Jakobs Musikhörna v. 35: Gonjasufi - A Sufi And A Killer

Det är sällan jag tipsar om saker som inte finns på Spotify nu för tiden, eftersom jag misstänker att många låter bli att kolla upp dessa tips. Men den här veckan gör jag ett undantag, för den här plattan är så fruktansvärt bra.

Gonjasufi är en yogalärare från San Diego som gör etnopsykedelia med hiphopkänsla. Visst, det låter som en väldigt tam beskrivning, men ganska träffande när man väl sätter sig ner och lyssnar på honom. Och det är bra, som fan. Han minner mig stundtals om Saul Williams, fast om denne hade varit betydligt flummigare och mindre upprörd.

Klicka HÄR för att komma till Gonjasufis myspace.
Eller HÄR för att köpa skivan.

Band of Horses till Sverige, igen

Den 21 februari nästa år spelar Band Of Horses på Annexet i Stockholm. Biljetterna släpps nu på fredag, den 3 september.

Den 17 april i år spelade bandet på Trädgårn' i Göteborg, då sålde biljetterna slut på bara några timmar, så var beredda på fredag om ni vill dit.

Konsertrecension: Popaganda

First Aid Kit inledde festivalsommaren för min del, på Siesta-festivalen. Nu får de även tillfälle att avsluta den. Fast med tanke på den musik de framför, så kan man kanske snarare hävda att de både får avsluta våren och påbörja hösten. För där de spelar i den sista sommarsolen känns hösten ytterst närvarande. Som oftast när det kommer till live-spelningar så gör sig upptemponumren bäst. Och folk börjar logdansa. Men det kommer komma ytterligare en konsert under helgen som bjuder upp till denna aktivitet. Och den kommer att lyckas bättre. Men First Aid Kit utgör kanske den perfekta inledningen på denna festival.

Därefter följer några timmars vakuum. Visst, This Is Head gör helt okej postrock som faktiskt känns modern, men man undrar hur arrangörerna tänkte när de placerade denna akt mitt på dagen.

Tänder till igen gör det först när Familjen kliver på scen. Perfekt festivalmusik för en publik som blir allt större. Att både Markus Krunegård och Martin Sköld från Kent gästar gör inte det hela sämre. Festivalens hittills bästa spelning är ett faktum. Men roligare än så här kommer det att bli. När varje konsert resten av kvällen bara kommer att vara bättre än den föregående.

2006 såg jag Belle & Sebastian live i Göteborg, och det står sig än idag som en av de bästa spelningar jag varit på. Kvällens spelning lever inte upp till förväntningarna. Kanske för att de blivit äldre, kanske för att spelningen är kortare och därmed inte rymmer lika mycket magi. Spelningen inleds trevande med en ny låt och inte heller äldre låtar som ”I’m a Cuckoo” lyckas lyfta spelningen. Det är egentligen först i och med ”Sukie in the Graveyard”, som det blir riktigt bra. Oväntad låt att axla detta uppdrag kan man tycka. ”Lazy Line Painter Jane” med gästsång från Linnea Jönsson från Those Dancing Days är en annan höjdpunkt. Likaså klassikerna ”Sleep the Clock Around” och ”The Boy With the Arab Strap”. Men återigen; synd att det hela blev så rysligt kort; ett drygt dussin låtar hinner de med, jämfört med att de brukar spela det dubbla när det inte är festival.

På väg bort från spelningen märker man Popagandas största brist: det går knappt att röra sig på området; överallt står folk pressade mot varandra. Köer för att komma in i öltält, för att köpa mat, eller för att gå på toa är så pass långa att man inte ens överväger möjligheten att äta, dricka eller gå på dass. Det har sålts alldeles för många biljetter till denna festival. Aldrig tidigare har jag varit med om denna trängsel på festival när man befinner sig långt långt bort från pågående spelning.

Detta sagt: dagens stora överraskning heter Jamaica. Fan vad det svänger! Jag kommer att tänka på tråkiga band som Foo Fighters och Pheonix – fast kul. Rockigt sväng som får folk att dansa. Och att de avslutar med ett noiseparti gör absolut ingenting sämre.

Det kan tyckas kaka på kaka, men även Robyn överraskar positivt. På skiva gillar jag henne inte nämnvärt. Men så här i koncentrerad form visar hon på vilken låtskatt hon sitter på. Och då spelar hon inga av de gamla låtarna. Dessutom stöps de flesta låtarna om i nya råare arr. Och att Robyn konstant dansar sig igenom det hela får bara alla att le och man inser vilken liveartist hon faktiskt är.

Andra dagen inleds med Le Fever. Dessvärre invaggar deras namn mig i tron att det handlar om ganska trist electro. Så jag dyker upp lagom till sista låten. Synd, då det visar sig vara ganska skön indie.

Ett annat – mer etablerat indieband – är The Concretes. Och de har vett nog att lägga basen långt fram i mixen, vilket gör det hela väldigt dansant. De förtjänar all positiv press de får.

Magic Numbers var ett av de band jag sett fram emot mest. Och de gör mig inte besviken. Fan vad det svänger när de drar igång. Och hela publiken är med på noterna; sjunger med, klappar unisont händerna och logdansar sig igenom den en timme långa konserten. Upp på scen kommer till en av låtarna The Concretes, Shout Out Louds och First Aid Kit. Synd bara att de inte spelar liveklassikerna ”Mornings Eleven” och ”The Beard”. Kanske gör de det när de återvänder till Stockholm senare i år.

Festivalen hade kunnat sluta där. Med ett leende på läpparna. Istället blir det ganska intetsägande musik från Neon Indian och Hot Chip.
Ser man tillbaka på festivalen så kan man säga att de lyckats väl. Bra konserter och fint väder vägde upp det överbefolkade området.

Tips v. 35

Rasmus:

På www.billybragg.co.uk kan man ladda ner fyra gratis låtar från den lysande pjäsen Pressure Drop. Det är Billy Bragg som står som upphovsman.

På lördag spelar Dan Viktor på Mosebacke i Stockholm. Läs mer om evenemanget bland Jakobs tips.

Tidigare i somras släppte Matinée ett nytt album med finfina indiepoparna i Math and Physics Club. Har ni inte spanat in det än, så är det på tiden att ni gör det nu. I Shouldn'r Look as Good as I Do heter det.


Jakob:

Huvudstadsbor kan på Onsdag uppsöka Lilla Hotellbaren för att beskåda Irländska popmusikern So Cow.

Den som befinner sig i Malmö på torsdag bör definitivt göra ett besök på KB. Dancehallstjärnan Anthony B gör nämligen sin enda sverigespelning där.

För stockholmare så bjuder lördagen på visfest då Sveriges Visfestival går av stapeln på Mosebacke. Uppträder gör Lars Demian, Ola Magnell, Johan Johanssom, Caj Karlsson med flera.


Anton:

Andreas Söderlund från Niccokick släpper på onsdag sin första soloskiva Daustralien. På lördag spelar han på Västmanlands-Dala Nation i Uppsala.

På måndag sänder P3 Live en spelning med Girls, inspelad på Debaser Slussen i Mars i år. På onsdag sänder samma program en konsert med göteborgska Steget.

På onsdag sänder SVT 1 dokumentären om Leonard Cohen: I'm your man. Klockan 23.15.

Låtlista v. 34 - Sommaren 2010

Veckans Låtlista på Spotify.

Rasmus:

Built to Spill - Goin' Against Your Mind
Deras spelning på Siesta var kanske inte jättebra, men det tände till när den här låten spelades.

David Rovics - Burn It Down
Allsång till den här på att kommunisthak i Aalborg går inte av för hackor.

Olle Ljungström - MC7
Det gjorde inte heller Olles spelning i Götoborg i slutet på juni.

Allo Darlin' - My Heart Is A Drummer
En annan spelning som tillhör sommarens guldkorn är detta bands jököpingskonsert.

Tom Waits - How's It Gonna End
Lyssnade mycket på den här herren i somras. Förknippar den bland annat med en magisk kväll på en strand i skogen. Fråga mig inte varför.


Jakob:

David Sandstöm Overdrive - Here's For Summer
Som vanligt så präglades sommaren av avslutande förhållanden och popmusik.

Wavves - Green Eyes
King of the Beach är den skiva som snurrat mest under senare delen av sommare och det här är låten som låter bäst live.

Best Coast - Boyfriend
Ännu en låt som lät fruktansvärt bra live i sommras.

Dinosaur Jr. - Thumb
Och det här var startskottet för sommarens överlägset bästa spelning.

Rasta Hunden - Nu Ger Jag Upp
Jag sa det förra året och jag säger det igen: Vad vore en sommar utan Rasta Hunden?


Anton:

The Tallest Man On Earth - The Gardener
Nästa hela min sommar har präglats av denna artist.


Anna von Hausswolff - Above All
Precis när sommaren började blomma så upptäckte jag von Hausswolffs musik.

Steget - Baby, baby, baby
En av de bättre låtarna bandet spelade i Annedalskyrkan under Way Out West.

Jakob Hellman - Avundsjuk på dig
Stod för avslutningen på min sommar.

Veckans Skiva v. 34: Best Coast - Crazy For You

Jag vet inte om det bara är i mitt umgänge eller om Best Coast faktiskt är ett väldigt förbisett band här i Sverige? De är pitchforkhypade och omnämns i engelskspråkiga bloggar över hela internet. Ändå var det glest framför scenen när de spelade på Emmaboda, inte ens jag var där. MEN jag såg konserten sittandes i mitt camp, dels för att jag var trött men framförallt för att jag vid tillfället inte hade insett hur bra de faktiskt är.

Hjärnan bakom Best Coast, Bethany Cosentino, var tidigare medlem i Pochaunted, något som inte märks på något vis i musiken. Att hon har ett förhållande med Nathan Williams från Wavves känns dock inte speciellt förvånande, även om jag tror att Best Coast hittade sitt sound innan Bethany hittade Nathan. För visst finns vissa likheter banden emellan.

Det rör sig om solskenspop, enkla låtar inspirerade av stranden och att röka gräs. Precis som Wavves alltså. Båda banden har även ett visst lo-fi-rykte, trots att det inte riktigt stämmer överens med varken den här plattan eller Wavves senaste giv, King Of The Beach.

Fast i jämförelse med Wavves så är Best Coast mindre vågade, inga konstiga synthar eller experimenterande utan enkla treackordslåtar med trummor, bas, gitarr och sång. Det är inte nytt, det är inte spännande, det är inte vågat, utan bara förbannat bra. Det här är ingen skiva som bryter ny musikalisk mark på något vis, men vem bryr sig när den innehåller en samling fruktansvärt bra låtar?

Kort sagt så är det här ingen platta som kommer hamna överst på min årsbästalista. Men jag skulle inte bli förvånad om den kvalar in på topp tio. Plus att den har ett jävligt snyggt omslag.

Lyssna på Best Coast – Crazy For You på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 34: Simon G - Att Leva Med Skammen

Simon Gärdenfors är väl mest känd som rapparen i Las Palmas, en svensk hiphop-duo som rönt vissa framgångar inom svenska undergroundkretsar. Han har även ett samarbete med Frej, känd från Maskinen och Slagsmålsklubben, vid namn Far & Son. Men eftersom denne Frej verkar vara stadigt upptagen med just Maskinen för tillfället så har Simon spelat in en soloskiva.

Och i ärlighetens namn så är det väl inte det bästa jag hört av honom, men efter ett par genomlyssningar så fastnar jag mer och mer. Det är mindre knark och överdriva oanständigheter i texterna (förutom i avslutande Drycken) jämfört med Las Palmas eller vissa Far & Son-grejer. Därmed inte sagt att texterna är rumsrena.

Beatsen är betydligt mer elektoinfluerade än det man är van vid i Simon G-sammanhang, men det är kanske inte så konstigt när Sophie Rimheden står med bland producenterna. Men det funkar ganska bra.

Visst, Att Leva Med Skammen är kanske ingen skiva som kommer figurera på speciellt många årsbästalistor när dessa ska sammanställas, men det är en skiva som definitivt är värd en genomlyssning eller två.

Lyssna på Simon G – Att leva med skammen på Spotify!

Konsertrecension: Jakob Hellman, Forever Young 2010, Kalmarsundsparken, Kalmar 21/8

1989 släpptes Jakob Hellmans debutalbum "...och stora havet", vilket även har blivit det enda. 1999 kom en remastrad version av skivan med sju extraspår och 2003 utsågs "...och stora havet" till århundradets bästa svenska skiva. Förra helgen såg jag Håkan Hellström på Way Out West då han spelade igenom hela sitt debutalbum "Känn ingen sorg för mig Göteborg" som släpptes för tio år sedan i år. Denna skiva är enligt mig den enda som hade kunnat konkurrera med "...och stora havet", lyckligtvis för Hellman så släpptes "Känn ingen sorg för mig Göteborg" tio månader in på det nya århundradet.

I Kalmarsundsparken, alldeles intill havet och bara ett stenkast från Kalmar slott, var platsen för Forever Youngturnéns sista festivalkväll. En turné för att återuppväcka åttiotalets säregna musik, med ett överflöd av synthljud och datoriserade trumbeats. I detta forum sticker Hellman ut, han låter inte det minsta 80-tal utan låter lika mycket 90-tal som Popsicle eller Nirvana. Kanske därför är det han som får starta kvällen med sin entimmeskonsert.

Prick klockan sex går Hellman med band upp på scenen. Han bockar artigt till publiken innan introt av Du är allt jag vill ha ljuder ut från PA-högtalarna. Det låter bra, förvånansvärt bra, nästan exakt som på skiva. Kanske är det inte så konstigt när bandet består av nästan alla musikerna på "...och stora havet", däribland producenten och Reeperbahnmedlemmen Dan Sundqvist och den norsälskande före detta Wilmer X-pianisten Mats Bengtsson.

Som andra låt spelas Hellmans förstasingel från 1988, Tåg, vars starkaste sida är den genialiska texten. De något svagare spåren på skivan, som Glada dagar och Sköra Värld, höjer sig markant live och den senare av de två tillhör en av spelningens absolut bästa. En besvikelse blev dock Hon har ett sätt som inte alls kom upp i samma nivå som på skiva, men trots det så var den ändå en av de låtarna som publiken gick igång mest på. Ett något oväntat nummer var titelspåret ...och stora havet som känns lite som snabbskriven utfyllnad på skivan men som funkade helt okej live.

Inför näst sista låten Vara Vänner kommer Hellmans fru, Carolina Svensson, upp på scenen och körar sedan på de två sista låtarna. Hon får i de låtarna göra det jobb som Titiyo gjorde på skivan. En av mina absoluta favoritlåtar, Avundsjuk på dig, fick bli konsertens sista, vilket blev en fin avslutning på en väl genomförd spelning.

I framtiden hoppas jag att Hellman överger kompbandet och fortsätter solo i den visgenre han hållit på med under 2000-talet. När jag såg honom på Visfestivalen i Västervik 2005 tolkade han svenska visor på ett utomordentligt sätt med mycket spontanitet, både i gitarrspelet och i sången. Hellmans spontanitet får inget utrymme med ett kompband, och hämmar kanske därför honom som artist. Förmodligen, och förhoppningsvis, var denna turné ett adjö till den tonårsdoftande debutskivan. Framtiden får utvisa om Hellman släpper någon ny skiva, i dagsläget känner jag mig tveksam till det. Jag tror ändå, och hoppas, att Hellman kommer fortsätta ge konserter, inte som en kärlekssuktande popslyngel, utan som den spontana spelman han vuxit upp till.

Tips v. 34

Rasmus:

På onsdag släpps en nya live-platta med Bob Dylan. Live on Air heter den. Och Dylan är alltid trevligt

På fredag och lördag är det Popaganda i Stockholm. Bland andra Belle & Sebastian, Magic Numbers, First Aid Kit och The Concretes spelar.

På lördag blir det punk på Henriksberg i Göteborg. Asta Kask spelar.


Jakob:

Säljerydsfestivalen pågår för fullt på den Småländska landsbygden. Den lilla hippiefestivalen började i lördags och fortsätter fram till kommande lördag. Bland annat så spelar Ska 'n' Ska, Nordloef, Avgrunden, Final Days Society och Band Of Joy.

Tisdagen bjuder på noiserock för er som vistas i Malmö, Malmöfestivalen har nämligen bokat HEALTH, något som inte bör missas.

På Onsdag spelar även Khoma på Malmöfestivalen, men ett hetare tips är att se dem dagen efter på Kafé Deluxe i Växjö. Räkna med en intim spelning i källaren.


Anton:

På onsdag släpps Hellsongs nya album Minor Misdemeanors. Bandet spelar den högst egna musikstilen loungemetal, deras första skiva kan höras på Spotify.

Malmöfestivalen fortsätter med bland andra...

...Band Of Horses på Stora Sydsvenskan vid Posthusplatsen på tisdag 21.30...

...och Emil Jensen på samma plats på fredag klockan 19.00.

Låtlista v. 33 - Baktakt

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

The Bustups - Another F*k Lovesong
Kan vara sveriges bästa skaband. Synd att de inte spelar längre.

Toots & The Maytals - Never Get Weary
Toots Hibbert är kung på avspänd musik i baktakt.

Navid Modiri & gudarna - Jag Tror
Fest!

Steve Earle - Condi, Condi
Country i baktakt.

UK Subs - Warhead
Punk funkar lika bra med baktakt som kräftor gör med snaps.


Jakob:

Jacco - Vår Betong
Gottsunda represent!

Operation Ivy - Soundsystem
Sägs vara det första skapunkbandet, med medlemmar som senare bildade Rancid.

Symarip - Skinhead Moonstomp
Att skinheads skulle vara rasister är bara bull, riktiga skins gillar ska!

Rupie Edwards - Ire Feelings
En av reggaens bästa one-hit-wonders.

Easy Star All-Stars feat. Sluggy Ranks - Speak To Me/Breathe (In The Air)
Inledande låt på en fantastisk platta, Dark Side of the Moon tolkad i baktakt.


Anton:

Desmond Dekker - Israelites
En riktig skaklassiker.

Millencolin - Airhead
Millencolins första tre skivor är väldigt bra, sen övergav de baktakten.

Operation Ivy - Healthy Body
Ett av de första skacorebanden, även ett av de bästa.

Rancid - Time Bomb
Rancid i baktakt är en härlig upplevelse.

The Liptones - Dressed In Pink
Sveriges bästa skaband?

Summering av Way Out West 2010

Årets upplaga av Way Out West är sedan några dagar tillbaka till ända, och som väntat kom den inte upp i samma klass som förra årets. Trots det kan Luger fortfarande stoltsera med att man anordnar Sveriges i särklass bästa musikfestival.

Nedan finns en samlad lista på recensioner från Way Out West.
Konono Nº1
Pavement
The Radio Dept.
M.I.A.
Jónsi
Iggy & The Stooges
Panda Bear
Anna Ternheim
Anna von Hausswolff

Från Stay Out West:
The Tallest Man On Earth, Annedalskyrkan
Steget, Annedalskyrkan
Villagers, Annedalskyrkan
Laura Marling, Annedalskyrkan
Anton Kristiansson, Jazzhuset

Några opublicerade bilder med kommentarer (bilder finns även i respektive recension ovan).

Jens Lekman spelade en hel del nytt material som påminde starkt om Paul Simon, bäst var klassikerna Black Cab och Maple Leaves.


Local Natives var förvånansvärt bra med en härlig intensitet och ett förhållandevis starkt låtmaterial.


Mumford & Sons bjöd på röj i form av amerikansk folk-rock.


The xx är egentligen ganska tråkiga, men med en mystisk inramning i det nattsvarta Linnétältet så var spelningen ändå helt okej.

Veckans skiva v. 33: Refused - The Shape Of Punk To Come

"This is the pulse, this is the sound
This is the beat of a new generation

This is the movement, this is the rhythm
This is the noise of revolution"

The Shape Of Punk To Come är Refused tredje studioalbum och släpptes i oktober 1998, några månader innan bandet splittrades. Splittringen tros bero på att skivan blev en stor succé hos den stora massan, och det var inget bandet strävade efter. Idag refererar band gärna till Refused som en stor inspiration och tolkningar av "hitlåten" New Noise har gjorts av diverse pubertala band med tveksam musikalitet som The Used och Fall Out Boy. Tragikomiken känns väldigt nära när kommersiella amerikanska rockband sjunger om kommunism och mot kapitalism, för det är just det texterna handlar om på The Shape Of Punk To Come, och det är verkligen inget man smusslar med.

Produktionen är riktigt bra, som ett knytnävsslag rakt i magen, och lämnar ingenting åt slumpen - precis som det ska vara i hardcoregenren. Låtarna är förhållandevis melodiösa och arrangemangen är intressanta och fångar och håller fast lyssnarens uppmärksamhet.

Så, om ni har missat detta guldkorn och banbrytande skiva inom hardcore- och punkgenren så tycker jag verkligen ni ska kolla upp den. Skivan finns även i surround (5.1) vilket lär vara en riktigt upplevelse.

Lyssna på skivan på Spotify.

Jakobs Musikhörna v. 33: Toro Y Moi

Jag vet, jag är väldigt sen med att upptäcka genren chillwave, den åttiotalsdoftande electronican som ger dig strandvibbar, speciellt när det största namnet inom genren, Neon Indian, besöker Popaganda helgen nästa vecka. Men ibland vill jag bara lyssna på musik som kanske inte nödvändigtvis behöver vara dödshäftigt, överdrivet nyskapande och obskyrt. Och då funkar Toro Y Moi bra, väldigt bra. Det är avslappnad elektronisk pop som gärna använder sig av sliskiga synthar och mycket effekter. Svårare än så behöver det inte vara.

Klicka här för att lyssna på Toro Y Moi – Causers Of This på Spotify!

Konsertrecension: Anton Kristiansson, Stay Out West, Jazzhuset, Göteborg 14/8

Anton Kristiansson har, i olika konstellationer, varit en del av Göteborgs hiphop-scen i åratal vid det här laget, dock är det först nu som han har fått någon större uppmärksamhet utanför sin hemstad. Detta tack vare hans Broder Daniel-samplade låt Lilla London. Detta är även den låt som får avsluta konserten, komplett med allsång från större delen av publiken i denna svettiga lokal. Innan dess har det hunnit bjudas på en varierad samling låtar, allt från mörk, nästan postpunkig spoken word till ballader. På tal om postpunk så gästas även spelningen av Maja, som i vanliga fall är sångerska i göteborgsbandet Makthaverskan. Hennes närvaro tillför än mer variation till spelningen och är ett välkomnat inslag, även om hon stundtals ser ut att vara ganska obekväm på scenen. Innan hon går på scenen hinner Anton med band dock avverka några låtar på egen hand, bland annat hans andra singel, Du är knark, vilket också är spelningens höjdpunkt. Alla låtarna som spelas är från kommande skivan, vissa bättre än andra. Somliga numer känns inte helt klockrena, men de flesta låtarna kommer antagligen att växa när man lyssnar på dem i inspelat format, precis som Antons två singlar gjort.

Konsertrecension: Konono Nº1, Way Out West, Göteborg 14/8

Tumpianokollektiv är ett ord som ofta används om Konono Nº1, med all rätt, för det är runt just tumpiano, eller kalimba som det egentligen heter, som hela bandet kretsar. Elektrifierad kalimba. Detta ger bandet ett väldigt säreget sound, iaf för mig som inte är så bevandrad inom afrikansk musik på något vis. Detta instument står för melodierna, till detta kommer bas och slagverk och lite sång, det är i princip allt.

Första "låten" de spelar pågår i fyrtio minuter konstant, utan att för den skull förändras speciellt mycket. Det är dansmusik på afrikanska villkor, där en konstant rytm alltid verkar vara viktigare än varierande melodier. Nästa låt pågår något kortare, kanske 20 minuter och låter i princip likadant som den första. Kanske inte världens mest varierade spelning, men vem bryr sig när det svänger något fruktansvärt? Det märks att jag inte är ensam om att gilla det, överallt syns folk som dansar, genom publiken går congatåg och stämningen är väldigt hög. Kanske är det inte så många som går hem och lyssnar på bandet efteråt, men vad väl gör det när de iaf har haft en trevlig stund.

Konsertrecension: Pavement, Way Out West, Göteborg 14/8

Pavement var nästan legender på 90-talet. Det märks, för medelåldern på publiken verkar vara snäppet högre än på resten av festivalen, som redan har en betydligt högre medelålder än i princip alla andra svenska festivaler. Och jag förstår dem, för Pavement är bra, riktigt bra. Till och med bättre live än på skiva. Detta trots att pojkarna börjat förvandlas till gubbar och trots att det är ett återförenat band som står på scen. För det känns faktiskt inte gubbigt alls. Faktum är att jag snabbt glömmer bort deras betydelse för popmusiken på nittiotalet, jag blir helt uppslukad av nuet. Det är fortfarande starka låtar, de har åldrats med värdighet. Mer behöver jag faktiskt inte säga.

Konsertrecension: The Radio Dept., Way Out West, Göteborg 14/8

Låt mig säga det direkt, The Radio Dept. är inget liveband. Visst, det låter bra, fruktansvärt bra, men det är så fruktansvärt tråkigt att titta på att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Medlemmarna spelar sina grejer, mer än så är det inte, inte ett försök till att underhålla publiken ett dyft utöver musiken. Och ibland funkar det, men i The Radio Dept.s fall så gör det tyvärr inte det, alls.

Men musikaliskt så är spelningen fantastisk, förutom att basen ligger för lågt och ofta försvinner bakom gitarrerna. Låtvalen är bra och passande, med Heaven's on Fire och This Time Around som absoluta toppar, antagligen för att det är mina favoriter från senaste plattan.

Jag önskar verkligen att jag uppskattade The Radio Dept. mer i en livesituation, men faktum är att jag uppskattar dem mer som jag avnjöt dem på Emmaboda för några veckor sen, som bakgrundsmusik. Fantastisk och underbar bakgrundsmusik.

Konsertrecension: M.I.A., Way Out West, Göteborg 13/8

Enda sedan hon ställde in sin spelning på Roskilde för några år sen så har jag väntat på att få se M.I.A.. Men så här i efterhan så kan jag säga att det helt klart var värt väntan. Spelningen inleds med en ensam dj som levererade tung electro för sig själv en stund. Sedan gör M.I.A. själv entré och festen börjar på riktigt. Man märker att folk har väntat på det här för det dansas och väsnas väldigt mycket medan det levereras hits från scen. Både nytt och gammalt. Oväntat mycket gammalt faktiskt, vilket för mig är ett stort plus.

Dock kändes hon stundtals lite oinspirerad och hamnade i otakt och sjöng falskt utan att verka bry sig så mycket om att rätta till det. Även hennes dj verkade ha vissa problem och ibland blev det bara grötigt och kaosartat, på ett dåligt vis. Detta var dock smärre problem som knappast var något att haka upp sig på.

Något bör också sägas om hennes projektioner. Ni som bläddrat i bookleten till senaste platta, /\/\ /\ Y /\, skulle känna igen er. Det bjöds på youtube-räknare och gif-animationer, springande enhörningar och exploderande Quake-figurer, allt utfört på ett väldigt psykedeliskt vis. Det var inte direkt så att musiken överskuggades av den visuella delen, men det var inte långt ifrån.

Konsertrecension: Jónsi, Way Out West, Göteborg 13/8

Det är svårt att inte jämföra Jónsis spelning med en Sigur Rós-spelning. Det är mycket som påminner om hans band nämligen.

För det första, det mest uppenbara, musiken. Jónsi har i princip tagit Sigur Rós till ett popformat på sin soloplatta, med vers-refräng och kortare låtar. Dock låter det fantastiskt bra live. Även om det inte når samma intensitet som med Sigur Rós så är det fortfarande väldigt stämningsfullt, både när det rör sig om balladliknande låtar och när allt exploderar i hamrande trummor och skrikande gitarrer.

För det andra, det visuella. Antagligen beror det på att Alex, som till stor det sköter det visuella för Sigur Rós, spelar i Jónsis kompband. De bilder som projiceras på duken bakom bandet påminner ofta om det som brukar synas i samband med Jónsis huvudband, fast med en egen twist. Det är mycket mer djur på den här spelningen än på Sigur Rós-spelningar.

För det tredje så byter de instrument inom bandet på samma vis som de gör inom Sigur Rós. Bandmedlemmarna går från piano till gitarr till tramporgel till synth till xylofon till bas. Den enda som är konstant är trummisen, han sitter kvar på sin plats spelningen ut.

Men även om man jämför spelningar med Jónsis olika projekt med varandra och snabbt kommer fram till att den här spelningen inte på långa vägar lever upp till en spelning med Sigur Rós, så går det inte att komma ifrån det faktum att även det här är en väldigt bra spelning. Han avverkar nästan hela sitt album Go, endast Hengilás lyser med sin frånvaro. Även tre andra låtar spelas. En mer varierad setlist hade inte skadat, inte heller ett mer varierat sound, nu känns det mest lite som Sigur Rós poppiga lillebror. Men det är på intet sätt ett dåligt betyg.

Konsertrecension: Iggy & The Stooges, Way Out West, Göteborg 13/8

Han må vara gammal och senig, men han kan fortfarande leverera. Iggy studsar omkring både på och framför scenen i slottskogen och gör knappast fansen besvikna. Han spottar på sig själv, han svingar micken och han rör sig som en äldre Thomas Öberg. Det är inte svårt att se var denne Thomas har hämtat sin inspiration ifrån.

Konserten inleds med ett antal låtar från Raw Power. Raw Power, Search and Destroy, Gimme Danger och Shake Appeal är de som inleder. Under den sistnämnda så drar Iggy, till scenvakternas missnöje, upp ca. 20 personer ur publiken upp på scen som står och dansar. Dessa fyra låtar är även de bästa under hela spelningen, om man bortser från I Wanna Be Your Dog som är helt fantastisk.

Rent musikaliskt så låter det förvånansvärt bra. Visst, det kanske inte är så energiskt som på 70-talet, men inte heller så gubbigt som det kunde ha varit. Saxofonistens småjazziga solon är ett uppskattat inslag i ljudbilden. Resten av bandet gör precis vad de ska och vad som förväntas av dem. Spelningen kanske inte är en omvälvande sådan, men att se en legend på scen är alltid trevligt.

Konsertrecension: Panda Bear, Way Out West, Göteborg 13/8

Det är till min förvåning ganska mycket folk som samlats för att se Noah Lennox, mer känd som Panda Bear. Antagligen för att han till vardags är medlem i Animal Collective, vilket likaväl kan vara nackdel som en fördel. För redan efter några låtar så är det glesare framför scenen. Kanske för att musiken som Noah gör på egen hand skiljer sig markant från det han gör tillsammans med Animal Collective. Förväntar man sig lysande popmelodier så kanske man blir besviken, för det pandabjörnen spelar är mer suggestivt. Det är svårare att ta till sig och att han bara verkar spela nya låtar hjälper nog inte till att hålla publiken fängslad. Kort sagt så tror jag inte att hans spelning genererade speciellt många nya fans.

Men för oss som redan är åtminstone lite inlyssnade på honom då? Och för dem som inte gick dit med förhoppningar om en Animal Collective-spelning i light version? Jo, för oss bjuder han på en riktigt trevlig spelning med vackra samplingar, gitarrspelande och hans säregna röst. Musiken är snyggt ihopmixat, den går i ett kör utan paus i nästan hela spelningen. Det rör sig från monoton samplingspop till rent och skärt oljud och tillbaka igen. Och jag njuter av varje sekund. Några låtar från skivan Person Pitch hade dock höjt spelningen ännu mer.

Rent showmässigt så är han dock helt förskräcklig. Han står där med gitarren på magen, med sin elektronik framför sig och tittar mest på den. Eftersom musiken går i ett så bjuds det inte på något mellansnack att tala om heller. Större delen av tiden står jag och tittar på skärmarna vid sidan av scenen, där psykedeliska färger och mönster varvas med bilder på exploderande kvinnor och en haj som äter en säl. Dock blir även det lite tråkigt i längden. Men i ärlighetens namn, vem behöver visuell stimulans när man har så underbar musik?

Tips v. 33

Rasmus:

Två bra skivor släpps imorgon:

Arab Strap gjorde riktigt skön bakgrundspop från Skottland med dekadenta texter. Nu släpps klassikern Philophobia (rädsla för kärlek) i en deluxeversion.

Isobell Cambell skönsjöng en gång i tiden i Belle & Sebastian. Mark Lanegan har gjort hårdare grejer tillsammans med Queens of The Stone Age och The Gutter Twins. Nu släpper de sitt tredje gemensamma album Hawk.

Malmöfestivalen drar igång. På lördag spelar Shout Out Louds på Stora Sydsvenskan klockan elva.


Jakob:

På torsdag bjuds det på trallpunk på Kafé 44 i Stockholm. Psykbryt, Sällskapsresan och Ohlson Har Semester Prod. spelar

Till helgen så går Punkkarnevalen av stapeln i Ölsta Folketspark i Stockholm. Ta er dit för att uppleva Kajsa Grytt, Extinction of Mankind och allt däremellan.

Och för den som inte är sugen på punk av något slag så bjuds det på progrock i Göteborg på lördag. Då går nämligen Slottskogen Goes Progressive av stapeln med bland annat Airbag och Simon Says.


Anton:

På fredag börjar Malmöfestivalen, här är tips på tre band som kan förgylla er dag.

Skånska indierockarna This Is Head på Lilla Sydsvenskan på Posthusplatsen klockan 18:00 på lördag.

Bandet bakom förra årets bästa album The Pains of Being Pure at Heart på Stora Sydsvenskan på Posthusplatsen klockan 19:00 på lördag.

Skönsjungande singer/songwritern Melissa Horn på Stora Sydsvenskan klockan 19:00 på söndag.

Konsertrecension: Laura Marling, Stay Out West, Annedalskyrkan, Göteborg 14/8

Trots den ringa åldern på 20 år så har Laura Marling redan gjort sig ett namn inom den brittiska indiescenen. Debutalbumet Alas, I Cannot Swim släpptes 2008 och uppföljaren I Speak Because I Can kom i mars i år.

I en till bredden fullsatt Annedalskyrka bjöd hon på en timmes vacker folkpop ackompanjerad av cello, ståbas, trummor och diverse klaviatur. Som bäst är det när hela bandet är på scenen, för när Marling spelar ensam så blir det efter en stund ganska enformigt, speciellt om man inte är så inlyssnad på hennes repertoar.

Med stående ovationer tackar den artiga ("You´re so polite") publiken för en vacker konsert med perfekt inramning.

Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Way Out West, Göteborg 14/8

Det är tredje gången jag ser Anna von Hausswolff på tre månader. Denna gången har hon ett nytt tvåmannaband med sig, och bjuder på nya tappningar av gamla låtar. Tidigare har låtarna nästan uteslutande hållits uppe av von Hausswolffs röst som fått uppbackning av minimalistiskt gitarrspel, vackert piano och dova trummor. Nu går låtarna i lite högre tempo, med mer trummor, piano, orgel och elgitarr, som gör att sången inte sticker ut så mycket som innan. Störst skillnad hör man i låten Pills som förr mynnat ut i ett galet emotionellt skrikande parti med texten "I made love, with the devil", men som igår spelades mer som en normal poplåt, dock med en mörk touch. Jag är kluven om vilka versioner av låtarna jag gillar bäst, säkert är dock att för en festival så passar de snabbare låtarna bättre.

von Hausswolff spelade en ny låt med arbetsnamnet Koklockelåten, en låt som visar att hennes goda låtskrivaregenskaper och att succédebuten Singing From The Grave inte var någon engångsföreteelse.

Konsertrecension: Anna Ternheim, Way Out West, Göteborg 14/8

Förra sommaren turnerade Anna Ternheim ihop med ett av Sveriges bästa live-band. Till gårdagens spelning på Way Out West hade en helt ny konstellation satts ihop, vilket märktes. Spelningen nådde inte alls samma höjder som förra årets, kanske på grund av det nya bandets brist på energi på scenen.

För en stor festivalspelning kändes låtvalet lite konstigt med enbart låtar hämtade längst ner i den melankoliska Ternheimska låtskatten. Visserligen låter det bra men det kändes inte så oväntat att publiken började droppa av mot slutet av konserten, det är helt enkelt inte så peppande att lyssna på Anna Ternheim en solig sommareftermiddag.

Förra veckan släppte Arcade Fire sitt nya album The Suburbs. Som en hyllning till dem spelade Ternheim en svensk version av My Body Is A Cage, Min kropp är en bur. Bortsett från lite körande bakom Thåström och Winnerbäck så var detta första gången jag hörde Ternheim sjunga på svenska.

Mellan låtarna kunde man flera gånger höra publiken skrika efter den Göteborgska "nationalsången" Shoreline, ursprungligen av Broder Daniel. Till publikens förtjusning spelades låten som extranummer, tillsammans med självaste Henrik Berggren. Att Ternheim och Berggren sjöng varsin version av låten samtidigt gjorde inte speciellt mycket då stämningen höjdes markant i publiken. Kanske, och förhoppningsvis, var detta ett adjö till låten som gjorde henne känd. Ternheim har för bra eget låtmaterial för att kallas för "hon som spelar Shoreline".

Låtlista v. 32 - Way Out West 2010

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Den svenska björnstammen - Till mor
Det enda ni behöver skaka rumpa till på festivalen.

Christopher Sander - Hjärtat slår sällsynta slag
Kanske inte jättefestlig, men det är bra svensk musik

Invasionen - Under gatan en strand
Kan vara den låt jag gått och sjungit på mest i år. I stark konkurrens med Deportees originalversion av låten.

Jens Lekman - Friday Night at the Drive-In Bingo
En exklusiv sverigespelning som ni inte ens får missa! Fast den har väl redan varit när detta publiceras...

The Jam - Eton Rifles
Paul Weller är en av få som är sevärd och inte från Sverige...


Jakob:

Panda Bear - Bro's
Animal Collective-medlemmen bjuder på samplingsmagi.

Anton Kristiansson - Du Är Knark - Remix
Trevlig låt som görs ännu trevligare med inhopp av Organismen och PST/Q, vågar man hoppas på gästspel av dem?

Den Svenska Björnstammen - Dansmusik
Säga vad man vill om deras inspelningar, men de levererar allt på scen, som ett SMK utan hybris.

Broken Bells - Vaporize
Det är alltid kul med samarbeten som överglänser medlemmarnas huvudprojekt.

Konono N°1 - Paradiso
Ett band som på tok för många tyvärr kommer missa.


Anton:

Laura Marling - Devil's Spoke
Den 20-åriga singer/songwritern från Hampshire spelar i Annedalskyrkan klockan kvart över tolv på lördagen. Det kan bli riktigt bra.

JJ - Let Go
JJ:s spelning på Världskulturmuséet i torsdags natt hade varit ett riktigt bottennapp, men på skiva levererar de.

The Soundtrack Of Our Lives - Instant Repeater '99
Tillsammans med Göteborgs Symfoniker bjöd TSOOF på en storslagen konsert på fredagseftermiddagen.

Mumford & Sons - Roll Away Your Stone
Lördagen rivstartar med Mumford & Sons folkliga rock.

Jens Lekman - Jens Lekman's Farewell Song To Rocky Dennis
En av fredagens bästa spelningar stod Lekman för, nu kan vi se fram emot det kommande albumet.

Konsertrecension: The Tallest Man On Earth, Stay Out West, Annedalskyrkan, Göteborg 12/8

Skivan The Wild Hunt av The Tallest Man On Earth är en av mina absoluta favoritskivor i år, mycket tack vare Kristian Matssons energiska gitarrspelande och kraftfulla sång. Med detta i bakhuvudet väntade jag mig ett musikaliskt yrväder på Annedalskyrkans scen, istället fick jag en mysig dalmas i ultrarapid. De inledande låtarna The Wild Hunt och Thousand Ways framfördes bra mycket långsammare än på skiva, vilket gav ett något sävligt intryck. Även publikfavoriterna The Gardener och King Of Spain gick onödigt sakta. Visst, låtarna är fortfarande bra men de får en helt annan mjukare karaktär i lugnare tempo, en karaktär som jag inte tycker passar Matsson alls lika bra som den man hör på skiva.

Trots att The Tallest man On Earth spelar solo så fyller han ut den förhållandevis stora scenen bra, det är givetvis ingen sprudlande scenshow, men det är kul att titta på. Mellansnacket har en mysig ton, han pratar om nervositeten att spela på hemmaplan, om vänner och om gamla band.

I set-listen smyger det sig in flera nya låtar från en kommande EP, tyvärr imponerar ingen av dem speciellt mycket. En av de nya låtarna låter som att den är tagen direkt från en tecknad Disneyfilm, endast Matssons raspiga och säregna röst räddar låten från att falla i den sockersöta musikbägaren.

Trots min något negativa ton så tycker jag att The Tallest Man On Earth gjorde en väldigt bra spelning, men mina höga förväntningar ifylldes tyvärr inte. Hade låtarna spelats i normalt tempo så hade The Tallest Man On Earths en timme långa konsert i summeringen av Way Out West garanterat tillhört en av de absolut bästa, nu kommer det endast bli en i mängden.

Jag får känslan av att The Tallest Man On Earth skulle passa mycket bättre på en mindre intimare klubb där han kommer närmare publiken. Den 11 november kommer han tillbaka till Sverige för en spelning på Debaser i Malmö, låt då se om min fundering stämmer.