Skivrecension: The Kills - Blood Pressures

The Kills är en alternativ rockduo från London. Det de gör känns inte nytt, fräscht eller spännande, däremot låter det jävligt bra. Du har med största sannolikhet hört det tidigare, småskitig rock med lika delar indie och garage. Som sagt, inget nytt under solen.

Men vad gör det när de har låtar som sätter sig, snygga produktioner och ett sound stundtals påminner mig om Kaizers Orchestras rockigare stunder som PJ Harveys dito? Att Alison Mossharts röst är så där lagom rocksliten gör knappast saken sämre. Kort sagt så är den här duon byggd på klyschor, men de har valts noga och förvaltas väl.

Och som sagt, låtarna sätter sig, såväl sångmelodierna som gitarriffen. Speciellt i låten Heart Is A Beating Drum vars fuzziga gitarrfigur verkligen etsar sig fast i hjärnan samtidigt refrängsången simpelt men effektivt lämnar ett avtryck i huvudet. Att de utöver har samplat något som låter som pingisbollar till kompet höjer bara låten ännu mer.

Resten av plattan låter ungefär på samma viss, lagom distade gitarrer, lagom häftiga riff och lagom sliten sång, med två undantag, nämligen Wild Charms och The Last Goodbye, som snarare är pianoballader och fungerar som andningspauser när man tycker att det blir lite kaka på kaka med klyschrocken. Dessa två spår ger skivan mindre enformig och även om de i sig kanske inte tillhör skivans starkaste spår så höjer de definitivt skivan som helhet.

Det finns tusen argument för att lyssna på något av de hundratals andra band som verkar inom samma genre som The Kills, men bara ett för att lyssna på dem, att de är jävligt bra, och det väger tyngre än alla motargument som står att finna.