Så var det dags, två kvällar spenderade med Blixa Bargeld och hans följe. I trettio år har industriinovatörerna i Einstürzende Neubauten skapat oljud och detta firades med två konserter i Stockholm i helgen.I lördags bjöds det på en kortare konsert med låtar som sällan eller aldrig framförts live, åtminstone inte på det här viset. Det bjöds även på spelningar med två av medlemmarnas sidoprojekt, Mosermeyer och Hitman's Heel.
Huvudkonserten, den med Neubauten själva, är utan tvekan kvällens höjdpunkt. Sonnenbarke, Seele Brennt, Armenia, Rampe, Seltener Vogel, Die Interimsliebenden och Sand är de nummer som hinner avverkas och allting låter strålande. Seele Brennt är verkligen i en klass för sig och jag njuter av varenda sekund.
Bandet verkar trivas på scen, så när som på några gånger då ljudet krånglar och missnöjet skiner igenom. Blixa är skämtsam och svarar på diverse rop från publiken med mer eller mindre fyndiga kommentarer.
Det är en nästan lika stor fröjd för ögat som för örat att avnjuta Neubauten live, att se de två slagverkarna spela på tunnor, fjädrar, plåtar, dunkar, metallstavar, rör och diverse annat skrot räcker gott och väl som scenshow. Och tur är väl det, för mycket mer än så bjuds det inte på, bandet spelar sina låtar och gör ingen egentlig show av det, mer än det redan är det vill säga.
Näst på tur är Mosermeyer som består av Rudolf Moser, som spelar trummor i Neubauten, och Christian Meyer på gitarr och klaviatur. Tillsammans bygger de upp ljudlandskap någonstans mellan postrock och ambient. Tyvärr blir det snabbt lite enformigt, Moser är en riktigt duktig trummis men kunde gott ha varierat sig betydligt mer i sitt trumspel, samma komp ligger och maler i flera minuter. Även herr Meyer kunde bjudit på lite mer omväxling. Med loopar och effekter bygger upp en minimalistisk ljudbild med sitt gitarrspel. Det växer och minskar om vart annat men engagerar inte riktigt. Visst låter det bra, men det kunde låtit så mycket bättre.
Sist ut är Hitman's Heel, Alexander Hackes sidoprojekt. Istället för att som i Neubauten spela bas så greppar han här istället gitarren och får uppbackning av en trummis och en kvinna på klaviatur och cittra. Det märks att det här är Hackes sätt att leva ut sina rock'n'roll-drömmar. Efter ett ganska segdraget instrumentalt intro så har jag redan tröttnat. När Hacke sedan kastar en krånglande mick i golvet i ren frustration så tröttnar jag ännu mer och beslutar mig för att gå, han får gärna leva ut sina drömmar om ett rakare band en Einstürzende Neubauten, men jag är inte speciellt intresserad av att lyssna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar