Jag hade svårt att ta till mig Tune-Yards första platta Bird-Brains, inte på något vis för att den skulle vara dålig, för det var den absolut inte, men det saknades riktigt bra popmelodier. Istället fanns en experimentlusta som man sällan skådar i modern popmusik, åtminstone inte i Tune-Yards utsträckning. På W H O K I L L har experimenterandet tonats ner något och lämnat mer plats åt melodier, vilket i mina ögon enbart är positivt. Plötsligt har vi en popmusiker som inte räds att gå sin egen väg, men samtidigt backar upp det med låtar som kan tilltala folk utan minsta intresse för ljudexperiment. Inte konstigt att hon då och då påminner mig om Mikachu, fast mindre skränig.Det är till stor del detaljerna som gör det, som blåset i inledande My Country. När det förskjuts och hamnar i synkoper, man kan få gåshud för mindre. Eller hur allting skevar ur till ett enda virrvarr av oväsen två och en halv minut in i Riotriot. Eller hur vissa partier ger mig afrikanska vibbar, andra leder tankarna till ragga/dancehall och vissa trumpartier påminner mig om bailefunk, men i grund och botten blir det ändå pop av det hela. Otroligt egensinnig pop, det är därför man älskar henne.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar