King Creosote och Jon Hopkins är på pappret en ganska trubbig duo tack vare att de båda herrarna kommer från två helt skilda musikaliska håll. King Creosote, eller Kenny Anderson som han egentligen heter, är en skotsk singer/songwriter vars musik bygger på ett piano eller en akustisk gitarr, samt Andersons finstämda sång. Britten Jon Hopkins är istället känd för att skapa elektronisk dans- och ambientmusik. Diamond Mine har spelats in under flera år genom att duon har skickat musikfiler till varandra (i stil med Ben Gibbards Postal Service) och bygger på King Creosotes avskalade låtar som Hopkins bäddat in i atmosfäriska ljud.Diamond Mine är en vackert melankolisk skiva men låtarna saknar ändå något för att riktigt fastna i mitt sinne. Skivan är otroligt välgjord men tyvärr blir den lite uppdelad, ofta börjar låtarna med King Creosotes avskalade musik för att sedan mynna ut i tre minuters målande och svävande elektronika signerat Hopkins. Min önskan hade varit en större blandning av de två genrerna som duon representerar.
Mina första genomlyssningar av skivan skedde på ett tåg med ett par ganska billiga öronsnäckor, detta sätt att lyssna på Diamond Mine gör inte skivan rättvis. Efter att ha bytt ut den bullriga miljön mot ett tyst rum, och de billiga öronsnäckorna mot ett par välljudande hörlurar så ändrades min uppfattning om skivan. Hopkins elektronikapartier fick ett liv som inte hade hörts innan, och man kunde verkligen höra alla genomtänkta detaljer i den djupa ljudbilden.
Bästa spår: Bats In The Attic
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar