Skivrecension: The Pains Of Being Pure At Heart - Belong

2009 hamnade The Pains Of Being Pure At Hears självbetitlade debutplatta på förstaplats för årets plattor enligt oss här på Popbrus. Samma år spelade de för en oförtjänt liten publik på Emmabodafestivalen, en festival där dem för 5-10 år sen hade varit ett huvudband, men nu helt förbisågs av alla hipsters och electrokids som missade festivalens antagligen bästa spelning. Två år har gått sen dess, de har blivit större, men har de blivit bättre?

En inte helt lätt fråga att svara på, tempot är något lägre, gitarrskränet känns större men mindre direkt än på debuten och det känns som att de har tagit ett steg bort från den samtida noisepoppen och ett steg mot 80- och 90-talets shoegazer och drömpop. Man kan även höra vissa likheter med trummisen Kurt Feldmans nu nedlagda sidoprojekt The Depreciation Guild. Även euforin som fanns på deras första platta känns nedskruvad, eller kanske snarare utbytt mot en viss melankoli. Om debuten var ljudet av en förälskelse så är Belong snarare ljudet av ett bitterljuvt uppbrott. Något som även texterna avhandlar i ett flertal fall, bland annat i klyschiga Heart In Your Heartbreak:

She was the heart in your heartbreak
She was the miss in your mistake
And no matter what you take, you're never going to forget
She was the tear in a rainstorm
She was the promise that you would've sworn
And no matter what you say, it's never gonna come back

Men trots halvdana texter så går det inte att värja sig mot det faktum att Belong är en fantastisk platta. Är den lika bra som debuten? Nej, inte riktigt, jag saknar energin som fanns då och jag saknar perfekta pophittar som Come Saturday och This Love Is Fucking Right. Men jag har inga tvivel om att även den här plattan kommer röra runt i popscenen och innan sommaren är här kommer den här plattan ha byggt upp mina förväntningar på deras hultsfredsspelning till orimliga proportioner, men jag tror inte jag kommer bli besviken.