Man har hört det tusentals gånger de senaste åren och nu börjar till och med jag tröttna på denna sävliga americana som bygger på välputsad instrumentering och vackra körstämmor. Brothers of End gör genren rättvis, det låter helt enkelt som det "ska" låta, men det är också det som drar ner betyget - det händer aldrig något nytt.Om man läser igenom låttitlarna fastnar ögonen gärna på öppningsspåret Valinge Träsk, då det är det enda som hänvisar till Sverige. En sådan låttitel tycker jag är helt genial och i all fall min fantasi sätts igång och fantiserar om hur Valinge Träsk egentligen låter. Kan det låta som en ensam fiol som ackompanjeras av dunkelt dragspel och luta? Nej, Brothers of End och jag har inte samma teori om hur Valinge Träsk låter, Brothers of Ends version låter snarare som att de har fastnat i ett Fleet Foxes-träsk...
Trots mina nedlåtande ord ovan så bjuder ändå Mount Inside på några låtar som verkligen berör och fastnar som till exempel Until Then och Let Silence Speak. Men i det stora hela går skivan mig förbi ganska obemärkt.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar