Förväntningar av 2011

Ett starkt musikår börjar gå mot sitt slut och förhoppningsvis tar ett lika starkt vid. Nedan kan ni läsa vad vi på Popbrus-redaktionen ser fram emot under 2011.

Rasmus:

Det jag ser fram emot 2011 rent musikaliskt är främst ett gäng fina skivor som kommer att släppas. Bland annat nytt från Ballboy, The Decemberists och Emil Jensen. Och det är bara början. Även 2011 kommer att bli ett bra musikår.


Jakob:

2011 blir förhoppningsvis ett riktigt festivalår. Arvika har gått ut och sagt att de ska vända tillbaka mot rötterna vilket förhoppningsvis kan vara det uppsving de behöver. Peace & Love kommer förhoppningsvis att lära sig att inte boka artister de knappt har råd att betala. Emmaboda har redan nu gett förhoppningar om en breddning av deras electrobokningar. Siesta kommer förhoppningsvis boka ett band i samma klass som Sonic Youth och Dinosaur Jr. de senaste åren. Jag hoppas även att någon festival tar sig i kragen och bokar Godspeed You! Black Emperor, då vore min lycka gjord.


Anton:

Under våren 2011 släpps tre finfina skivor; den 15 februari släpps The Peolples Key av Bright Eyes, den 2 mars släpps Rykten av Emil Jensen och den 15 mars släpper bob hund sitt nya album som just nu inte har någon titel. Jag hoppas och anar även ett skivsläpp av Anna Ternheim som just nu håller på att skriva musik i sin lya i New York. Det känns inte heller helt osannolikt att jj kommer släppa ett album med titeln n° 4. I övrigt hoppas jag på att Anna von Hausswolff släpper en EP med låtar på svenska och att Kendal Johansson och Idiot Wind (tidigare Hajen och Jaw Lesson) släpper varsitt debutalbum. 2011 kommer även vara året då The Tallest Man On Earth spelar hos David Letterman och blir den högst lysande stjärnan inom genren "ensam man med gitarr som spelar amerikansk folkpop" (fast det är han kanske redan?).


Vad har ni för förhoppningar och förväntningar av 2011?

Jakobs Musikhörna v. 52: Grass Widow - Past Time

Jag vet i ärlighetens namn inte mycket alls om Grass Widow, men jag vet att de är bra som fan. De spelar någon form av lo-fi-pop med nickningar åt post-punken och med en hel del stämsång. De minner lite om ett mindre glättigt Beach Fossils och stundtals så får jag små, mycket små bob hund-vibbar, fråga mig dock inte varför. Hur som helst så är det ett band som borde tilltala många lo-fi-kids och andra intresserade.

Lyssna på Past Time på Spotify!

Veckans tips v. 52

Rasmus:

På fredag blir det nytt år. Här får ni hela FYRA låtar att fira in det nya året med:

The Mountain Goats - This Year

Marit Bergman - This Is The Year

Pascal - Nyår

Hello Saferide - 2006

Detta är det sista jag skriver för Popbrus på ett kort tag. När ni läser detta är jag nämligen på väg mot Australien (ni kommer dock att få en festivalrapport därifrån). Men vi hörs snart igen. Missa inte heller Popbrus årsbästalista på lördag...

Jakob:

Växjöiter kan på onsdag beskåda MF/MB/ på Kafé Deluxe och se om de lever upp till hypen.

Nyår närmar sig med stormsteg och om man befinner sig i Malmö utan att veta hur man ska fira in det så kan man alltid ta sig till Debaser och låta Den Svenska Björnstammen guida en in i 2011.

Och som start på det nya året kan man som Växjöbo ta sig till Kafe Deluxe ännu en gång och titta på The Divine Baze Orchestra och Pikkadolls.


Anton:

Första låten från Bright Eyes nya skiva The Peoples Key släpptes förra veckan. Låten heter Shell Games och kan laddas ner från Saddle Creeks hemsida eller lyssnas på här.

På onsdag sänder P3 Live tre spelningar som är inspelade på Emmabodafestivalen. Band Of Horses från 2006, Crystal Castles från 2010 och Cut Copy från 2010.

Nyårsafton kan gladeligen firas med denna låt som soundtrack:

Veckans Låtlista v. 51: Jesus

Veckans Låtlista på Spotify

Rasmus:

Rob Clarkson - Bridges & Ties

"I'm the first thirty-something sod /who thinks he's a human form of God / since Christ"

Morrissey - I Have Forgiven Jesus

Det är helt okej att skylla ifrån sig på Jesus. Det är ädelt att förlåta honom.

Imperiet - Tonårs-Jesus

Man kan ofta ifrågasätta produktionen av Imperiets låtar. Inte här.

Nirvana - Jesus Doesn't Want Me For A Sunbeam

Cover på en fin låt av The Vaselins.

Weezer - Say It Ain't So

"You've cleaned up, found Jesus / things are good or so I hear"

Jakob:

Patti Smith Group - Gloria
"Jesus died for somebody's sins but not mine"

The Clash - The Sound Of Sinners
"After all this time / to belive in Jesus / after all those drugs / I thought I was Him"

The Flaming Lips - Shine On Sweet Jesus
Wayne Coyne och hans band har spelat in flertalet Jesuslåtar, men den här är antagligen bäst.

King Missile - Jesus Was Way Cool
Antagligen den bästa text som någonsin skrivits om Jesus.

Tom Waits - Chocolate Jesus
Jesus var en god man, i dubbel bemärkelse!


Anton:

Norah Jones - Jesus etc. (live)
En cover på Wilcos klassiska låt.
Jesus And Mary Chain - The Living End
Den låt jag fastnade först för av Jesus And Mary Chain.

Regina Spektor - Baby Jesus
Har länge varit en favoritlåt av Regina.


Mogwai - You Don't Know Jesus
Från livealbumet Special Moves som släpptes i år. Nästa år kommer bandet sjätte studioalbum.
Tori Amos - mrs. Jesus
En av frontfigurerna bland de tjejer som sitter ensamma bakom ett piano, hon är dock långt ifrån den bästa.

Konsertögonblick 2010

Konsertåret 2010 börjar gå mot sitt slut och vi på Popbrus har valt ut sju personliga favoritögonblick från året som gått.

Rasmus:

7. Billy Bragg – Pressure Drop (London 3/5)
Billy medverkade i en helt fantastisk pjäs i London i våras, döpt efter den gamla reggaedängan. Han hade skrivit musik som han själv framförde. Det hela avslutades med en fin tolkning av låten i fråga, som fick hela teaterpubliken att dansa.

6. Eldkvarn – Pojkar pojkar pojkar (Stockholm 17/12)
En fin spelning i vintermörkret. Slutsålt med en publik som älskade Plura och en Plura som älskade sin publik och låten ”Fulla för kärlekens skull”. Det var också en av konsertens höjdpunkter. Men ännu bättre blev det i en laddad version av ”Pojkar pojkar pojkar” som i mitten blev en reggaelåt på engelska. Så jävla vackert.

5. Lasse Tennander – Lisa Lisa (Stockholm 8/11)
Lasse spelade på Sturehof med Staffan Hellstrand. Konsertens mittparti var magiskt när ”Lisa, Lisa”, Hellstrands ”Fanfar” och Tennanders ”Blå himmel över Hammarby sjö” avlöste varandra.

4. Television Personalities – Part Time Punks (Stockholm 9/11)
Dan Treacy var både full och hög när han entrade Strands scen för en maratonspelning. Han skällde ut publiken och spelade mängder med hits. Och fan vad det svängde stundtals. Vi dansade och sjöng med och kvällen tillhör de kvällar man alltid kommer att minnas.

3. Magnetic Fields – Papa Was A Rodeo (Stockholm 24/3)
En ganska medioker spelning. Men den här låten ger mig alltid rysningar. Så även denna gång.

2. Club Killers (med Britta Persson) – Kids In America (Stockholm 10/11)
Club Killers firade åtta år med ett gäng gäster. Som bäst blev det när Ebbot körde punkboogie och när Britta Persson gjorde en skaversion av Kim Wildes gamla hit.

1. Divine Comedy – At The Indie Disco (Stockholm 21/10)
Neil Hannon är en riktig show- och dansman. Grym spelning. Låten ”At The Indie Disco” avslutas med raderna: ”She makes my heart beat the same way / As at the start of Blue Monday / Always the last song that they play”. Därefter gled låten in i en tokbra tolkning av just New Orders ”Blue Monday”, framförd med endast piano och ljudeffekter gjorda med Neils röst och fingrar slagna mot mikrofonen.


Jakob:

7. Khoma - Stop Making Speeches (Hässleholm 28/5 )
Även om spelningen som helhet knappast skulle platsa på den här listan så är den här låten värd ett omnämnande, så fruktansvärt jävla bra helt enkelt.

6. First Aid Kit - Hard Beliver (Huskvarna 1/5)
Jag är inget större fan av de två systrarna på skiva, men live så är dem helt underbara.

5. A Place To Bury Strangers - It Is Nothing (Huskvarna 1/5)
Även om Popadelica var en ganska ljummen festival i år så gjorde APTBS det hela värt.

4. M.I.A. - Story To Be Told (Göteborg 13/8)
Det visuella var helt överväldigande, bara att kolla på videon för att förstå. Att låten tillhör det bästa hon gjort gjorde knappast saken sämre.

3. Einstürzende Neubauten - Headcleaner (Stockholm 7/11)
Så mycket stök och oljud och låten fortsatte i vad som kändes som en oändlighet. Jag lider med alla som var bakfulla på den spelningen, själv var jag det ej och njöt av varenda sekund.

2. Iggy & The Stooges - Shake Appeal (Göteborg 13/8)
Ett av världens häftigaste gitarriff lät ännu häftigare live, trots att gitarristen och resten av bandet sedan länge är till åldern komna. Gubbrock när den är som absolut bäst.

1. Dinosaur Jr. (Hässleholm 27/5)
Att välja ut en specifik låt är helt omöjligt när hela spelningen var så genomfantastisk. Sången försvann i gitarrbröl och det härjades alldeles lagom i publiken, vad mer kan man begära av dinosaurierna?


Anton:

7. A Place To Bury Strangers (Huskvarna 1/5)
Den bästa konserten under Popadelica stod denna trio för som närmast kan beskrivas som en garageversion av My Bloody Valentine.

6. Anna Ternheim - Min kropp är en bur (Göteborg 14/8)
Den enda spelningen av Ternheim under 2010 skedde på Way Out West-festivalen i Göteborg. Med ett helt nytt kompband bjöd hon bland annat på en strålande cover av Aracade Fires My Body Is A Cage.

5. bob hund - Tralala lilla molntuss (Hässleholm 28/5)
Som extranummer på Siestafestivalen spelade bob hund sin kanske absolut mest kända låt - publiken var i extas.

4. The Tallest Man On Earth - The Gardener (Göteborg 12/8)
Hela våren och hela sommaren väntade jag på att få se The Tallest Man On Earth live. Väl i Annedalskyrkan under Way Out West blev jag en aning besviken, ändå är konserten en av de största ögonblicken under 2010.

3. Jakob Hellman - Avundsjuk på dig (Kalmar 21/8)
En av mina önskningar inför 2010 var att Jakob Hellman åter igen skulle spela live. Att Hellman var helt malplacerad i den 80-talsfestival han var en del av gjorde föga när han spelade igenom hela sitt debutalbum på ett magnifikt sätt.

2. Mats/Morgan Band - En schizofrens dagbok (Göteborg 17/7)
Mats/Morgan Band på Nefertiti är en av de sjukaste konsertupplevelser jag varit med om någonsin. Sveriges kanske skickligaste musiker bjöd på två timmar jazz/funk-mangel av bästa sort.

1. Anna von Hausswolff - Old Beauty/Du kan nu dö (Malmö 7/5)
Efter en genomlyssning av von Hausswolffs debutalbum begav jag mig till Inkonst i Malmö för att se henne live. Efter låten Old Beauty/Du kan nu dö var jag fast.

Veckans skiva v. 51: Weezer - Pinkerton

Runt jul plockar jag alltid fram detta klassiska alster (som nu finns i deluxe-utgåva). Weezer har på senare år skjutit sig själva i foten väldigt många gånger, genom att ge ut riktigt dåliga skivor för kidsen i Amerika som gillar Blink 182. Men faktum är att deras två första plattor är riktigt bra. De två därpå följande är inte heller något att bortse från. Och faktum är att årets släpp – Hurley – är en återkomst till forna tiders form. Riktigt lika bra som Pinkerton är den dock inte. För Pinkerton är en modern klassiker, som när den släpptes 1996, inte mottogs väl av fans och kritiker (Rolling Stone utsåg den till årets tredje sämsta skiva).

Rivers Cuomo sjunger om låndistanskärlek till ett fan i Japan, att tröttna på meningslöst sex, kärleken till en lesbisk kvinna, samt att känna hur ens ungdom plötsligt är spårlöst försvunnen. Mycket sex, olycklig kärlek och självömkan blir det. Men på ett bra sätt. Och är det inte mycket det livet kretsar kring i den livsperioden som här besjungs? Allt över ett typisk distat Weezer-sound, som aldrig låtit lika bra som här.

Missa inte heller bonusmaterial som ”I Just Threw Out The Love Of My Dreams”.

Pinkerton är en mörk platta; en platta om de sena tonårens våndor. Rivers Cuomo sammanfattar det hela kanske bäst själv i låten ”El Scorcho”:

”I can’t talk about it

I gotta sing about it and make a record”

Lyssna på Pinkerton på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 51: Ghost - Opus Eponymous

Det är sällan en metalplatta träffar mig så direkt som Ghosts debut, Opus Eponymous, gjorde. Men det är kanske inte är så konstigt när de gör allt rätt för att tilltala mig. Det vilar en viss doom-känsla över deras retrohårdrock, samtidigt som de inte är rädda för att närma sig ett väldigt lättsamt popsound ibland. Att det på det sjunger om satan och döljer sina identiteter gör inte direkt saken sämre. Inte undra på att de redan blivit hypade.

Lyssna på Opus Eponymous på Spotify!

Veckans tips v. 51

Rasmus:

Det är väl knappast en hemlighet att musikvärlden slumrar till lite vid jul och inte vaknar upp riktigt förrän snön smält. Det är således ont om spelningar och skivsläpp. Njut istället av julen. En given julplatta är Bob Dylans Christmas In The Heart. Då den inte finns på Spotify tipsar jag istället om tre julskivor som finns där:

Skivbolaget Matinée släpper finfin pop med bland andra Math And Physics Club och Bubblegum Lemonade. Båda medverkar på nya jul-epn The Matinee Holiday Soiree.

Den svenska motsvarigheten står skivbolaget Razzia för. På Oh No? It's Christmas! samsas bland annat Hello Saferide, Laakso och Suburban Kids With Biblical Names om utrymmet.

Sufjan Stevens kanske inte uppskattar julen. Ändå har han släppt fem små julplattor som finns samlade i boxen Songs For Christmas.


Jakob:

Andra upplagan av Chip Monday går av stapeln på 3 Långgatan 26 i Göteborg, spelar gör Nordloef, Sarofer Zertaga och Spöka.

På lördag kan ni stockholmare fira juldagen på Debaser Slussen där Loaded ställer till med julfest med bland andra Boris & The Jeltzins.

På söndag anordnas Tomtenoise för tredje året, detta går av stapeln på Italienska Palatset i Växjö. Ta er dit och ägna er åt oljudsjam till långt inpå småtimmarna.


Anton:

P3 Live sänder nästa vecka två trevliga spelningar. På onsdag This Is Head och på fredag Loney Dear tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Klockan 20.30 som vanligt.

På juldagen har den svenska filmen Sound Of Noise premiär på bio. Filmen är gjord av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson som tidigare gjort kortfilmen Music for One Apartment and Six Drummers. Sound Of Noise har kategoriserats som en musikalisk thriller.

På juldagen sänder SVT 2 dokumentären The Promise i vilken man får följa Bruce Springsteen och The E Street Band under inspelningen av deras klassiska album Darkness On The Edge Of Town.

Veckans låtlista v. 50: Galenskap

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

The Magnetic Fields - (Crazy For You But) Not That Crazy

Det finns vissa gränser för vad man kan tänka sig att göra när man är kär och galen.

Pylon - Crazy

Lite punk. Lite synth. Lite galenskap.

Thåström - Ståaldrigstill

"Bara barn och idioter ser / och barn det blir jag aldrig mer"

Kapten Röd - Galenskap

"Vilken galenskap, när en ung man blir till en soldat"

Belle & Sebastian - Beautiful

"She's beautiful, only slightly mental"


Jakob:

Madness - One Step Beyond
Ter sig väl ganska självklart varför de platsar på listan.

Charles Manson - People Say I'm No Good
Finns vissa belägg för varför folk säger det om honom.

Captain Beefheart & His Magic Band - Trust Us - Take 9
Ryktet säger att kaptenen under en inspelning hotade sitt band med ett armborst.

Eskalator - Galen
Sveriges kanske finaste skaensamble någonsin.

John Zorn - N.Y. Flat Top Box
John Zorns band Naked City bjuder på musikalisk galenskap när den är som bäst.


Anton:

Best Coast - Crazy For You
Skränig pop när den är som bäst.

Ólöf Arnalds - Crazy Car
Isländskan Ólöf Arnalds är galet bra.

Woods - Military Madness
Från albumet Songs Of Shame som tog en plats på Popbrus topp-25 av förra årets bästa album.

The Hives - Mad Men
Jag är ingen stor The Hives-fantast, men jag måste ändå medge att en handfull av deras fartfyllda låtar är riktigt bra.

The Frankie Lee's - Cats Go Crazy
Växjöbandet The Frankie Lee's släppte förra veckan den nya EP:n Majakas EP. Öppningsspåret Cats Go Crazy för tankarna till ett något popigare och mer melodiöst Pixies. Den nya EP:n finns på bandets Myspace-sida och en genomlyssning rekommenderas.

Veckans Skiva v. 50: Animal Collective - Strawberry Jam

Ungefär den här tiden för tre år sen så inledde jag ett kärleksförhållande till Animal Collective. Tidigare under året hade en vän introducerat mig för låten "Peacebone", som även är inledningsspåret på Strawberry Jam. Ungefär tre minuter in i första lyssningen av nämnda låt visste jag att jag älskade det här bandet. Anledningen var ett oväntat parti, där den tidigare ganska ordinära sången byttes ut mot skrik och elektroniken som utgör musiken spårar ur till ett rent oväsen av av brus och pip. Partiet är inte längre än 15 sekunder men räckte för att övertyga mig om bandets storhet.

I julklapp det året fick jag just Strawberry Jam och veckan fram till nyår var det i princip det enda jag lyssnade på. Och när jag under nyårsdagens tidiga morgontimmar vandrade hem genom en snötäckt stad så var det så klart samma skiva som inledde det nya året. Jag tog långa omvägar för att få tid att lyssna igenom skivan igen. Jag var trött, jag var blöt, jag var frusen och hungrig, men jag ville verkligen inte sluta lyssna på skivan. Flera timmar pulsade jag omkring i snön innan jag styrde mina steg hemåt. En låt satte sig något extra, nämligen "Fireworks" och den blev således den Animal Collective-låt som hamnade på alla mina blandband och blandskivor det efterföljande halvåret.

Men trots att det antagligen är en av mina mest spelade skivor någonsin så är det fortfarande en av mina absoluta favoriter. Det är helt enkelt en skiva som jag omöjligt kan tröttna på och som hjälpte till att definiera min musiksmak. Säga vad man vill om Animal Collectives andra skivor, hur bra de än må vara så kommer de aldrig ha samma betydelse för mig som Strawberry Jam.

Lyssna på Strawberry Jam på Spotify!

Skivrecension: k0NG/Slutet - Split-singel

Så var det återigen dags för ett split-släpp mellan k0NG och Slutet. Förra gången handlade det om en ep, men den här gången så är det bara en tvåspårssingel det handlar om, alltså en låt av vadera band.

Först ut är k0NG som inte gjort några större förändringar sedan ep:n, det är långsam, monoton deppelectronica med släpsång. Och inte heller denna gång faller det mig egentligen i smaken. Låten i sig är det inga större fel på, det är bara genren som så som jag inte riktigt har något till övers för. Framförallt skulle den må bra av en tyngre bas och ett snyggare gitarrljud.

Slutet däremot överraskar med att inte bjuda på ännu en postpoplåt utan istället levererar något som låter som en distad leksakskeyboard som panorerar från höger till vänster med korta intervall. Och det är i stort sätt allt som händer i de dryga två minuter som "låten" fortgår. Jag vet inte om det är av experimentlusta eller avsaknad av idéer, men jag kan tänka mig att spåret möjligtvis skulle kunna fylla ett syfte på en fullängdare. Som ett singelspår framstår det dock mest som ett skämt. Om än ett ganska roligt dito.

Singeln ges ut på Electric Fantastic Sound imorgon!

Skivrecension: Bubblegum Lemonade - Sophomore Release

Man ser redan när man läser denna bloggs namn att vi som skriver här gillar den genre som kallas noisepop (grovt översatt till svenska blir detta just popbrus eller bruspop). Därför är det heller föga förvånande att denna platta faller mig i smaken.

Bubblegum Lemonade är en man från Glasgow som heter Laz och som älskar sin tolvsträngade Rickenbacker. Han spelar ganska enkel och ganska catchy pop, fast med distad pedal. Precis som noisepop brukar vara alltså.

Det här är Bubblegum Lemonades andra album (han har även släppt tre eps). Skivan innehåller varken hans noisigaste låtar - vissa låtar är inte ens distade - eller hans mest direkta poplåtar. Men det är dock hans jämnaste platta och därmed även bästa. Melodislingor och textrader som fastnar likt tuggummin och klibbar som lemonad. De högsta topparna på skivan är Caroline's Radio (som även finns med på en ep med samma namn), samt We Could Send Emails och Living For Today. Resten av låtarna är inte långt efter. Och då skivan klockar in på strax över halvtimmen hinner man inte tröttna innan den är slut.

För er som ännu inte fastnat för noisepopen än är det här en bra början, då de mest excentriska oljudspartierna uteblir och distpedalen aldrig riktigt är tryckt i botten.

Lyssna på Sophomre Release på Spotify!

Festivaluppdatering

Även om Popbrus har legat lite i vinterdvala när det gäller festivalkoll så har det nog ingen intresserad missat att flera festivaler redan släppt sina första akter, vissa till och med mer än så. Och idag var det dags för ett nya släpp från Roskilde och Emmaboda.

Roskilde fortsätter med sina onsdagssläpp och idag släpptes How To Dress Well. Ett band jag inte tidigare lyssnat på, men efter lite youtube-surfande verkar bjuda på en ganska flummig typ av electronicapop. Sedan tidigare så är även Iron Maiden, Kings of Leon och Afrocubism bokade.

Emmaboda däremot släppte en handfull akter. Yelle, Vitalic, Skrillex, Niki and the Dove, Crystal Stilts och Ska'n'Ska ingick i dagens tillkännagörande. Det enda som intresserar mig speciellt mycket personligen är Ska'n'Ska, ett band som alltid levererar på scen. Även Yelle kan bli spännande att se. Men min stora förhoppning är att Skrillexs mediokra dubstep ska öppna upp för betydligt tyngre bokningar inom genren för Emmaboda.

Även Peace & Love gjorde ett släpp idag, med akter av det lite hårdare slaget. Social Distortion är det som skräller högst, men även Mustasch kan säkert locka folk. Även Radioaktiva Räker, Graveyard och Sonic Surf City fanns i släppet.

Även Siesta! skulle ha sitt första bandsläpp idag, men har skjutit upp det till imorgon.

Jakobs Musikhörna v. 50: Trojan Calypso Collection

Trojan Records är det absolut intressantaste bolaget när det kommer till gammaldags baktakt. Deras serie med treskivorsboxar är en guldgruva för alla reggae-intresserade som inte har råd eller ork att gräva ner sig i skivbackar i jakt på singlar och udda spår. Med drygt fyrtio år inom genren så bevisar bolaget gång på gång att de har stenkoll på genrerna och ingen samling har hittills gjort mig det minsta besviken.

Men på spotify finns boxarna ej att tillgå. Istället får man nöja sig med tvåskivorssamlingar. Naturligvis håller dessa ändå samma höga kvalité som boxarna. Och så här i midvintertider, vad passar då bättre än en calypsosamling där spåren är omsorgsfullt utvalda av folk som brinner för genren?

Lyssna på Trojan Calypso Collection på Spotify!

Veckans tips v. 50

Rasmus:

Imorgon är det Lucia. Obaren i Stockholm firar detta med en liten luciakoncert. Högt blandas med lågt. Godbitar som Lasse Tennander uppträder tillsammans med sömnpiller som Niklas Strömstedt. Hemliga gäster kommer även dyka upp. Ni som inte kom in i måndags när Mauro och Plura lirade på Obaren, kan alltid hoppas att någon av dem dyker upp igen imorgon.

Plura går annars att se på Södra Teatern i Stockholm där han spelar med Eldkvarn på fredag och lördag. De spelar även på Lorensbergsteatern i Göteborg på onsdag.

På torsdag kan man dessutom få se The Soundtrack of Our Lives när de spelar på Debaser Medis. De spelar även på Trädgårn i Göteborg på onsdag och på Katalin i Uppsala på fredag.


Jakob:

I veckan lirar Roky Erickson i Sverige, dock inte uppbackad av Okkervil River med vilka han gett ut en av årets bästa plattor. På tisdag lirar han på Münchenbryggeriet i Stockholm, på torsdag på Trädgår'n i Göteborg och på fredag på Mejeriet i Lund.

Fredagen bjuder även på kängpunk på Sugar Bar i Stockholm. Spelar gör Massgrav, Makabert Fynd och Tinner.

Debaser Medis bjuder på lördag på en legendarisk spelning för alla doom-fanatiker då Candlemass firar 25år för skivan Epicus Domicus Metallicus från början till slut.

Anton:

Förra veckan kunde ni höra Best Coast på P3 Live. Nästa vecka ger de två spelningar i Sverige; på onsdag spelar de på Debaser i Malmö och på fredag på Debaser Slussen i Stockholm.

Imorgon går startskottet för Musikhjälpen 2010. Önska en låt och stöd kampen mot barnhandel. Länk

SVT:s trevligaste frågesportprogram, På Spåret, gästas på fredag av Joel Alme.

Veckans låtlista v. 49: Sidoprojekt

Veckans Låtlista på Spotify!

Rasmus:

Ciccone Youth - Into The Groove(y)

Folket från Sonic Youth tolkar Madonna.

The Extra Glenns - Somebody Else's Parking Lot In Sebastopol

Darnielle från Mountain Goats sidoprojekt, heter numera The Extra Lens.

The Guild League - Suit Fits

Började som ett sidoprojekt för Tali White i Lucksmiths, nu är detta hans enda band.

Money Can't Buy Music - Holidays Are Here To Help You

Ballboy-Gordon har detta band tillsammans med svenska Maja Mångård. Läs intervju med henne här.

Grinderman - Bellringer Blues

Nick Caves Grinderman har sina ljusa stunder.

Jakob:

Sci-Fi Skåne - Jag Har Aldrig Bott Vid En Landsväg
bob hund-medlemmar tolkar Canned Heat.

Avey Tare & Kria Brekkan - Who Welsses In My Hoff
Avey från Animal Collective och Kria tidigare i múm spelade in en baklängesskiva.

Sin Fang Bous - Advent In Ives Garden
Frontmannen i Seabears soloprojekt.

The Depreciation Guild - My Chariot
The Pains Of Being Pure At Heart spelar shoegaze med ett nintendo.

El Guincho - Palmitos Park
Började som ett sidoprojekt till bandet Coconot.


Anton:

Jay Farrar and Benjamin Gibbard - These Roads Don't Move
Farrar spelar i Son Volt som han startade 1994 när Uncle Tupelo splittrades. Gibbard är Death Cab For Cuties frontman och har även gjort skivor med bland annat The Postal Service.

Jenny And Johnny - My Pet Snakes
Jenny And Johnny bör ses som ett sidoprojekt för Jenny Lewis. Hon är även med i bandet Rilo Kiley och har släppt soloskivor tillsammans med The Watson Twins.

Nikola Sarcevic - Mitt Örebro

Nikola släppte sitt tredje soloalbum i år, vilket var det första på svenska. Resultatet blev en ganska intetsägande skiva, men den fungerar perfekt som soundtrack till tråkiga dagar. Nikola är även basist och sångare i Millencolin.

Jónsi - Go Do

Sigur Rós tog paus på obestämd tid och sångaren Jónsi släppte soloskiva.

Sällskapet - Nordlicht

Thåström, Ossler och Hellberg gjorde 2007 en mörk skiva under namnet Sällskapet. Kommer det komma en uppföljare?

Veckans skiva v. 49: Norah Jones - Come Away With Me

Julen närmar sig, och med den även den obligatoriska julstressen. För en lugnare jul så kan ni hoppa över att griljera julskinkan eller rulla köttbullar och istället lyssna på Come Away With Me av Norah Jones.

Norah Jones har under sitt drygt 30-åriga liv släppt fyra studioalbum varar Come Away With Me var det första (släpptes 2002). Personligen tycker jag att det är Jones bästa skiva, kanske för att det är på denna skiva hon använder sig av mest jazzinfluenser. På de tre andra skivorna har låtarna gått mer och mer mot ett renodlat pop- och rocksound.

Come Away With Me är en väldigt stark jazzpopskiva och en perfekt inkörsport till jazzens förlovade land.

Skivrecension: David Rovis - Troubador: People's History In Song

"People's history in song" sammanfattar vad skivan handlar om ganska väl. Men det hade lika väl kunnat stå "The world's history in people". För när David Rovics på sitt trettonde album (lite beroende på hur man räknar) väljer att göra ett temaalbum, så berättar han individernas historier genom århundraden. Men inte vilka individer som helst; individer som färgat historien. Och inte heller vilken historia som helst. Det handlar om det man aldrig får höra på historielektionerna i skolan; om irländarna som slogs för mexikanerna i kriget mot USA, om amerikanska kommunister som krigade mot Franco, om Louisianas lokalbefolkning och brittiska krigshjältar (eller terrorister; det där är alltid en tolkningsfråga). För till syvende och sist kommer alltid David Rovics att vara en kommunistisk protestsångare. Man skulle kunna säga att skivans nyckelspår är "The Last Lincoln Veteran", där Rovics frågar sig vem som ska föra dessa berättelser vidare, när personerna i berättelserna dör. Svaret på den frågan är givet: människor som David Rovics. Och jag måste här medge två saker innan jag fortsätter: Jag gillar David Rovics, han är en frisk fläkt i dagens ganska torra politiska klimat. Och jag gillar idén med nya skivan, samt berättelserna som här berättas.

David Rovics musik är ganska enkel och ganska typisk för den här sortens ändamål: bara han och en gitarr. Ibland kan detta bli lite tråkigt i längden, men när han tar i med extra mycket ilska när han slår på strängarna eller när han sjunger, så tar låtarna tag på äkta agitatoriskt vis. Det samma gäller när texterna är så pass starka att man inte längre bryr sig om musiken. Det som ofta drar ner helhetsbetyget på hans skivor är att han trycker in alldeles för många spår: här är det hela 18 stycken. Vilket gör att guldkorn som "Laissez Les Bon Tempes Rouler", "In The Name Of God" och nyinspelningen av "St Patrick Battalion" lite glöms bort.

En annan nackdel med Rovics musik är att hans skivor oftast låter likadant. Detta gör att de skivor som sticker ut ur hans produktion - punkiga Halliburton Boardroom Massacre och poppiga Return - också blir hans bästa. Vill man hellre ha någon av de mer trubaduraktiga skivorna, ja, då kan man egentligen köpa vilken som av dem. Exempelvis denna.

Skivrecension: Doctors & Dealers - Trouble EP

Doctors & Dealers är ett enmansprojekt av en svensk tjej som kallar sig för Sparrow. Hon har tidigare släppt två album och det tredje planeras att släppas i början av nästa år. Trouble EP är en försmak inför det stundande albumsläppet. I pressmeddelandet till Trouble EP står det målande beskrivningar om hur Sparrow och producenten Gordon Raphael under en månads tid spelat in låtarna till EP:n och albumet och tillsammans har skapat något som kan liknas vid en mörk resa in i en värld regisserad av Tim Burton.

Det är med stor förväntning jag trycker på playknappen, tråkigt nog havereras mina förhoppningar redan vid första pianoanslaget i inledande Backstabber. Pianoljudet låter maskinaktigt och taffligt, när Sparrow efter en stund börjar sjunga sker ett otroligt antiklimax. Sången känns oengagerad, stundtals falsk och uttalet har en frän doft av svengelska - jag får nästintill tvinga mig själv till att lyssna vidare. Efter knappa två minuter sker något oväntat i låten, tempot sjunker markant för att sedan öka med en våldsam fart. Ett nästintill hemskt tilltag av upphovsmännen då mitt psyke, redan innan detta stressande parti, höll på att spricka.

Efter att ha försökt samla mig något så trycker jag igång spår två på skivan, titelspåret Trouble. Det låter bättre, pianot låter mjukare och mer autentiskt, för första gången upplever jag lite av den utlovade Tim Burton-världen.

Den andra halvan av EP:n fortgår i samma tecken som i spår två. Det jag uppfattar som skivans stora problem är Sparrows sång som inte alls tilltalar mig. Att bädda in sången i diverse körer hjälper, men det räcker inte. Musiken är stundtals bra, den utlovade mystiken finns där men tyvärr bara under korta perioder.

Några ord bör sägas om producenten Gordon Raphael. Han har tidigare producerat The Strokes debutalbum Is This It och Regina Spektors album Sovjet Kitsch. Att han nu väljer att producera Doctors & Dealers och att resultatet blir så intetsägande tycker jag känns märkligt - kanske lika märkligt som det känns för er att jag väljer att ge Trouble EP två blommor i betyg istället för en. Jag motiverar detta med att musiken stundtals är bra och att framsidan på skivan är snygg.

Jakobs Musikhörna v. 49: Kyuss - Blues For The Red Sun

Lyssna på Blues For The Red Sun på Spotify!

Ett stycke stonerrock-klassiker, en av skivorna som hjälpt till att definiera genren. 'Nuff said.

Veckans tips v. 49

Rasmus:

Julen närmar sig med stormsteg. På tisdag bjuder Teater Geleasen i Stockholm på adventskonsert. Bland annat uppträder Ossler.

"Once a punk, always a punk". Topper och The Boys spelar på Kolingsborg i Stockholm. En punkspelning som värmer fint så här i kyliga tider.

Ett av förra årets bästa album - Sigh No More av Mumford & Sons - släpps nu i deluxeutgåva, där det förutom albumet medföljer ett bonusspår, en liveskiva, samt en dokumentär på dvd.


Jakob:

Small Black kommer till Sverige för tre spelningar, på torsdag så lirar dem på Debaser i Malmö, Thomas Takes No Shit agerar förband. På lördag så spelar dem på Debaser Slussen i Stockholm, förband då är smått fantastiska VED. Göteborg får vänta till söndag då de spelar på Pusterviksbaren.

Dungen gör en mindre turné till helgen, på fredag så besöker de Malmö för en spelning på Inkonst, på lördag spelar de på Brewhouse i Göteborg och på söndag är det Bryggarsalen i Stockholm som gäller.

Hypade The Drums besöker även dem huvudstaden på Söndag för en spelning på Debaser Medis, spelar gör även Two Wounded Birds och Patrick Cleandenim.

Anton:

Imorgon måndag släpps dubbel-cd:n Volume On med Tanlines. Första skivan innehåller tidigare utgivna låtar, bland annat från EP:n Settings, den andra skivan innehåller några outgivna låtar samt remixrar.

Den 27:e juli i år släppte Best Coast sitt debutalbum Crazy For You, några dagar senare spelade de på Emmabodafestivalen. På tisdag sänder P3 Live denna spelning, klockan halv nio.

Uppsalabandet We Are The Storm har tidigare uppmärksammats på Popbrus. Förra veckan släppte bandet en video med deras låt Shoreline, en hyllning till Broder Daniels låt med samma namn. På fredag har ni chansen att se bandet när de spelar på Grand i Stockholm.

We Are The Storm - Shoreline from Kvalität on Vimeo.

Veckans Låtlista v. 48: Daniel Johnston

Veckans Låtlista på Spotify!

Rasmus:

Daniel Johnston - I Had Lost My Mind

Ett tidigt mästerverk, som var med i en rockigare version på förra årets album Is And Always Was.

Daniel Johnston - Psycho Nightmare

Från plattan Fun, där Daniel lyckas kombinera sin lyrik med en uppfräschad ljudbild.

Daniel Johnston - Pain In My Heart

Samarbetet med Jack Medicine från 2007 var riktigt skönt.

Daniel Johnston - Don't Let The Sun Go Down On Your Grievances
"Start each day with a clean slate / You'll feel better if you can shake off all that hate / And don't forget to
forgive and forget / And don't let the sun go down on your grievances"

Daniel Johnston - It's Over

"You broke my heart in two / So I'm leaving this half with you / To remind you what you've done to me, honey"

Jakob:

Danny & The Nightmares - Haunted House
Bästa låten från en halvdan platta med hans garagerockband.

Jad Fair & Daniel Johnston - Casper The Friendly Ghost
En annorlunda version av en gammal klassiker.

Daniel Johnston - Like A Monkey In A Zoo
För er som följde Annika Norlins trevliga blogg om bra låttexter torde detta vara ett återseende.

Daniel Johnston and Slow Death vs. The Instant Coffin - A Prayer From The Depths
Experimentell låt från ett singelsamarbete.

Tom Waits - King Kong
En cover som från början var till en hyllningsskiva men senare även hamnade på hans fantastiska platta Orphans


Anton:

M. Ward - The Story Of An Artist
Ward hedrar Johnston.

Daniel Johnston - Syrup Of Tears
En av de bättre spåren från senaste skivan Beam Me Up!.

Daniel Johnson - Funeral Home
En kort punkig låt av Johnston.

Karen O And The Kids - Worried Shoes
Från soundtracket till Where The Wild Things Are.

Bright Eyes - Devil Town
Första låten jag hörde av Johnston.

Månadens Skiva: Daniel Johnston and Beam - Beam Me Up!

Lyssna på Beam Me Up! på Spotify!

Rasmus:

I början av karriären var Daniel Johnston allt annat än kommersiell. Skivorna var spretiga och sammanhållna på samma gång. De kom ut i ett rasande tempo. Men framförallt lät de i stort sett likadant.

På senare år har Daniel gått och försökt bli kommersiell. Skivorna spretar inte längre, utgivningstemot är nedtrappat och soundet varierar från platta till platta. Och produktionerna är mer påkostade och polerade. Det mest lyckade exemplet på detta är plattan Fun från 1994. Det är en av få av hans senare plattor som kan mäta sig med hans 80-talsproduktion. Senaste försöket, Beam Me Up, är inte lika lyckat.

Paradoxalt nog blir Daniel Johnston mindre kommersiellt gångbar när man gör hans musik mer kommersiellt gångbar. På pappret låter det drägglande bra: Johnston-klassiker i uppfräschad ljudbild. Med blås! Men ack vad fel det där pappret ofta har. För även om Beam Me Up har sina ljusglimtar – som en härligt slö ”Devil Town”, som är nästan tre gånger så lång som originalet – så lyssnar jag mycket hellre på originalversionerna.

Jakob:

Daniel Johnston är antagligen den aktiva musiker jag för tillfället är mest sugen på att se live. Beam är bandet han hade med sig på sin senaste turné. Behöver jag ens säga att jag hoppades på storverk av den här skivan?

Men Daniel var bäst på 80- och 90-talen, det går inte att komma ifrån. Som tur är så är flera låtar på Beam Me Up från den tiden, även flera spår från Fear Yourself från 2003 och tre låtar som tidigare inte funnits på skiva. Det som glädjer mig mest är att Mask äntligen nästlats sig in på en platta, tidigare har den bara funnits i en fantastisk live-version från Henry Rollins Show.

Tyvärr lever inte några av låtarna upp till sina original. Men man ska inte underskatta nöjet av att höra Daniel tillsammans med ett av de mest kompetenta band som backat honom hittills. Beam gör nämligen ett bra jobb när det gäller att göra snygga, lättillgängliga arrangemang av låtarna utan att för den skull mista deras charm.

Och även om denna platta inte kan mäta sig med Daniel Johnstons främsta verk så ska man ha i åtanke att den fortfarande är långt mycket bättre än fjolårets Is And Always Was. Och den i sin tur var bättre än det mesta som släpps inom den raka popmusik som Daniel Johnston nu för tiden faktiskt tillhör.


Anton:

Trots att mina Popbrus-kollegor är stora Daniel Johnston-lyssnare så har jag aldrig givit honom chansen. Devil Town är egentligen den enda låten jag tidigare lyssnat på med Johnston och till min stora förtjusning fanns en ny version av låten med på Beam Me Up!.

Beam Me Up! känns som en närmast schizofren skiva när Johnstons minst sagt sorgsna texter och röst blandas med den rikliga och ofta glada orkestreringen. Faktum är att det blir en närmast perfekt blandning. Beam Me Up! är en av årets bästa skivor.