Förra året medverkade Jesse Sykes, något oväntat, på flera konserter med doom/dronemetalbandet Sun O))). På Marble Son hörs inte många spår av samarbetet, kanske kan man härleda lite av Sun O))):s mystik i inledande Husched By Devotion, i övrigt rör sig den i grunden rockiga americanan mot lätt psykadelisk 70-talsrock alá Pink Floyd med många körstämmor och långa instrumentala partier. Jesse Sykes är uppbackad av bandet The Sweet Hereafter som bland annat består av gitarristen Phil Wandscher som tidigare spelat i bandet Whiskytown tillsammans med Ryan Adams.Man skulle kunna säga att Jesse Sykes är som en kvinnlig fusion mellan Pink Floyd och Devendra Banhart. Tyvärr så låter beskrivningen en aning mer spännande än vad det egentligen är. På skivan finns dock flera fina guldkorn som titelspåret Marble Son och melodiösa Ceilings High, men överlag lider skivan av en ojämnhet och en ovisshet om vad Jesse Sykes verkligen vill få ut av skivan. I de långa instrumentala rockpartierna, i till exempel tidigare nämnda Husched By Devotion och i låten Instrumental, tröttnar jag snabb på att lyssna. Det är absolut inte dåligt gjort, men mitt intresse försvinner och det känns som att partierna bara är till för att musikerna på skivan tycker det är kul att jamma ihop - och varför ge ut sådant på skiva? Hade skivan hållit fast vid detta rockiga sound så hade jag nog inte hakat upp mig på det, men i och med att flera låtar är mer av traditionell folkpoptradition så blir kontrasterna lite för stora.
Nu för tiden väljer många band och artister att släppa flera album samma år (The Deer Tracks, Robyn, bob hund), kanske hade Jesse Sykes kunnat göra detsamma och då skapat två album med helt olika sound. Det hade åtminstone jag föredragit.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar