Konsertrecension: Fennesz, Uppsala Konsert & Kongress 5/11

Det är fortfarande ljust i salen när Christian Fennesz tågar in på scen. Först när han har kommit fram till bordet där hans laptop står så släcks det ner. Brevid datorn ligger hans gitarr och på andra sidan ett virrvarr av sladdar och antagligen en mindre mixer. Rent visuellt ser det ganska intetsägande ut. Detta bidrar till en väldigt opretentiös stämning som vilar över spelningen. Den förstärks av att Fennesz verkar ha svårt med ögonkontakten med publiken, antingen stirrar han på sin gitarr eller på sin laptop, men väldigt sällan på oss som sitter där. Det ger ett intryck av att han nästan är lite blyg.

Men musikaliskt är det desto mer uppseendeväckande. Det börjar med brus och elektroniska klanger. Bruset påminner om vågor som slår och de mer melodiska ljuden påminner om orglar, det går upp för mig varför det är Uppsala Sacred Music Festival som bokat honom, det finns något sakralt över hans musik.

Men när han efter ett tag plockar upp sin gitarr blir jag till en början lite besviken, det låter stelt och hackigt när han spelar och den överröstar övrig musik. Under några minuter sitter jag och undrar vad han håller på med, men upptäcker snart att jag börjat uppskatta hans oväsen. Jag njuter av gitarrmullret som tvingar mig att anstränga mig för överhuvudtaget uppfatta något annat än just gitarren. Men genom ljudmassorna så hör man elektroniken och det är vackert, mycket vackert.

Så här håller han på i ungefär 45 minuter, han låter elektronik och gitarr dela på uppmärksamheten om vart annat. Efter det går han av scenen men kommer snabbt tillbaka för ett extranummer, som består av att han några minuter för oljud på sin gitarr och dränker det i effekter för att skapa något som närmast ligger mellan noise och ambient. En mycket fin avslutning på en mycket fin konsert.