Veckans skiva v. 45: Emil Jensen - Orka då

Av en händelse såg jag en konsert med Emil Jensen i Växjö hösten 2006, då han turnerade efter att några månader tidigare ha släppt sitt andra studioalbum Orka då. Detta första möte med Emils musik gav inget större intryck hos mig, jag minns att han blandade musik med spoken word men i övrigt sviker mitt minne. Två år senare såg jag ytterligare en konsert med Emil, denna gång då han agerade förband till Lars Winnerbäck. De enkelt smarta poplåtarna med tankeväckande, sorgliga och samtidigt roliga texter, som två år tidigare passerat mig ganska obemärkt, fick mig denna gång helt trollbunden.

På hösten samma år hittade jag skivan Orka då på en skivmässa i Göteborg för det ringa priset av 20 kronor. Skivan har sedan dess snurrat oräkneliga varv i min CD-spelare och det kan till och med vara den skiva jag lyssnat mest på de senaste två åren. Varför har jag då fastnat för denna skiva?

Det som gör att Orka då skiljer sig från mängden av svenska popskivor är dels den något annorlunda instrumenteringen, med bland annat orgel, melodika, karimba, ståbas och trummaskin, men framför allt låttexterna som alla är små litterära mästerverk. Låtar som Maj förra året och Sudditjuven bjuder på allt mellan lycka och sorg, melankoli och galenskap - man vet aldrig om man ska skratta eller gråta. Förra årets turné av Emil framkallade samma känslor, om än i starkare form, och gick under namnet En dödsrolig kväll om sorg och saknad.

En sak jag nu har konstaterat efter att ha sett åtskilliga konserter av Emil, lyssnat på hans musik och läst det han skriver på sin hemsida, är att han lär vara den person som ligger närmast en fysisk gestaltning av uttrycket genuint god. Jorden skulle vara en bättre plats om alla var lite mer som Emil.

Lyssna på Orka då på Spotify
Och missa inte Emils blogg!