Jakobs Musikhörna v. 9: We Are The Works In Progress

Kazu Makino, känd från Blonde Redhead, har satt ihop en stödskiva där intäkterna går till Japan Earthquake Relief Fund och Architecture For Humanity och deras arbete i Japan efter tsunamikatastrofen. Detta i sig vore väl egentligen nog för att rekommendera skivan, men det här är trots allt en musikblogg och därför är det musiken som kommer i första hand.

Förutom Kazus eget band så finns även spår av Karin Dreijer Andersson (The Knife, Fever Ray), Four Tet, Pantha Du Prince, Deerhunter, Interpol och till och med ett spår från minimalism-legenden Terry Riley. Helt klart en imponerande samling band och artister. Att musiken håller hög klass behöver väl knappt ens förklaras?

Klicka HÄR för skivans hemsida med info om var du kan köpa plattan.

Eller klicka HÄR för att lyssna på skivan på Spotify.

Topp 7 - Arctic Monkeys

För att fira släppet av en ny Arctic Monkeys-låt i veckan bjuder vi på en topp-sju-lista med det brittiska indie/rock-bandet. Det verkar med den nya låten som att bandet gått tillbaka till sina rötter och man kan förstå varför det har varit en twitterhysteri kring låten i veckan; det är rått och ösigt - precis som det ska vara!

Lyssna på listan på Spotify här!

1, R U Mine?


2, When The Sun Goes Down (Whatever People Say I Am, That's What I'm Not)

3, The Bad Thing (Favourite Worst Nightmare)

4, From The Rizz To The Rubble (Whatever People Say I Am, That's What I'm Not)

5, I Bet You Look Good On The Dancefloor (Whatever People Say I Am, That's What I'm Not)

6, Mardy Bum (Whatever People Say I Am, That's What I'm Not)

7, Don't Sit Down 'Cause I've Moved Your Chair (Suck It And See)

Veckans låt v. 9: Jakob Hellman - Vintern dör

I helgen har vädret, i alla fall i Småland, varit vårlikt och ingett hopp om en varmare framtid. Få saker passar i sådana lägen bättre än att dra fram en över 20 år gammal svensk klassiker i vilken det besjungs om blicken av en vinter som sakta tynar bort utanför fönstret. Låten heter Vintern dör och är gjord av smått legendariske Jakob Hellman. 

I lördags sände radioprogrammet P3 Planet ett två timmar långt program om den lilla byn Vuollerim i Jokkmokks kommun i Lappland i vilken Jakob Hellman bodde i under större delen av sin barndom. I programmet agerar Jakob Hellman guide och han pratar dels om hur det var att växa upp i byn och även en hel del om hans musikkarriär. Det kanske mest glädjande för ett Hellman-fan är att han numera enbart ser sig som musiker (eller underhållare, sång- och dansman som han själv kallar sig).

I vår gör Hellman nio spelningar runt om i Sverige, kan det kanske även vara en ny skiva på gång?

Lyssna på låten Vintern dör på Spotify här: Jakob Hellman – Vintern Dör

och lyssna på en guidad tur i Vuollerim av Jakob Hellman här:

Veckans tips v. 9

Spelningar:

Imorgon måndag spelar Wilco på Annexet i Stockholm. Biljetter finns fortfarande att få tag på.

Imorgon spelar även Thåström i Stockholm, fast på Cirkus. Det gör han även på tisdag och onsdag.

Hultsfredsaktuella M83 spelar på KB i Malmö på onsdag.

På onsdag spelar även ett före detta hultsfredaktuellt band i Malmö. På Debaser spelar då Dirty Beaches. På lördag spelar samma band på Debaser Slussen i Stockholm.

Wu Lyf gör två spelningar i Sverige i veckan, på fredag på Inkonst i Malmö och på lördag på Kägelbanan i Stockholm.

Nick Drake-inspirerade Damien Jurado kommer till Mejeriet i Lund på fredag för att promota sitt nya album. Som förband har han amerikanska folkartisten Tom Brosseau. För dig som gillar Dylan, Drake eller Neil Young bör detta passa som hand i handske.

Den hårt turnerande Anna Ternheim kommer i veckan tillbaka till Sverige efter några veckor i Tyskland, Frankrike och Schweiz. I veckan spelar hon i Växjö, Halmstad, Lund, Kristianstad, Borås och Vara.

På lördag spelar Ed Sheeran på Hornstull Strand i Stockholm, men för den som gillar musik utanför topplistorna tipsar vi snarare om de andra banden som spelar (Sheeran är en superhypad brittisk popartist). Vad vi däremot tipsar om är att förbandet Selebrities från USA spelar trevlig elektronisk indie med tydliga 80-talsinfluenser och ett sound lite likt tidiga The Cure.

Om det var någon som lyssnade på vår multikulturlista i fredags kan ni glädjas åt att paret Amadou & Mariam från Mali kommer till Konserthuset i Stockholm på lördag. För er som gillar Manu Chao eller bara är sugen på experimentell, gungig, världsmusik rekommenderas detta varmt.


Skivor:

Simian Ghost släpper sitt debutalbum Youth på onsdag.

Sleigh Bells skivsläpp av Reign Of Terror flyttades fram till nu på onsdag.


Övrigt:

På fredag sammanfattar vi musikmånaden februari med en låtlista.

Lägesrapport - Festival 2012

Såhär i slutet av februari brukar sommarens alla festivaler börjat ta form och man brukar se konturer av vad som komma skall. Som ni kanske har märkt så har vi detta året bara sporadiskt skrivit festivalnyheter. Detta beror dels på att vi hellre lägger tid på att leta efter intressant musik men även för att det idag finns flera medier som sköter festivaluppdateringarna så pass grundligt så att vi inte känner att vi skulle tillföra något med liknande nyhetsrapportering. Därför kommer vi under våren istället publicera ett antal lägesrapporter om den kommande festivalsommaren där vi skriver om russinen ur den stora festivalkakan.

