Veckans tips v. 40

Skivor:

Beth Orton släpper sitt femte album imorgon. Skivan heter Sugaring Season.

Taken By Trees nya album Other Worlds släpps imorgon. Denna gången har Hawaii varit inspirationskälla.

Ulf Lundell är tillbaka med plattan Rent förbannat.

The Mountain Goats är kanske inte tillbaka, för de lämnar väl oss aldrig så ofta som de släpper nytt? Men rent förbannat släpper de ändå Transcendental Youth i veckan.

Ken Stringfellow, från Posies, släpper skivan Danzig In The Moonlight.


Spelningar:

Imorgon måndag besöker A Place To Bury Strangers åter igen Sverige. Denna gången spelar de på Debaser Slussen i Stockholm.


I veckan spelar stonerrocklegenderna Fu Manchu igenom hela sin klassiska platta The Action Is Go på flera ställen i norden. Imorgon spelar de på Nosturi i Helsingfors, på onsdag spelar de på Strand i Stockhol, på torsdag på Rockefeller i Oslo och på fredag på Sticky Fingers i Göteborg.

I veckan har ni chans att se det svenska grindcorebandet Nasum, kanske för sista gången. På fredag på KB i Malmö och på lördag på Debaser Slussen.

Ken Stringfellow är inte bara med platta i veckan. På fredag kommer han till Folkteatern i Göteborg, pålördag kommer han Debaser Malmö och på Söndag kommer han till Debaser Slussen.

På fredag spelar Bye Bye Bicycle på Kafé Deluxe i Växjö. Len indiepop av högsta kvalité!

Övrigt:

I veckan är det äntligen dags för den första episoden av Popbrus presenterar. Momentet går ut på att vi filmar band och artister i sköna miljöer när de spelar en låt. Den första artisten som presenteras är Bror Gunnar Jansson.

Månadens låtlista - September

Under september tog skivsläppen fart igen efter ett par tröga sommarmånader. Etablerade band och artister som Animal Collective, Dinosaur Jr., Calexico, Bob Dylan och No Doubt släppte nytt. Även en rad skivor i den allt mer uttjatade americanagenren såg dagens ljus i och med nya skivor av The Avett Brothers, Band Of Horses och Mumford & Sons. Högst förväntningar hade nog dock The xx som följde upp sitt hyllade debutalbum från 2009 med skivan Coexist. Men september bjöd på så mycket mer. Nedan har vi listat 20 av de mest intressanta släppen under den gångna månaden.



Jakob:

Efterklang - Between the Walls

Danmarks postpop-stoltheter är tillbaka med klickande elektroniska tongångar.

Woods - Impossible Sky

Som vanligt är Woods senaste platta, Bend Beyond, ojämn, men vissa riktiga toppar finns, som den här psychpoppärlan.

The Sea & Cake - On And On

Inledande spåret från nya plattan Runner.

How To Dress Well - Running Back

Lo-fi-rnb, den enda rnb jag faktiskt gillar.

Unnatural Helpers - Hate Your Teachers

Rak punkrock med ett trevligt budskap.

 

 

Markus:

 

Imagine Dragons – It's Time
Fastnade för låten On Top Of The World som släpptes på EP tidigare i år och Imagine Dragons fortsätter att övertyga!

Dragonette – Run Run Run
Ett grymt riff och en härligt gitarrdriven låt tar Dragonette till toppen av min septemberlista.

Two Gallants – Song of Songs
En av två riktiga outsiders för månaden. Two Gallants överraskade mig med ett folksound fyllt med dist och snillrika melodier. Rekommenderas starkt!

Toy – Lose My Way
Överraskning nummer två. Ena stunden låter det 80-tal och två sekunder senare låter det modernt. Allt som oftast är musiken helt omöjlig att definiera eller genrebestämma - men en sak är säker; det låter bra!

Stars - Backlines
Som jag väntat på albumet The North, och till skillnad från No Doubts råa snedsteg höll detta precis den klass man kunde förvänta sig av superbandet från the north.

Rasmus:

Poor Moon - Clouds Below

Medlemmar ur Fleet Foxes som gör bättre ifrån sig än när de är med i Fleet Foxes.

Family of the Year - The Stairs

Årets gladpop.

Toni Holgersson - Allting faller

Det här är en skiva som kommer att komma mycket högt upp på listan över årets bästa album.

Tender Trap - MBV

Ett band som lever utanför allt vad trender heter. Tidlös musik, med dist och en text om bland annat My Bloody Valentine.

The Raveonettes - Young and Cold

Inte lika bra som tidigare skivor, men öppningsspåret är grymt.

 

 

Anton:

 

Old Kerry Mckee - F.l.o.r

Enmannabandet Old Kerry Mckee släppte sitt debutalbum Wooden Songs i veckan. Lägg namnet på minnet!

Jens Lekman - I Want A Pail Of Cowboy Boots

Efter fem är Jens Lekman tillbaka med ett nytt album.

 

Levek - Canterberry Bell

Lo-Fi-pop av finaste sort.

 

iamamiwhoami - Idle Talk

Det nya albumet Kin är precis så bra som man kunnat hoppas på.

Mumford & Sons - Babel

Hade Mumford & Sons låtit mer som öppningsspåret Babel på deras senaste skiva så hade ett toppbetyg varit ofrånkomligt.

Veckans skiva v. 39: Fred Astereo - I Love You

Stanley Paulzen spelade en gång i tiden i ett av Australiens bästa och fånigaste band, Ruck Rover, tillsammans med Rob Clarkson. Två fantastiska sångare i ett och samma band med andra ord.
Jag upptäckte Paulzen när han stod på scen som Fred Astereo som förband till The Lucksmiths i Göteborg 2006. Han drog skämt om sin matsmältning och att han inte hade råd att betala biljetten för att komma hem till Australien. Den låt som fastnade starkast den gången var en låt som han presenterade som en sover. Det var "1000 Times". En av låtarna från Ruck Rovers sista skiva. En låt som fick mig att börja lyssna på Ruck Rover och i förlängningen även Rob Clarkson. Men det dröjde innan jag började att lyssna på Fred Astereo, som ju faktiskt var den man som introducerade mig för de båda andra.

Men nu sitter jag här med I Love You i handen. Den första av Fred Asteraos hittills två album. Och det är konstigt att det dröjt sex år, för det här är en jävigt bra platta. Det känns mognare än Ruck Rover, men fortfarande hyfsat fånigt. Hur låter det då? Ja antingen kan ni själva lyssna på den korta debutplattan, eller så kan ni läsa följande rader om hur han själv beskriver att projektet tog sin början:

"När jag i slutet av förra millenniet var ute och gick med min ukulele på en dammig kustväg utanför Melbourne snubblade jag på en rot. I min väska hade jag vinylskivor med Jonathan Richman, Depeche Mode, Morrissey, Frank Ifield, Perry Como och Buddy Holly. Skivorna var förstörda! Och jag trodde att skivorna inte gick att hitta, var det bästa jag kunde göra att borsta bort smutsen från knäna, plocka upp min ukulele och bli en känd radiostjärna!"

Skivrecension: Mumford & Sons - Babel

I början av augusti släppte Mumford & Sons ett första smakprov från skivan Babel i och med videon till låten I Will Wait. Låten gav stora förhoppningar då den bjöd på ett härligt driv, snygg melodi och en engagerad sånginsats av Marcus Mumford - precis det som Mumford & Sons visade att de var så bra på på debutskivan Sigh No More.

Öppningsspåret, och den låten som gett namn åt skivan, Babel går i samma linje som I Will Wait. På låten Babel sjunger Marcus Mumford mer aggressivt än tidigare och sången är dessutom en aning distad vilket ger en lyckad effekt. Tyvärr inger dessa två låtar en något snedvriden syn av skivan. Flera av de övriga tio låtarna går långsamt och bjuder inte på något nytt eller uppseendeväckande. På låtarna Ghost That We Knew, Lovers' Eyes och Broken Crown känns det som att man har gjort det lite väl lätt för sig och återanvänt en gammal låtmall.

Det är ändå få band som kan mäta sig med det driv som Mumford & Sons har inom sig men som de visar alldeles för sällan på Babel. Istället visar man en lugnare och vemodigare sida vilket gör att varken skivan eller bandet lyckas höja sig från mängden av folkrockskonkurrenterna.

Skivrecension: No Doubt - Push And Shove

Jag minns när jag var tonåring. Jag hade en oförklarligt ologisk dragning till Gwen Stefani - hon trollband mig med sin röst, attityd och sitt utseende. Tonåringen i mig jublade av glädje åt återföreningen av No Doubt, men det visade sig vara lite i förtid. Det går att linda in och skriva runt slutsatsen i evighet; men i ärlighetens namn är No Doubts comeback, when push comes to shove, inget mindre än en besvikelse. Albumet Push And Shove har visserligen några ljusglimtar i allt mörker, men när man tänker på vad bandet presterat förr kan man inte annat än att undra var allt gick så snett. Helt plötsligt låter det som att Gwen Stefani försöker vara Lady Gaga - men istället för att löpa linan ut har man försökt inkorporera lite baktakt från forna dagar här och var. Resultatet? Fruktansvärt!

Det är uppenbart att man valt att profilera skivans sound mot Gwen Stefanis solokarriär snarare än No Doubts äldre sound, antagligen för att försäkra sig om att skivan går hem i populärkulturella sammanhang. Det är trist. Inte nog med att större delen av skivan låter sönderproducerad den är dessutom vansinnigt komprimerad (till den grad att öronen konstant dunkar och aldrig får en lugn stund). Och värst av allt; den kommer sälja. Jag är helt säker på att denna klubbvänliga sörja av bastrumma och elektronik kommer förstöra många öron på dansgolven i höst och den enda egentliga trösten är att det åtminstone görs av Gwen Stefanis helt underbara stämma. Spåret Push And Shove i synnerhet kommer säkerligen gå hett och värma många nattklubbar i höst.

Som sagt så finns det positiva saker att säga om skivan också, tro det eller ej. Jag kan raljera om hur skräp det låter stundtals och vad jag personligen tycker om en musikbransch som mer eller mindre frambringar återföreningar som borde förblivit avslutade kapitel, men det hör inte hit. Gwen Stefani skiner i vanlig ordning, nästan klarare än någonsin, och när hon får lite utrymme mellan diverse beats så låter det ganska bra. Detta märks tydligt på skivans akustiska spår. Dessa utgör nämligen den största njutningen på hela skivan. Melodierna får spelrum och man förstår att No Doubt ändå finns kvar långt i bakgrunden. Låten Looking Hot är ett perfekt exempel på hur originalspårets produktion har förstört hela låten. Den akustiska versionen är fantastisk i jämförelse, och detsamma går att säga om spåret Easy. Det finns egentligen ingen ursäkt till att skivan låter som den gör - men jag finner åtminstone lite glädje i att No Doubt bevarar sin stolthet i och med de extra akustiska spåren där bandets musikaliska ådra får spelutrymme istället för att kvävas av en technokåt producent med dollartecken i ögonen.

Jakobs Musikhörna v. 39: Marnie Stern - Marnie Stern

Marnie Stern är en av världens coolaste gitarrister, någonsin. Att hon är jävligt skicklig räcker en lång bit, men endast det är inte nog för ett sådant omnämnande. Men att hon spelar den kanske mest lättillgängliga noise- och matterock jag någonsin hört utan att för den skull kompromissa det minsta om varken attityd eller hetsighet, att hon är uppbackad av Zach Hill, en av världens coolaste trummisar, någonsin, och att hon "tappar", det vill säga hamrar på strängarna med fingrarna istället för att slå an dem, som en gud gör att hennes coolhet når långt utanför skalan. Att hon utöver detta skriver fantastiska poplåtar är nästan bara ett plus.

Detta självbetitlade album är hennes tredje och släpptes 2010. Det föregicks av This Is It and I Am It and You Are It and So Is That and He Is It and She Is It and It Is It and That Is That, 2008, och In Advance of the Broken Arm, 2007. Båda tidigare album är minst lika fantastiska och bör kollas upp om du gillar vad du hör.

Topp 7: Glesbygd'n

Glesbygd'n är ett norrländskt reggaeband av det vemodigare slaget, inte helt olika Kultiration rent musikaliskt. Dock ägnar sig Glesbygd'n mindre åt folkmusikinfluenser och spirituellt uppvaknande och mer åt norrländskt vemod och ett förakt för diverse tendenser i samhället. Därför känns det inte konstigt att förstaplatsen på den här listan är en tolkning av en Refused-låt.

1. Heller Leva (Tid'n Lid)
2. Tomma Ord För Döva Öron (Ärtes Jord'n)
3. Låt Det Ligga (Ve Storsien) (Ärtes Jord'n)
4. Giftet I Din Brunn (Tid'n Lid)
5. Fabrikör'n (Ärtes Jord'n)
6. Betong (Tid'n Lid)
7. Áigi Ve Simon Issát Marainen (Tid'n Lid)

Veckans tips v. 39

Skivor:

Det sägs att skivan krisar. För att råda bot på detta har både Lars Bygdén och Moneybrother fått sina nya skivor sponsrade. Båda släpps i veckan. De heter LB och This Is Where Life Is.

Mumford & Sons släpper efterlängtade skivan Babel.

Fatboys nya Love Creole släpps i veckan och bjuder på ännu mer härlig rockabilly.

Även John Frusciante släpper nytt i veckan. Pbx Funiclar Intaglio Zone heter den.

Både Levellers och Joe Strummer släpper i veckan stora delar av sina kataloger i deluxeutgåvor.

Den spännande debutanten Levek släpper skivan Look A Little Closer på onsdag.

Enmannabandet Old Kerry Mckee släpper sitt debutalbum Wooden Songs på onsdag.

No Doubt släpper, tro det eller ej, en ny skiva i veckan. Den heter Push & Shove.


Spelningar:

På onsdag firar Club Killers 10 år, på Debaser Slussen.

Calexico gör en rad spelningar i Sverige i veckan. Stockholm, Göteborg och Malmö avverkas på fredag, lördag och söndag. Förband är Laura Gibson. 

På fredag spelar Japandroids på Pustervik i Göteborg.

Teitur från Färöarna spelar på Debaser Slussen på söndag.


Övrigt:

Om ni råkar befinna er i Växjö eller Göteborg i helgen har ni tur. Båda städerna bjuder nämligen på skivmässa. I Växjö på lördag, i Göteborg på söndag. Platserna är IOGT-NTO-huset och Kåren.

Veckans låtlista v. 38 - Temperatur

I terminstartstider och slutet av sommaren är det förändringarnas tid när såväl omständigheter som väderlek förändras. Veckans låtlista går i temperaturförändringarnas tecken och målsättningen är att bjuda på en stärkande spellista trots att vädret utanför går ett dystrare och kallare öde till mötes. Så, njut av isiga, kala, gitarrslingor och varma tweedgitarrer i denna omväxlande lista!

Markus:

the eames era – Listen For The Sun
Om vi lyssnar riktigt noga kanske vi hör solen genom molnen? Eller kanske inte. Men låten får mig åtminstone att känna solsken oavsett väder.

Curtains For You – Cold Wind
Denna låt visar exakt hur kall musik kan låta. Kyligt och rått och helt rätt en regnig höstdag. 

The Idle Hands – Sunshine on the Tenements
Om den förra låten visar tydliga tecken på kyla gör denna raka motsatsen. Fantastisk uppåt-låt som värmer.

Arms – Heat & Hot Water
Hetta, sommar och varmvatten. Ja, varför inte? Grymt härlig låt i vilket fall!

The Answer Page – Sunflower
En strålande melodi som växer hos mig varje gång jag lyssnar. Omväxlande låt om solrosor, hur kan man inte älska det?


Rasmus:

Beat Happening - Indian Summer

Lite brittsommar vore inte fel...

Sort Sol - Indian Summer

...därför får ni ytterligare en låt på temat, denna gång på danska.

Sodastream - Warm july

Det spelar ingen roll att de sjunger om värme och juli. De låter ändå alltid så jävla höst. Ja, just det. De sjunger ju "no warm July"...

Cirkus Miramar - Sis. Morphene

Lite frost, lite snö, mycket fint.

Tant Strul - Dunkar varmt

En svensk klassiker!

Anton:

Jens Lekman - The Cold Swedish Winter
Snart är den här...

The White Stripes - In The Cold, Cold Night
En av de få låtar som Meg White sjunger på.

Lia Ices - Ice Wine
"These fruits that we have grown have froze"

Arctic Monkeys - I Bet You Look Good On The Dancefloor
Ett bandnamn som antyder på en låg temperatur, samtidigt som den person som omsjungs har frusna axlar (lika kalla som natten).

My Bloody Valentine - Soft As Snow (But Warm Inside)
Öppningsspåret på bandets debut från 1988.

Veckans skiva v. 38: Bill Fay - Life Is People

Förra månaden släppte Bill Fay sitt första album på 40 år. Förmodligen hade det inte skett om inte Fays låt Be Not So Fearfull vid ett flertal tillfällen framförts av bandet Wilco, ibland även ihop med Fay själv. På Life Is People medverkar Wilco-sångaren Jeff Tweedy i duetten This World som är ett av skivans starkaste spår. På skivan finns även en hyllad cover av Wilco-låten Jesus Etc. som Fay tolkar med hjälp av ett piano och sin något osäkra men ändå bestämda sång.

Listan på gubbar som gör musik kan göras väldigt lång. Skillnaden mellan Bill Fay och dessa gubbar är att Fay inte har en oändlig lista på släppta skivor och låtar. Det finns inget slentrianmässigt med Life Is People utan det låter mer som ett debutalbum än som ännu en skiva i diskografin.

Jakobs Musikhörna v. 38: LoveLoveLove - Your Heart Stops With The Beat

 Allt mer sällan händer det att jag blir helt knockad av band, men när LoveLoveLove i helgen agerade förband åt Bosnian Rainbows (Omar Rodríguez-López senaste projekt vid sidan av The Mars Volta), så blev jag mer eller mindre golvad. På grund av en felkalkylering så anländer jag när LoveLoveLove redan står på scen och möts direkt av en vägg av malande gitarrer som skulle göra My Bloody Valentine stolta och melodier som skrivna av Thurston Moore. Från första sekund var jag fast, det här var den bästa shoegaze jag hört på mycket länge.

På skiva låter det inte riktigt lika skränigt, men fortfarande fantastiskt. Your Heart Stops With The Beat är bandets första giv och släpptes i år.

Topp 7: Eldkvarn

De kallar sig "stans bästa band". Jag vill gå ännu längre och kalla dem för Sveriges bästa band. Med 24 album i ryggen finns det en rejäl låtskatt att dyka ner i. Lägg därtill några finfina live-skivor och boxen Den goda skörden, som kom förra året och som förutom låtar från samtliga album innehåller ett helt gäng outgivet av varierande kvalitet. Där finner du kuriositeter för de närmast sörjande, men även några av bandets bästa låtar. Dessvärre finns boxen inte på Spotify, och jag väljer att här koncentrera mig på låtarna som finns där. Men gillar ni det ni hör, så rekommenderar jag den 676 låtar starka boxen starkt.
Nog så. Njut nu av Sveriges bästa bands sju bästa låtar:

Veckans Låt v 38: Dorena - I Huset Jag Växte Upp

Dorena är ett postrockband från Göteborg. De bildades 2007 och året efter släppte de ifrån sig en fantastisk platta vid Holofon. I Huset Jag Växte Upp är det absolut starkaste spåret därifrån. Det börjar med lite suggestiva gitarrer som strax får sällskap av en lunkande bas och sen kommer den där uppbyggnaden som i princip all postrock ska envisas med, Dorena är inget undantag. Men vad gör det om de inte är speciellt originella när det låter så bra. Och gitarrmattor är ju trots allt guds gåva till mänskligheten.

Veckans tips v. 38

Skivor:

Toni Holgersson är tillbaka! Med Sentimentalsjukhuset! Så jävla glad blir man!

Band of Horses är också tillbaka, med Mirage Rock. Förra skivan var, likt mycket inom genren på sistone, en besvikelse. Återstår att se vad nya skivan har att bjuda på.

Shileds heter Grizzly Bears nya skiva som släpps på onsdag.

Peter Morén, från Peter, Bjorn and John, släpper skivan Pyramiden.


Spelningar:

Ni som inte såg Jens Lekman i Oslo, Malmö eller Göteborg, får morgon en sista chans för den här gången. På Dramaten morgon.

Han har spelat med Nick Cave. Han har spelat med PJ Harvey. Han släppte en helt fantastisk platta förra året. På tisdag har ni chansen att se honom på Stora teatern i Göteborg. Jag talar givetvis om Mick Harvey.

På fredag spelar Thurston Moore tillsammans med saxofonisten Mats Gustafsson på Strand i Stockholm. Förvänta er skruvat oljud med frijazzkänsla.

Veckans låtlista v. 37: Sömn

Alla har vi varit där: i sömnens rike. Sömnlöshet och sömn som en metafor för döden är återkommande teman inom musiken. Här får ni femton låtar på temat sömn. Markus medverkar tyvärr inte den här veckan. Temat fick honom att somna på tangentbordet och vi hoppas att han hinner vakna lagom till nästa vecka. Sov gott ni också i helgen!



Rasmus:

Malcolm Middleton - Don't Want To Sleep Tonight
Ena halvan av Arab Strap om att inte vilja sova.

The Smiths - Asleep
En av bandets finaste stunder.

Rob Clarkson - Days and Nights
"There are days I would gladly keep / But there are nights when I just can't sleep"

Eldkvarn - Sömnlösa dagar
En pärla från Eldkvarns första skiva (om man inte räknar skivan de släppte under namnet Piska mig hårt).

Markus Krunegård - Natt efter natt
Om att inte kunna somna.


Jakob:

Billy Bragg - Waiting For The Great Leap Forwards

"You can be active with the activists or sleep in with the sleepers"

Paul Baribeau - Hard Work

"Took two hours just to fall asleep, took two long hours to get to sleep, got a couple good hours before the bad dreams, the bad dreams dont let me get any sleep"

Oddjobb - Where Did You Sleep Last Night / Good Morning Susie Soho

Skön jazztolkning av en gammal amerikansk folksång, som senare övergår i en Esbjörn Svensson Trio-cover.

Isis - Garden Of Light

"I fell asleep in a world dressed in grey, only to awake in a garden divine"

Sleep - Dragonaut

Ett av musikhistoriens göttigaste riff får avsluta min del av veckans lista.

Anton:

Bright Eyes - Oh, Your Are The Roots That Sleeps Beneath My Feet And Hold The World In Place
Från EP:n Don't Be Frightened Of Turning The Page som enligt mig är den bästa skivan som Bright Eyes har släppt.

Laura Veirs - Prairie Lullaby
Fint och sövande.

Jonna Lee - In The Mood For You
När Jonna Lee gör musik under sitt vanliga namn, och inte Iamamiwhoami, så är det något mer lättillgängligt.

Priscilla Ahn - Lullaby
Ännu en låt att ta det lugnt till, kanske till och med somna.

Asha Ali - To Bed
Om ni inte har somnat ännu så får ni ett sista försök, denna gång med Asha Alis hjälp.

Veckans Skiva v. 37: Meat Puppets - Meat Puppets II

Att beskriva Meat Puppets andra platta, Meat Puppets II, är en svår uppgift. Mjukt och hårt, countryinfluenser och ett rent jävla ös blandas hej vilt utan att för den sakens skull resultera i en spretig skiva. Tvärtom känns den väl sammansvetsad trots tvära kast.

Varenda låt är ett smärre mästerverk. Mest kända torde väl Plateau, Lake Of Fire och Oh, Me vara efter att Nirvana spelat dem (tillsammans med Meat Puppets-bröderna Curt och Cris Kirkwood) i deras smått legendariska MTV Unplugged-spelning. Men personligen så föredrar jag när tempot är något högre, som i inledande Split Myself In Two, som var grunge innan genren ens fanns, eller New Gods, med sång som nästan låter svamlad fram. Även de mer countrydoftande spåren Lost och framförallt Climbing ligger mig varmt om hjärtat. Kort sagt är varenda låt på skivan fantastisk.

På Spotify ligger även bonusskivan med, där man bjuds på tre låtar som inte finns med på originalplattan, demoversioner av New Gods, Lost och Aurora Borealis och en Rolling Stones-cover.

Skivrecension: The Avett Brothers - The Carpenter

The Avett Brothers slog igenom med sin folkrock för två år sedan när de släppte sitt sjätte (!) album I And Love And You. De hade innan släppet harvat runt på små skivbolag i tio år och först när producenten Rick Rubin tog bandet under sina vingar 2008 fick de chansen att släppa en skiva på ett majorbolag. Det känns inte allt för konstigt att Rick Rubin, efter framgångarna, även anlitats till den nya skivan The Carpenter. Men om I And Love And You på ett bra sätt tog till vara på den dåvarande americana-hysterin blir The Carpenter istället en dålig efterapning och ett ordentligt magplask. Det känns ointressant, sävligt, tillrättalagt och stundtals onödigt sötsliskigt.

Det finns några ljusglimtar på The Carpenter, bland annat Geraldine och avslutande Life, men dessa är endast glimtar och inget som etsar sig fast i minnet eller ger något sug efter mer. Istället skapas gäspningar blandat med rysningar av obehag, som när Live And Die mynnar ut i en halvminuts soloparti, som knappast kan intressera någon mer än bandet själva, eller när Paul Newman Vs. The Demons refräng, som mestadels består av utdragna Yeeeaaah-partier, drar igång ännu en gång.

September verkar bli en riktig folkrockmånad med skivsläpp av The Avett Brothers, Band Of Horses och i slutet av månaden Mumford & Sons. Alla tre banden har nått stora framgångar på den stora americanavåg som sköljt över oss de senaste åren - en våg som verkar börja slå över och dra sig tillbaka ner i havet av intetsägande musik som är stöpt i samma mall. The Avett Brothers klarar inte att utveckla sin musik och det återstår att se om andra band i genren kan göra något åt den något stagnerande musikstilen.

Skivrecension: Two Gallants - The Bloom And The Blight

Two Gallants skulle kunna beskrivas som en duo bestående av en sjungande elgitarrist och en trummis. En sådan beskrivning leder dock lätt till att läsaren börja tänka i banor kring The White Stripes eller Johnossi och trots att beröringspunkter finns mellan dessa bands musik så är de ändå väldigt olika varandra. Two Gallants är i grunden ett skitigt lo-fi-rockband med amerikanska folkinfluenser som egentligen har mer gemensamt med punkiga alternativcountrybandet O'Death än med bluesiga The White Stripes. Jag ska dock inte sticka under stol med att Two Gallants aldrig har låtit så likt sin amerikanska duo-kollega som de gör på bandets nya skiva The Bloom And The Blight.

Det har gått nästan exakt fem år sedan Two Gallants släppte sin senaste skiva vilket är något man på sätt och vis kan höra på The Bloom And The Blight. Produktionen är renare än tidigare och låtarna är mer tillrättalagda och framförs inte alls lika punkigt. Inledande Halcyon Days är en perfekt start på skivan, nästan i klass med Las Cruces Jail från skivan What The Toll Tells, och vittnar om bandets något snällare framtoning med inte fullt lika distad och sprucken sång och ett något mer kontrollerat gitarr- och trumljud.

Trots att det finns begränsningar med endast en gitarrist och en trummis så lyckas Two Gallants ändå variera sig med till exempel akustiska gitarrer, som i Broken Eyes, Decay och Winter's Youth. Men bäst låter det ändå när elgitarren får leva ett eget oljudande liv, när Tyson Vogel bankar skiten ur sina trummor, och när Adam Stephens sjunger som om det inte fanns en morgondag.

Jakobs Musikhörna v. 37: Bäddat För Trubbel - Värdighet

Tidigare i år släppte Bäddat För Trubbel sin andra fullängdare Värdighet. Femton låtar avverkas på drygt tjugo minuter, endast en låt klockar in på över två minuter. Under dessa femton låtar hinner sångaren gnälla på bland annat sitt jobb, homeopati, överklassen och sitt eget band. Skramlig bondpunk med garagefeeling av finaste sort.

Veckans låt v. 37: Son House - Grinnin' In Your Face

Kanske är det tillfälligheter men namnet Son House har en tendens att dyka upp när jag gräver ner mig i musik jag gillar. Första gången jag läste namnet var när White Stripes dedikerade sitt debutalbum till honom, och senare när de på deras andra album gjorde en version av hans odödliga blueslåt Death Letter. I dokumentären It Might Get Loud från 2009 spelar Jack White upp sin favoritlåt - Grinnin' In Your Face av Son House. Låten består av endast sång och handklapp och White beskriver hur låten grep tag i honom första gången han hörde den och hur den formade honom som musiker.

Men Son House har även dykt upp i texter jag läst som inte har med Jack White att göra. Omkring 1930 stötte Son House på Robert Johnson som då var långt ifrån den blueslegend som han är idag. House beskrev Johnson som en hyfsad munspelare men en katastrofal gitarrist. Johnson lär, efter att de träffats, ha gett sig ut på en resa och när House senare återsåg Johnson hade hans gitarrteknik utvecklats markant. Son House ses därför som en av källorna till att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för en lysande gitarrteknik.

Det finns såklart en anledning till att jag ofta har stött på namnet Son House. Exemplen ovan är följder av hans långa karriär som bluesmusiker och kanske framför allt för hans stora talang inom musikstilen.

Veckans tips v. 37

Skivor:

Dinosaur Jr släpper nytt. I bet on sky heter den.

Bob Dylan är också med nytt, och förväntningarna är stora på Tempest.

Calexico släpper Algiers. Passar perfekt så här på hösten.

Danska Raveonettes är tillbaka med Observator. Vi hoppas på mycket dist.

The XX släpper den nya skivan Coexist.


Spelningar:

Family of the year har släppt en av årets bästa skivor och imorgon spelar de på Debaser Slussen.

På fredag spelar Nervous Nellie också på Debaser Slussen.

Jens Lekman är tillbaka med en mysig platta på fredag spelar han på KB i Malmö och på lördag på Pustervik i Göteborg.

Jack White lämnade White stripes och släppte en fantastisk soloplatta. På tisdag kommer han till Sverige för en spelning på Hovet.

På söndag spelar brittrockarna i New Ivory på Debaser  Slussen.

Heldagsfestival i Göteborg

Igår, lördag, var det heldagsfestival i Göteborg. Trädgården och Bältespännarparken intogs av band såsom Den Svenska Björnstammen, Icona Pop, Joel Alme och icke minst Timbuktu och Chords. Just Timbuktu och Chords hade kvällens bästa setlist. Förenade igen och med DJ Amato på scen rullades oväntat många crowdpleasers ut en efter en. Bakom gratiseventet stod, lite oväntat, Volvo och deras lansering av en ny lastbilsmodell. Trots lastbilarnas åtskilliga ton kom de inte i närheten av tyngden i basen som fyllde Kungsportsplatsen och delar av Avenyn.

Den Svenska Björnstammen (ovan) bjöd på flera hits trots hesa stämmor. Publiken hjälpte mer än gärna till när bandets röster inte riktigt höll. Tråkigt nog var ljudet under spelningen på tok för tjockt och lät mer som om någon lagt en tjock filt över högtalarna. Detta påverkade dock inte stämningen eller den musikaliska urladdningen ett dugg. På Trädgårdsförenings ytor gjorde Göteborgssonen Joel Alme (nedan) sig redo och tätt efter Den Svenska Björnstammen äntrat scenen en sista gång slingrade sig en lång kö från den ena scenen till den andra.

Men hur många som än tycktes röra sig bort mot Trädgården saknades en större folkskara som förstod storheten i musiken som framfördes. Alme hade trots det en trogen skara i sin hand och flera hyllorop till staden utropades. Och oavsett hur skralt det var med publik så serverades träffsäkra melodier på silverfat från en Alme på hemmaplan.

Veckans låtlista v. 36: Sommaren 2012

Nu är det september och sommaren är officiellt över. Inte för att det var någon riktig sommar att tala om för min del, dåligt väder, kneg och ovanligt få festivaler. Men därför kan det vara trevligt med en lista som får en att blicka tillbaka på de fina stunderna som faktiskt var där, så därför bjuder vi på tjugo låtar att minnas den gångna årstiden till.


Anton:

The Tallest Man On Earth - 1904
Trots att TTMOEs senaste skiva var lite av en besvikelse är det ändå denna låt som snurrat flest gånger i sommar.

The Staves - Mexico
Sensommaren handlade mycket om The Staves och deras två EP:s. Debutalbum kommer senare i höst.

The Lumineers - Ho Hey
Kan det vara årets bästa låt hittills?

Ane Brun - Du gråter så store tårar
Norska har aldrig låtit finare.

Man Man - Piranhas Club
En låt som bättrade på humöret när regnet öste ner.


Markus:

Hooray For Earth – Last Minute
Tänk Joel Alme möter Kishi Bashi möter Dale Earnhardt Jr. Jr. En grymt somrig låt som visserligen har en tendens att bli sönderspelad, men vem bryr sig om sådant när det låter så bra.

Dessa – 551
Sommaren 2012 blev årstiden då jag helt plötsligt började uppskatta, nej älska, hiphop. Det kom från ingenstans, men plötsligt insåg jag hur genialiskt det kan vara bortom den slentrianversion man ofta hör
på radio. Djup, välproducerade spår och välskrivna texter - Dessa har allt.

Supersci – On The Grind
Få låtar kan sammanfatta min sommar bättre än denna. Jobb och en önskan om mer tid att göra musik överensstämmer punkt till pricka.

Mr. Lif – The Sun (Main)
Nu kanske inte sommaren bjöd på speciellt mycket sol, men denna låt fick mig ändå att känna lite hopp. En klassiker med ett grymt skönt beat.

Years – Stay Inside
Och visst fanns det utrymme för indierock i sommar. Stay Inside sammanfattar min dagsljusfattiga tillvaro samtidigt som att det är en flitigt spelad låt i mina hörlurar.


Rasmus:

Traste & superstararna - Pengar
Sommaren inleddes med några fantastiska veckor i Oslo, då blev det mycket Traste.

Frank Turner - Glory Hallelujah
Sommarens bästa spelning!

Eldkvarn - Du har aldrig varit så lycklig
Det band jag lyssnat mest på i sommar. Här är en bortglömd pärla.

Vånna inget - Som man lever
Lätt sommarens låt!

Patti Smith - Gloria
Sommarens mäktigaste spelning.


Jakob:

Why? - The Hollows
Som sagt bestod sommaren till stor del av kneg, som tur är har man fri tillgång till spotify på jobbet och arbetskamrater med bra musiksmak.

Mogwai - White Noise
Inför Way Out West så plockade jag fram plattan med den kanske bästa titeln någonsin, Hardcore Will Never Die, But You Will och det är nog den plattan som satt störst prägel på de gångna månaderna.

Negrobeat - My Milkshake
Tillbakaka var en av de bättre stunderna på sommaren och som vanligt så förgyllde Negrobeat en redan fantastisk tillställning.

Manu Chao - Clandestino
Utan tvekan sommarens bästa konsert.

Slayer - Raining Blood
Jag sa det 2009, 2011 och jag säger det igen: den ständiga sommarplågan.

Veckans skiva v.36: Misun - The Sea

Okej, det kanske är lite konstigt att döpa en skiva till The Sea om man inte tänker sjunga om havet, inspireras av havet eller ens ha några effekter på skivan som drar tankarna mot det stora blå. Men efter två minuters lyssnande bryr jag mig inte längre. Jag sjunker djupare och djupare i EP:ns sex spår. Med ett par hörlurar mellan mig och verkligheten skapar Washingtonbandet Misun en flyktig, spännande och elektroniskt diversifierad värld av pop som jag gärna stannar kvar i.

Trion i Misun har för den delen inte skapat en fulländad skiva. Låten Cutoff känns helt malplacerad på en annars välproducerad skiva. Det låter tomt, stökigt och platt på samma gång - och några känslor väcks inte heller. Även låten Dry hade passerat helt obemärkt förbi om det inte varit för en smart harpslinga. Med andra ord hade man i mitt tycke kunnat klippa skivan efter de fyra första spåren. Introspåret Coffee fångar mig nämligen direkt med ett tungt beat som sätts i kontrast till en luftigt mixad sång och en lättsam slinga som visslas i bakgrunden. Skivan hade i sådana fall dessutom slutat på sin höjdpunkt; nämligen det tveklöst mest melodiösa spåret My Time.

Bandet doppar här bara tårna i vattnet (ursäkta) för att känna efter vad som funkar. Personligen väntar jag ivrigt på första albumet för att se vilken väg de slutligen tagit, för här finns en trio som emellanåt ligger i förgrunden för experimentell och kreativ pop.

Skivrecension: Animal Collective - Centipede Hz

2009 hyllades Animal Collective unisont av såväl etablerade musikjournalister som hobbybloggande musiknördar för plattan Merriweather Post Pavilion, alla verkade älska det lättillgängliga Animal Collective. Det har bandet tagit vara på och fortsatt på samma spår, för jämfört med tidigare material är det här otroligt lättlyssnat, om än något svårare än Merriweather. Jämfört med de flesta andra band är det dock fortfarande otroligt skruvat. Visst, låtstrukturerna är raka, vers-refräng-vers-refräng, melodierna är direkta och produktionen är på det hela taget ganska vän mot örat och så vidare. Men där de på Merriweather hade skalat bort mycket av flummet och istället fokuserat på det som för låtarna har de på Centipede Hz istället hängivit sig åt just dessa ljud som inte fyller någon melodisk funktion och ibland inte ens en rytmisk sådan, utan nästan bara verkar finnas där för att fylla ut ljudbilden. Och det är ett av skälen till att jag älskar den här skivan.

Det som fick mig att falla för Animal Collective var ett parti i låten Peacebone, drygt tre minuter in. I ungefär femton sekunder ligger en elektonisk matta och tjuter, det är ett oljud som lätt tar fokus från allt annat som händer just då. Jag blev helt golvad, det var så oväntat, det var underbart. Centepede Hz är fylld till bredden av sådant, kanske inget lika fantastiskt som i just Peacebone, men i desto större kvantiteter. Redan i inledande Moonjock möts vi av elektroniska ljud som mest skär i öronen. Och sen dyker liknande saker upp genom hela skivan, små ljud som ibland är närstan smärtsamt påtagliga och ibland ligger så långt bak i ljudbilden att man måste anstränga sig för att uppfatta dem. I mina öron ger detta skivan ett enormt omlyssningsvärde, för inte nog med att du serveras elva fantastiska låtar, du hör även nya saker varenda gång du lyssnar på den.

Och låtarna ja, vilka låtar. Jag längtar alltid till nästa låt samtidigt som jag inte vill att den som pågår ska ta slut, en känsla som allt för få skivor ger mig nu för tiden. Varenda låt är en klassiker för mig, men av någon anledning har Rosie Oh, den kanske mest lättsamma låten på hela skivan, gjort ett extra stort intryck på mig. Nånting med gitarren i början, de kurrande syntharna och en sångmelodi som sätter sig direkt gör att jag vill spela den om och om och om igen. Tills jag inser att resten av låtarna är lika fantastiska de.

Jakobs Musikhörna v. 36: Chumbawamba - Un

Chumbawamba är av många ett one hit wonder, deras låt Tubthumping blev en jättehit och är oftast den enda låt folk känner till av bandet, vilket är synd. Med sin mix av anarkopunk, pop, folkmusik och diverse elektroniska influenser känns de stundtals lika spretiga som The Clash under Sandinista-perioden, och det är ett gott betyg, åtminstone i mina öron.

Un släpptes 2004 och fungerar som en övergång mellan bandets tidigare mer elektroniska sound och deras nuvarande mer akustiska framtoning. Det är kanske inte bandets bästa, men i mitt tycke en väldigt bra början, fylld med lättillgängliga låtar. Världsmusikinfluenserna duggar tätt, samplingar från bland annat en pajkastning mot en homofobisk countrysångerska dyker upp och operativsystemet Linux hyllas. Vad mer kan man egentligen begära av den popplatta?

Tidigare i år gick Chumbawamba ut med att det, efter trettio år som band, var dags att lägga ner. Ni som vill få en sista chans att bevittna anarkopopens härförare borde därför göra mig, och förhoppningsvis många andra, sällskap i Oslo där de den 3e november gör en av sina absolut sista spelningar någonsin.

Topp 7: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff är en av de artister som Popbrus lyckats följa från första skivsläppet till idag. Hon är troligtvis även en av de artister som fått mest utrymme här. Nedan följer en lista med sju av hennes finaste musikstunder.



1. Old Beauty/Du kan nu dö (Singing From The Grave)
2. Gloomy Sunday (Track Of Time EP)
3. Above All (Singing From The Grave)
4. Mountains Crave (Ceremony)
5. Funeral For My Future Children (Cereminy)
6. Pills (Singing From The Grave)
7. Harmonica (Ceremony)

Veckans låt v. 36: Bob Dylan - Duquesne Whistle

Vad finns det att säga om Bob Dylan? Mycket, men jag tror ändå att de flesta har koll på karln. Allt som egentligen behöver sägas är att nya skivan Tempest släpps den 10 september. Om en vecka med andra ord. Första singeln heter "Duquesne Whistle". Förutom att det är en bra låt, som ger förhoppningar om att en av årets bästa skivor släpps av en 71-åring, så har den en fantastiskt rolig video:

Veckans tips v. 36

Skivor:

Redan i morgon, måndag, släpps Seattle-bandet Minus The Bears nya platta Infinity Overhead. Skivan finns i skrivande stund att lyssna på på Spotify för den som vill ha en försmak! Klicka HÄR.

Delar från Fleet Foxes spelar i Poor Moon. Deras självbetitlade debutalbum släpps i veckan.

Animal Collective är tillbaka med nya skivan Centipede Hz. Kan Popbrus skriva för mycket om dem? Det tror jag inte.

Lockar experimentell indie? Då bör du absolut hålla utkik efter Stealing Sheeps album Into The Diamond Sun som släpps på onsdag. 

Jens Lekman är med ny skiva. I Know What Love Isn't heter den och är Lekmans första riktiga "album".

The Vaccines är tillbaka med skivan Come Of Age.

På onsdag släpper bob hund-gitarristen John Essing soloskivan Mörka ljuset.

Ett album som i sig gör veckan oerhört intressant är det polska bandet Two Door Cinema Clubs andra. Låten What You Know visade vilken enorm potential i facket uppåt/dansindie detta band har.  Skivan Beacon släpps på onsdag; missa inte!

Spelningar:

Sugna på monotoni? Bege er mot Debaser i Malmö på fredag och spana in Les Big Byrd.

På fredag firar Traktor tio år som band på Bar Brooklyn på Strand i Stockholm, tio år som de själva beskriver som "en resa från stökig post-hardcore till indie rock perfektion". Nio låtar, en från varje släpp kommer att avverkas. Var med och fira ett av Sveriges bästa band ni också.

I klubben på Strand spelar istället Max Peezay och Newham Generals.

På torsdag har John Essing releasefest på Inkonst i Malmö.

Fredagen bjuder på extremer i form av tillbakalutad pop/folk med We Ghosts på Gotahof i Göteborg och smutsig indierock i form av Milk Illusion på Dirty Records i Göteborg. 

Veckan avslutas med poppiga Family Of The Year på Mejeriet i Lund på söndag.