S:T Erik är ett stoner/doom-band från Sverige. Det är tungt, atmosfärsikt och jävligt bra. Gillar ni häftiga riff av den tyngre skolan så borde ni gilla det här.
Debutplattan From Under The Tarn kom 2009. Trots att den bara innehåller fem låtar klockar den in på närmare femtio minuter. Det vill säga alldeles lagom låtlängder. Lyssna på From Under The Tarn på Spotify!
The Blood Brothers var ett post-hardcoreband som existerade mellan 1997 0ch 2007 och hann under sin livstid släppa fem plattor. Den tredje skivan i ordningen, Burn, Piano Island, Burn, hamnade på Musikbyråns årsbästalista 2003 och första gången jag hörde den slog den mig som ett knytnävsslag. Få band har lyckats kombinera härjig punk med popmelodier och en stor del besinningslös galenskap med samma lyckade resultat som blodsbröderna och det är därför man älskar dem.
1. Cecilia And The Silhouette Saloon (Burn, Piano Island, Burn) 2. Fucking's Greatest Hits (Burn, Piano Island, Burn) 3. Love Rhymes With Hideous Car Wreck (Crimes) 4. Camouflage, Camouflage (Young Machetes) 5. Rats and Rats and Rats For Candy (Crimes) 6. Siamese Gun (March On Electric Children) 7. Under Pressure (Dynamite With A Laserbeam)
Förra året var Mumford & Sons ett av de stora önskemålen till Hultsfredsfestivalen men då bandet höll på att spela in nytt material så var det aldrig aktuellt med turnerande. Festivalen själva skrev något i still med att de hade frågat Mumford & Sons men att bandet inte kunde - redan då kändes det dock som att Hultsfredsfestivalen hade första tjing på bandet inför den nästkommande sommaren då bandet skulle släppa en ny skiva.
Om det verkligen var så det gick till är svårt att säga men hur som helst ska Mumford & Sons spela på Hultsfredsfestivalen den kommande sommaren. Bokningen bör få alla konkurrerande festivaler att känna en viss besvikelse.
I dagens bandsläpp presenterades även Frank Turner, Bear In Heaven och French Films vilka tillsammans bildar ännu ett starkt bandsläpp.
Veckans låt kommer från folklegenden Ani Difranco som genom sitt eget skivbolag släppt 20 album. Låten Life Boat är öppningsspåret på hennes senaste skiva som släpptes för två veckor sedan och har ett lite ruffare sound än man är van vid att höra från Ani Difranco. Något som däremot är konstant i hennes musik är texternas briljans. Här målar hon upp livet som hemlös på ett skrämmande bra sätt.
So now there's nothing left to wish upon except for passing cars The cacophony of city lights is drowning out the stars This park bench is a life boat and the rest a big dark sea And I'm just gonna lie here until something comes and finds me
Nick Lowe kommer till Sverige och kommer göra fem konserter. På måndag på Palladium i Malmö, på tisdag på Trädgår'n i Göteborg, på torsdag på Katalin i Uppsala, på fredag på Gamla teatern i Östersund och på lördag på Nalen i Stockholm.
Nästa vecka gör Anna Ternheim sju spelningar i Sverige. De konserter som inte är utsålda är de på Sigtuna Folkhögskola på torsdag, i Konserthuset i Västerås på fredag, på Flygeln i Norrköping på lördag och på Konserthusteatern i Karlskrona på söndag.
Det verkar råda First Aid Kit-hysteri i Sverige för närvarande. Nästa vecka gör de tre spelningar i Sverige, två i Stockholm och en i Lund, och alla tre har sedan en tid tillbaka varit slutsålda.
Fler lugna toner blir det på onsdag i Stockholm när Ingela spelar pop/jazz på Bara Vi. Föredrar man istället lite mer finslipade pianokompositioner med inslag av munspel framför slowjazz ska man absolut inte missa Hederos & Hellberg på Nefertiti i Göteborg på torsdag.
På fredag bjuds det på svensk psykedelia när Trummor & Orgel spelar tillsammans med veteranerna i Träd, Gräs & Stenar på Strand i Stockholm. På söndag spelar även TG&S på Inkonst i Malmö, då tillsammans med Thomas Tidholm.
Något tyngre, och betydligt mer kommersiellt, bjuder Babel i Malmö på i och med elektronika duon Rebecca & Fiona som gästar dem på fredag.
Skivor:
På måndag släpper Radical Face det nya albumet The Family Tree: The Roots.
Lana Del Rey släpper debutalbumet Born To Die på onsdag.
Imorgon släpper Ringo Starr sitt 17:e studioalbum. Det nya verket heter Ringo 2012.
Övrigt:
På fredag är Idiot Wind musikgäst i På Spåret, klockan 20.00 på fredag i SVT 1. Här kan ni läsa intervju och recension av Idiot Wind.
Detta kommer bli den sista Lite som en fest-listan någonsin. Vi har dock andra tankar och idéer på vad vi kan hitta på på lördagar, men mer om det senare!
Som avslutning på detta festliga moment så skulle vi på Popbrus vilja citera hjältarna i bob hund:
Den Londonbaserade popduon Moustache Of Insanity gick igår ut med nyheten att de kommer splittras och inte längre göra musik ihop. Medlemmarna Nik Vestberg och Bill Botting har dock andra musikaliska planer. Bill är basist i det Popbrushyllade bandet Allo Darlin' och kommer ha fullt upp med bandets nya skiva som kommer släppas under året. Nik har planer på att spela in en solo-EP, med musik gjort på en Game Boy, som kommer släppas på kassett via skivbolaget Fika.
Moustache Of Insanity släppte förra året skivan Album of Death vilken var bandetst första "riktiga" album. Skivan uppmärksammades här på Popbrus i höstas då den svenskbördige medlemmen Nik Verstberg skrev en utförlig resumé om skivan (läs inlägget här).
Årets första månad är snart till ända och det vi främst kommer minnas av den gångna månaden är återföreningarna av storheterna At The Drive-In och Refused. Vi har även fått stifta bekantskap med debuterande Howler som kan ha något stort på gång. Månadens band bör ändå anses vara First Aid Kit som släppte sitt efterlängtade andra album The Lion's Roar, ett album som kommer finnas med på många årsbästalistor när året summeras. Januari har även bjudit på skiv- eller låtsläpp av flera gamla giganter som Leonard Cohen, Thåström och The Magnetic Fields.
I övrigt så har Way Out West och Hultsfredsfestivalen duellerat om vilken som kommer bli årets bästa festival. Att kalla dem för hipsterfestivaler kan låta nedvärderande men det är ändå den subkulturen som troligtvis är mest nöjd med de två festivalernas bokningar. Det ska bli spännande att se fortsättningen på denna match och kanske framför allt matchen om vem som först bokar stjärnskottet Michael Kiwanuka!
Nedan följer femton låtar som släpptes under januari månad.
Michael Kiwanuka - Home Again
Förstasingeln från det kommande debutalbumet släpptes i början av månaden.
The Magnetic Fields - Andrew In Drag
Även The Magnetic Fields släppte en förstasingel för ett kommande album. Love At The Bottom At The Sea släpps den sjätte mars och blir det tionde albumet i ordningen.
Jennifer O'Connor - Swan Song (for Bella)
Det hade gått över tre år sedan O'Connor släppte det senaste albumet. I Want What You Want är en trevlig skiva och en bra start på 2012.
The Maccabees - Feel To Folow
För några år sedan var de överhypade, nu är de snarare underskattade.
Simian Ghost - Wolf Girl
Det ser onekligen ut som att 2012 kommer blir ett bra år för Simian Ghost.
Jakob:
Alcest - Autre Temps
Fransmannen är tillbaka med ännu ett album som blandar shoegaze och atmosfärisk black metal. Vackert så det förslår.
Leonard Cohen - Darkness
Efter en snabb genomlyssning av hans nya skiva så är det Darkness som dröjer sig kvar, kanske inte den låt som kommer vara mest minnesvärd när skivan fått snurra ett par gånger, men just nu är det den här jag håller högst.
First Aid Kit - Lion's Roar
Visst har jag uppskattat First Aid Kit förr, men det var först med plattan som delar namn med låten som poletten verkligen föll ner.
Thåström - Beväpna Dig Med Vingar
Okej, det är ingen fantastisk låt, med Thåström-mått mätt, det låter som det gjort på senare tid, men visst fan är det bra.
Gonjasufi - Nikels and Dimes
Gonjasufi är alltid Gonjasufi, fantastisk som alltid.
Markus:
Laura Gibson - Milk-Heavy and Pollen-Eyed
Titeln förtjänar åtminstone en genomlyssning. Och när du lyssnat en gång kommer du vara lika trollbunden som jag av Laura Gibsons underbara stämma. Guided By Voices - Waves
Gruppen visar att de fortfarande kan skapa musik i och med sin nya skiva Let's Go Eat The Factory. Många korta spår som lätt kunde skippats, men det finns också några guldkorn i den råa blandningen.
Howler - This One's Different
Har prisat låten innan och jag gör det igen. Första bastonen i versen förtjänar ensamt denna platsen medan resten av låten levererar vad den ska och lite till.
Kathleen Edwards - A Soft Place To Land
Välproducerat, opretentiöst och väldigt fint. Inget som får dig att trilla ur stolen, men kanske får den dig att luta dig tillbaka och andas lite långsammare för en stund. Cloud Nothings - Fall In
Cloud Nothings andra skiva visar på prov på ett riktigt smutsigt indierock-sound som faktiskt låter precis så hårt som man vill att det ska låta. Snygga riff och inte alls polerat, på ett bra sätt!
Idag tipsas det lokalt på Popbrus. Det handlar nämligen om Göteborgsduon Be The Bear's debutskiva Fireships.
Utöver ett slående vackert omslag har skivans spår ytterligare konstnärlig skönhet att bjuda på. Med titlar som Exploceans och Howl producerade i en Bon Iver-aktig dimma av subtila detaljer och en välljudande mix av sångröster är detta en väldigt lovande debut som definitivt bör provlyssnas. Lyssna på skivan på Spotify här
E Volo Love är en trevlig skiva, varken mer eller mindre. Jag har svårt att känna något starkt för den åt vardera håll, det är på intet vis en otrevlig lyssningsupplevelse men det är inget man känner något som helst sug för att spela snart igen när skivan tagit slut.
Därmed inte sagt att det är en anonym platta, tvärtom är det välproducerat, lagom varierat och stundtals till och med lite skränigt, ändå tycker jag den passar sig bäst som bakgrundsmusik. Jag hittar inte som riktigt berör mig, inget som verkligen får mig att känna att det här är riktigt bra, man har hört det förr, både bättre och sämre. Det är snygga melodier förpackade i elva lättsamma poplåtar, inte mycket mer än så.
Det amerikanska bandet Howler lanserade förra veckan sin debutskiva Ameriva Give Up. Visst. Det är lite hårda kanter som man gärna skulle sett lite annorlunda, men på det stora hela bidrar skivan med en fortsatt fin start på 2012 års musikår. Det första jag tänker på när jag hör skivan är surf. Hela skivan skriker surf. Omslagets surfgröna färg nickar instämmande. Soundet på skivan är gjutet i sten, på gott och ont. Det låter som ett gladare, skränigare, The Strokes samtidigt som de gått en egen väg. Även om skivan inte är fulländad på långa vägar visar den att Howlers har potential, och vilken potential sen!
Skivan inleds provokativt med låten Beach Sluts som trots sitt namn inte levererar ett lika provokativt sound. Det låter mer som 50-talsmusik i dubbla hastigheten med superdistade gitarrer och likväl kan jag inte låta bli att gunga med. Skivans höjdpunkt kommer dock två spår senare med låten This One's Different. Här slår bandet en homerun i mina öron. Det är en genomarbetad låt med snygga gitarrljud och smart basgång, men framförallt finns det något under den svängiga ytan. Gillar du The Plan, The Strokes eller The Vaccines är det väldigt sannolikt att du, som jag, kommer älska låten.
Tråkigt nog är det inte bara glada toner och svängig distortion. Eller vad säger jag? Det är precis vad det är! Skivan hade mått bra av åtminstone en låt utan superdist. Det råkar nämligen vara exakt samma distljud på åtminstone en gitarr i varenda låt. Somliga skulle säga att det knyter ihop skivan bra. Till dem säger jag: Nej, nej, gör om gör rätt. För även om nästan varje låt har potential har de kladdats ihop till en enda stor distsörja när man lyssnar på skivan i sin helhet. Det går så pass långt att man knappt märker att man bytt spår, vilket innebär att många tråkigt nog faller i glömska omedelbart. Samtidigt bjuder skivan på några fantastiska höjdpunkter tagna ur sitt sammanhang och med nästa skiva har Howler förhoppningsvis etablerat ett namn utan att behöva den där skrändisten på varje spår. Och då mina vänner kommer de ha skapat musikaliskt guld.
Det är svårt att genrebestämma Black Dice, för det låter inte som något jag hört förut. Experimentellt så det förslår, elektronisk galenskap, men fortfarande med en popådra, även om den för många säkerligen kan vara svår att finna.
Det här är svårlyssnad musik, men för den som tar sig tid att tränga igenom den kaotiska ytan finns mycket att finna. Vill du ha något lättsamt att slösurfa till så är Repo kanske inte den ideala plattan för dig, men om du däremot önskar att Animal Collective skippade allt vad sångharmonier och lättillgängliga melodier heter och istället lät sina maskiner löpa amok så kanske, bara kanske, har du precis funnit ett nytt favoritband.
Benjamin "Ben" Gibbard har under sina 18 aktiva år i musikvärlden hunnit med otroligt många projekt i diverse former. Mest känd är han troligtvis som sångare och gitarrist i Death Cab For Cutie, men han har även släppt soloskivor, både under sitt eget namn och under namnet ¡All-Time Quarterback! (1999-2002). 2003 släppte han en electropopskiva tillsammans med Jimmy Tamborello (mer känd som Dntel). Skivan spelades in genom att Tamborello skrev och spelade in musik som han sedan skickade till Gibbard som i sin tur spelade in sång och skickade tillbaka till Tamborello som färdigställde låtarna. Detta evigt skickande av musik mellan bandmedlemmarna gav dem bandnamnet The Postal Service. Utöver detta har Gibbard gästspelat med flera av indiepopvärldens främsta band och musiker och han har även spelat in en skiva med Jay Farrar (från Son Volt) där de har tonsatt verk av beat-författaren Jack Kerouac.
1. Death Cab For Cutie - A Lack Of Color (Transantlanticism)
2. Jay Farrar and Benjamin Gibbard - California Zephyr (One Fast Move or I'm Gone, Music from Kerouac's Big Sur)
3. Death Cab For Cutie - Champagne From A Paper Cup (Something About Airplanes)
4. The Postal Service - Nothing Better (Give Up)
5. Benjamin Gibbard - Farmer Chords (Home Volume V)
6. Death Cab For Cutie - Title And Registration (Transantlanticism)
7. ¡All-Time Quarterback! - Dinner At Eight In The Suburbs (S/T)
Hultsfredsfestivalen fortsätter att leverera högklassiga bandsläpp. Idag släppte man The XX, Marina & The Diamonds, Anna Ternheim, Garbage och Stay + till sommarens festival.
The XX gjorde succé med sitt debutalbum xx 2009. Efter en tids tystnad så är de alltså klara för sommarens Hultfredsfestival. Med stor sannolikhet släpps även ett andra album under våren. The XX på Way Out West 2010.
S:T Erik är ett stoner/doom-band från Sverige. Det är tungt, atmosfärsikt och jävligt bra. Gillar ni häftiga riff av den tyngre skolan så borde ni gilla det här.
The Blood Brothers var ett post-hardcoreband som existerade mellan 1997 0ch 2007 och hann under sin livstid släppa fem plattor. Den tredje skivan i ordningen, Burn, Piano Island, Burn, hamnade på Musikbyråns årsbästalista 2003 och första gången jag hörde den slog den mig som ett knytnävsslag. Få band har lyckats kombinera härjig punk med popmelodier och en stor del besinningslös galenskap med samma lyckade resultat som blodsbröderna och det är därför man älskar dem.
Idag tipsas det lokalt på Popbrus. Det handlar nämligen om Göteborgsduon Be The Bear's debutskiva Fireships.
E Volo Love är en trevlig skiva, varken mer eller mindre. Jag har svårt att känna något starkt för den åt vardera håll, det är på intet vis en otrevlig lyssningsupplevelse men det är inget man känner något som helst sug för att spela snart igen när skivan tagit slut.
Det amerikanska bandet Howler lanserade förra veckan sin debutskiva Ameriva Give Up. Visst. Det är lite hårda kanter som man gärna skulle sett lite annorlunda, men på det stora hela bidrar skivan med en fortsatt fin start på 2012 års musikår. Det första jag tänker på när jag hör skivan är surf. Hela skivan skriker surf. Omslagets surfgröna färg nickar instämmande. Soundet på skivan är gjutet i sten, på gott och ont. Det låter som ett gladare, skränigare, The Strokes samtidigt som de gått en egen väg. Även om skivan inte är fulländad på långa vägar visar den att Howlers har potential, och vilken potential sen!
Det är svårt att genrebestämma Black Dice, för det låter inte som något jag hört förut. Experimentellt så det förslår, elektronisk galenskap, men fortfarande med en popådra, även om den för många säkerligen kan vara svår att finna.
Inlägg
