veckan gör den psykedeliska rockvärldens förväxta snorungar The Brian Jonestown Massacre två spelningar i Sverige. På tisdag spelar de på Strand i Stockholm och på onsdag spelar de på Debaser Malmö

På tisdag får Debaser Slussen besök av La Sera och på torsdag är det Malmös tur att få ta del av Vivian Girl-basistens soloprojekt då hon är en del av Ladyfest Summer Edition på Debaser.

För den som är sugen på hardcore av den gamla skolan så spelar Poison Idea på Strand i Stockholm på onsdag. Spelad gör även Bombus och Victims.

Active Child stod för ett av förra årets bästa album, på fredag spelar han på Debaser i Malmö.

80-talsrockiga Brooklynboende Twin Shadow spelar på Pustervik i Göteborg på onsdag och på Debaser Slussen i Stockholm på torsdag.

I helgen är det dags för Peace & Love i Borlänge. Som vanligt blandar festivalen högt och väldigt lågt. Regina Spektor, My Morning Jacket, Idiot Wind och Nasum är några av höjdpunkterna.


Skivor:

Bandet Two Wounded Birds  släpper ett eponymt debutalbum på tisdag. Stuket har beskrivits som en mörkare Beach Boys-influerad indierock och låter inte alls dumt. Förlyssna här: Together Forever by Two Wounded Birds


Även Brooklyn-baserade A Place To Bury Strangers släpper nytt på tisdag. Elektrostinn indie med schyssta riff utlovas på skivan Worship.

För den som är sugen på lite lugnare musik så släpper alternative/country-bandet Beachwood Sparks sin första skiva på nästan tio år på tisdag. På senare tid mest kända för sin cover på Sades By Your Side i filmen Scott Pilgrim.

Övrigt:

På tisdag sänder P3 Vånna Ingets spelning från Umea Open. Klockan 20.30 är tiden att komma ihåg. 

Veckans Låtlista v.25: Gott & Blandat

Veckans låtlista handlar om Gott & Blandat, fast inte i den söta bemärkelse man är van vid. Nej, denna lista samlar istället blandat örongodis. För visst är det så att mycket blir bättre när man rör om lite i grytan och får nya inblickar från såväl andra människor som andra genrer. Här är åtminstone ett försök att samla olika gränsöverskridningar som resulterat i något, ibland överraskande, välljudande. Håll tillgodo och ha en trevlig midsommar!


Lyssna på veckans lista på Spotify HÄR!

Markus:

Mos Def & Tracy Chapman - Brown Sugar Remix
Två giganter möts i en snygg amatörremix. Det är sällan man hör en singer/songwriter ihopmixad med en tung rappare, men när det låter så här tillbakalutat och skönt så bör det göras oftare! 
;


Stars - Your Ex-Lover Is Dead
En mycket bra låt i sig – lyfts här av violinisten i Final Fantasy. Samarbetet är magiskt.

Telekinesis & Chris Walla - Country Lane
Bandet Telekinesis har ett flertal bra spår, men Chris Walla har på något sätt förfinat stuket och hjälpt bandet nå nya nivåer!

Carolina Wallin Pérez - Kevlarsjäl
När Kent återigen är på tapeten efter att ha hittat formen med nya plattan Jag är inte rädd för mörkret kan det vara kul att minnas bandets glansdagar. Carolina Wallin Pérez tolkar här låten Kevlarsjäl i en jazzig tappning, och jäklar vad bra det är. 

Nujabes & Cise Starr, Akin - Feather
Knappast första gången någon mixat klassiskt/jazz med hiphop, men Nujabes hade en ofattbar förmåga att skapa melodier och beats som fortfarande sätter sig på hjärnan.
;



Jakob: 




Micachu & The Shapes & Konono no1 - NO.KFrån Tradi-Mods vs. Rockers vol. 2, där afrikansk congotronics blandas med västerländsk alternativmusik.

Anthrax & Public Enemy - Bring Tha NoizeAtt mixa rap och metal är kanske inte så gränsöverskridande längre, men när den här låten kom var det helt nytt.

Bud Melvin - 62 MilesGameboy och banjo, chip och country, oväntat och fruktansvärt bra.

Wugazi - Shame On BlueNågon fick den briljanta idén att mixa ihop Wu-Tang Clan och Fugazi, magi uppstod.


The Flaming Lips & Ke$ha - You Must Be UpgradedFrån plattan The Flaming Lips and Heady Fwends som är sprängfylld med mer eller mindre udda samarbeten av varierande kvalité, det här ett av de mer lyckade.
;


Anton: 

Adjagas och Anna von Hausswolff - Tidlös nuEtt annorlunda samarbete med ett lyckat resultat. Från TV-serien Sapmi Sessions.

John Zorn - N.Y. Flat Top BoxJohn Zorn är ett geni i att blanda olika genrer och... oljud.

First Aid Kit - King Of The WorldAtt systrarna i First Aid Kit någonsin skulle spela in en låt med deras stora idol Conor Oberst lär för dem ha känts ganska avlägset. På sätt och vis ett oväntat samarbete men att samarbetet skulle bli bra är inte lika oväntat.

Taken By Trees - My BoysVictoria Bergsman tog sitt soloprojekt Taken By Trees till Paktistan och spelade in den vackra East Of Eden.

jj - Kill ThemFrån jj:s mixtape Kills där en drös av mer eller mindre kända låtar samplas.

Konsertrecension: Noel Gallagher's High Flying Birds, Hultsfredsfestivalen, 16/6

Noel Gallaghers skiva från förra året var varken bra eller dålig. Den lät som Oasis. Bättre än deras sista skivor. Sämre än de första. Men en legend är alltid en legend och det är alltid kul att se. Framförallt om man lyssnat på dem och gillat det. Och det har jag. Jakob på Popbrus hånar mig för att jag gillar Oasis. Men deras första plattor är fan bra. Det hade jag inte förväntat mig att Noel anno 2012 skulle vara.

Så jag gick dit utan förväntningar. Och jag blev överraskad. För det var bra, det bästa jag såg under hela dagen faktiskt. För det här är den sortens bredbenta musik som gör sig bra live sent på kvällen. Jag vete fan om Oasis hade gjort det. De hade nog bara känts blasé. Men Noel känns mer som en kille som spelat i ett framgångsrikt band och nu gått solo. Vilket han också är. Och han har självinsikt nog att inse att publiken kommit för att höra Oasis-låtar. Vilket de alltså också får.

Konserten har inte en död stund. Och det svänger mer än vad man trodde att den här killen var kapabel till. Låtarna från nya skivan lyfter, men bäst blir det ändå när han kör gamla hits som "Little by Little", "Half The World Away" och avslutande "Don't Look Back in Anger". Grattis Noel till en lyckad spelning och du blivit av med brorsan (för ärligt talat: Beady Eye!?).

Konsertrecension: Noah And The Whale, Hultsfredsfestivalen, 16/6

Jag tänkte: Noah and the Whale, det är ett helt okej band, de har några schyssta låtar, dem ser jag. Jag tänkte: det kommer nog inte så mycket folk.
Jag var där en halvtimme innan konserten började. Teaterladan hade ännu inte öppnat portarna och två köer ringlade sig ett par hundra meter till ladan. När folk sedan började släppas in blev det kaos och allt vad kö heter upphörde. Folk tryckte på och det är ett under att ingen blev skadad. Alla kom heller inte in. Festivalarrangörerna hade förmodligen underskattat bandets popularitet på samma vis jag hade.

Däremot är populariteten något oförtjänt, för visst har de några fina hits. Men utöver det är det inte mycket som skiljer dem från dussintals andra band. Det är enkel radiovänlig indiepop. Men teaterladan riktigt kokade och svetten rann på dem som befann sig där inne. Det gick knappt att röra sig. Ändå dansade folk, sjöng med och klappade händerna. Och ibland gör en publik en spelning bättre. Så var fallet även här. För som sagt, bandets musik är inte speciellt originell, men lägger du till en lyrisk publik blir det genast bättre. Och visst glimmade bandet till ibland, som i hitsen "L.I.F.E.G.O.E.S.O.N." och "Just Me Before We Met". Hade de hållit den kvaliteten rakt igenom hade jag förstått trycket.

Jag trodde att bandet skulle vara bättre än de faktiskt var, men tack vare publiken nådde de nästan upp till förväntningarna.

Konsertrecension: The Magic Numbers, Hultsfredsfestivalen, 16/6

Jag har tidigare sett Magic Numbers live tre gånger. Samtliga gånger med ett leende över hela ansiktet. Det finns inte en människa på scenen som man inte blir lite kär i varje gång man ser dem på just en scen (förutom möjligtvis Sean Gannon som mest sitter och ser bitter ut bakom trummorna). De andra behöver inte göra mycket för att få mig att le. De är ju bara så... mysiga. Att de dessutom stundtals levererar musik som får hela publiken att logdansa gör dem till en utmärkt festivalbokning. Konstigt då att just den här bokningen gjordes bara någon dag innan den ägde rum för att Mumford and Sons ställde in (Romeo Stodart tackar Marcus Mumford på svenska för detta). Och kanske är det just därför bandet inte riktigt lever upp till förväntningarna. För de befann sig i studion när Hultsfred ringde. De är inte riktigt varma i kläderna. Visst, Romeo ser ut som en stor nallebjörn som du bara vill krama och som ler hela tiden. Hans syster Michele är minst lika glad och dansar fantastiskt bakom sin bas. Angela sjunger helt fantastiskt och har ett leende som kan få vem som helst att bli glad. Och Sean sitter och ser bitter ut. Vad mer kan man begära? Lite mer logdansande! Kanske beror det på att de inte var beredda på att spela. Kanske beror det på att publiken inte var beredda på att de skulle spela. Men spelningen vid Hulingen är stelare än The Magic Numbers konserter brukar vara. Visst, låtar som "The Mule" och "Long Legs" får igång publiken någorlunda. Men under de omständigheter som rådde hade de nog behövt slänga in dansanta klassiker som "Mornings Eleven" och "The Beard" för att spelningen verkligen skulle tagit fart. Men inte ska man klaga, för det fanns nog ingen som gick därifrån utan ett leende på läpparna. Och de som inte sett bandet tidigare vet nog inte vad de gick miste om den här gången. Boka dem igen nästa år!

Konsertrecension: The Vaccines, Hultsfredsfestivalen, 16/6

Jag ställde mig en fråga om och om under Vaccines spelning på Hultsfreds sista dag för i år: är det här bra eller inte? En fråga som man förvisso ställer sig hela tiden när man lyssnar på musik. Men allt som oftast är det undermedvetet. För att sålla bort skiten. Jag påstår verkligen inte att Vaccines är skit. Tvärtom, jag gillade verkligen deras debutplatta från förra året. Men jag vet inte riktigt vad jag tyckte om spelningen. Så jag börjar med det positiva, för att sedan ta det mindre positiva.

Bandets gitarrist Freddie Cowan utstrålade vad som inte kan kallas annat än coolhet. Men framförallt såg han glad ut. Det smittade. Och spelningen kändes som en riktig festivalspelning, på ett positivt sätt, med glada människor som antingen inte hört bandet innan eller kan varenda textrad. Strålande sol och klassisk rockmusik från scenen framförd av valpar i sammanhanget. Man var på festival och det kändes bra.

Men samtidigt infann sig en känsla av att bandets musik var bra mycket tråkigare än på skiva. Och bortsett från Freddie var knappast de andra bandmedlemmarna människor med scenpersonlighet.

Samtidigt som jag stod och log, stod jag också och gäspade. Förvisso bättre än det mesta av all den skit som spelade på festivalen i år. Men sämre än jag hade hoppats.

Konsertrecension: Frank Turner & The Sleeping Souls, Hultsfredsfestivalen, 14/6

 

Frank Turner slog igenom på allvar i hemlandet England förra året. Det gick mig spårlöst förbi. Ändå började jag själv att lyssna i samma veva. Jag kom alltså till Hultsfred i tron att knappt någon skulle ha letat sig till teaterladan. Visst, jämför man med band på de större scenerna så var kanske inte uppslutningen så stor. Men desto mer dedikerad, bör tilläggas. Ladan var nästintill full och majoriteten kunde varenda rad som Turner sjöng. De sjöng med så att man knappt hörde Frank själv ibland.

På skiva kan han ibland vara lite mesig. Men live visar han sina rötter och det kändes som att se en korsbefruktning mellan en ung Bruce Springsteen och Moneybrother uppträda på en brittisk pub. Fast punkigare än så. Publiken svarade genom att bjuda på moshpit och allsång. Pubrock möter punkrock, möter ung man med gitarr. Hur jävla grymt som helst. Det ända man hade kunnat önska vore väl kanske ett par av de låtar han inte spelade. Å andra sidan skulle jag kunna räkna upp nästan varenda låt han framförde som höjdpunkter från konserten. Så ja, det här kan ha varit en av de bästa spelningarna på hela festivalen. Det var i alla fall den överlägset bästa jag var på.

Veckans tips v. 25

 

Konserter:

Den stundande midsommarveckan bjuder på ett skralt konsertutbud. 

Imorgon spelar Sarah och Georg Riedel tillsammans med Nicolai Dunger på Acusticum i Piteå.

Australiensaren Stu Larsen spelar några låtar på Debaser Slussen lördag.

Skivor:

Fiona Apple släpper den nya skivan The Idler Wheel på onsdag.

Chicagobandet The Smashing Pumpkins släpper sitt nionde album på onsdag i och med Oceania.

Övrigt:

Nästa vecka är Jens Lekman din man i etern då han spelar låtar och berättar anekdoter måndag till torsdag klockan 18.30 till 19.30 i P3.

Veckans låtlista v. 24 - Semester

Halvvägs in i juni, skolorna slår igen och arbetarna har längtan i blicken - snart är det dags för semester.

Lyssna på låtlistan på Spotify: Veckans låtlista v. 24 - Semester

Markus:

Pixies – The Holiday Song
Nu sjunger visserligen Frank Black explicit att det inte alls är tal om någon semester, men titeln säger annat. Och vem kan säga att stuket inte passar till lite semester?

Imagine Dragons – On Top of the World
Handlar kanske inte om semester per se men fångar känslan av att äntligen vara på topp efter en tung period, vilket en semester ofta förknippas med.

Blur – Girls And Boys
"Following the herd, down to Greece on holiday". Svårt att inte sjunga med i refrängen, trots att man aldrig verkar lära sig exakt hur texten går.

Foxes – Home
En fantastiskt trevlig låt med ett mindre trevligt budskap. Om när semestern, eller uppbrottet från hemstaden, blivit lite för långvarig och man inte längre känner sig som hemma någonstans.

Morcheeba – The Sea
Högklassig strandlåt! Perfekt för hängmattan för den rätta, tillbakalutade, känslan. "Flocking to the sea, crowds of people wait for me".


Jakob:

Descendents - Christmas Vacation
"You took a vacation into oblivion / You were so low and I felt like I didn't know you / Christmas vacation you took a vacation from me / Once it ended, I mended myself "

10cc - Dreadlock Holiday
Lika livsomvälvande som en charterresa, men förbannat trallvänligt.

Darren Hanlon - Scenes From A Seperation
"We earmarked our august vacation as a fine place to fall apart, and we heard that a trial seperation was a quaint idea for a new start"

The Dandy Warhols - Sad Vacation
En ledsam semester från ett förbisett band.

Lifelover - Stängt p.g.a. semester
Semesterdepressionen tagen till sin spets.


Anton:

Weezer - Holiday
Från bandets första album som är ett av bandets bästa.

The Tough Alliance - Holiday
Ju längre tiden går desto mer saknade är duon.

My Morning Jacket - One Big Holiday
En låt som till en början påminner om de svenska hjältarna i This Is Head.

Billie Holiday - The Way You Look Tonight
En Sinatraklassiker i en prima tappning.

Beach Fossills - Vacation
Från 2010 års bästa album enligt oss på Popbrus.

Veckans Skiva v. 24: The Clash - Cut The Crap

 

Jag har länge dragit mig för att lyssna på den här skivan, av en handfull anledningar. Främst för att den har ett rykte om sig att vara riktigt, riktigt dålig, men även för att det av den klassiska The Clash-uppsättningen bara återstod två medlemmar, Joe Strummer och Paul Simonon, sen har jag aldrig riktigt fattat varför folk tjatat om att This Is England är en så bra låt och därför avfärdat hela albumet på grund av att det. Kort sagt ville jag inte förstöra min bild av The Clash som ett av världens absolut bästa band.

Men nu i veckan tog jag mig tid att för första gången lyssna igenom Cut The Crap, bandets sista album. Och jag blev positivt överraskad, ärligt talat blev jag såld redan under inledande spåret Dictator. I grund och botten en tämligen klassisk Clash-dänga i åttiotalsskrud och som råkat ut för en av de konstigaste produktionerna jag någonsin hört. Konstant under hela låten ligger radiosorl på ett språk jag inte förstår och helt vedervärdiga åttiotalssyntar som tillsammans nästan dränker gitarr och sång. Detta får många att avfärda låten, själv älskar jag den just på grund av detta, för att det är så absurdt och så långt ifrån det Clash jag är van vid. Att det är en catchy låt gör inte det hela sämre direkt.

Och catchy låtar är plattan full av, Dirty Punk, We Are The Clash, nämnda This Is England som jag nu har mjuknat för, Three Card Trick och avslutande Do It Now är riktigt bra låtar som mycket väl kunde stått sig bland övriga klassiker om det inte vore för åttiotalssoundet.

För även om jag uppskattar skivan så är det ingen tvekan om att det här är bandets sämsta skiva, utan konkurrens. Därmed inte sagt att den är dålig, långt ifrån, det är trots allt ett högt lågvattenmärke för ett av rockhistoriens viktigaste band. Men det är inte svårt att se varför folk fortfarande blir besvikna på den här plattan, för om man förväntar sig en The Clash-platta så blir man väldigt överraskad när man möts av en new wave-skiva med konstig ljudbild och sliskiga syntar. Men förmår man sig bara att se förbi detta så har man trots allt en trevlig skiva framför sig.


Lyssna på Cut The Crap på Spotify!

Skivrecension: The Tallest Man On Earth - There´s No Leaving Now

Sommaren 2010 trollband Kristian Matsson mig med skivan The Wild Hunt vilket var hans andra album under artistnamnet The Tallest Man On Earth. Det frenetiska gitarrspelandet, den energiska sången och den nästan punkiga attityden i framförandet fick mig att knappt lyssna på något annat under flera månaders tid. Till spelningen på Way Out West samma sommar väntade jag mig ett musikaliskt yrväder på Annedalskyrkans scen, istället fick jag en mysig dalmas i ultrarapid. Den bild jag hade målat upp av The Tallest Man On Earth genom att lyssna på hans skivor stämde inte alls överens med den person jag såg live. Visst var det samma låtar men de framfördes bra mycket saktare och inte alls lika rappt, och den punkiga attityd som jag hade målat upp var långt ifrån sann. Några månader senare släpptes EP:n Sometimes The Blues Is Just A Passing Bird som gick i samma anda som spelningen på Way Out West - mer mysigt än fartfyllt. Jag gillade skivan men hoppades på att det bara var ett lugn före den stundade stormen - jag hade fel.

The Tallest Man On Earths tredje album, There´s No Leaving Now, är långt ifrån den storm jag hoppades på. Matsson låter mer tillbakalutad än tidigare, jobbar inte alls lika hårt för att klämma ut så mycket ljud som möjligt ur sin raspiga stämma, och det frenetiska gitarrspelandet är så gott som borta. Vackert, ett ord som jag tidigare aldrig associerat med The Tallest Man On Earths musik, är nästan ett oundvikligt uttryck för att beskriva skivan. Ett nytt tilltag är att Matssons sång och gitarrspel på vissa låtar ackompanjeras av ett minimalistiskt komp av trummor och orgel. På något sätt känns skivan mer tillrättalagd än de tidigare, eller också är den bara mer genomtänkt och planerad.

Med låtar som Leading Me Now, 1904 och Wind And Walls visar Matsson dock att han är en av Sveriges bästa låtskrivare och artister, och därför smärtar det mig en aning att inte kunna ge skivan ett högre betyg än en trea. Kanske kommer jag en dag kunna acceptera The Tallest Man On Earths musik som något vackert och mysigt men än så länge lyser min bild av Matsson som det punkiga folkyrvädret från Dalarna allt för starkt.

Jakobs Musikhörna v. 24: Paul Baribeau - 25

 Jag har redan tipsat om Paul Baribeaus fantastiska platta Grand Ledge i min musikhörna, men nu tipsar jag om 25, den enda av hans skivor som inte finns på spotify. 25 är dock inte ett vanligt album, utan en samling av låtar inspelade mellan 98 och 06, med diverse projekt. Men oavsett om det är Paul själv eller tillsammans med andra folk, så låter det väldigt likt hans soloalster. Visst, 25 är knappast lika bra som hans tre riktiga plattor, men det är spännande att höra honom i andra sammanhang än poppig folkpunkare med akustisk gitarr.

Inför Hultsfredsfestivalen 2012

På torsdag är det dags för årets upplaga av Hultsfredsfestivalen och det är utan tvekan en av årets bästa festivaler som går av stapeln. I line-upen varvas storheter som The Cure och The Stone Roses tillsammans med hajpade James Blake, The XX och M83. Men det som får Hultsfredsfestivalen anno 2012 att sticka ut är alla de intressanta band som kanske inte är allt för kända i Sverige - just nu. Nedan presenterar vi åtta band som ni inte borde missa på årets festival.

The Gaslight Anthem
Jämförelsen med Springsteen är kanske lite uttjatad när det kommer till Gaslight Anthem, men att de är influerade av honom är inget de hymlar med. Med sig i bagaget har de dock ett förflutet inom punkscenen, vilket ibland kan vara svårt att föreställa sig då de bjuder på sin bredbenta amerikanska rockmusik.

Frank Turner & The Sleeping SoulsMed ett förflutet i posthardcorebandet Million Dead så är det kanske inte så konstigt att Frank Turners folkrock har en lätt punkig ådra. Att han även gjort covers på bland anda Bad Brains och NOFX gör inte det hela sämre. Hultsfred själva jämför honom med en ung Billy Bragg, en kanske inte helt träffande jämförelse, men den säger åtminstone något om vilken betydelse han borde ha, även om berömelsen i stort har uteblivit här i Sverige.

Far & Son
Ja, det är tramsigt och vulgärt, men fortfarande förbannat roligt. Frej Larsson, känd från Maskinen och Slagsmålsklubben, och Simon Gärdenfors, mer känd som serieskapare än som medlem i den gamla hiphopduon Las Palmas, bjuder på skruvad hiphop, ofta med elektroniska beats och lika ofta med texter om sex, droger och allmänt dålig moral.

Katzenjammer
Norsk rock med diverse folkmusikinfluenser, låter det bekant? Kanske är det inte konstigt att Kaizers Orchestra öppet visat tycke för Katzenjammer, för även om soundet är poppigare och påminner lika mycket om svenska Monde Yeux som om Kaizers så har de båda norska grupperna i alla fall en sak gemensamt, de är förbannat bra.

The Bronx
Alla med de minsta intresse för hardcore borde redan känna till det här bandet, för alla andra, låt inte genren avskräcka er. För även om det är hårt och punkigt så är bandet så till bredden fyllda av energi att det borde få varenda en av er att svänga både armar och ben i den moshpit som med största sannolikhet kommer uppstå.

THEESatisfaction
Det är sällan neo-soul fångar mitt intresse, men awE NaturalE, THEESatisfactions debut, är så förbannat bra att det inte går att motstå. Speciellt när duon riktar en känga mot grabbigheten som dominerar hiphopvärlden för tillfället. Så släpp alla pretentioner och låt dig omfamnas av detta underbara sväng.

Bombus
Svensk stoner-rock är på uppgång, mycket tack vare Bombus. På den självbetitlade debuten, som kom för två år sen, blandade de häftiga riff, monotoni och en stenhård attityd och skapade på så vis en måttståck för hur svensk rock borde låta.

Harald Björk
Ja, det är bara ett DJ-set, men med tanke på hur bra Harald Björks debut Bigfield var, i all sin meckiga och minimala härlighet, så är det inte svårt att tänka sig att även hans DJ-set är något alldeles för fantastiskt för att missa. Kanske bjuder han på techno av det mer skruvade slaget, kanske bjuder han på något helt annat, bra lär det vara i vilket fall.

Topp 7 - Japandroids

Varje gång jag kommer tillbaka från en teknologisk semester förundras jag över hur mycket man kan sakna musik. Samtidigt slås jag också av hur öronen lär sig lyssna efter omvärldens ljud. Människors sorl, trafikljus och trafik bildar en egen slags konstellation som man slutligen finner både melodi och rytm i. Det är en smula fantastiskt. Ursäkta min utsvävning. Dagens Topp 7 handlar inte alls om detta. Tvärtom faktiskt. Den enda gemensamma faktorn är faktiskt intensiviteten i ljudvågorna hos bandet Japandroids och en riktigt tät motorväg i rusningstrafik. Japandroids släppte förra veckan sitt tredje album Celebration Rock och bjuder på ytterligare en stilrent svartvit skiva såväl omslagsmässigt som ljudmässigt. Gitarrerna bringar ett tjockt mörker medan texterna luckrar upp precis tillräckligt mycket för att skapa en härlig musikalisk gråskala.

Har festivalerna än så länge inte levererat tillräckligt mycket dist och smutsiga gitarrer? Släng på ett par hörlurar och vrid upp volymen strax under max och låt följande spellista ta dig till distortionens paradis. Det riskerar att bli slätstruket och folk som inte förstår kommer undra när en låt började och nästa tog vid. Men så fort du lyssnat på några låtar, blivit invigd om du så vill, så kommer du också förstå. Det är långt ifrån finstämda stråkstycken och mästerlig produktion - men det har en jäkla energi och känsla!

Du hittar listan på Spotify HÄR!

1, Fire's Highway, Celebration Rock

2, Rockers East Vancouver, Post Nothing

3, The House That Heaven Built, Celebration Rock

4, Sovereignty, Post Nothing

5, I Quit Girls, Post Nothing

6, To Hell With Good Intentions, No Singles

7, Sexual Aerosol, No Singles

Veckans låt v. 24: Martin Luuk - A Gentleman's Story

Det är snart två veckor sedan låten A Gentleman's Story av Martin Luuk lades ut på internet. Mina första, något skeptiska, intryck har nu sjunkit in och jag har kommit fram till att låten trots allt är bra. Anledningen är nästan uteslutande den forne TTA-medlemmen Henning Fürsts förtjänst som står för musiken. Fürsts luftiga popprodukion bildar tillsammans med Luuks halvtaskiga och charmiga sång en fin fusion som ger den svenska popgenren ny kraft.

Lyssna på Spotify: Martin Luuk – A Gentleman's Story

Veckans Tips v. 24

Spelningar:

Hultsfredsfestivalen startar på torsdag och bjuder på en mycket stark line-up med bland andra The Stone Roses, The xx, Frank Turner och M83.

På torsdag lirar OFF! och Trash Talk på Debaser Slussen i Stockholm. Hardcore för hela slanten!

Om man befinner sig i Växjö på fredag så har Vi-Ska releasefest på Kafé Deluxe.

Skivor:

A Plce To Bury Strangers släpper skivan Worship i veckan

Veckans Låtlista v. 23: Pizza

Sedan ett tag tillbaka räknas pizza som en grönsak i USA och alla älskar vi väl grönsaker? Därför kommer här tio låtar, eftersom Markus ej är hemma denna vecka, om denna gröna föda.

Veckans Låtlista på Spotify!

Jakob:

Tom Waits - The Ghost Of Saturday Night [After Hours at Napoleone's Pizza House]
Även när herr Waits bara är härligt tillbakalutad så är han bättre än de flesta.

Andrew Jackson Jihad - Zombie By the Cranberries By Andrew Jackson Jihad
"Oh when the saints go marching in, they will feed you so much pizza that you'll forget abouth the rut that you are in"

Igorrr - Pizza Aux Narines
Sinnesförvirrad breakcore som blandar orgelpartier med benhård metal.

The Aquabats - Pizza Day
Det skrivs för få låtar om skolluncher.


Ghost Mice - Free Pizza For Life
Folkpunk om att skaffa sig gratis mat på tvivelaktiga sätt, kan det bli bättre?



Anton:

Belle & Sebastian - Pizza, New York Catcher
Lyssna för all del på hela samlingsskivan Folk & Proud på vilken Belle & Sebastian bidrar med denna låt.

Drive-By Truckers - Bulldozers and Dirt
Från albumet Pizza Deliverance.

Mew - Hawaii
En av de klassiska pizzasorterna besjungs i denna låt, eller?

Old Skull - Pizza Man
Troligtvis ett av få band som lyckas bestå av barn och ändå vara stenhårda.


Teenage Mutant Ninja Turtles Theme
En lista om pizza måste innehålla introt till de gröna hjältarna.

Veckans skiva v. 23: Rancid - ...And Out Come The Wolves

I helgen firar Millencolin 20 år som band genom att anordna en festival i sin hemstad Örebro. En fråga man kan ställa sig är hur pass annorlunda Millencolin hade låtit utan inspiration från Rancid och dess medlemmar.

Två av medlemmarna i Rancid, Matt Freeman och Tim Armstrong, spelade i ska-punkbandet Operation Ivy fram till bandet lades ner 1989. Två år senare bildade de Rancid och byggde då vidare på Operation Ivys idé om att blanda in olika musikstilar i den i grunden enkla och raka punkmusiken. Resultatet avnjuts bäst genom skivan ...And Out Come The Wolves från 1995 - en 19 spår lång skiva med idel klockrena melodier och intressanta arrangemang.

Lyssna på Spotify:  Rancid – ...And Out Come The Wolves

Jakobs Musikhörna v. 23: Blackbird Raum - Swidden

 

Gatumusikantspunk med dragspel, banjo, hemmabygd ståbas, tvättbräda, mandolin och såg. Låter det intressant? Det är det. Att Blackbird Raum sägs vara grundarna av genren gypsy punk, som Gogol Bordello gjorde känd för den större massan, gör ju inte saken sämre. Själva kallar de dock sin musik för akustisk anarkopunk.

Swidden är gruppens andra platta och låten Honey In The Hair kan vara den låten jag spelat mest på senare tid, för den som är intresserad av lite Popbrus-kuriosa.

Lyssna på Swidden på Spotify!

Topp 7: Pascal

Pascal har funnit den där härliga mixen av popmelodier, tyngd, monotoni och svärta som så många band eftersträvar, men få lyckas. Den bästa beskrivningen av dem kommer från förstaplatsen på den här listan, "Jag ska bygga nånting stort och vackert, som jag ska krossa dig med", och det är precis vad de gjort.

Topp 7 på Spotify!

1. Stort och Vackert (Galgberget)
2. Kyss Mig (Förbi Fabriken)
3. Förbi Fabriken (Förbi Fabriken)
4. Party (Orkanen Närmar Sig)
5. Vet Du Vad Jag Gillar Med Dig (Allt Det Här)
6. Orkanen Närmar Sig (Orkanen Närmar Sig)
7. Smärtstillande (Galgberget)

Veckans Låt v. 23: Traste Lindéns Kvintett - Svenska Flaggans Dag

Sen vår forna skribent Rasmus återvände till den kalla nord efter ett drygt halvår i Indien så har jag inte kunnat få den här låten ur hjärnan, då det var bland det första han spelade för mig när vi fick tillgång till en dator.

Traste Lindén har ett förflutet i punkbandet Traste och Superstararna, basisten i hans kvintett går under namnet Per Persson som på senare tid gjort sig känd som frontman i Perssons Pack. Traste Lindéns Kvintett låter mer som Perssons Pack än som Traste och Superstararna, för här finns inte mycket punk att finna, men småstökig och lantlig gubbrock av världsklass. Och eftersom det på onsdag är Sveriges nationaldag så passar den här låten otroligt bra den här veckan. Håll till godo.

Bjuder även på en fantastisk bild av Carl Johan De Geer istället för en bild på bandet, även detta på grund av kommande nationaldag.

Veckans tips v. 23

Spelningar:


På tisdag så har doom-bandet Candlemass releasefest för sin elfte skiva Psalms For The Dead. Kalaset går av stapeln på Debaser Slussen i Stockholm.

I veckan gör bob hund tre spelningar. På tisdag onsdag och torsdag spelar de i Malmö, Stockholm och Göteborg.


Skivor:

Imorgon släpper CocoRosie EP:n We Are Onn Fire.

Hajpade Friends släpper sitt Manifest! imorgon.

Japandroids släpper sitt andra album Celebration Rock, även det imorgon måndag.

Saddle Creek-bandet Mynabirds släpper skivan Genereals på fredag.

Samma dag släpps det efterlängtade There's No Leaving Now av The Tallest Man On Earth.


Övrigt:

Igår visades SVT en dokumentär om Anna Ternheim, kolla på den här: 

Månadens låtlista - Maj

Idag presenterar vi ett urval från några av de bästa albumet som släpptes under maj månad.

Lyssna på listan på Spotify: Månadens låtlista - Maj

Markus:

Carolina Wallin Pérez – Där vi en gång var
Tråkigt nog var debuten lite slätstruken och långt ifrån den briljans man hoppats på efter den utsökta Kent-skivan, men visst finns här guldkorn. Detta är ett av dem!

Yukon Blonde – Stairway
Kanadensare som släppte nytt i maj. Grymt trevlig skiva i allmänhet och låt i synnerhet!

Saints of Valory – Kids
Amerikanska Saints of Valory släppte i månaden en trevlig EP med denna låt

Swear And Shake – Marbles
Duon Swear And Shake bjuder på en strålande debutskiva, Maple Ridge, som både är poppig och genomtänkt. Att hålla utkik på framöver!

Beach House – Myth
Grymt trevlig stämning över hela skivan, elektronisk storslagenhet


Jakob:

Ikons - Just Gazin
Inledande spåret från nya plattan Life Rythm bjuder på småkrautig popmusik av finaste slag.

Death Grips - Get Got
Skruvad hiphop är bara förnamnet.

Best Coast - When I Cry
Jag erkänner, The Only Place är inte lika bra som debuten, men visst har den sina stunder.

Dan Deacon - Lots
Så sent som igår släppte en av electronicavärldens starkast lysande original en låt från kommande plattan America.


Kira Kira - Welcome High Frequency Spirits United
Okej, låten släpptes kanske inte i juni, och albumet släpps inte förrän idag, men den platsar ändå. Islänsk mystik.



Anton:

Joel Alme - The Coast
En av de finaste låtarna på Almes nya A Tender Trap.

Sigur Rós - Rembihnútur
Vackert så det förslår.

Millencolin - Bowmore
Visst var de bättre förr, men vissa ljusglimtar skiner igenom än idag. Bowmore är en b-sida som återutgavs i och med samlingsskivan Melancholy Connection.

Marissa Nadler - Christine
Nadler har släppt ännu ett gitarrbaserat popalbum.

Regina Spektor - Small Town Moon
Öppningsspåret på Regina Spektors nya skiva - en skiva som inte gör Spektorfansen besvikna.