Låt: The Flaming Lips - Sun Blows Up Today

Den andra april släpper The Flaming Lips sitt nya album The Terror, ett album som bandet lovat ska bjuda på ett mörkare sound. Första låten som dykt upp från albumet, Sun Blows Up Today, måste vara ett undantag.

Låten är nämligen ett steg tillbaka mot euforipoppen de en gång bjöd oss på, men som lyst med sin frånvaro under de senare släppen. Fast nog är det mer återhållsamt än mycket annat bandet gjort. Förbannat bra dock.

Konsertrecension: Conor Oberst, Filadelfiakyrkan, 26/1

Det har gått drygt tre år sedan Conor Oberst senast stod på Filadelfiakyrkans scen. Då var han tryggt uppbackad av sina kollegor i superbandet Monsters Of Folk medan han i lördags ensam var huvudnumret - en situation som Oberst till synes verkade njuta av.

Den inledande låten, The Big Picture, framfördes med en darrig röst och en nerv som för tio år sedan var Oberst signum. När han efter låten byter gitarr anar jag en djup lättnande suck och när han sedan, till publikens jubel, börjar spela introt till First Day Of My Life är det den mogne och mer kontrollerade Oberst som sitter bakom mikrofonen. Visst har den äldre versionen av Conor Oberst fortfarande kvar talangen att skriva bra låtar, men mycket av den mörka melankoliska bild som han tidigare lyckades måla upp har ändrats till en mer alldaglig siluett av livet. På ett sätt är de inledande låtarna två ytterligheter i Oberst karriär, först den mörka och frustrerande The Big Picture och sen den ljusare kärleksvisan First Day Of My Life. Här verkar även publikens preferenser delas då de äldre personerna verkar sukta efter låtar från tidiga skivor medan de yngre vill höra nyare material. Sammanfattningsvis spelas, inte alls oväntat, en övervägande del låtar från skivor släppta de senaste fem åren men även vissa äldre låtar smyger sig in.

Med sig från Omaha har Conor Oberst multiinstrumenatlisten Ben Brodin som utseendemässigt ser ut lite som en galen kemist och som musikalisk verkar vara oerhört begåvad. På flera av låtarna är det han, skickligt spelandes på en xylofon, som fångar blickarna och inte den annars givna centralfiguren Oberst. När Brodin senare sätter sig med en elgitarr i knät så ser det väldigt obekvämt ut men när han väl spelar låter det som en Nels Cline i högform, kanske framför allt i det solo han river av i At The Bottom Of Everything.

Inte helt oväntat välkomnar Oberst efter några låtar upp systrarna Söderberg i First Aid Kit på scenen. First Aid Kits senaste skiva The Lion's Roar (som för övrigt Ben Brodin spelar piano på) spelades in i Omaha av Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis och på skivan medverkar även Conor Oberst. Oberst kallar själv systrarna för den bästa kör han kan ha och tillsammans framför de bland annat låtarna Lua, An Attemp To Tip The Scales, Make A Plan To Love Me, Southern State och First Aid Kit-låten King Of The World (som är skriven av Oberst). Vissa låtar känns som att de inte riktigt passar i det lilla formatet, till exempel Classic Cars som trots systrarnas kör blir ganska intetsägande.

Oberst bjöd även på en hel del nytt material (kan det vara en ny skiva på gång?), bland annat låten Kick som med låtraden "But you should go in style to Stockholm for a while" fick en applåd av de uppmärksamma i publiken. Andra låtar som mottogs med applåder var Ladder Song, Breezy och den gamla låten June On The West Coast som var lika bra som oväntad.

En perfekt avslutning hade kunnat vara allsången i Laura Laurent men istället var det annan låt från samma skiva som blev kvällens sista - Waste Of Paint. På ett sätt avslutar Oberst på samma sätt som han inledde på, med en känsla och nerv som mognar bort för varje skiva han släpper men som ändå alltid träder fram när han spelar live.

Slutligen måste förbandet Idiot Wind kommenteras då hon stod för en snygg och vacker inledning på kvällen. Hennes knappa halvtimmes långa spelning bidrog än mer till en längtan efter en debutskiva av henne - en skiva som vi redan väntat för länge på.

Veckans tips v. 5

Skivor:

I veckan släpps två skivor som mycket, mycket, mycket väl kan vara bland det bästa som släppts när det är dags att summera år 2013: Andi Almqvist släpper den efterlängtade Warsaw Holiday och Ossler släpper den ännu mer efterlängtade Stas.

Mattias Alkbergs Begravning släpper debutsingeln Skända flaggan i veckan.

På onsdag släpps den 25:e delen av John Zorns Filmwork Serie's, denna gången med material från filmerna City of Slaughter, Schmatta och Beyond the Infinite.

Kommer ni ihåg Shugo Tokumarus fantastiska skiva Port Entropy från 2010? På onsdag följs den upp av nya In Focus?. 

Spelningar:

Filmfestivalen fortsätter och på lördag är det dags för Manifestgalan i samband med festivalen. Evenemanget äger rum på Pustervik och största anledningen att bege sig dit är givetvis för att se Alf spela.

För att fira släppet av sin nya skiva gör Andi Almqvist en spelning på Babel i Malmö på onsdag.

Samma dag spelar även Bäddat För Trubbel och Räjäyttäjät på Debaser Malmö.

Även Christine Owman, som spelat cello åt bland andra Andi Almqvist, spelar på Debaser Malmö i veckan. Fredag är det som gäller.

Låtlista: Vampyrer

Saknar ni redan Veckans låtlista? Misströsta ej; för redan idag kommer ytterligare en. På det fåniga temat vampyrer. Trots detta finns det många bra låtar på temat. Här följer tio:

The Mountain Goats - Damn These Vampires
The Mountain Goats är alltid The Mountain Goats, och vi på Popbrus kan knappast tipsa om dem tillräckligt.



Tullycraft - If You Take Away The Make-up (Then The Vampires They Will Die)
Tweepophjältar från USA som bara blir bättre och bättre med åren. I vår släpper de sin första skiva på sex år, och den lär bli mycket bra!

Andi Almqvist - Vampire Fangs
Även herr Almqvist släpper nytt snart och även han blir bara bättre och bättre...

Bauhaus - Bela Lugosi's Dead
En lista om vampyrer vore inte komplett utan denna gothklassiker om mannen som började som kulturminister i Ungern och slutade som skådespelaren som gestaltade Dracula i Hollywood.

Tysta Mari - Vampyrer i Stockholm
Och så bjuder jag på lite nutida svensk punk.

Dr. Dog - Vampire
Från en av förra årets bästa skivor

Jonathan Richman - Vampire Girl
Det var länge sedan vi skrev om Jonathan Richman. Dags att råda bot på det med andra ord...

The Doors - People Are Strange
Från soundtracket till vampyrklassikern

The Birthday Party - Release The Bats
Från Nick Caves mest svårlyssnade bands fulaste skiva.

Markus Krunegård - Jag är en vampyr
En av Krunegårds sämre låtar. Men vad fan, jag bjuder på det.

Låt: The Roots - Right On

För att bryta veckans punkflöde och lyfta fram lite intressant hiphop så tipsas det idag om The Roots, och mer specifikt låten Right On. The Roots har profilerat sig som ett band som tar tid på sig med sina skivsläpp och sällan släpper något som inte är genomarbetat till perfektion. Kreativa beats, akustiska instrument och en allmän vägran att göra sönderproducerad digital smörja gör The Roots till ett band som är lätt att älska enbart för sina principiella ståndpunkter. Lägg därtill samarbeten med giganter som Lauryn Hill och Erykah Badu så inser man snabbt magnituden av denna hiphopelit.

Låten Right On återfinns på albumet How I Got Over som släpptes 2010 och som enligt mig är ett av bandets absoluta högvattenmärken tillsammans med Things Fall Apart (1999). Om du någonstans inombords kan uppskatta skickliga lyricister och har tröttnat på intetsägande beats bör dessa album och denna låt inte gå dig förbi!

Skivrecension: FIDLAR - FIDLAR

FIDLAR står för Fuck It Dog, Life's A Risk, och är i princip LA's skatearnas motsvarighet till det betydligt mer populära YOLO. Precis som namnet känns inte heller musiken speciellt ny eller fräsch, vi har hört det förut, lätt surfig garagepunk, vi har även hört det bättre. Det går att dra paralleller till Black Lips, Black Keys, Wavves och The Hives.

Bäst är bandet när de satsar på ett högre tempo eller poppigare tongångar, som i Gimme Something, No Waves, Cheap Beer och Wake Bake Skate, tre förbannat bra låtar. Även det dolda bonusspåret tillhör skivans höjdpunkter. I övrigt är denna fullängdsdebut inget att bli speciellt exalterad över. De flesta låtarna redan medverkat på någon av bandets eps, ett format som passar dem bättre då man inte hinner tröttna på att det mesta låter lite likadant. Sen blir man ganska trött på att lyssna på texter som i princip bara handlar om tjugo-nånting-åringar som inte vill skaffa ett jobb utan bara knarka.

Det här är ingen dock dålig skiva, men en bra bit ifrån fantastisk. Och varför nöja sig med något som bara är bra när alla de band jag redan jämfört dem med har släppt skivor som är så mycket bättre? Nej, då lyssnar jag hellre på dem istället. Men även om skivan som helhet kommer att glömmas bort så kommer ett flertal av låtarna hamna på diverse låtlistor och blandband jag knåpar ihop i år, för i små doser kan FIDLAR vara fantastiska, men i 43 minuter håller de inte måttet.

Låt: Fidlar - No Waves

Unga män som spelar lätt punkig pop och sjunger om sina dekadenta liv, har vi inte fått nog av det än? Nej, blir mitt svar, jag älskar det fortfarande. Fidlar från LA släppte sin första fullängdare så sent som igår, imorgon recenseras den, men redan idag tipsar jag om en låt därifrån som funnits ute minst sen i somras.

Inte sedan To The Dregs av Wavves har en låt satt sig i mitt huvud så direkt som No Waves. Och låtnamnet till trots så upphör in likheterna med Wavves där utan rent musikaliskt hamnar låten någonstans mellan dem och The Black Lips. Det är så långt ifrån originellt och omvälvande man kan komma, det är bara så förbannat catchy att jag inte bryr mig.

Att låten kanske inte är så talande för bandets sound i övrig. I övrigt ligger de snarare någonstans mellan The Hives och Black Keys, men det är en annan historia.

Skiva: Villagers - {Awayland}

Vad är detta, ett inlägg om en skiva på en måndag? Ja, som vi nämnde i fredags så är Popbrus under förändring och ett första steg i denna förändring är att de fasta punkterna varje vecka försvinner och ersätts av mer varierade inlägg under veckan. I grunden görs denna ändring för att vi skribenter ska ha större valmöjligheter att skriva om vad vi känner för men även för att vi tror att detta kommer leda till bättre och mer relevanta inlägg.
Nu åter till det väsentliga - musik!

2010 var året då Villagers släppte debutskivan Becoming A Jackal och gjorde sig ett namn inom indiefolk-genren. Nu, tre år senare, har Villagers på många sätt sagt tack och adjö till den traditionella americana-genren och istället inriktat sig på någon slags fusion mellan sitt gamla jag och atonalitet, oljud och monotoni vilket ger ett otroligt innovativt intryck. Låtar som Earthly Pleasure, The Waves och {Awayland} är bra exempel på hur denna nya upplaga av Villagers låter. Till en början känns det lite konstigt men låtarna växer för varje genomlyssning och känns efter hand helt självklara i den i övrigt mer lättlyssnade miljön.

Många har jämfört Villagers sångare Conor O'Brien med Bright Eyes dito Conor Oberst (så även jag) på grund av likheter i deras fraseringar och sångröst. Dessa likheter glider allt mer mot olikheter vilket känns skönt då O'Briens yttryck är starkt nog att stå på helt egna ben utan jämförelser som hjälp. På {Awayland} visar Villagers att de inte räds för att tänja på gränser och resultatet blir en välbehövlig utveckling av indiefolk-genren - precis vad jag under en längre tid har önskat. Förhoppningsvis är Villagers {Awayland} starten på en ny trend i americana-världen.

Veckans tips v. 4

Skivor:

Det är fortfarande glest på skivfronten, men gläd er åt att Billy Bragg i veckan gick ut med att han släpper ett nytt album i mars (producerad av den fantastiske Joe Henry). Gör detta genom att lyssna igenom hela hans katalog eller bege er hit och lyssna på ett smakprov från nya skivan.

Foxygen lyckades inte ta sig in på förra årets årsbästalista, men var ändå ganska nära. Kanske lyckas de bättre i år: Imorgon släpps nya skivan We Are The 21st Century Ambassadors.

Dronebandet Mountains nya album Centralia släpps imorgon måndag. 

Imorgon släpper Bad Religion, punkens svar på Iron Maiden,  sitt sextonde album i ordningen, True North.

På fredag dimper Vertikal ner i skivhyllorna, senaste given från ett av Sveriges tyngsta band, Cult Of Luna.

Spelningar:

Om du råkar befinna dig i Växjö på onsdag så spelar finska Death Hawks psykedelisk rock på Kafé Deluxe.

Kanske äger årets bästa konsert rum redan på lördag. Då spelar nämligen Conor Oberst i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Dagen därpå spelar han i Oslo. I Stockholm är Idiot Wind förband.

Samma dag som Conor spelar även Norma i Stockholm. Debaser Slussen är det som gäller, och är ni mer sugna på surrealism än rå popenergi är det hit ni ska bege er.

För den som är sugen på tung rock med en viss dragning åt doom så spelar The Sword, Bombus och Lonely Kamel på Debaser i Malmö på lördag.

Även Norrköping bjuder på galej den här helgen då Med Dunder och Brak går av stapeln på Kulturhuset. Det bjuds på chillout av TRD, energisk chip av Nordloef, reggae av Gräsrot och drone av Avgrunden. En helkväll helt enkelt.

På onsdag spelar Lars Bygdén på Debaser Medis i Stockholm.

Övrigt:

I veckan drar filmfestivalen i Göteborg igång. Det blir några konserter och några musikfilmer, men bortsett från det handlar det inte så mycket om musik. Men skit i det; det här är ändå en av årets höjdpunker. Så ta er till Göteborg och se så många filmer som möjligt!

Veckans Låtlista v. 3: Best Of

Best Of vadå? Jo, Veckans Låtlista så klart. Popbrus står inför en förändring och med stor sannolikhet är detta den sista Veckans Låtlista, men förhoppningsvis långt ifrån den sista låtlistan vi kommer att lägga upp här. Så därför har vi valt att summera godbitarna av de listor som kommit och gått. Tyvärr är både Rasmus och Markus strängt upptagna så därför blir det bara tio låtar, men ha i åtanke att det här är tio av de bästa låtar vi någonsin postat här.



Jakob:


Dainel Johston - Ain't No Woman Gonna Make A George Jones Out Outta Me
Förekom på vår lista med låtar om uppbrott och den är fortfarande en av de bättre låtarna på ämnet.

The Mountain Goats - No Children
Även denna låt figurerade på samma lista som ovan och var den låt som fick mig att börja lyssna på Mountain Goats. Tack Rasmus.

The Jimi Hendrix Experience - Little Wing
Från listan om live-låtar hämtar jag en av världens absolut bästa låtar som funkar så mycket bättre live, där hela solot faktiskt finns med.

Animal Collective - Fireworks
Klart att jag måste tipsa om Animal Collectives bästa låt så här när låtlistorna ska summeras. Från listan om snygga omslag.

The Clash - Straight To Hell
The Clash är ett av de band som figurerat på låtlistorna flest gånger. Just Straight To Hell har figurerat två gånger, under The Clash-temat och även Himmel Och Helvete.


Anton:


My Bloody Valentine - Only Shallow
Från den allra första låtlistan då vi peppade inför Way Out West 2009.

Jenny Lewis, Ben Gibard, Conor Oberst, M. Ward - Handle Me With Care
Har tipsats om både under temat covers och Bob Dylan.

Belle & Sebastian - Dear Catastrophe Waitress
Temat var yrken och bandet är de brittiska öarnas stolthet.

Joy Division - Passover
Vid påsk så var temat påsk vilket gjorde denna låt given.

Phil Flowers & The Flowers Shop - Like A Rolling Stone
Det finns så mycket att älska med denna låt, fantastisk!

Skivrecension: Marching Band - And I've Never Seen Anything Like That

Det har gått två år sedan Linköpingsduon Marching Band släppte albumet Pop Cycle. När nu den skivan följs upp med EP:n And I've Never Seen Anything Like That så har man byggt vidare på sitt signum att skapa intressanta arrangemang och händelserika låtar. Musiken står i fokus medan sångmelodierna ofta hamnar i bakgrunden och maskeras av den varierade ljudbilden - med all rätt då det är just musiken, och inte sången, som gör låtarna bra.

EP:n är jämn men når sin höjdpunkt i och med mittenspåret Die In My Arms.

Jakobs Musikhörna v 3: Grisen Skriker - Grisen Skriker's Ep's + 4 Låtar Till

Det är sällan nu för tiden man hör någon säga att de lyssnar på Grisen Skriker. Kanske är de förbisedda eller kanske umgås jag bara i fel kretsar, hur det än förhåller sig så förtjänar bandet lite extra uppmärksamhet.

Jag kom själv i kontakt med bandet ganska sent då deras låt Sextiofem medverkade i en reklam för något pensionssparande, vilket har jag sedan länge glömt. I reklamen satt en medelålders man i sin bil och skrek med i refrängen:

"Fy fan för å bli sextifem!

Sextifem, sextifem, sextifem!"

Jag blev helsåld direkt, för med låtar som nämnda Sextiofem, Ett Tusen Punks, Vår Tids Folkmusik och Grisen Skriker så är det inte lätt att värja sig. Lättlyssnad och attitydstinn punk, om det nu finns något sånt, det är i alla fall sånt som går direkt till hjärtat hos mig. Speciellt när det görs så bra som i Grisen Skriker.

Topp 7: Efterklang

Efterklang släppte förra året den helt fantastiska plattan Piramida, som tyvärr inte lyckades leta sig in på listan som summerade årets bästa släpp. Därför ägnar jag den här veckans Topp 7 åt detta danska band som hamnar någonstans mellan orkestral pop och suggestiv elektronika, med en betydande dos postrock i det hela. Väl mött.

Veckans låt v. 3: R.E.M. - King of the Road

I helgen kom den här låten tillbaka till mig. Namnet Roger Miller nämndes på tv, och även om det inte hade ett dyft med mannen bakom "King of the Road" att göra, får det namnet mig alltid att tänka på den låten (det var en man med det namnet som skrev originalet) och det i sin tur får mig att tänka på denna berusade varsion av R.E.M. Kanske inte en av deras bästa låtar, men underhållande är den och den visar upp en annan sida av bandet än vad man kanske är van vid. Lyssna nu för bövelen och inse att det här faktiskt var ett mycket bättre band än vad många verkar tro och vad deras hits kanske ger sken av. Michael Stipe, du är saknad. Hoppas du har något nytt spännande projekt på g.

Veckans tips v. 3

Spelningar:

Strindbergs inspelningar kan kännas lite daterade. Men sedan de gjorde comeback härom året låter de bättre än någonsin. På fredag spelar de på Debaser i Malmö.



Skivor:

Marching Band släpper den nya EP:n And I've Never Seen Anything Like That på tisdag.

Christopher Owens, känd som sångare i bandet Girls, släpper sitt första soloalbum Lysandre imorgon.


Övrigt:

På lördag är det dags för P3 Guld-galan.

Veckans låtlista v.2: Motivation

Nyåret har passerat och vardagen infinner sig igen. För vissa på gott återseende och för oss andra betyder det överfulla inkorgar och mycket att jobba ifatt med. Oavsett om du jobbar på ett nyårslöfte, viktnedgång eller på monotona arbetsuppgifter så har vi på Popbrus  kompilerat en lista för att få dig motiverad att utföra stordåd!


Markus: 

Promoe – Long Distance Runner
Oavsett om du tränar för ett maraton eller ska göra tusen småuppgifter är Promoes gung alltid rätt.

Imagine Dragons – On Top Of The World
Det må vara svårt att känna sig på topp när man jobbar eller behöver motivation, men Imagine Dragons glädjestinna låt tar en långt på vägen.

Stevie Wonder – For Once In My Life
Det är svårt att inte känna glädje och hopp när man hör Stevie Wonder. Blåset och flowet i låten gör en alltid uppåt även om man sitter i drivor av jobb.

Streetlight Manifesto – A Better Place, a Better Time
En låt om att inte ta sitt liv, och det är väl aldrig fel med lite livsmotivation.

Royce Da 5'9 - Can't Nobody Stop Me
Royce får en onekligen att känna sig ostoppbar.


Jakob:

Paul Baribeau - Ten Things

Ja, jag vet, jag har tipsat om den förr, men när det kommer till motivation till sakerna man borde göra men alltid skjuter upp så är Ten Things kanske den bästa låten.

Kenta Gustafsson - Just Idag Är Jag Stark

Att även Kenta kunde finna lycka i livet borde inspirera vem som helst.

Operation Ivy - Sound System

Skapunk har en tendens att alltid få mig att tagga till.

Descendents - Coffee Mug

En av världens bästa låtar om världens bästa motivator, kaffe.

Los Campesinos! - You! Me! Dancing!

Få band får mig så sugen på att åstadkomma något som Los Campesinos!

Anton: 

Johnossi - Execution Song
Den låt som alltid spelas på hög volym inför en fotbollsmatch. Väldigt motiverande.

Beyoncé - Love On Top
Perfekt som motivation en grå och kall vintermorgon.

Refused - The Deadly Rythm
En låt som kan ge motivation till det mesta, förutom att sova.

Priscilla Ahn - A Good Day (Morning Song)
En av de bästa låtarna att vakna till.

Emil Jensen - Jag tror att jag är nått
Det är absolut inte en av Jensens bästa låtar, men likväl motiverande.  

Rasmus: 

Marit Bergman - This Is The Year

I år, då jävlar...

Okkervil River - A Hand To Take Hold Of The Scene

Av någon anledning blir jag alltid motiverad av den här låten.

Comet Gain - The Fists in the Pocket

Detsamma gäller den här låten, bara tanken på att knyta näven ger lite extra energi.

Buzzcocks - Noise Annoys

Och om inte ovanstående räcker, så funkar alltid punk. Så även denna fantastiska låt.

Emil Jensen - Tror du det

Behöver ni motivation för att göra något värdefullt, låt Emil motivera er.

Veckans skiva v. 2: Eddi Front - Eddi Front

I slutet av juli tipsade jag om låten Gigantic av Eddi Front med motiveringen "Ett av de stora hoppen inom min favoritgenre - kvinnor med piano". Nu, ett halvår senare, har hon släppt en fyra spår lång EP och med den även övertygat mig om att mycket av hoppet i den ovan nämnda genren hänger på artister som Eddi Front. Den genre som jag lite klumpigt kallar för "kvinnor med piano" bör kanske snarare kallas för pianobaserad popmusik, och innefattar namn som Regina Spektor, Frida Hyvönen och i viss mån även Anna Ternheim. Vad Eddi Front gör så bra är att hon inte låter som någon av dessa tre utan har snarare mer likheter med gamla storheter som Nina Simone eller Nico och gör därför något unikt med denna genre.

Låtarna håller låga tempon, melodierna gör inga stora utsvängningar och dynamiken håller sig mer eller mindre konstant. Trots det så blir låtarna aldrig ointressanta, kanske tack vare Eddi Fronts vackert och lätt väsande röst, eller kanske på grund av det gamla uttrycket "less is more".

Bakom namnet Eddi Front står 27-åriga Ivana Carrescia som för närvarande har Brooklyn som hemadress (vad annars?). Förhoppningsvis får vi höra mer av Eddi Front under året, men tills vidare får vi nöja oss med den självbetitlade EP:n och diverse liveinspelningar som cirkulerar på internet.

Jakobs Musikhörna v. 2: VA - Folk-O-Rama

Folkpunk, ännu en i raden av riktigt dåliga genrenamn. För i grund och botten rör det sig bara om akustisk musik som lika ofta drar åt punk som åt pop eller folkmusik, allt beroende på vilken del av genren man gräver i. Folk-O-Rama är en samling med artister som rör sig åt pophållet, möjligen poppunkhållet i vissa fall, men oavsett influenser så håller den här plattan väldigt hög kvalité. Från inledande Elijah and the Lions till avslutande Emma Hallows så bjuds vi på sjutton lyssningsvärda låtar. Några mer lyssningsvärda än andra, det ska erkännas, men här finns inget som faktiskt sticker i öronen utan till skillnad från vad man brukar förvänta sig av gratissamlingar så verkar någon faktiskt ha lagt ner tid och satsat på kvalité.

Topp 7: Rob Clarkson

Rob Clarkson är enligt min mening en av de bästa textförfattarna och sångarna i modern tid. Tråkigt nog har han inte fått den uppskattning han förtjänar. Clarkson var en gång i tiden en av två sångare i bandet Ruck Rover, som även de förtjänar mer uppmärksamhet. Tråkigt nog finns de knappt på Spotify längre.

Som soloartist har Clarkson släppt fem album, varav de fyra första är svåra att få tag på (men de flesta av låtarna från dem finns samlade på skivan Shirts). Senaste albumet heter Zone One och kom 2006. Det är alltså hög tid för en ny skiva med andra ord. Med tanke på att det är hans bästa skiva. Lätt en fempoängare.
Här kommer hans sju bästa låtar som soloartist:

Veckans låt v. 2: The Mountain Goats - This Year

Nytt år innebär nya tag, eller? För de allra flesta innebär det att bara harva på precis som vanligt. Kanske är det just då man behöver en peppande låt, när man har ett helt år, till synes utan överraskningar, framför sig. Därför ger jag er This Year av The Mountain Goats.

Visst, låten handlar om kvaddade bilar, dåliga hemförhållanden och framförallt om det där året då man är sjutton, tillräckligt gammal för att ses som ett barn men ett år för ung för att ses som självständig. Men jag vill ändå kalla den peppande, på det där melankoliska viset som John Darnielle så ofta fångar. Det är svårt att inte känna igen sig, åtminstone till viss del, i den simpla men slagkraftiga refrängen:

"I am gonna make it

through this year

if it kills me"

Veckans tips v. 2

Konserter:

På fredag får Inkonst i Malmö finbesök av Laurel Halo som kommer bjuda på sin unika elektroniska musik. 

På lördag spelar Bror Gunnar Jansson tillsammans med gäster på Nefertiti i Göteborg.


Skivor:

New Order släpper skivan Lost Sirens på fredag vilken innehåller åtta nya låtar.


Övrigt:

På fredag är det Nicolai Dungers tur att vara musikgäst i På Spåret.

Veckans låtlista v. 1: Förhoppningar för 2013

2013 har just börjat, men vi på Popbrus tror att det kan bli ett bra musikår. Varför? I slutändan är varje år ett bra musikår. Här kommer några av de höjdpunkter vi tror på.

Rasmus:

Tullycraft - Twee
Tweepoparna är äntligen tillbaka med ett nytt album!

Kaizers Orchestra - Faen i båten.
Del tre i Violeta Violeta-trilogin släpptes i Norge i november, men resten av världen får vänta en bit in i januari.

My Bloody Valentine - You Made Me Realise
Jag vet att jag tjatar, men när den här plattan väl kommer, kommer den vara värd all väntan.

Beach Fossils - Sometimes
Släpper sitt tredje album i år.

Everett Parker - Central Station
I år kommer debutalbumet.


Anton:

Desaparecidos - Mall Of America
Jag har en förhoppning om att Conor Obersts numera återförenade band Desaparecidos släpper nytt under året.

The Knife - Pass This On
Den femte april släpper The Knife sitt nya album.

Håkan Hellström - 13
Med all säkerhet släpps under året en ny skiva av och med mäster Håkan (och då tänker jag inte på bödeln i Jönköping som gillade häxprocesser runt år 1600).

John Prine - Wedding Day In FuneralvilleDen fjärde mars spelar countryikonen i Stockholm.

Hello Saferide - RE: Always On My MindÄr det inte dags för en ny Hello Saferide-skiva snart Annika?


Jakob:

Pantha Du Prince - Bird On A Wire

Tillsammans med norska Bell Laboratory släpper den tyska technominimalisten albumet Elements Of Light om närmare två veckor.

iceage - New Brigade

2011 års kanske bästa postpunk kom från danmark, i mitten av februari kommer uppföljaren till debuten.

Ólafur Arnalds - Tunglið

Isländksa kompositören Ólafur Arnalds släpper i slutet av februari sin nästa platta.

Marnie Stern - Vibrational Match

Gitarrvirtuosen släpper sin fjärde platta The Chronicles Of Marnia den 18 mars.

Portishead - Numb

Hultsfreds line up är redan fantastisk, med Flaming Lips, Portishead och Band Of Horses kan det inte gå fel.

 

Veckans Skiva v. 1: Einstürzende Neubauten - Perpetuum Mobile

För att vara en platta av Einstürzende Neubauten så är Perpetuum Mobile ovanligt lättlyssnad. Även om bandet sedan länge blandat ut sin, till en början, minimalistiskt råa industimusik med mer konventionella tongångar så känns den här skivan som en renodlad popplatta i jämförelse med deras övriga katalog. Industrimomenten är nedtonade, låtstrukturerna rakare och mindre experimentell överlag. Men för ett band som i princip byggt sin karriär på att bryta barriärer så blir en rakare platta nästan det mest vågade de kan göra.

Därmed inte sagt att varken industrin eller experimentlustan lyser med sin frånvaro, tvärtom, det råder inga tvivel om att det är Einstürzende Neubauten man lyssnar på. Men satt i relation till tidigare plattor så känns det här nästan lättlyssnat. Visst, låtar som Boreas och Ein Seltener Vogel, för att inte nämna brusiga Ozean Und Brandung, som nog inte ens borde kallas för en låt utan snarare ett ljudkonstverk, är knappast något ett "vanligt" band skulle spela in, men inledande Ich Gehe Jetzt, Paradiesseits och framförallt Youme & Meyou känns som låtar varenda alternativt rock- eller popband borde önska att de skrivit.

Perpetuum Mobile är inte bandets bästa skiva, långt ifrån, det ligger närmare botten av deras totala utgivning, men med en lägstanivå så hög som hos dessa tyskar så säger det inte så mycket, och tack vare att den är såpass lättlyssnad så är den en bra ingång till bandets katalog för den som inte orkar ge sig på det råaste direkt. Och alla borde ge Einstürzende Neubauten en chans...ALLA!

This Is Head släpper nytt album

This Is Head, Popadelica 2010     

Malmöbandet This Is Head släpper det nya albumet The Album ID den 27 mars via bolaget Adrian Recordings. Under Musikhjälpen förra året framfördes de två låtarna Time's An Ocean och A B-Version som båda finns med på den kommande skivan. Lyssna på Time's An Ocean nedan.

2010 släppte bandet debutalbumet 0001 som utsågs till årets femtonde bästa platta enligt oss på Popbrus med motiveringen "De små detaljerna är det viktiga och man hittar alltid något nytt att häpnas över varje gång man sätter igång 0001" (läs mer här).

Under försommaren 2011 släpptes singeln De Trop och This Is Head gick därmed ifrån metoden att namnge låtarna i sifferföljd - bandet fortsatte dock att utveckla sitt säregna krautpopsound. This Is Head - De Trop from Adrian Recordings on Vimeo.

Årets bästa album 2012

Även i år var det en hård kamp på Popbrusredaktionen när listan över årets bästa album skulle klubbas igenom - men det är väl precis så det ska vara. På plats nummer ett kom för andra året i rad en soloartist från Sverige. Vi på Popbrus bockar och niger för Victoria Bergsman, mer känd som Taken By Trees!

Efter listan följer en Spotifylista med godbitar från årets 25 bästa album.

1. Taken By Trees - Other Worlds
Efter succén med förra skiva East Of Eden så var förväntningarna på Other Worlds stora. Efter första singeln Dreams börjat cirkulera var de till och med större. Men Victoria Bergsman levererade en platta med lika delar pop, dub, avskalad electronica och en liten gnutta tropicalia, en blandning tillräckligt bra för att ge henne en välförtjänt första plats.

2. Animal Collective - Centipede Hz
Att Centipede Hz inte kommer röna samma framgångar varken hos kritiker eller den stora massan som bandets förra fullängdare, Merriweather Post Pavillion, stod klart redan från början. Men vem bryr sig om det när djurkollektivet bjöd på fantastiska låtar dränkta i konstiga ljud och skrikiga synthar. Tillräckligt konstigt för att tilltala hipsters men samtidigt bra nog för att blidka popfansen.

3. Allo Darlin' - Europe
Bandets andra skiva var inte lika direkt som debuten. Det tog ett tag att ta sig an den. Låtarna var längre, dystrare och mindre trallvänliga. Men Europe är ändå nästan lika bra. På ett annat sätt bara.



4. Converge - All We Love We Leave Behind
Converge har sedan den numera klassikerförklarade Jane Doe varit en hardcoreinstans att räkna med, men först med All We Love We Leave Behind har de närmat sig Jane Doe i fråga om kvalité. Det är kaotiskt, det är hårt, går stundtals förbannat fort och är en perfekt avvägning mellan punk och skruvad metal. Kanske den hårdaste platta som utkommit i år, definitivt en av de bästa.

5. Thåström - Beväpna dig med vingar
Thåström visar än en gång att han bara blir bättre och bättre. Rösten mognar som lagad whiskey och monotonin blir bara vackrare och vackrare. Kommer han kunna toppa det här?



6. First Aid Kit - The Lion's Roar
Systrarna Söderberg åkte till Omaha i Nebraska, och tog hjälp av geniet Mike Mogis, för att spela in deras andra fullängdare - The Lion's Roar. Skivan släpptes i januari och var redan från början en självklar kandidat till årets bästa skivor.


7. Sigur Rós - Valtari
Efter fyra års väntan så var Islands största band äntligen tillbaka med en ny fullängdare. Deras valsångspostrock gjorde lät som den alltid gjort och som den förhoppningsvis alltid kommer att göra, med melodier för att få även det kallaste postrockhjärta att smälta och en ljudbild som passar åt såväl drömpopparna som new age-folket.

8. Standard Fare - Out Of Sight - Out Of Town
Trion från Sheffield följde upp sitt debutalbum Noyelle Beat från 2010 med ännu ett energiknippe brittisk indiepop av finaste sort.



9. Kishi Bashi - 151a
Veteranen Kaoru Ishibashi har bidragit med orkesterarrangemang på många stora artister. Regina Spektor och Of Montreal är bara två av flera som upptäckt hans briljans för harmoni och komposition. Kishi Bashi visar hur en vansinnig spelskicklighet faktiskt kan få skina i ett ofta ganska talanglöst musiksamhälle. Han får ut så otroligt mycket ur sin fiol och skapar ljudbilder som man skulle kunna dö lycklig i.

10. Bäddat För Trubbel - Värdighet
Svensk bondpunk när den är som bäst. Snabba och intensiva låtar som klagar på allt och alla.




11. Toni Holgersson - Sentimentalsjukhus
Tonis musik mådde bra av åren i missbruk. Låtarna går bara djupare och djupare in i hjärtat. Att han dessutom tolkar både Veronica Maggio och Leonard Cohen gör det inte sämre. Och att han spöar skiten ur båda originalen känns kanske mer imponerande när det gäller Cohen.


12. The Lumineers - S/T
I april uppmärksammade vi The Lumineers för första gången på Popbrus då de släppte sitt självbetitlade debutalbum. I november släpptes skivan även i Sverige och låten Ho Hey började snurra på P3:s spellista. Räkna att vi får se och höra mer av The Lumineers under 2013!


13. Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light
Som ett luddigare Velvet Underground bjöd Spiritualizeds senaste platta på monotona poplåtar utan att för den sakens skull kännas enformig. Lager av ljud och en intensitet man allt för sällan ser hos popband förde låtarna framåt och bjöd på en varierad skiva av spacerockens främsta.


14. Akua Naru - The Live & Aflame Sessions
Årets största överraskning och också största behållning (enligt Markus). Akua Naru bjuder på en förförisk skiva med en otroligt bra röst som lyfts fram av ett liveband fullt av jazzinfluenser. Jazz och Hiphop är en gammal beprövad metod som ältats i decennier, men Akua Naru ger den nytt liv.

15. Bror Gunnar Jansson - S/T
Bror Gunnar Jansson förvaltar den klassiska bluesgenren på ett ypperligt sätt och visar att blues kan vara spännande och intressant även 2012. 



16. Death Grips - The Money Store

Här och var har de kallats ett OFWGKTA för vuxna, en något missvisande jämförelse. För Death Grips är så mycket mer än bara provocerande och skickliga, med nyskapande beats, stundtals komplexa rytmer och en rappare som spottar sina rader med en attityd som skulle få N.W.A. att börja tänka över sitt namn.

17. Tamaryn - Tender New Signs
My Bloody Valentine skulle släppa nytt 2012, men när den här listan sammanställs har skivan inte synts till. Men det blir i alla fall lite shoegaze på listan. Utan MBV inget Tamaryn.


18. Anna von Hausswolff - Ceremony
Pianot byttes mot en orgel och det lilla och intima soundet från debutalbumet byttes mot ett stort och mäktigt på nya Ceremony. Anna von Hausswolff visar att hon har en av Sveriges största konstnärssjälar och att hon även vågar lita på den och göra det hon känner för.


19. The Lighthouse And The Whaler - This Is An Adventure
Ett ihopstressat album som skrevs på under halvåret bör inte kunna bli så här bra, men The Lighthouse And The Whaler visade med sitt andra album att de har en grym känsla för snillrika indiemelodier. Det skadar kanske inte att de fick hjälp att producera albumet av Ra Ra Riots och Lumineers producent Ryan Hadlock.

20. Micachu And The Shapes - Never

Inte mycket har hänt sen Micachus debut Jewellery. Hon och hennes band bjuder fortfarande på noisepop av bästa slag, med låtar som sällan klockar in på över fyra minuter, använder dammsugare som instrument och vars trallvänlighet är det enda som får mig att inte kalla det här en av årets bästa punkplattor.

21. Skator - Vita Kalla
Det har blivit en oplanerad tradition att det alltid finns med minst ett album gjort av en norrländsk artist (oftast från Umeå) på Popbrus lista över det gångna årets bästa album. Detta året är det debutanten Skator som får representera Norrland (och kanske även Umeå?) med sitt emotionella och vackra verk Vita Kalla.


22. Cloud Nothings - Attack On Memory
Cloud Nothings breddade begreppet indierock för mig (Markus) med Attack On Memory och förtjänar nästan en plats på topplistan enbart för denna bedrift. Man visar att Lo-fi kan vara dynamiskt och att sångmelodier ibland är ganska sekundärt. Få skivor i år hade samma mängd känslor och ångest, och de som hade det levererades inte i samma distklädda paket.

23. Of Monsters And Men - My Head Is An Animal
Har man hängt med i musiksvängarna i år har man säkerligen redan uppmärksammat isländska Of Monsters And Men. Debutalbumet är fyllt av en övertygande glädjestinn pop och en perfekt mix mellan de båda sångarna. Handklapp och trumpeter får sällskap av syntar och reverbtjocka körer och skapar en väldigt djup och samtidigt ganska unik ljudbild för genren, vilket kanske underlättas av att bandet har fem musikaliska medlemmar

24. The Raveonettes - Observator
Danskarna imponerar ännu en gång med sin noisepop. Med Observator har de lyckats skapa ett par odödliga klassiker.



25. Funeral Suits - Lily Of The Valley
Det oväntat tunga soundet och den konstnärliga produktionen är vad som fått mig (Markus) att inte kunna sluta lyssna på detta album. En annan sak som urskiljer denna skivan ur mängden är den lyckade variationen i materialet. Det är en skiva som faktiskt vinner striden mot koncentrationssvårigheten som dominerar dagens överstimulerade samhälle – man kan helt enkelt inte byta låt eller skiva förrän den snurrat klart.