Månadens låtlista - November

November känns oftast som en mellanmånad, ofta verkar det som att artister, eller kanske skivbolagen, skjuter lite på skivsläppen för att passa julrushen. Hur som haver så bjuder vi som vanligt på tjugo låtar värda att kolla in den här månaden.

Jakob:


Clinic - Misty
Inledande spåret från plattan Free Reign är lika nervigt som det är bra.

Bad Brains - Maybe A Joyful Noise
De är långt ifrån sin guldålder och spelar numera reggae bättre än hardcore, men jag kan inte hålla mig från att nämna dem i alla fall.

Kriget - Dystopico
Ett av landets både mest intressanta och aktivaste band har släppt nytt, och visst innehåller även denna plattan några fina stunder.

Sigha - Ascension
Elektronisk enformighet av finaste sort.

Greg Haines - With Everything That Breathes
Ibland är ett piano allt som behövs.



Rasmus:


Darren Hayman & The Long Parliament - Henrietta Maria
Från Haymans andra skiva i år, som handlar om häxbränningar.

Kris Kristofferson - The One You Chose
Så jävla fint när han börjar skratta mitt i låten.

Mange Hellberg - Christer P (lallare)
Något att slödansa till i vinter.

Tommy Körberg - Jag bor i en skyttegrav
I särklass bästa låten på nya skivan är en cover på en låt av Nick Lowe.

Sufjan Stevens - Christmas Unicorn
Sufjans andra julskiva är här och Christmas Unicorn bjuds vi på en julig tolkning av Love Will Tear Us Apart.



Anton:


The Lumineers - Dead Sea
Äntligen har skivan släpps även i Sverige.

Marcus Foster - I Won't Love Get In The Way
Samma sak gäller Fosters senaste skiva The Last House som funnits på Spotify ett tag men som först nu i november släpptes i Sverige.

The Weeknd - The Morning
Jag är verkligen inte så överförtjust i The Weeknds Trilogy som man antagligen ska vara år 2012. Men att han ska vara med på månadens låtlista är det inget tvivel om.

Dimbodius - Perfect Mismatch
Dimbodius är tillbaka, och det med besked.

El Perro Del Mar - I Carry The Fire
En av de intressantaste artisterna i Sverige har åter igen släppt en lysande platta.



Markus:


San Cisco - Beach
Australiensisk indiedebut som låter helt fantastiskt!
 San Cisco - Beach by wilcow

The Evens – King of Kings
Skönt dystert och grungeigt. Perfekt för release i november!

The Babies – Slow Walkin
Lite motsatsen till The Evens. Lite högtempo och upplyftande indie har aldrig skadat i höstmörkret. The Babies bjuder, trots ett grymt dåligt bandnamn, upp till både ock.

Menage – Tonight
Månadens största överraskning och även delade skiva. Här blandas högt och lågt. När det är högt så smäller det dock ordentligt, nästan så att man glömmer skivans ruskigt dåliga stunder. Värt en genomlyssning.

The Staves – Pay Us No Mind
Lugn folk med vacker stämsång, det är svårt att slå fel med en sådan utgångspunkt.

Veckans skiva v.48: Standard Fare - Out Of Sight. Out Of Town.

 Denna skiva ger dig ungefär vad du kan förvänta dig av omslaget – ett konstant flöde av musikalisk glädje, färger och variation. I slutet av 90-talet, mitt mellan ska och punk-revival-vågor växte jag upp och slutligen även ihop med musiken. Vågorna kom och gick ganska snabbt när ska- och punksoundet slutade att utvecklas och det var väldigt länge sen något gjort mig fullt så nostalgisk och exalterad som Standard Fares album Out Of Sight. Out Of Town.

Soundet är en vink till gamla ska och punkband men håller samtidigt ett tydligt grepp om den traditionella gladindien, fast med ett något vuxnare tilltal. Låt mig förklara. Låten Older Woman doftar rak och trallvänlig pop-punk med schyssta riff och halvseriös text. Backar man några spår hittar man spåret Suitcase som är betydligt mer konventionell och samtida indie, om än väldigt bra sådan. Ska hittar man tendenser av i det lite lugnare och gungiga Half Sister. Jag tror ni förstår min poäng. Här finns variation, som faktiskt förnöjer. Visst är vissa spår plattare och mer anonyma än andra, men upplevelsen när skivan snurrat klart är fortfarande utmärkande positiv.

Bandets två sångare hamnar ofta i skymundan bakom gitarrslinga efter gitarrslinga som etsar sig fast, men faktum är att de lyckas leverera en klockren mix av osäkerhet och musikalisk självsäkerhet och lyfter skivan än mer. Detta gäller framförallt Kupa, den kvinnliga stämman. Detta är sammantaget ett skotsk band att hålla utkik efter även i framtiden, för här har ni en redan klart godkänd skiva med något för de flesta.

Jakobs Musikhörna v. 48: bob hund - Helgen v. 48

Ja, det är en otroligt klyschig grej att skriva om den här låten den här veckan, jag vet. Men hur klyschigt det än må vara så är det otroligt passande, för så här när vintern verkligen är på ingång så kryper sig även bob hund på mig såväl som många andra.

Om det finns någon tradition att hålla fast vid så här i vintertider så är det inte första advent, Lucia, jul eller nyår, nej, det är att fira helgen v. 48 på äkta bob hund-manér. Behövs inspiration så är det bara att slänga ett öga på den eminenta videon.

Topp 7: Sincerely Yours

Skivbolaget Sincerely Yours startades 2005 av The Tough Alliance-medlemmarna Eric Berglund och Henning Fürst i Göteborg. Under de sju år bolaget har existerat så har man levererat en rad högklassiga indieakter. Sju av dessa presenteras nedan i veckans Topp 7-lista.

Veckans låt v. 48: The Divine Comedy - The Complete Banker

På grund av tidsbrist blir det här ett kort inlägg, precis som sist när jag tipsade om Divine Comedy. Så med andra ord förtjänar Neil Hannon att tipsas om igen. Här kommer en dansant låt om en bankman!

Veckans tips v. 48

Spelningar:

På tisdag spelar The xx på Lisebergshallens scen i Göteborg.

Allas våra Club Killers lirar på Debaser Slussen på onsdag. Väl värt ett besök.

Sleep Party People var en trevlig överraskning på Hultsfred i somras. Fem danskar i kaninmasker som lirar postrock. De spelar på Debaser i Malmö på onsdag.

Martha Wainwright gör ett kort besök i Sverige och spelar på Strand i Stockholm på torsdag.

På torsdag kommer Love Antell till Växjö. Han spelar på Kafé de luxe. På fredag spelar han på Inkonst i Malmö.

Två dagar efter Love ställer sig Peter Morén på samma scen i Växjö.

På fredag blir det mysmusik av Michael Kiwanuka på Münchenbruggeriet i Stockholm.

El Perro Del Mar spelar på Strand i Stockholm på lördag.

På söndag kommer James Yorkston till Södra teatern i Stockholm.



Skivor:

Veckans låtlista v. 48: Thanksgiving

Igår firades Thanksgiving i det stora landet i väst. Idag har vi letat fram 20 låtar som går att knyta an till denna högtid.




Rasmus:

Drive-by Truckers - The Thanksgiving Filter
"It's Thanksgiving and Jesus, I'm thankful / For abundance and bounty and a big tall stiff drink-full"

Tom Waits - November
En låt om månaden då högtiden infaller sig...

Bob Dylan - Turkey Chase
...som i mångt och mycket handlar om kalkoner...

Mattias Alkberg BD - Fri vilja och press
...när den egentligen borde handla om att vara tacksam. Vilket Matti är i denna låt.

Olle Ljungström - Du borde vant dig nu
Från skivan Tack.


Markus:

Hey Sholay – Wishbone (Wish Wish Wish)
En riktigt trevlig låt om det magiska önskebenet i kalkonen.

Kanye West – Family Business
Hiphop utan Guns eller Hoes och istället ett djupare budskap om en familj med medlemmar i fängelset vid högtider.

The Cast Of Cheers – Palace And Run
Från årsfärska skivan Family.

Xzibit – Thank You
Innan Pimp my ride, och även efter, hade Xzibit en ganska skaplig musikkarriär. Här tackar han de som hjälpt honom i sann thanksgiving-anda.

Rumer – Thankful
Avslutningsvis ytterligare en låt om tacksamhet, själva hjärtat av högtiden.


Jakob:

Sigur Rós - Sé Lest

Från albumet Takk...

Vince Guaraldi Trio - Thanksgiving Theme

Snobben-soundtracket har alltid bra högtidsmusik.

Cocoa Tea - Let's Give Thanks

Lite dancehall får mig alltid tacksam.

Mogwai - Thank You Space Expert

Även rymdexperter behöver tackas.

Bad Brains - Give Thanks And Praises

Nog för att de var bättre förr, men ganska catchy är det allt.

 

 

Anton:

 

Bright Eyes - Waste Of Paint

"And I love their love and I am thankful that someone actually
receives the prize that was promised by all those fairy tales that drugged us"

 

The Smashing Pumpkins - Disarm

Thanksgiving är en dag som innehåller mycket pumpa, gärna i pajform. 

Antony & The Johnsons - Thank You For Your Love

Vackert!

Tobias Fröberg - Thank You

"I thank you for this morning, i wandering on my own"

Wilco - The Thanks I Get

En låt som spelades in till skivan Sky Blue Sky men som sedan valdes bort.

Veckans skiva v. 47: My Bloody Valentine - Ep's 1988-1991

Ungefär vid den här tiden varje år slår det mig: fy satan vilket bra band My Bloody Valentine är. Det är något med deras musik som gör att jag helst plockar fram den i november-december. De drömska ljudbilderna bidrar förmodligen. Och varje år slår det mig: Loveless är en av få skivor som kan spelas hur många gånger som helst utan att man tröttnar. Så jävla bra är den.
Nu ryktas det också att det väldigt snart kommer en uppföljare till detta klassiska album från 1991. Det påstår i alla fall frontmannen Kevin Shields: ett album och en ep ska vara på väg.
I väntan på detta kan man givetvis plocka fram Loveless, eller Isn't Anything, som är skivan de släppte innan och som också är den skiva där de först hittade sitt sound.
Men det är inte allt. Tidigare i år kom en skiva som alla MBV-fans väntat på. Fyra svåråtkomliga ep:s på två skivor med lite bonusmaterial. Godis för öronen, då flera av deras bästa låtar återfinns på dessa skivor. Att omslaget dessutom är godis för ögonen (inte bara framsidan, utan även inuti det fysiska fodralet). Så lyssna, och sedan köper ni, så blir både ögon och öron lyckliga.
Och, för det tål att sägas igen: fy satan vilket bra band My Bloody Valentine är.

Jakobs Musikhörna v. 47: Monde Yeux - Duke & The Drug Dealing Dinosaurs

Jag har redan skrivit om Monde Yeux här, men de förtjänar att skrivas om igen, för de är fortfarande otroligt förbisedda. Med sin stökiga, lätt världsliga popmusik så borde de få betydligt större uppmärksamhet än de fått hittills. Kanske är det inte så konstigt att det inte hörts något om dem på senare tid dock, då Duke & The Drug Dealing Dinosaurs är bandets senaste giv och den är tre år gammal. Men enligt bandets facebook-sida så är nytt material under tillverkning och det gläds vi åt. Tills dess får ni hålla till godo med deras två tidigare plattor.

Topp 7: Death Grips

Förra året älskade hipstervärlden OFWGKTA, i år är det Death Grips som gäller. Kanske är det inte så konstigt då noiserockvärldens kanske mest kompetenta trummis, Zach Hill, står för rytmerna, och trion har kastat ur sig tre fantastiska skivor på mindre än två år. När deras skivbolag vägrade släppa senaste plattan No Love Deep Web i år så tog Death Grips saken i egna händer och släppte den själv, slopade skivbolaget på kuppen och fick mer uppmärksamhet än någonsin.

Musiken de spelar är hård, aggressiv, numera elektroniskt driven och ofta med komplexa rytmer. Kort sagt antagligen det mest spännande på den experimentella hiphophimlen just nu.


1. Guillotine (Exmilitary)
2. Klink (Exmilitary)
3. Get Got (The Money Store)
4. World Of The Dog (No Love Deep Web)

5. Thru The Walls (Exmilitary)
6. Stockton (No Love Deep Web)
7. Lost Boys (The Money Store)

Veckans tips v. 47

Skivor:

På onsdag släpps Marcus Fosters album The Last house.

Thåström är med live-dvd/cd. Som jordgubbarna smakade heter den och lär vara mumma, med tanke på att vi har att göra med en av landets bästa live-akter och musiker.


Spelningar:

Andrew Bird har släppt två fina plattor i år. På tisdag spelar han på Pustervik i Göteborg.

Tant strul spelar tillsammans igen. På torsdag besöker de också Pustervik.

Finfin indiepop bjuds på Debaser Slussen när The Aislers set dyker upp.

Imorgon spelar Anna Ternheim på Trädgårn i Göteborg och på torsdag på KB i Malmö.

På torsdag spelar El Perro Del Mar på Nefertiti i Göteborg.

Veckans lista v.46: Obefogade underdogs

Du har säkert varit med om det. En låt du gillar kommer på radio eller på festen och klagomålen börjar hagla. Om hur skivan var kass eller att artisten sålt sin själ och allt däremellan. Veckans låtlista är till för att ge många låtar en ny chans, låtar som fallit i skymundan eller som sågats alldeles för hastigt eller outgrundligt. Ett litet smörgårdsbord av underdogs alltså.


Markus: 

Fireside – Thing On A Spring
Svenskt 90-talsband som hade en ljus framtid men musikklimatet förändrades och bandet föll i glömska i takt med försäljningssiffror.

Trainspotters – Dirty North
Väldigt underskattad svensk hiphop från norra Sverige. Har fått alldeles för klent genomslag utomlands.

Matthew Jay – Four Minute Rebellion (Explicit) (Album Version)
En brittisk songwriter som verkligen inte fått det genomslag han förtjänar. Grym känsla för melodier.

The Darcys – Peg
Ett album som alla fans trodde skulle vara en ny fullängdare visade sig bli en coverskiva Steely Dans klassiska jazz-rockskiva AJA från 70-talet. Inte helt uppskattat.

Kno of Cunninlynguists – Rhythm Of The Rain F. Thee Tom Hardy & Tunji
Cunninlynguists har fans så det räcker och blir över, dessvärre kan man inte säga detsamma om Kno's solokarriär.


Anton:

Mumford & Sons - Winter Winds
Allsmäktiga Pitchfork spydde galla över Mumford & Sons debutalbum och brydde sig inte ens om att recensera uppföljaren Babel. Ganska oförtjänt tycker jag.

I Blame Coco - It's About To Get Worse
Visst var det en hype kring I Blame Coco som kanske inte höll hela vägen fram, men låtarna som är producerade av Klas Åhlund är ändå riktigt bra.

Sleigh Bells - Tell 'Em
Bandets skiva Treats fick sig ett par ordentliga kängor i olika recensioner, helt obefogat.

Nikola Sarcevic - Lovetrap
Intresset för Millencolinsångarens solokarriär har alltid varit svalt, men likväl bra och då framför allt skivan Lock-Sport-Krock.

The Lost Patrol Band - Golden Times
Det lär inte vara många som saknar Lost Patrol Band, men visst svänger det!


Jakob:

The Flaming Lips & Nick Cave - You, Man? Human???

Från samarbetsplattan "Flaming Lips and Heady Fwends" som var en ganska ljummen upplevelse, men har ett flertal riktigt bra stunder.

The Clash - Three Card Trick

Från deras sista platta "Cut The Crap" som av de flesta brukar ses som ett väldigt ovärdigt avslut för ett fantastiskt band.

Bergman Rock - Help The Band

bob hunds engelskspråkiga projekt blev aldrig någon hit, men "Help The Band" är åtminstone en underbar låt.

Chumbawamba - When Fine Society Sits Down To Dine

Sett som ett one hit wonder, vilket borde ses som en kommersiell flopp, dock med kultstatus som världens enda anarkopopband.

Ramones - Have You Ever Seen The Rain

Bandets coverplatta "Acid Eaters" anses som en av deras sämsta, men jag har alltid gillat den, speciellt när de tolkar Creedence Clearwater Revival

Veckans skiva v. 46: ISIS - In The Absence of Truth

Denna veckan hade jag tänkt att skriva om ännu ett av alla de folkpopband som gillar. Men, som ni kanske ser, så lyckades jag tygla min enkelspårighet och istället gräva fram en skiva ur en helt annan genre.

ISIS bygger ljudlandskap som få band kan mäta sig med. Ofta börjar låtarna lugnt och dämpat och för att sedan på ett subtilt sätt växa till något större och mäktigare. Monotonin är viktig i uppbyggnaden och det är de små förändringarna i låtarna som får musiken att kännas intressant.

Om jag ska vara lite hård så tycker jag inte att Aaron Turners sång tillför speciellt mycket till låtarna utan ISIS låter som allra bäst i de långa instrumentala partierna. In The Absence of Truth släpptes 2006 och var bandets fjärde studioalbum. Bandet splittrades 2010 efter att ha spelat ihop i 13 år.

Skivrecension: Dimbodius - Sisyphus' Surrender

Dimbodius debuterade 2000 med den egenutgivna EP:n Not Love och lyckades med den hamna i rotation på P3. 2004 följdes Not Love upp med albumet While We Fall men sedan blev det tyst om Dimbodius.

När nu den nya skivan Sisyphus' Surrender släpps så känns det lite som en nystart. Musiken känns mer välarrangerad än tidigare då Dimbodius nu bjuder på en mer välfylld ljudbild, men ändå utan att den blir för stor eller svulstig. Producenten Andreas Dahlbäck, som tidigare jobbat med bland andra Anna Ternheim, lyckas på ett snyggt sätt framhäva essensen i Dimbodius melankoliska kärlekslåtar i det mörka ljudlandskapet.

Låtarna handlar om kärlek, men inte om den olyckliga "jag-tycker-om-dig-men-du-tycker-inte-om-mig"-kärlek som brukar förmedlas i låtar. Istället handlar det om en mer invecklad kärlek, om frustration och om ånger, och slutligen om att likt den kapitulerande Sisyfos våga släppa taget och ge upp de strider som ingen vinner.

På skivan medverkar sångerskan Nina Kinert vilket är ett lyft både för skivan och för Kinert själv då jag anser att hon aldrig låtit bättre. På skivans kanske starkaste spår, No-Fault Divorce, levererar Dimbodius och Kinert en av årets bästa duetter. Andra höjdpunkter på skivan är mäktiga introlåten Passage To Dawn, dansanta Perfect Mismatch, och den poetiska avslutningen Deuteronomy 28:53 som bland annat innehåller följande textrader:

"If ever I'll breathe, life beyond this lifeless meat, cursed with pride, plagued by greed

If ever you'll feel, the kind of love that isn't need, may your love wash me clean"

Skivrecension: MeMe - Lady D

-->

Jag hade förväntat mig att det här skulle låta som Emil Gustafssons (mannen bakom MeMe) andra band The Raisins. Det vill säga tråkindie. Jag bävade för det. Istället kommer han ut som singersongwriter med melodier som fastnar likt deppiga tuggummin. Det är sockersött men deprimerande. Men deprimerande är bra. Singersongwriter är mindre bra. För hur mycket man än tjatar om att det finns tretton på dussinet och att högst en av dessa tillför något, dyker det ständigt upp nya, ensamma, män med gitarr och/eller piano. Detsamma gäller kvinnor. Och det är tröttsamt.

MeMes ep är på inga sätt dålig, nej, den är ganska mysig, men den känns heller inte ny. Viljan, och förmågan, att göra något bra är jag övertygad finns där. Det jag gärna hade sett är en annan ljudbild. Fler instrument. Och framförallt pedaler som sjunker djupare ner i golvet (jag vet, distat är inte nytt, men det är ofta nice). Det kan dölja dåliga låtar och få dem att framstå i ett bättre ljus. Men MeMes låtar är i grunden inte dåliga. Så när Emil lyfter detta till nästa nivå, på vilket sätt han nu väljer att göra det, önskar jag honom lycka till. Det här är ett steg i rätt riktning.

Här kan ni lyssna på skivan:

Topp 7: Laakso

I söndags återuppstod Laakso för en kort stund, när de agerade förband åt Markus Krunegård. Samma sångare och samma trummis i båda banden alltså. Krunegårds band Hets dök även de upp en kort stund. Jag kan dock tycka att det var konstigt att det var Laakso som var förband och inte tvärtom. Dels var deras spelning mer speciell, då det var deras enda återföreningsspelning. Dels är de bättre. Nu spelade de visserligen två nya låtar, så kanske får vi höra mer av dem framöver. Jag håller tummarna.
Söndagens spelning innehöll sju låtar, lika många som denna lista med andra ord. Så här har ni även hur jag önskat att låtlistan såg ut på konserten. Nåja, två av låtarna spelade de... Slutpratat. Här kommer listan:

Veckans Låt v. 46: Henry Bowers - Weather Forecast

Henry Bowers, eller Kung Henry som han kallar sig när han framför alster på svenska, är egentligen bättre som estradpoet och i rapbattles än han är på skiva. Därmed inte sagt att hans inspelade material skulle vara dåligt, bara ojämt. Men när det är bra så är det ofta förbannat bra, som Weather Forecast, en nästan helakustisk låt med ståbas, banjo, dragspel, orgel, trumpet, klockor och slagverk, allt i ett lunkande tempo, mörk stämning och baktakt. Nästan som ett hiphopens svar på Kultiration eller Glesbygd'n.

Veckans tips v. 46

Skivor:

Jason Collett släpper nytt. Reckon heter skivan. Och vi hoppas på samma harmoniska tongångar som vanligt.

Guided by Voices har redan släppt två skivor i år. Nu kommer den tredje - Bears for Lunch - kanske borde de bara släppt en. Då hade det kunnat bli riktigt, riktigt bra.

Det var fem år sedan sist, men nu kommer Sufjan Stevens andra julbox: Silver & Gold.

Clinic brukar hålla hög kvalitet. Så förhoppningarna på nya Free Reign är stora.

Dimbodius släpper den nya skivan Sisyphus' Surrender på onsdag. 


Spelningar:

Animal Collective spelar på Pustervik i Göteborg på tisdag, på Debaser Medis i Stockholm på onsdag och på Mejeriet i Lund på fredag.

För den som är sugen på techno av det mer suggestiva slaget så spelar Orbital och Andreas Tilliander på Debaser Medis i Stockholm på torsdag.

Veckan avslutas på ett fint sätt med Great Lake Swimmers på Debaser Slussen i Stockholm.

Veckans låtlista v. 45: Porr

Hatad och älskad i smyg. Många har en åsikt, så även i musiken. Här kommer 20 låtar om porr:

Rasmus:

The Moldy Peaches - Downloading Porn With Davo
En av de svängigaste låtarna från bandets enda album.

Cirkus Miramar - Image Guerillaz
"Döda porren och prostitutionen och länge leve revolutionen"

Björns Vänner - Stoppa Porren
Vännernas snuskigaste låt.

Cake - Mahna Mahna
En cover på en låt av Mupparna, som i sin tur sägs vara inspirerad av en porrfilmslåt.

Suzanne Vega - Pornographer's Dream
Eftersom inte Anton tipsar om den, får väl jag göra det...

Jakob:

Million Dead - Pornography for Cowards

Frank Turners gamla band kritiserar skönhetsideal.

Doktor Kosmos - Stoppa Valfriheten

"Medborgaren valde mellan att ge pengar till torken åt grannen bredvid eller att köpa porno med knull. Han valde pornon och grannen blev full."

Kjell Höglund - Man Vänjer Sig

"Man köper lite porr i en tidningsautomat, och går hem och onanerar

det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig, man får lov att vänja sig"

Mr. Bungle - The Girls Of Porn

Mike Patton och grabbarna bjuder på funkmetal.

Ballboy - Donald In The Bushes With A Bag Of Glue

"I saw you yesterday you were carrying pornographic magazines 

You offered me a gun then said that they were much more trouble than anyone needs"

Anton:

The New Pornographers - Challengers
Kanadensisk indiepop från 2007.

Monde Yeux - Cigarettes And Porn
Och lite svensk dito från 2008.

The Cure - Pornography
The Cure anno 1982 låter väldigt mycket 80-tal.

Andi Almqvist - Pornography
Snyggt och stilfullt, och dessutom live.

Katy Rose - Pornography

Discorock i brist på annat.

Markus:

Akua Naru – Poetry: How Does It Feel
Att kalla detta porrigt är egentligen inte rätt. Genialt och galet erotiskt är närmare sanningen.

Garfunkel and Oates – F**k You
Sött yttre. Söt melodi. Syndig text.

Avenue Q The Musical – The Internet Is For Porn
Musikaler och porr går sällan hand i hand, men textrader som "So, take your dick and double-click for porn, porn, porn!" sjungna med kakmonsterröst gör det ganska oförglömligt.

The Baot People – Pornography
Lagom avrundad indieballad med oväntat djup.

Russ P – Porn Star
Nästan jobbigt hur den sätter sig på hjärnan. Skön cover på Real McCoy's klassiker.

Veckans Skiva v. 45: Spiritualized - Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space

All I want in life's a little bit of love to make the pain go away

Getting strong today, a giant step each day

Med dessa rader, upprepade som ett mantra, börjar Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space, Spiritualizeds bästa album hittills. Det har beskrivits som "a psychedelic gospel album full of songs about heartbreak and drug abuse; a flat-out masterpiece", vilket är precis vad det är. Med en otrolig finkänslighet för oss Jason Pierce på en utsvävande resa född ur opiatmissbruk och hjärtesorg.

Stundtals är det smärtsamt vackert, som i inledande titelspåret som växer och växer för att abrupt avbrytas av Come Together, en hyfsat rak rocklåt, åtminstone med Spiritualizeds mått mätt, eller som i underbart avskalade Stay With Me, som trots att fler och fler instrument stämmer in i monotonin aldrig blir särskilt intensiv. Lika ofta så är det bara förbannat svängigt, som i psykedeliska Electricity med sin simpla ackordföljd ändå känns spännande i närmare fyra minuter tack vare små variationer. Men bäst blir det trots allt när det vackra och svängiga får samsas i samma spår, som I Think I'm In Love där ett underbart groove sakta växer fram ur den mer finstämda inledningen.

Avslutande Cop Shoot Cop... är ett kapitel för sig, ett drygt sjutton minuter långt avslut som bevisar att Spiritualized alltid kommer ha en plats inom rockhistorien, bland det finaste som gjorts inom den psykedeliska musiken sedan slutet på sextiotalet. Ett omdöme som i och för sig gäller för hela skivan.

Topp 7: Valvaka

Dagen till ära går det i princip inte att undgå det stundande valet i väst, och inte heller Popbrus låter det gå helt obemärkt förbi. Huruvida USA förblir demokratstyrt eller istället blir republikanstyrt låter vi vara osagt. Vi tillför det vi kan om ämnet, nämligen musik. Här kommer sju låtar att bli engagerad till, hålla sig vaken till under valvakan eller bara känna politisk likgiltighet till.

Jakobs Musikhörna v. 45: Breach - It's Me God

"Det är få band i den svenska musikhistorien som lyckats illustrera så väl hur det är att försöka banka det satans trumsetet genom golvet. “Deadheads” illustrerar hur träplankorna i scengolvet måste känna sig i ren fruktan för att braka sönder. Det är en av de saker som gör Breachs "It's Me God" från 1997 till en nästan fulländad skiva."

Så skrev Fredrik Bergström om skivan på nu nedlagda dagensskiva.com. Beskrivningen säger egentligen allt du behöver veta om plattan, nämligen att den är förbannat jävla tung. Med ena foten i ångestladdad hardcore och den andra i blytung post-metal så bevisar It's Me God varför Breach är ett av Sveriges absolut bästa hardcoreband någonsin och borde vara lika höjda till skyarna som Refused.

Att omslaget tillhör de snyggaste som givits ut inom landets gränser gör knappast plattan sämre.

Veckans låt v. 45: Marcus Foster - Solid Ground

Marcus Fosters låt Solid Ground är en perfekt start på en höstruskig vecka. Med sin lugna, stilfulla och en smula melankoliska musik lyckas Foster fånga essensen av hösten i sonisk form. Men den största behållningen är ändå Fosters lätt raspiga röst som är svår att slita öronen ifrån.

Låten är hämtad från Fosters senaste EP The Last House. Imorgon spelar han på Debaser Slussen i Stockholm och på onsdag på Pustervik i Göteborg, missa inte det! 

Veckans tips v. 45

Skivor:

Darren Hayman släpper nytt. Igen. Årets andra album (om man inte räknar January Songs, som släpptes digitalt förra året, men i fysisk form i år) är tredje delen i hans Essex-trilogi. Den här gången har man med sig bandet The Long Parliament och sjunger om häxbränningar. Skivan heter The Violence.

Skabandet Streetlight Manifesto, med medlemmar från kultbandet Catch22, släpper nytt i veckan i form av albumet The Hands That Thieve. Fler kultband har album på gång. Även hiphoplegenderna i Public Enemy släpper nytt på tisdag.


Spelningar:

På måndag blir det balkanfest på Inkonst i Malmö när Boban & Marko Markovic Orchestra spelar.

Pains of Being Pure At Heart är i Sverige igen. De spelar i Malmö på torsdag, Göteborg på fredag och Stockholm på lördag.

Marcus Foster spelar på Debaser Slussen på tisdag och på onsdag spelar han på Pustervik i Göteborg. Pustervik får besök av Wild Nothing redan dagen efter (torsdag).

Berns i Stockholm får på onsdag besök av Beach House.

På fredag spelar Old Kerry Mckee på Musikens hus i Göteborg. På fredag spelar även Winhill/Losehill på Stora Teatern i Göteborg.

Markus Krunegård spelar på Trädgårn i Göteborg på lördag med Magnus Ekelund och Stålet som förband. På söndag spelar han på Cirkus i Stockholm. Då återupplivar han både Hets och Laakso!

Dylan Leblanc spelar i Stockholm på lördag och i Göteborg på söndag.

Loney Dear spelar på Lokomotivet i Eskilstuna på fredag och...

...Mattias Alkberg spelar på Lokomotivet i Eskilstuna på lördag.

Veckans Låtlista v. 44: Covers

Att höra nytolkningar på fantastiska låtar, eller höra ens favoritband ta en skräplåt och göra den bra är alltid kul. Därför återanvänder vi ett gammalt tema, nämligen covers.

Jakob:

Frank Turner - Pay To Cum

Punktrubaduren tolkar världens kanske bästa punklåt.

Frank Znort Quartet - Too Drunk To Fuck

Och även Oslos kanske bästa husband tolkar punkklassiker.

Andrew Jackson Jihad - 2 Headed Boy

Jag vet att jag kanske tjatat lite väl mycket det här bandet på senare tid, men kom igen, när de tolkar Neutral Milk Hotel så är det väldigt svårt att låta bli.

FM Belfast - Lotus

Isländsk electronicagrupp tolkar Killing In The Name Of av Rage Against The Machine och passar även på att döpa om den.

Paul Baribeau - Chelsea Hotel #2

Först tyckte jag mest att det var skoj att Paul gjort en Cohen-cover, men ju mer jag lyssnar på den ju mer inser jag att det antagligen är den absolut bästa Cohen-cover jag någonsin hört.

Anton:

Bror Gunnar Jansson - Ain't No Grave (Gonna Hold My Body Down)

Bror Gunnar tolkar en klassisk gospellåt och Popbrus filmar. 

Anna von Hausswolff - Gloomy Sunday

En av de vackraste och mest känslosamma tolkningarna av Gloomy Sunday.

The Tallest Man On Earth - Graceland

Varför fick inte Kristian Matsson framföra denna låt när Polarpriset delades ut i år?  

Anna Ternheim - China Girl

Från hennes debut-ep Shoreline.

Skilla - Dancing On My Own

Robyns hitlåt i ny tappning. 

Markus:

Carolina Wallin Pérez – Klåparen

Jag var tidigt ett fan av Kent, men också ett fan av tidiga Kent. Carolina Wallin Pérez har lyckats få mig att gilla även Kents nyare spår, fast i hennes tappning. 

Håkan Hellström – Båda Sidor Nu

Joni Mitchells original görs här rättvisa, även om sånginsatsen är klart sämre.

Eric Matthews – Needle in the Hay

Matthews har verkligen hittat känslan i Elliott Smiths låt och framför den med grungeig tyngd och känsla.

Pickin' On Series – Self Esteem

Vem kunde ana att The Offspring gjorde sig så bra som bluegrass?  

Antoine Dufour – Hide and Seek

Vansinnigt skickligt och vackert. En tolkning som imponerar och inspirerar.

Rasmus:

Divine Fits - Shivers

En låt jag skrivit om tidigare, men aldrig tipsat om...

Ghost Mice - Survival

...detsamma gäller den här låten.

Pascal - Håll om mig

En av bandets bästa låtar är en Peter Lemarc-cover som når höjder som Lemarc själv aldrig uppnått.

The Lucksmiths - Dignified and Old

Vila i frid Lucksmiths. Här tolkar de Jonathan Richman.

Two White Horses - Candy

Syskonen Jakob (Isolation Years) och Lovisa Nyström (Hello Saferide) tolkar en av El Perro Del Mars bästa låtar.

Veckans skiva v.44: Alex Winston - King Con

Ett spår om eldmyror, ett om inälvor och ett om sammets-Elvis; bland årets mest mångfacetterade nytillskott i indiepopskaran hittar vi Alex Winston som i mars släppte debutalbumet King Con.

Alex Winston är en operaskolad multiinstrumentalist som under flera år spelat förband till Chuck Berry och först på senare tid satsat på en solokarriär. Inte helt oväntat domineras många spår på debutskivan därmed av hennes utomordentliga stämma. Sången gör ofta grovjobbet i annars ganska enkla låtkonstruktioner, men samtidigt märks det att Alex Winston behärskar flera instrument och gärna använder dem. Produktionerna är instrumenttäta och fyllda till brädden.

Öppningsspåret Fire Ant är ett lekfullt och rytmiskt spår som komiskt nog delar eldmyrans lite ettriga natur. Dessvärre lämnar låten betydligt mindre spår på mig än vad en eldmyra skulle gjort. Trots försök att göra låten dynamisk med lugnare partier och tempoväxlingar faller den sig tråkigt nog väldigt endimensionell. Avsevärt mycket bättre blir skivan två spår senare i form av Medicine. En något lågmäld refräng får uppbackning av mandolin och fylliga körer och versen innehåller förutom en klockren sångmelodi såväl dragspel som banjo i en oväntat modern tappning. 

Spåret Run Rumspringa är helt tvärtemot Medicine och vilar i en lite mörkare produktion med betydligt mer dist. Versen är mindre i fokus, rentav så att man glömmer den och bara längtar efter den explosiva refrängen. Bättre än så blir det knappt på skivan. Det enda spår som kommer i närheten är Locomotive. Men trots ett flertal bra spår är Locomotive ett perfekt exempel på varför skivan inte riktigt når hela vägen. Även om produktionen i stort är genial så har man missat en vital detalj; rösten drunknar. Ibland låter Alex Winstons stämma bara som ett instrument i mängden och får inte den plats som den förtjänar. Det är ett tråkigt misstag, men samtidigt vänjer man sig snabbt och framförallt är det lättåtgärdat till nästa album. Här finns talang och framtidshopp.