Den festival som vi ändå har skrivit en del om i år är Hultsfredsfestivalen som kör vidare i det nya spår som skapades i och med förra årets återupplivande. Hittills i år har man skapat en stabil grund med storheter som The Stone Roses och The Cure som får sällskap av flera intressanta internationella band. Ett plus i kanten är även Bat For Lashes Sverigedebut. Att bokningarna hittills bara består av 10% svenska akter är något som sticker ut från de övriga festivalerna.

Feist

Way Out West är större än någonsin och i år har man knipit kanske årets bästa bokning - Refused. Blur, Bon Iver och Feist är tre bokningar som känns mer eller mindre givna på festivalen. Även Thurston Moore känns väldigt aktuell nu när Sonic Youth har splittrats. Hypade Azealia Banks känns som en spännande bokning, även om hon inte lär få stå på någon av scenerna i Slottsskogen, utan stuvas in i en på tok för liten lokal i stan. I övrigt är det i nuläget relativt skralt med uppseendeväckande Stay Out West-akter vilket är tråkigt då det är de som brukar vara festivalens behållning (om man lyckas komma in på någon av klubbarna det vill säga).

De lite bredare festivalerna som Siesta och Peace & Love har inte gjort speciellt mycket väsen av sig hittills. Att Siesta lyckades boka Death Cab For Cutie var en tjusig smäll på näsan på de mer indieinrikade festivalerna. Peace & Love har i vanlig ordning bokat en tung reggaeakt, i år är det Stephen Marley som gäller, men det som får en att höja lite på ögonbrynen är att de bokat Bloc Party, en bokning många längtat efter. I övrigt lämnar bokningarna dock mycket att önska.

Endagsfestivalen Popadelica som håller till i Huskvarna verkar satsa på publikrekord i år med tre svenska bokningar som huvudakter, bob hund, Kapten Röd och Den Svenska Björnstammen. Men det är inte bland dessa, något uttjatade, storheter som festivalens styrka finns. Nej, i år verkar det vara punkbokningarna som är det intressanta, eller vad sägs om engelska post-hardcorebandet Pulled Apart By Horses, norrmännen Honningbarna eller svenska stoltheterna i Vånna Inget?

Millencolin 1993

Förra året tog som bekant The Ark farväl genom att anordna en egen festival mitt i den småländska landsbygden. I år är det Millencolins tur att ta vid festivalarrangerandet då de i början av juni kommer låta Millencolin 20 Years Festival gå av stapeln i hemstaden Örebro. Under två dagar kommer man kunna se klassiska skatepunk- och hardcoreband till en relativt liten peng. De båda kvällarna avslutas med arrangörsbandet själva då de kommer spela en blandad kompott av låtar från deras 20 år långa karriär.

Veckans låtlista v. 8 - Multikultur

Såhär i slutet av, vad man i Nordamerika och Storbritannien kallar, Black History Month tänkte vi på Popbrus att vi också kan dra vårt lass och upplysa om ny musik i multikulturens tecken. Veckans lista är alltså en salig blandning av såväl musik från olika kulturer i världen som artister med rötter och inspiration långt bortanför vår landsgräns. Lyssna gärna och inspireras av vad redaktionen skämtsamt kallat Sverigedemokraternas hatlista!

Lyssna på listan på Spotify här!


Anton:

Dharohar Project, Mumford & Sons och Laura Marling - To Drakness/Kripa
Ett härligt samarbete mellan olika musikkulturer.

Amadou & Mariam - Lé Réalité
Duons kanske största hit.

Vladimir Vysotsky - Moscow - Odessa
För mig låter det som en varm sommarkväll med gott sällskap - vad "Vladde" egentligen sjunger om har jag dock inte en aning om.

Fatoumata Diawara - Bissa
Från skivan Fatou som släpptes förra året.

Ravi Shankar - Dawn To Dusk
Denna låten tillägnas Popbrus-Rasmus som just nu reser runt i Ravi Shankar-land.


Jakob:

Tinariwen - Imidiwan Ma Tennam
Hypnotiskt vacker ökenblues.

Fela Kuti - Everything Scatter
Mästaren av afrobeat.

Staff Benda Bilili - Staff Benda Bilili
Gatumusiker från Kongo som uppmärksammades i dokumentären Benda Bilili!, se den.

Deerhoof & Kasai Allstars - Travels Broaden The Mind
Udda popmusik från väst möter congotronics från Kongo, magi uppstår!

Paco De Lucia - Entre Dos Aguas
Kanske världens mest erkände flamencogitarrist, kanske världens bästa flamencolåt.


Markus:

Asa – Why can't we
Asa föddes i Paris, flyttade till Nigeria där hon växte upp och fördes med karriären till London. Här bjuder hon på trallvänlig, blåsfylld, pop.

Angelique Kidjo – Lay, Lady, Lay
Kidjo bor numer i Paris men är född och uppvuxen i Benin i Västafrika. Hon har tilldelats en mängd internationella utmärkelser för sin kombination av soul/jazz och gospel. Här med en strålande Bob Dylan-cover.

Amadou & Mariam – Sénégal Fast-Food
Musikerparet från Mali leverar svängig baktaktsmusik som har liknats med spanska Manu Chao.


Nneka – J
Neo-soul från nigerianska Nneka Egbuna som numer skriver musik i Tyskland. Känslo- och sångmässigt fulländat.

Lhasa De Sela – Love Came Here
Mexikos svar på Norah Jones, med en liten hint av Amy Winehouse. Dyster country/soul med mycket hjärta!

Veckans skiva: A Place To Bury Strangers - S/T

A Place To Bury Strangers är ett shoegazande noiserockband från Brooklyn som kan ses lite som efterföljare till de gamla oljudsstorheterna The Jesus and Mary Chain och My Bloody Valentine. Deras självbetitlade debutalbum, som kom under sommaren 2007, bestod av låtar som tidigare hade släppts på självutgivna EPs under bandets då fyra år länga karriär. Skivan är en stark debut som skickar en fet vägg av ljud rakt i ansiktet på lyssnaren, precis som det ska vara i genren bandet rör sig i. Lyssna och låt dig hänföras!

Förra veckan släppte bandet den nya EP:n Onwards To The Wall och i april spelar bandet i Stockholm och i Malmö. 


Lyssna på skivan på Spotify här: A Place To Bury Strangers – A Place To Bury Strangers

Topp 7: The (International) Noise Conspiracy

Efter Refused la ner så bildade Dennis Lyxzén The (International) Noise Conspiracy. Borta var hardcoren, nu var det garagerock med punkattityd och soulkänsla som gällde. Kvar var de djupt politiska texterna och i konvoluten till skivorna gavs lästips på böcker om det låtarna avhandlade och Lyxzén cementerade sig återigen som Sveriges kanske mest politiska rocksångare. Att Moderaternas UngdomsFörbund (MUF) röstat fram bandets låt Capitalism Stole My Virginity som världens sämsta låt gör ju inte det hela mindre träffande.

Trots att T(I)NC har släppt sju fullängdare så kommer mina låtar endast från två plattor. Visst har de andra skivorna bra låtar, men Survival Sickness och A New Morning, Changing Weather är så pass helgjutna att de inte lämnar plats för övrigt material.

Lyssna på listan på Spotify!

1. The Reproduction Of Death (Survival Sickness)
2. A Northwest Passage (A New Morning, Changing Weather)
3. New Empire Blues (A New Morning, Changing Weather)
4. I Wanna Know About You (Survival Sickness)
5. Bigger Cages, Longer Chains (A New Morning, Changing Weather)
6. Capitalism Stole My Virginity (A New Morning, Changing Weather)
7. Smash It Up (Survival Sickness)

Veckans låt v. 8: Why? - These Few Presidents

Det är inte varje dag som veckans låt har en försmak av finstämdhet och glädje och bittrare eftersmak av mord; men så är det idag! Låten These Few Presidents har såväl en melodi som gärna sätter sig på hjärnan som en text som får samma hjärna att jobba på högvarv. Musiken är, i kontrast till texten som är högtravande och kryptisk, simpel och anspråkslös. Denna kontrast ger låten ett väldigt högt återlyssningsvärde - eller på svenska; den där så kallade replay-knappen tenderar att vara ifylld/fasttejpad så länge att ens grannar förmodligen tror att någon dött i lägenheten och glömt musiken på.

"Even though i haven't seen you in years
yours is a funeral i'd fly to from anywhere"

Bandet Why? brukar kategoriseras som ett indieband som hamnat på ett hip-hop-skivbolag och man märker att bandets fantastiskt spretiga musik hade haft svårt att vara på ett smalare bolag. Ena låten kan vara solig indie medan nästa är mörk hip-hop. Det är både kreativt och störande. Jag kan inte låta bli att ge en eloge till låtskapare som kan rappa och sjunga emotionell indie övertygande på samma skiva. Samtidigt kliar det oroväckande mycket i knogarna när jag bara vill höra indielåt på indielåt och istället får en, i sammanhanget, otrevlig överraskning i form av bastung hip-hop.

Lyssna på These Few Presidents HÄR!

Veckans Tips v. 8

Spelningar:

Jedi Mind Tricks gör två sverigespelningar i veckan. Trädgår'n i Göteborg och Strand i Stockholm får besök av hiphoparna.

Brooklynbandet High Places gör två spelningar i Sverige i veckan, på onsdag på Inkonst i Malmö och på Strand i Stockholm på lördag.

Cellisten och sångerskan Linnea Olsson har releaseparty av sin debutskiva Ah! på onsdag på Södra Bar i Stockholm.

På lördag spelar M83 på Berns i Stockholm.

Veckan avslutas förslagsvis med tUnE-YarDs experimentella popmusik. På söndag spelar hon nämligen på Debaser i Malmö. Dagen innan spelar hon på Blå i Oslo om det passar er bättre.

På söndag gör Thåström den första av tre spelningar på Cirkus i Stockholm.


Skivor:

Cursive släpper det nya albumet I Am Gemini imorgon.

Soko släpper ett spännande debutalbum på onsdag med namnet I Thought I Was An Alien.


Övrigt:

På lördag sänder SVT 2 ett entimmesprogram om Anna Järvinen. Klockan 19 är tiden att komma ihåg.

Veckans låtlista v. 7 - Organ

Idag hedrar vi alla de delar som gör att vi kan leva. Vi har även försökt att inte bara välja låtar som handlar om hjärtat...

Lyssna på Veckans låtlista på Spotify här: Låtlista v. 7 - Organ

Anton:

Laura Gibson - Skin Warming Skin
Från årets hittills finaste skiva.

Veronica Falls - Right Side Of My Brain
Från bandets självbetitlade debutalbum som släpptes förra året.

Sleigh Bells - Run My Heart
Snart kan man lyssna på Sleigh Bells nya skiva.

Old Kerry Mckee - These Old Shoes
"I´ve always be a hobo in my heart"

Reel Big Fish - Your Guts
Lättlyssnat utan dess like.


Jakob:

Ossler - Dålig Mage, Öronsus Och Törst
Mage måste väl klassas som ett organ? Rasmus har tipsat om låten innan men den tål att tipsas om igen.

Mattias Alkberg - Jag Är En Antenn
Från albumet Nerverna.

Kaizers Orchestra - Hjerteknuser
Med Violeta Violeta Volume 1 så visade Kaizers att de fortfarande var ett band att räkna med.

Tom Waits - Bad Liver And A Broken Heart [In Lowell]
För lite Waits på Popbrus nu för tiden.

Monde Yeux - Black Lungs
Samma sak med Monde Yeux, borde figurera oftare här.


Markus:

Throw Me The Statue – Lolita
"I want to make you lose your brain". Kanske inte den mest
inspirerande låten rent etiskt, men det är glatt och melodiöst nog att
väga upp det lite mörkare budskapet.

The Magnetic Fields – I Think I Need A New Heart
Obligatoriskt när man har en lista om organ. En perfekt beskrivning
över känslan när ens hjärta är krossat till vad som enbart kan liknas
vid smulor och verkar omöjligt att laga; då tar man hellre bara ett
nytt hjärta.

Nina Simone – Ain't Got No/I Got Life
Har inte ens haft ork att räkna antalet organ som omnämns i denna
musikalklassiker, men många är det!

Born Ruffians – In A Mirror
Såhär beskriver Torontobaserade Born Ruffians hjärnan och ögats
samarbete. Tyvärr en ganska medioker låt i övrigt från ett annars
väldigt underskattat band.
"It's just a chemical reaction
When signals fire through your brain
But I sure think that it's fun
Think that it makes me feel safe
Eyes see the juice on your lips
Eyes send that straight to my brain
Brain makes hand squeeze on your tits"

Good Shoes – Blue Eyes
Att leverera snygga riff och energisk indierock är egentligen vad
brittiska Good Shoes kan bäst, men här har de lyckats skapa en
skaplig textremsa på ett vanligen omsjunget organ:
"I was staring at her
Blue eyes
She was lying there
Naked to the world
As I say the strangest things"

Veckans Skiva v. 7: Stars - Set Yourself On Fire

För trogna Popbrus-läsare kommer det inte som en överraskning att jag gillar det kanadensiska bandet Stars men idag ämnar jag att sprida den kärleken vidare och förklara vad som tände gnistan mellan mig och detta spretiga indieband. Gnistan heter Set Yourself On Fire, och på sätt och vis satte den även eld på mig när den första gången strömmade genom hörlurarna. Fast på ett provocerande och storslaget sätt.

Skivans första spår Your Ex-Lover Is Dead börjar med en mansröst som förklarar uppgivet att när det inte längre finns något att elda måste man tända eld på sig själv. Ur den dysterheten kommer ett stråkintro som sätter ribban för hela låten, kanske hela skivan, - och det är magiskt. Förutom att vara en välljudande låt har den underbara rader om vad en flyktig relation faktiskt kan betyda:

"This scar is a fleck on my porcelain skin"

Även spåret One More Night (Your Ex-Lover Remains Dead) etsar sig fast i minnet. Här målas en perfekt tavla i vemod. Att sedan slänga in en sekund av frustrerat oljud mitt i låten visar så enkelt vad detaljer kan göra för det musikaliska berättandet. Låten har vackra stråkstycken, dystra pianoslingor och en hel näve melankoli och sarkasm i texten.

"When she's breaking his heart, she still fucks like a tease"

Oroa dig inte. Det finns spår på skivan som inte dryper av ånger, depression eller krossade hjärtan. Till och med glada spår att dansa till. Ageless Beauty är ett perfekt exempel på ett spår som kanske saknar lite av djupet av de andra låtarna, men som istället väger upp det med distad dansglädje.

Jag må vara svag för finsmakliga stråkarrangemang, men när det som här blandas med provokativa, djupa, texter och smart producerad pop förstår jag inte varför generisk topplistepop ens existerar. Detta är på något sätt vad pop borde vara. Sångrader kryptiska nog att betyda olika saker för olika människor, men samtidigt starka nog att tatueras in på kroppen utan risk för ånger, blandat med lättlyssnade och emellanåt trallvänliga melodier.

Earth - Angels Of Darkness, Demons Of Light II

Angels Of Darkness, Demons Of Light II är, som ni säkert räknat ut, en uppföljare till del ett som släpptes för närmare ett år sen. Angels Of Darkness, Demons Of Light I var mörkare än sin föregångare The Bees Made Honey In The Lions Skull och introducerade även en cello i ensemblen som även består av gitarr, trummor och bas. Mellan del ett och del två av denna skivsvit har dock inte mycket förändrats.

För er som inte känner till Earth så var de det kanske viktigaste bandet för drone metal-genren. Efter ett tag skalades dock metal-inslagen bort och ersattes istället av inslag från country, jazz, engelsk folkrock, med mera. Monotonin finns dock fortfarande kvar. Långsamt riffande på gitarren förs fram av släpigt trumspel, en tung bas och cellons lätt spöklika toner.

Varenda gång jag lyssnar på albumen som bandet släppt den här sidan om milleniumskiftet får jag en känsla av öken, det är nånting med Dylan Carlsons gitarrspel som gör det, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det känns som ändlösa vidder av sand och åter sand, enformigt men vackert på samma gång. På samma gång infinner sig en känsla av hopplöshet, som att undergången är nära och det är bara att förlika sig med situationen. Och jag älskar det.

Det blir onödigt att prata om specifika låtar på den här plattan, för det första innefattar den bara fem stycken, men klockar ändå in på lite drygt tre kvart, för det andra så är det, precis som Earths övriga alster, en skiva som bör avnjutas i sin helhet, det är först då den verkligen glänser.

Jakobs Musikhörna v. 7: Ghosting Season - Far End Of The Graveyard

Suggestiv dansmusik som knappt går att dansa till, i gränslandet mellan ambient och minimal techno. Det är vad Ghosting Season sysslar med. Det kan låta ganska monotont till en början, men om man ger det tid upptäcker man att det alltid händer något i ljudbilden, något litet som läggs till, en effekt som sakta växer. Perfekt för den som söker musik som inte tar onödigt mycket plats men som man ändå lätt sjunker in i.

Lyssna på Far End Of The Graveyard på Spotify.

Topp 7: Norah Jones

Norah Jones föddes i Brooklyn 1979 och vid presentationer av henne brukar det nämnas att hon är dotter till den högaktade sitargurun Ravi Shankar - något som även jag tycker är en intressant anekdot. Hon växte upp med sin mamma i den amerikanska södern vilket man skulle kunna härleda i hennes musik som främst bygger på jazz blandat med amerikansk folkmusik. Debutalbumet Come Away With me släpptes 2002 och hyllades med en grammy för årets bästa skiva. Två år senare släppte hon den mer folkinspirerade skivan Feels Like Home (vilket kanske är en vink till musiken under sin uppväxt i Texas) på vilken hon gör en fin tolkning av Townes van Zandts Be Here To Love Me. Dessa två första albumen är de jag föredrar av Norah Jones hittills fyra släppta studioalbum. Norah Jones har även gjort en hel del samarbeten med andra kända musiker vilket ledde till samlingsskivan Featuring... 2010. Höjdpunken från denna skiva anser jag vara låten Little Lou, Ugly Jack, Prophet John av Belle & Sebastian som även finns med på deras skiva Write About Love. Förra året var Norah Jones del av ett Hank Williams-projekt som gick ut på att tidigare outgivna Williamslåtar spelades in av bland andra Norah Jones, Bob Dylan och Jack White, detta resulterade i skivan The Lost Notebooks of Hank Williams.

Lyssna på listan på Spotify här: Topp 7: Norah Jones

1. Nightingale (Come Away With Me)
2. The Long Way Home (Feels Like Home)
3. Little Lou, Ugly Jack, Prophet John (Featuring...)
4. Come Away With Me (Come Away With Me)
5. How Many Times Have You Broken My Heart (The Lost Notebooks of Hank Williams)
6. Seven Years (Come Away With Me)
7. Be Here To Love Me (Feels Like Home)

Veckans låt v. 7: The J. Arthur Keenes Band - Catfish Lagoon

Många avfärdar chipmusik som nostalgimusik för oss som växte upp med originalgameboys och Nintendos åttabitarskonsol. För många är det säkert så också, både bland dem som lyssnar och bland dem som skapar. Att det skulle vara så för nittonåringen som döljer sig bakom namnet The J. Arthur Keenes Band betvivlar jag dock starkt, då 3d-konsolerna redan var på väg när han föddes. Men sen gör han inte renodlad chipmusik heller.

Istället blandar han friskt in andra instrument, han blandar stilar och skapar helt enkelt briljant popmusik med ett gameboy som grund. För det är verkligen fantastisk musik den unge kanadensaren hävt ur sig hittills. Catfish Lagoon återfinns på hans första ep Pamplemousse som finns att ladda ner gratis här. Med en melodi som sätter sig på din hjärna likt blötsnö under dina skor och lagom klämkäcka baktaktspartier har åtminstone jag svårt att motstå.

Veckans tips v. 7

Spelningar:

På tisdag spelar To All My Friends och It's A Musical på Inkonst i Malmö. Båda banden firar kommande skivsläpp.

oOoOO spelar på torsdag tillsammans med fransyskan Butterclock på Debaser Slussen i Stockholm. Spelar gör även Quiltland.

På fredag får Inkonst i Malmö finbesök av The Telescopes, ett band som tillsammans med the Jesus And Mary Chan och My Bloody Valentine var stilbildande för spacenoiserocken under 80- och 90-talet. Som förband agerar danska Black Light White Light. 

Är du istället i Stockholm på fredag anordnas en minneskonsert för offren på Utøya på Boo Folkets Hus. Spelar gör bland annat popduon Little Marbles och Dom!.

På lördag spelar Loke på Folkteatern i Göteborg.

Även Travis McCoy och hans Gym Class Heroes gästar Göteborg på lördag. Tycka vad man vill om hans solokarriär, men Gym Class Heroes banade väg för mycket hiphop-fusion och producerade flera hits på vägen. Spelningen hålls på Brew House.


På lördag spelar The Maccabes på Debaser Slussen.  Är man sugen på något lite tyngre spelar svenska rockbandet Qloud Nine på RoQ i Stockholm.

Freddie Wadling gör två spelningar i veckan, på fredag på Växjö Teater och på lördag på Ystad Teater.


Skivor:

Imorgon släpper Fair Ohs sin platta Everything Is Dancing i Sverige. En skiva som vi skrev om redan i augusti förra året, läs här.

Måndagen bjuder även på drone av högsta kvalité då Earth släpper Angels of Darkness, Demons Of Light part II.

Imorgon släpper Tennis det nya albumet Young & Old.

På tisdag är det dags för Shearwater att släppa nytt, den nya skivan heter Animal Joy.

På tisdag släpper även bandet Islands sin nya skiva A Sleep & A Forgetting. Vill man provlyssna redan idag finns skivan att lyssna på redan idag! Länk till skivan HÄR!

Ytterligare ett skivsläpp på tisdag är av brittiska Band Of Skulls som släpper sitt andra album Sweet Sour. Feta riff och nyskapande modern rock har utlovats. Vill du lyssna redan idag finns skivan att lyssna på HÄR. Hett tips: öppningsspåret Bruises.

Ny skiva med bob hund är aldrig fel, på onsdag kommer skivan Låter som miljarder.

Unga och lovande Amanda Mair släpper sitt självbetitlade debutalbum på onsdag.

Thåström släpper även han ett nytt album på onsdag, skivan heter Beväpna dig med vingar. 

Sleigh Bells följer upp sin succédebut Treats med det nya skivan Reign Of Terror.


Övrigt:

På fredag är det final i På Spåret, musikgäst är Salem Al Fakir.

Veckans Låtlista v 6: Låtar att färdas till

Att förflytta sig, hur man än går tillväga, kräver sitt soundtrack och visst har vi alla de där låtarna som passar sig extra bra för bilfärden genom natten, den långa tågresan eller man glider fram på sin cykel. Här har ni, tillsvidare, tio låtar att resa till.

Låtlistan på Spotify!

Jakob:

Múm - Awake On A Train
Kanske världens bästa tågåkarlåt.

Deep Purple - Highway Star
Ett måste på varje roadtrip.

Burning Spear - Slavery Days
Marcus Garvey är min absoluta favoritskiva för en cykeltur i sommartid.

Band Of Joy - Cykelsemestersång
Men ska man cykla långt så kan det vara bra med variation.

Mogwai - Music For A Forgotten Future
Episka resor kräver episk musik, oavsett färdsätt.


Anton:

The Alabama Shakes - Hold On
The Alabama Shakes släpper sitt debutalbum i början av april på vilket Hold On kommer finnas med - en låt perfekt för tågresenärer då den skulle fungera utmärkt som soundtrack till en utsikt från en fönsterplats.


Sahara Hotnights - Drive Dead Slow
Inte tusan kör man sakta till den här låten.

Florence Valentin - Smällar man får ta
Från skivan Pokerkväll på Vårby gård som snurrade flitigt i bilen under sommarhalvåret.

Band Of Horses - Is There A Ghost
Den mest självklara låten när jag åker tåg.

Ryan Adams - New York, New York
En låt som för mina tankar till bilresor i centrala USA.

Veckans Skiva v. 6: Sleep - Dopesmoker

Det är stoner-doom-genrens kanske finaste stund, detta drygt timlånga epos signerat Sleep. Dopesmoker består av blott en låt, men vilken låt sen. Blytunga riff, perfekt dist, det faktum att det tar åtta minuter innan den härligt släpiga sången börjar, vad mer behövs? Det här är en perfekt platta, en perfekt låt.

Att hoppas på att Sleep spelar igenom Dopesmoker när de kommer till Europa i vår är nog inte lönt, men att de kommer bjuda på fantastiska spelningar råder det ingen tvekan om.

Lyssna på Dopesmoker i sin helhet direkt på Popbrus:

Earl Sweatshirt är tillbaka

Tyler, The Creator må vara den som nått störst framgång från hiphopgruppen Odd Future Wolf Gang Kill Them All, eller OFWGKTA, men jag, och många med mig, tycker att Earl Sweatshirt är snäppet vassare. Hans debutplatta Earl kan vara det bästa någon av gruppens medlemmar har släppt ifrån sig, men efter den blev det tyst då hans mor, som inte direkt uppskattade de våldsamma texterna, skickade honom till en internatskola. Men imorse dök en officiell hemsida upp med Earl Sweathshirt som avsändare. Där finns även nya låten Home att streama. Hemsidan hittar ni här.

Skivrecension: Mark Lanegan Band - Blues Funeral

När Mark Lanegan Band är bra, då är de riktigt bra. Som i inledande The Gravedigger's Song, som med en enformigt pumpande basgång och skrikiga gitarrer trissar upp förväntningarna på det som komma skall något fruktansvärt. Men när Mark Lanegan Band är sämre så blir de inte mer än en axelryckning. Som i Ode To Sad Disco som låter som en dåligt åldrad b-sida från något sedan länge bortglömt synthpopband av den deppigare sorten.

Som tur är håller sig skivan till största del på den bra kanten. Egentligen är det bara två låtar som inte håller måttet alls, nämnda Ode To Sad Disco, som är skivans absoluta bottennapp som får mig att undra vad fan Lanegan tänkte på, och Harborview Hospital, en låt som känns som att U2 försökt sadla om till ett synthband, med tveksamma resultat.

Men som sagt, när det är bra så är det riktigt bra. Speciellt Lanegans röst är värd att nämna, för den är skivans kanske största behållning, stundtals påminner den om en mindre förstörd Tom Waits-röst, ibland känns den mer konventionell, men aldrig slätstruken eller enformig. Även då musiken sjunker i kvalité så är rösten alltid njutbar, vilket i alla fall är en liten tröst.

Tyvärr räcker det inte riktigt med en stark röst för att skivan ska kännas helgjuten. Blues Funeral hade mått bra av att skippa några låtar, förslagsvis de som nämndes i andra stycket av den här recensionen. Skivan är nämligen lite för enformig för att jag ska orka med 55 minuter, man blir lite mätt på de skrikande gitarrerna och monotona rytmerna efter ett tag. Hade den varit något kortare så hade helhetsintrycket blivit bättre. Därför kommer den här skivan ganska snart falla i glömska, däremot kommer The Gravedigger's Song och St Louis Elegy stanna med mig ett tag till.

Skivrecension: Die Antwoord - Ten$ion

Till tonerna av en enerverande refräng, i vilken en till synes försvarslös ung kvinna tillkallar uppmärksamhet från en samuraj, kom den sydafrikanska gruppen Die Antwoord från ingenstans och tog världen med storm för några år sedan. Detta ledde bland annat till ett skivkontrakt med Interscope och en spelning på Coachella. För egen del kulminerade det hela vid en kaotisk klubbspelning under Way Out West 2010 (där de bland annat förolämpade den inflytelserika DJ:n och musikjournalisten Mary Anne Hobbs, men det är en annan historia).

Nu kom inte Die Antwoord från ingenstans utan är i själva verket ett ”låtsasband”, regisserat av Ninjan himself, Watkin Tudor Jones, som har ett flertal projekt på meritlistan innan Die Antwoord. Han har tillsammans med Yo-Landi Vi$er (egentligen Anri du Toit) skapat ett band som lånar element från Zef (ett slags sydafrikanskt white trash). Man skulle kunna dra paralleller mellan Jones och Sasha Baron Cohen, men i och med att storheten i Cohens verk finns i dynamiken i mötena mellan icke ont anande människor och Cohen själv haltar den jämförelsen något eftersom Jones sysslar med envägskommunikation. Faktum är att det är svårt att överhuvudtaget förstå vad Die Antwoord vill säga med sin musik i och med att deras texter i hög grad växlar mellan engelska och afrikaan.

Sedan 2010 har Die Antwoord alltså spelat in ett nytt album och det är detta som denna text ska handla om. Enligt rykten ska Interscope haft önskemål om ett mer kommersiellt sound till den nya skivan, något som fick herr Ninja att ge fingret och säga upp bekantskapen (det finns för övrigt ett skit på skivan som, om jag tyder det rätt, smutskastar Interscopes styrelseordförande Jimmy Iovine). Jag tillhör dem som tycker att kompromisslöshet alltid ska premieras så tilltaget får helt klart tummen upp i min bok. Nåväl, nu har de i alla fall startat ett eget bolag för utgivningen av sitt andra album

Musiken då? Nja, en besvikelse tyvärr. Det episka inledningsspåret lovar gott, och visst, det svänger ymnigt på sina ställen även efter det, men som helhet betraktat håller det inte. Det stora problemet är att musiken, precis som på förra albumet, blir tråkig att lyssna på i längden. Den låter i många fall daterad och man tröttnar snabbt på Ninjans och Yo-Landis röster (att den nyutkomna DJ Hi-Tek stigit fram och börjat få vokalt utrymme är i och för sig kul och trevlig omväxling).

Gästskribent: Henrik

Jakobs Musikhörna v. 6: Kvelertak - Kvelertak

Siestafestivalen släppte band av det lite hårdare slaget igår, bland dem var Kvelertak kanske det namn som lyser starkast. Detta norska band blandar hardcore med blackmetal och sjunger om vikingar och asatro. Mer än så behövs inte för att skapa storartad musik. Skivan Kvelertak är bandets debut från 2010.

Lyssna på Kvelertak på Spotify!

Veckans Topp 7 - The Twilight Sad

Igår släpptes The Twilight Sads nya skiva No One Can Ever Know. Med detta i åtanke kommer en liten introduktion till bandet som liknats med en korsning mellan Depeche Mode och Nine Inch Nails. Även om bandet kanske inte riktigt håller upp till den hypen så är det fortfarande ett band som förtjänar både en och två genomlyssningar. Om inte annat så bara för att höra skotsk engelska från någon annan än mannen som gör rösten till Groundskeeper Willie från The Simpsons. Förhoppningsvis kommer du, som jag, (givetvis efter du skrattat en stund och frågat dig själv om detta är ett skämt) inse att skotsk engelska har en odefinierbar charm som tillför ett lika stort stycke emotion som det gör tyngd i varje mening.

Lyssna på listan på Spotify här!

1, I Became A Prostitute (Forget The Night Ahead)
2, The Neighbours Can't Breathe(Forget The Night Ahead)
3, Cold Days From The Birdhouse (Fourteen Autumns and Fifteen Winters)
4, Sick (No One Can Ever Know)
5, I'm Taking The Train Home ( (Fourteen Autumns and Fifteen Winters)
6, Made To Disappear (Forget The Night Ahead)
7, That Summer, At Home I Had Become (The Twilight Sad)

Streama Tennis kommande album Young & Old

Nästa vecka släpper Tennis det nya albumer Young & Old men redan nu finns skivan tillgänglig för förhandslyssning Här.

Förra året släppte bandet sitt debutalbum Cape Dory och kom med det på 22:a plats på Popbrus årsbästalista.

Veckans låt v. 6: Antony & The Johnsons - Man Is The Baby

Den trötthet som så sakteliga har byggts upp efter en natt av Super Bowl-tittande och efter en dag av föreläsningar om samhällsförhållandena i den Romerska republiken för över två tusen år sedan har fört mina tankar och känslor till vintern '06 då jag under två veckors tid gick i skolan på dagarna och jobbade med att sortera julkort på nätterna. Dessa suggestiva trötthetskänslor för med sig en stor längtan efter den musik som jag lyssnade på under denna sömnfattiga period för fem år sedan.

Jag hade då precis upptäckt Antony & The Johnsons och var mer eller mindre hänförd av Antony Hegartys musikalitet, sångröst, och personlighet. Bandets låt Man Is The Baby var nog den vinterns bästa och det är en låt som fortfarande håller i vinterkylan - det är kanske framförallt i just vinterkyla som den gör sig allra bäst. 

Veckans tips v. 6

Spelningar:

Excentriska Sea Lion gästar Bio Capitol i Göteborg på måndag med sin ljusa stämma och vemodiga gitarrspelande.

Debutalbumaktuella Linnea Olsson, tidigare cellist för Ane Brun & Frida Hyvönen, besöker Inkonst i Malmö på onsdag. Hennes album Oh utlovar utsökt stråkfylld indiepop.

På torsdag gästar ljudkonstnären Tim Hecker Södra teatern i Stockholm, gå dit och låt dig hänföras.

På torsdag spelar Anna Ternheim på Palladium i Malmö, biljetter finns fortfarande kvar.

Fatoumata Diawara bjuder på en härlig blandning av blues, jazz och världsmusik på Södra Teatern i Stockholm på fredag. Helt klart sevärd om du råkar vara i Stockholm med tid och ett musikhungrigt sinne.

Firefox AK gör en spelning på Debaser Slussen på fredag och på Debaser i Malmö på lördag. I Malmö får hon sällskap av Little Majorette.

Little Dragon gör två spelningar i Sverige i veckan, på fredag på Mejeriet i Lund och på lördag på Göta Källare i Stockholm.

På lördag spelar fantastiska postrockbandet EF på Sticky Fingers i Göteborg, med sig har de även Samuraj Cities.



Skivor:

Det evigt unga indiepopbandet of Montreal släpper den nya skivan Paralytic Stalks på måndag.

På måndag släpper även A Place To Bury Strangers ny skiva - EP:n Onwards To The Wall. Läs mer och lyssna på skivan här.

Som om inte dessa två släpp vore nog så släpper det skotska indierockbandet The Twilight Sad sitt tredje album No One Can Ever Know på måndag.

Även Mark Lanegan Band släpper nytt imorgon, Blues Funeral heter plattan och den kommer recenseras här på onsdag.

Hellsongs släpper den nya skivan Long Live Lounge på fredag vilket är en liveskiva innehållande den sista spelningen med bandets gamla line-up.


Övrigt:

Ikväll och inatt är det dags för årets kanske största sporthändelse - Super Bowl! Missa inte Madonnas halvtidsshow efter de två första kvartarna

Mejeriet i Lund visar på tisdag filmen Beats, Rhymes & Life: The Travels of A Tribe Called Quest, en dokumentär om just hiphop gruppen A Tribe Called Quest.

Ny låt med Beach Fossils

Den 21 februari släpper Beach Fossils en 7" med låten Shallow som A-sida.

2010 charmade Beach Fossils oss på Popbrus så pass mycket med deras självbetitlade debutalbum så att det blev utnämnt till årets bästa. Ryktet säger att bandet håller på att spela in ännu en fullängdare och att Shallow är ett smakprov av vad komma skall. Det låter bra!

Veckans låtlista v. 5 - Träning

Veckans låtlista är till de som envisats med ett nyårslöfte lika gammalt som nyårslöftet självt, för de som tröttnat på att springa till generisk radiomusik och, värst av allt, de som någon gång tränat till kristen närradio. Gott folk det handlar om musiken som får ditt hjärta att pumpa extra hårt och orka den där sista biten i din träning. Hitta lite ny inspiration, bli taggad eller njut bara av lite testosteronfyllt ös!

Veckans låtlista på Spotify!

Anton:

Weezer - In The Garage
Då mina träningspass mestadels består av löpning så föredras medryckande låtar, gärna i ett någorlunda högt tempo = Weezer passar perfekt.

bob hund - Skall du hänga med? Nä!!
Träning är tråkigt, bob hund får mig att glömma det.

The Hives - Walk Idiot Walk
Riff och attityd är aldrig fel trots att Howlin' Pelle vill att jag ska gå istället för att springa.

Millencolin - Reply
En hafsig refräng bygger upp till bandets kanske bästa refräng någonsin.

The Hellacopters - (Gotta Get Some Action) Now
Denna testosteronfyllda lista späds på ytterligare med Sveriges bästa rockband.

Jakob:

Katrina and The Waves - Walking On Sunshine
Den låt jag främst förknippar med träning, tack vare högstadiegympan.

Promoe - Long Distance Runner
Spelades på en väns mobil varenda gång vi sprang tillsammans förr.

Laibach - Tanz Mit Laibach
Taktfast, lagom tempo, lagom aggressiv, perfekt träningslåt helt enkelt.

Atari Teenage Riot - Start The Riot
För att verkligen ta ut sig på slutet av sitt träningspass

Yndi Halda - A Song For Starlit Beaches
Postrock är fantastisk musik för långdistanslöpning, man går så lätt upp i musiken och låter kroppen kämpa på utan att tänka på det.

Markus:

Paramore - Misery Business
Hayley Williams röst skär igenom den testosterontäta gymdimman och visar att man kan lyfta tungt även till kvinnliga stämmor

A Day To Remember - I'm Made Of Wax Larry, What Are You Made Of?
Här får du en blandning av sött och salt. Lite skrik, lite pop/punk och på det stora hela är det väldigt taggande. Perfekt för intervallträning.

Dio - Holy Diver
Jag måste slå ett slag för denna hårdrocksklassiker. Källargym runtom landet har säkert redan hittat och tjatat ut låten, men ibland duger inget annat än släpig rock och falsettsång.

Millencolin - Material Boy
Millencolins svar på Madonnas Material Girl. Det är ös från start till slut. Om det finns någon låt som pressar ut den allra sista motivationen i kroppen så är det denna

The All-American Rejects - Move Along
Jag vet inte vad det är med denna låten, men pukorna i introt har aldrig misslyckats att få igång mig. På gott och ont ska sägas. Det är inte varje dag jag tipsar om en låt jag kört av vägen till, men idag är den dagen. Används varsamt!

Veckans skiva v. 5; M. Ward - Post-War

Gitarristen och sångaren Matthew Stephen Ward, mer känd som M. Ward, har under ett drygt decennium gjort sig ett namn inom den amerikanska alt-countryn. Med en nästan viskande och hes röst och med ett stundtals avigt men ack så virtuost gitarrspel har han skapat ett uttryckssätt som egentligen inte liknar någon annans. Samtidigt är musiken lättillgänglig och det tummas aldrig på de amerikanska musiktraditionerna.

På M. Wards femte studioalbum, Post-War, gästas han av bland andra My Morning Jacket-sångaren Jim James och multiinstrumentalisten Mike Mogis. Han gör en cover på Daniel Johnston-låten To Go Home och avslutar skivan med en typsikt M. Ward-rag på gitarr. Skivan är smakfullt lo-fi-producerad och en klassiker inom den alternativa countryn.

Lyssna på Post-War på Spotify: M. Ward – Post-War

I mitten av april släpper M. Ward sitt nya album A Wasteland Companion och det första smakprovet från skivan släpptes igår - låten The First Time I Ran Away.

Skivrecension: Radical Face - The Family Tree: The Roots

Den här skivan har sakta men säkert vuxit sig på mig. Även om jag gillade den redan från början så kände jag att den saknade något. Det tycker jag i och för sig fortfarande, The Family Tree: The Roots skulle behöva en rejäl urladdning eller två för att nå de riktigt svindlande höjderna, men även utan dem så är skivan väldigt, väldigt bra.

När jag lyssnade på skivan första gången så minns jag att jag kände att den byggde upp mot något som aldrig kom, jag satt och väntade på att åtminstone någon låt skulle ebba ut i en folkpunkstänkare till sist. Men det skedde aldrig. Kanske var det den pumpande baskaggen som fick mig att tro att förlösningen skulle komma, kanske var det så simpelt som att vissa låtar verkligen skulle passa i en betydligt stökigare utformning.

Men när plattan gått runt ett par gånger så började jag uppskatta att den uteblivna hetsigheten istället ersattes av bland annat stråkar och dragspel. Som i underbara Always Gold, där det drygt fyra och en halv minut in i låten tillförs ett dragspel, som i all sin simpelhet ändå får mig att rysa av välbehag varenda gång. Eller som det vackra kör-introt till Family Portrait, som sen mynnar ut i en låt som av någon anledning osökt får mig att tänka på Mew, trots att jag knappt lyssnat på dem. Eller de sparsmakade trummorna i A Pound Of Flesh, som ger mig The Dodos-vibbar. Men mest påminner Radical Face mig om Mountain Goats, fast mindre varierat, på ett bra vis.

Med små medel, främst gitarr, piano, sång och ett väldigt sparsmakat trumspel väver Radical Face vackra ballader. Ballader som kanske inte fastnar på en gång, men om de ges lite tid lätt växer sig fast.

Ny låt och ny video av bob hund

Den 15 februari släpper bob hund sitt nya album Låter som miljarder. I förmiddags släpptes titelspåret på iTunes och alldeles nyss lades den nya videon upp på Youtube.

Lyssna på ny EP av A Place To Bury Strangers

Det Brooklynbaserade shoegazenoisebandet A Place To Bury Strangers släpper den sjunde februari den nya EP:n Onwards To The Wall via skivbolaget Dead Oceans. Skivan finns redan nu tillgänglig för förhandslyssning, lyssna nedan.

Den 20:e april kommer bandet till Sverige och gör en spelning på Strand i Stockholm.

Läs recension av A Place To Bury Strangers spelning på Popadelica 2010 här.