Veckans skiva v. 13: Wooden Shjips - Vol. 2

Jag känner att jag har blivit lite väl förutsägbar när det gäller val av låtar till fredagarnas låtlistor och val av skivor när det är min tur att stå för veckans skiva. Därför drar jag ett oväntat ess hur min rockärm med San Francisco-kvartetten Wooden Shjips.

Jag skulle beskriva Wooden Shjips musik som monoton psykadelisk hippienoiserock. Vol. 2 är en samling låtar som tidigare getts ut som b-sidor eller i små upplagor (så kallade hard-to-find songs) och på den sju spår starka skivan finner man bland annat två covers, en på Neils Youngs Vampire Blues och en på Serge Gainsbourgs Contact. Resterande fem låtar är eget material som ger en bra bild av vad Wooden Shjips står för rent musikaliskt.

Lyssna på Vol. 2 här och bilda er en egen uppfattning om bandet!

Skivrecension: Anna Järvinen - Anna Själv Tredje

Hur mycket jag än försöker så fastnar jag inte för Anna Järvinens musik. Anna Själv Tredje är en genomarbetad och bra skiva på alla sätt, men jag lyckas inte ta till mig Järvinens säregna bakåtlutande vässång med långa inandningar eller hennes berättande kärlekstexter - tyvärr.

Trots fenomenet ovan så kan jag ändå uppskatta Järvinens konstnärliga musikidéer med att till exempel låta fågelsång (en bofink om jag inte hör helt fel) få utrymme i introt på skivans bästa spår, den avslutande låten Ångrar inget. Jag kan även uppskatta den smäckra produktionen som inte gör så mycket väsen av sig, bortsett från slutet av Hur man lättar helt enkelt där Dungen-musikerna Gustav Eljstes och Reine Fiske verkar har fått lite utrymme för egna musikaliska uttryck.

Anna Järvinen är utan tvekan talangfull och innovativ och förtjänar verkligen all beröm som hon kommer få med denna skiva, trots att inte jag kan ge allt för positiv kritik. Men, det är inte dig det är fel på Anna, det är mig.

Skivrecension: King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine

King Creosote och Jon Hopkins är på pappret en ganska trubbig duo tack vare att de båda herrarna kommer från två helt skilda musikaliska håll. King Creosote, eller Kenny Anderson som han egentligen heter, är en skotsk singer/songwriter vars musik bygger på ett piano eller en akustisk gitarr, samt Andersons finstämda sång. Britten Jon Hopkins är istället känd för att skapa elektronisk dans- och ambientmusik. Diamond Mine har spelats in under flera år genom att duon har skickat musikfiler till varandra (i stil med Ben Gibbards Postal Service) och bygger på King Creosotes avskalade låtar som Hopkins bäddat in i atmosfäriska ljud.

Diamond Mine är en vackert melankolisk skiva men låtarna saknar ändå något för att riktigt fastna i mitt sinne. Skivan är otroligt välgjord men tyvärr blir den lite uppdelad, ofta börjar låtarna med King Creosotes avskalade musik för att sedan mynna ut i tre minuters målande och svävande elektronika signerat Hopkins. Min önskan hade varit en större blandning av de två genrerna som duon representerar.

Mina första genomlyssningar av skivan skedde på ett tåg med ett par ganska billiga öronsnäckor, detta sätt att lyssna på Diamond Mine gör inte skivan rättvis. Efter att ha bytt ut den bullriga miljön mot ett tyst rum, och de billiga öronsnäckorna mot ett par välljudande hörlurar så ändrades min uppfattning om skivan. Hopkins elektronikapartier fick ett liv som inte hade hörts innan, och man kunde verkligen höra alla genomtänkta detaljer i den djupa ljudbilden.

Bästa spår: Bats In The Attic

Jakobs Musikhörna v. 13: Oranssi Pazuzu - Muukalainen Puhuu

Oranssi Pazuzu är ett finländskt psykedeliskt black metal-band. Just den psykedeliska biten är viktig för mig, rak black metal har jag aldrig fastnat för. Burzum, Mayhem och Watain i all ära, men finns det ingen twist på det hela så går det mig oftast obemärkt förbi. Jag gillar min black metal mixad med andra genrer, som shoegaze (Alcest), hardcore (Kvelertak) eller som Oranssi Pazuzus fall, psykedelisk rock.

Att deras influenser rymmer både Darkthrone och Pink Floyd torde inte göra någon förvånad, det ges lika ofta utrymme åt psykedeliska ljudutflykter som åt black metal-mangel. Överlag en atmosfärisk platta som kanske inte kommer tilltala de absoluta black metal-puritanerna eller de inbitna psychrockarna, men de som kan svänga åt båda hållen borde kunna finna nöje i detta finska band.

Förhandslyssna på Death Cab For Cuties kommande singel

Den 31 maj släpper Death Cab For Cutie det nya albumet Codes And Keys. Förstasingeln från den kommande skivan finns nu tillgänglig för förhandslyssning här. Låten heter You Are A Tourist.

Veckans tips v. 13

Rasmus:
Mighty Clouds kommer till Sverige i veckan! Säger det er ingenting? Okej, det är de två sångarna i Saturday Looks Good To Me som startat ett nytt band tillsammans. På torsdag spelar de på Jazzhuset i Göteborg. På fredag är det Debaser i Malmö som gäller och på lördag spelar de på Strand i Stockholm.

Mogwai kommer också till Sverige i veckan. Postrock kommer att bjudas på Trädgårn i Göteborg på fredag och på Debaser Medis på söndag.

Peter Bjorn And John släpper nytt i veckan. Gimme Some heter den. Och ska tydligen påminna om bandets bästa skiva så här långt: Falling Out.


Jakob:

I veckan spelar ett av Oi-punkens viktigaste band, Sham 69, i Sverige. På torsdag lirar dem på KB i Malmö, på fredag på Pustervik i Göteborg och på lördag på Parkhallen i Tranås. Är det fortfarande bra? Vem vet? Men de är fortfarande legender.

På fredag kan lundabor som är sugna på lite nyare punk bege sig till Mejeriet då punkklubben 1000 Punks drar igång igen med Snutjävel, Beyond Pink, The Negatives och Vindicate This! på scen!

På onsdag släpper Anton Kristiansson sin debutplatta. Kommer den leva upp till hypen som kom efter Lilla London-singeln?

Anton:

Nästa vecka släpps en drös spännande skivor, här följer tre av dem:
Mountain Goats - All Eternals Deck

Anna Järvinen - Anna Själv Tredje

King Creosote & Jon Hopkins - Diamond Mine
De två sistnämnda kommer recenseras här på Popbrus på onsdag.

Veckans Låtlista v. 12 - Skola och utbildning

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Stefan Sundström - Peace And Love i Sthlm City

"Alla barnen går i skolan / alla barnen vill ha rast"

The White Stripes - We're Going To Be Friends

"Fall is here / Hear the yell / Back to school / Ring the bell"

Johnny Cash - Straight A's In Love

"Oh my grades are low on my card I know but they oughta give me one above / If I made a mark for learnin' in the dark I'd have straight A's in love"

Elliott Smith - Thirteen

"Won't you let me walk you home from school?"

Jack Johnson - Do You Remember

"I was late for class / I locked my bike to yours"

Jakob:

Nationalteatern - Varför är skolan ett fängelse?

Hur många gånger har man inte känt så här?

MC5 - High School

"(High school) rah, rah, rah / (High school) sis, boom, bah"

Kamikatze - Stay In School

Lyssna på punkarna barn, stanna i skolan.

Doktor Kosmos - Utbildningen

Annars kan det gå så här.

Alcoholic Faith Mission - Education

Sverigeaktuella danskar spelar drömsk pop.

Anton:

The Mountain Goats - Old College Try

Nästa vecka släpper bandet albumet All Eternal Deck. Denna låten är dock från skivan Tallahassee från 2002.

Descendents - Myage

Öppningsspåret på skivan Milo Goes To Cellege.

The Knife - High School Poem

Några envisa rykten säger att The Knife kan vara aktuella för Arvikafestivalen, hur stor sanningshalten är i detta rykte har jag dock ingen aning om.

Modest Mouse - Education

Låter inte sångaren Isaac Brock väldigt likt Win Butler i Arcade Fire?

Big Mama Thornton - School Boy

Slidegitarr spelas av smått legendariske Fred McDowell, kolla upp honom!

Månadens Skiva: The Dodos - No Color

Lyssna på No Color på Spotify!

Rasmus:

Det är egentligen ingenting fel med den här skivan. Men är heller ingenting som är helt rätt. Skivan har inte:

…melodierna som fastnar.

…de briljanta texterna.

…stämningar att dö för.

…rytmerna som får dig att vilja dansa.

…ljuden som väcker känslor inom dig.

…den där lilla extra basgången som får dig att älska en låt som du egentligen borde avsky.

…en glädje som sprider sig till dess lyssnare.

…en oemotståndlig produktion.

…gjorts av ett band som står en så nära att man inte märker att de blivit sämre.

…så pass korta låtar hela skivan blir en liten upptäcktsfärd mellan olika uttryck.

…en sångare vars röst får dig att förlåta allt ovanstående.

Och då det finns hundra och åter hundra skivor som uppfyller flera av ovanstående påståenden, varför inte lyssna på dem istället? Trots att The Dodos inte egentligen gör något fel. De är bara ganska tråkiga.

Jakob:

Influenserna som går att höra hos The Dodos skulle själva kunna bli en hel recension, Sufjan Stevens, Animal Collective runt Sung Tongs, Fleet Foxes, Le Loup, ja, listan kan göras oändlig. Med det sagt så kan man snabbt konstatera att det inte direkt är en originell skiva, men vem behöver vara originell när man förvaltar sina influenser så bra?

Mycket av skivans styrka finner åtminstone jag bland rytmerna. De kanske inte alltid är speciellt dansanta som Rasmus mycket riktigt påpekar i recensionen ovan, men två minuter in i inledande Black Night så börjar trummorna smattra vet man att det kommer bjudas på mysigt trumspel om än simpelt och långt ifrån världsomvälvande.

Att flera av låtar etsar sig fast åtminstone i mitt huvud och att akustiskt och elförstärkt blandas väldigt snyggt gör det knappast sämre. Visst, det kanske inte är en platta som kommer hamna på min årsbästalista direkt, men för stunden uppskattar jag den och det är allt jag begär.

Anton:

The Dodos låter precis så som vi lärde oss att indiepop skulle låta i slutet av '00-talet. I sin genre är The Dodos långt ifrån unika med sin drömska folkpop, men de är ändå värda en chans då deras musik är otroligt välgjord och intressant.

Förhoppningsvis får vi möjlighet att se denna dynamiska duo från San Francisco i Sverige inom snar framtid, jag har en känsla av att deras livespelningar är väldigt sevärda. Trots att bandnamnet antyder något annat så står The Dodos för något helt annat än utdödhet - det står för något fräsch och spännande. The Dodos bör förtjäna en plats på alla indiefantasters läppar i samma utsträckning som Fleet Foxes eller Band Of Horses (om nu det är något man vill sträva efter...).

Skivrecension: The Pains Of Being Pure At Heart - Belong

2009 hamnade The Pains Of Being Pure At Hears självbetitlade debutplatta på förstaplats för årets plattor enligt oss här på Popbrus. Samma år spelade de för en oförtjänt liten publik på Emmabodafestivalen, en festival där dem för 5-10 år sen hade varit ett huvudband, men nu helt förbisågs av alla hipsters och electrokids som missade festivalens antagligen bästa spelning. Två år har gått sen dess, de har blivit större, men har de blivit bättre?

En inte helt lätt fråga att svara på, tempot är något lägre, gitarrskränet känns större men mindre direkt än på debuten och det känns som att de har tagit ett steg bort från den samtida noisepoppen och ett steg mot 80- och 90-talets shoegazer och drömpop. Man kan även höra vissa likheter med trummisen Kurt Feldmans nu nedlagda sidoprojekt The Depreciation Guild. Även euforin som fanns på deras första platta känns nedskruvad, eller kanske snarare utbytt mot en viss melankoli. Om debuten var ljudet av en förälskelse så är Belong snarare ljudet av ett bitterljuvt uppbrott. Något som även texterna avhandlar i ett flertal fall, bland annat i klyschiga Heart In Your Heartbreak:

She was the heart in your heartbreak
She was the miss in your mistake
And no matter what you take, you're never going to forget
She was the tear in a rainstorm
She was the promise that you would've sworn
And no matter what you say, it's never gonna come back

Men trots halvdana texter så går det inte att värja sig mot det faktum att Belong är en fantastisk platta. Är den lika bra som debuten? Nej, inte riktigt, jag saknar energin som fanns då och jag saknar perfekta pophittar som Come Saturday och This Love Is Fucking Right. Men jag har inga tvivel om att även den här plattan kommer röra runt i popscenen och innan sommaren är här kommer den här plattan ha byggt upp mina förväntningar på deras hultsfredsspelning till orimliga proportioner, men jag tror inte jag kommer bli besviken.

Roskilde släpper Bright Eyes

Att Roskilde brukar boka bra är ingen nyhet, men i år är något i hästväg, även för dem. Flera redan klassiska headliners är släppta, de mindre bokningarna har en otrolig bredd och de har fortfarande 100+ band att släppa. Och idag släppte de inga mindre en Bright Eyes. I släppet fanns även danska Cody och amerikanska Justin Townes Earle, son till countrylegenden Steave Earl.

Skivrecension: Movits! - Ut ur min skalle

Det här låter nice, skulle tro att det kan bli grymt på en svensk festival eller på en sunkig klubb. Men det finns inte direkt någon låt som fastnar. Inget jag kommer att plocka fram när det är fest. Tänker jag och trycker på play igen.

Skivan börjar fint med ett dragspelsintro. Det här är hårdare än debutplattan Äppelknyckarjazz. Hårdare och bättre. Och faktum är att det är flera låtar som fastnar. Och det är ett genidrag att ha med Timbuktu med på flera av låtarna.

Som sagt: öppningsspåret ”Vad dom än säger” sätter tonen för skivan. Och även första singeln ”Sammy Davis Jr” är en riktig pärla. Dansant jazzhiphop när den är precis som vi vill ha den. Skivans första halva är annars relativt slätstruken i jämförelse med resten av skivan. Bortsett från ”Marching band” då, där trummor och blås tar ett sig ett svettigt steg längre än vad de tidigare gjort under skivan. Sången stönar fram ”var får man tag på ett marching band när man vill ha det?”. Och det går fort. Inte bara räknat till bpm, utan även om man ser till den resa som utspelar sig i texten. Det är inte många sekunder mellan varje resmål: San Fransisco, Paris, Hudiksvall…

Sen följer ett gäng låtar som jag gärna spolar förbi (inte för att de är dåliga, utan för att resten är ännu bättre), innan skivan når sitt klimax i och med de tre sista låtarna:
För när ”Skjut mig i huvudet” startar är man lagom uppvärmd. Kanske inte bästa texten på plattan. Men klarar ni av att sitta still till det här, så har ni förmodligen gått in i väggen.
Därefter följer ”Huvudvärken”. En bakfyllehymn som kanske är synsk, då den berättar hur vi kommer att må dagen efter de dagar som svänger lika hårt som den här skivan.
Men det är inte bara fest och dess efterverkningar som avverkas på Ut ur min skalle. Nej, det blir en del politik också. Alliansen och Sverigedemokraterna får en del skit. Men bäst blir det på sista låten ”Balaclavaboogie”. Ja, det är faktiskt skivans starkaste låt. Timbuktu och Promoe kommer in och deltar i denna dansanta låt om bankerna idag:

”En bankrånare är inte en som rånar en bank
en bankrånare är en bank som rånar ett land”

Skivan lider främst av samma sak som sist: sångarens röst/dialekt kan vara smått enerverande ibland. Men när musiken är så här festlig är det bara en petitess.
Nu hoppas jag bara på att alla svenska festivaler bokar det här bandet i sommar. Och sen danser vi till hösten kommer igen. Och det är möjligt att jag plockar fram varenda låt från den här skivan när det är dags för fest.

Skivrecension: Jesse Sykes And The Sweet Hereafter - Marble Son

Förra året medverkade Jesse Sykes, något oväntat, på flera konserter med doom/dronemetalbandet Sun O))). På Marble Son hörs inte många spår av samarbetet, kanske kan man härleda lite av Sun O))):s mystik i inledande Husched By Devotion, i övrigt rör sig den i grunden rockiga americanan mot lätt psykadelisk 70-talsrock alá Pink Floyd med många körstämmor och långa instrumentala partier. Jesse Sykes är uppbackad av bandet The Sweet Hereafter som bland annat består av gitarristen Phil Wandscher som tidigare spelat i bandet Whiskytown tillsammans med Ryan Adams.

Man skulle kunna säga att Jesse Sykes är som en kvinnlig fusion mellan Pink Floyd och Devendra Banhart. Tyvärr så låter beskrivningen en aning mer spännande än vad det egentligen är. På skivan finns dock flera fina guldkorn som titelspåret Marble Son och melodiösa Ceilings High, men överlag lider skivan av en ojämnhet och en ovisshet om vad Jesse Sykes verkligen vill få ut av skivan. I de långa instrumentala rockpartierna, i till exempel tidigare nämnda Husched By Devotion och i låten Instrumental, tröttnar jag snabb på att lyssna. Det är absolut inte dåligt gjort, men mitt intresse försvinner och det känns som att partierna bara är till för att musikerna på skivan tycker det är kul att jamma ihop - och varför ge ut sådant på skiva? Hade skivan hållit fast vid detta rockiga sound så hade jag nog inte hakat upp mig på det, men i och med att flera låtar är mer av traditionell folkpoptradition så blir kontrasterna lite för stora.

Nu för tiden väljer många band och artister att släppa flera album samma år (The Deer Tracks, Robyn, bob hund), kanske hade Jesse Sykes kunnat göra detsamma och då skapat två album med helt olika sound. Det hade åtminstone jag föredragit.

Jakobs Musikhörna v. 12: OFWGKTA

Odd Future Wolf Gang Kill Them All är ett amerikanskt rapcrew med en förkärlek till våldtäckter, mord och knark. Att åldrarna på de tio medlemmarna sträcker sig från 16-21 gör inte texterna mindre osmakliga. Men man förlåter dem snabbt med tanke på att deras råhet i både texter och beats är en frisk fläkt inom hiphopscenen, inte direkt för att de på något vis var först med det, men för att de har blivit störst med det. För OFWGKTA är hypade, som fan, de uppträdde på MTV Woodies-gala och på Late Night with Jimmy Fallon, medlemmen Tyler, The Creators kommande platta ska ges ut på XL Recordings, de spelade på SXSW, de är bokade till Coachella, Primavera och Reading. Kort sagt så är det svårt att undgå dem.

Fram tills nu så har gruppen och deras medlemmar lagt ut allt sitt material på deras tumblr, även om vissa länkar är döda. Klicka här för att komma dit. Jag rekommenderar speciellt Earl Sweatshirts platta Earl.

Veckans tips v. 12

Rasmus:

Veckan som kommer bjuder på ett gäng fina skivor. Nedan följer tre russin ur kakan som är vecka 12:

Movits! släpper skivan Ut ur min skalle. Recension kommer på Popbrus på onsdag.

2009 gjorde de enligt oss årets album. Soundet är nu lite renare, men efter att ha hört de tre första singlarna lovar nya skivan dock gott. Jag talar givetvis om The Pains Of Being Pure At Heart och deras nya: Belong.

I maj släpper (äntligen) Okkervil River nytt. I veckan kommer första singeln från plattan: Wake And Be Fine/Weave Room Blues. Spana in och längta till i maj, då vi får mer och även får chansen att se dem live.


Jakob:

På fredag spelar VED och Fredrik på Debaser i Malmö, monoton och psykedelisk rockmusik utlovas.

Lördagen bjuder också på rock av det flummigare slaget då krautiga Skeppet lirar förband till psykedeliska Graveyard, även det på Debaser Malmö.

Stockholmarna kan däremot gotta sig i baktakt när The Aggrolites spelar på Debaser Slussen på söndag. Som förband har de stockholmska rockabillybandet The Knockouts.


Anton:

På onsdag släpper det Seattlebördiga bandet Jesse Sykes And The Sweet Hereafter det nya albumet Marble Son, en recension här på Popbrus är att vänta.

På torsdag spelar Woods på Pusterviksbaren i Göteborg, som förband spelar The Low Anthem. På lördag har Woods rest österut och spelar på Strand i Stockholm, som förband agerar This Is Head - vilka toppenkvällar.

På onsdag släpper I´m From Barcelona det nya albumet Forever Today, efter att ha lyssnat på låten Get In Line från den kommande skivan så känns det som att tidigare I´m From Barcelona-fans inte kommer bli besvikna (om ni vill lyssna så finns länk här)

Veckans låtlista v. 11 - Bakfylla, ångest och misär

Igår var det St Patrick's Day, så vad passar bättre än en låtlista om bakfyllor och ångest? Håll till godo

Veckans låtlista på Spotify


Rasmus:

Rob Clarkson - Don't Sleep With Your Best Friends
Om ångesten över att vakna upp med sin bästa vän dagen efter St Patrick's Day.

Monde Yeux - Paris
"I'm afraid on saturday I will wake up feeling less than okay / Cause I hade too many cocktails"

Markus Krunegård - Den som dör får se / Markus Kyrkogård
Låten börjar med en bakfyllescen på en kyrkogård.

Frank Black - Headache
"I got me so down I got me a headache"

Manic Street Preachers - Black Dog On My Shoulder
"Black dog" är en synonym för ångest.


Jakob:

Chet Atkins - Hangover Blues
Låter ungefär som en bakfylla känns.

The Tossers - Goodmorning' Da
Att vakna i finkan är aldrig trevligt.

Big Brothers & The Holding Company - What Good Can Drinkin' Do?
"What good can drinkin' do, what good can drinkin' do? / Lord, I drink all night but the next day I still feel blue."

Lars Demian - Alkohol
Möjligen uttjatad, men definitivt en klassiker.

Kris Kristofferson - Sunday Morning Coming Down
Precis som låten över aningen sönderspelad, men ett måste på en bakfyllelista.


Anton:

Elliot Smith - Miss Misery
Misär i sitt esse.

The Metros - Last Of The Lookers
"I had a couple too many last night / And there's lessons to be learnt / Monday mornin rattles in my head / And there's coppers to be earned".

The Unthanks - Not Much Luck In Our House
"If It Wasn't For Bad Luck / We'd have no luck at all".

Håkan Hellström - Trubbel
Olle Adolpsons klassiska låt om en dyster tillvaro.

No Doubt - Sunday Morning
Om en oväntad och dålig förändring sedan morgondagen.

Elva nya band till Hultsfred

Idag släpptes följande elva band till sommarens Hultsredsfestival:

The Pains Of Being Pure At Heart, The Soft Moon, Hurts, Frankie & The Heartstrings, Floating Point, Foster The People, Star Slinger, 6th Borough Project & The Revenge, Social Disco Club, Future Boogie och Kat Records Presents DJ Rahaan & Kat Records DJs Phat Phil & Ste Hodge.

Dagens bandsläpp handlar mycket om elektronisk dansmusik, vilket inte premieras särskilt mycket här på Popbrus, men bjuder även på tre riktigt bra bokningar i form av The Pains Of Being Pure At Heart, The Soft Moon och Foster The People. Jag håller fast vid min åsikt att årets Hultsfredsfestival kommer bli en av sommarens absolut bästa.

Veckans skiva v. 11: The Levellers - A Weapon Called The World

Idag är det St Patricks Day: Irlands nationaldag. Den enda nationaldag som flera av oss här på Popbrus firar. Detta mycket beroende på musiken. Dubliners, Flogging Molly, The Pogues och Dropkick Murphys är kanske de vanligaste banden att dyka upp på spellistor ikväll. Samt olika versioner av ”Whiskey In The Jar”. Här kommer ett alternativ:

The Levellers spelar pop med inslag av irländsk folkmusik. Men även av engelsk folkmusik. Då bandet består av engelsmän är detta logiskt. Musiken är mestadels akustisk och detta i kombination med den engelska ådran i tonerna gör att musiken blir lite mjukare än den traditionellt irländska musiken. Framförallt om man ser till de punkigare banden. Detta innebär dock inte att nerven i saknas på detta debutalbum från 1990. Punken är ständigt närvarande, men mer i texter, engagemang och känsla än i själva musiken. Det är ett vackert band, ta det till ert hjärta medan ni sänker några Guinness ikväll.

Aphex Twin till Arvikafestivalen

En av den elektroniska musikens giganter har blivit bokad till de värmländska skogarna. Richard D. James, mer känd som Aphex Twin, har sedan mitten på åttiotalet gett ut musik under diverse namn och inom diverse genrer. Allt från dansvänlig klubbmusik till stenhård breakcore finns i hans repertoar och nu besöker han alltså Arvikafestivalen för en exklusiv spelning. Bättre headliner skulle man inte kunnat hoppas på.

Jakobs Musikhörna v. 11: A Silver Mt. Zion - He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms

Smaka på albumtiteln, He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms, det smakar pretentioner, eller hur? Det är inte så konstigt, med tanke på att A Silver Mt. Zion till stora delar består av medlemmar från Godspeed You! Black Emperor, världens kanske i särklass bästa postrockband, en genre till stor del bygd på pretentioner. Egentligen behöver inte så mycket mer sägas, de som gillar GY!BE gillar ASMZ, så enkelt är det.

Lyssna på He Has Left Us Alone But Shafts of Light Sometimes Grace the Corners of Our Rooms på spotify!

Ryan Adams till Sverige

Efter att tidigare ha sagt att han helt skulle lägga av med musiken, för att förra året släppa ett knippa gamla låtar på albumet III/IV (som blev sorgligt förbisett), ger sig nu Ryan Adams ut på turné med nyskrivet akustiskt material. Här är turnédatumen för de nordiska länderna:

10/6 Stockholm, Cirkus
11/6 Oslo, Folketeatret
13/6 Malmö, Konserthuset
14/6 Köpenhamn, Konserthuset

Veckans tips v. 11

Rasmus:

På lördag blir det fest i Göteborg! Det är nästan för många bra spelningar i staden just denna dag. Nedan följer tre höjdpunkter:

Kaizers Orchestra spelar på Brewhouse. Dans och galenskap utlovas. (Spelar även i Stockholm dagen innan).

Vill man hellre dansa till svenskt, så rekommenderas Movits! På Nefertiti.

Vill du snarare ha politisk musik så är det Stefan Sundström som du ska se. Han spelar på Stadsteaterns foajébar. (Spelar även i Karlstad dagen innan).


Jakob:

Det är inte bara Göteborg som bjuder på fantastiska spelningar på lördag, för samma dag spelar tysken Pantha du Prince minimal techno med popådra på Babel i Malmö.

Och inte heller för den som befinner sig i huvudstaden i helgen så är den poppiga technon långt borta, på Debaser Medis bjuder nämligen svenska Harald Björk upp till monoton dans. Även detta på lördag.

Stockholmare som är mer intresserade av baktakt än elektroniska rytmer kan på lördag ta sig till Göta Källare för att beskåda legendariska reggaebandet The Wailers, som knappast behöver någon större introduktion. Malmö för besök av jamaicanerna redan på torsdag då det spelar på KB.


Anton:

Nästa vecka bjuds det på två spännande och efterlängtade skivsläpp.

På onsdag släpper bob hund det nya albumet Det överexponerade gömstället.

På fredag släpper The Strokes albumet Angels.

Gruff Rhys kommer till Sverige i veckan, på fredag spelar han på Strand i Stockholm och på lördag på Debaser i Malmö.

Veckans låtlista v. 10 - Låtar från 2011

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

The Decemberists - January Hymn
En av höjdpunkterna från bandets sjätte album. Fin skiva, men framförallt: oslagbart live.

PJ Harvey - Words That Maketh Murder
Nya skivan med denna veteran har ett riktigt skönt sound.

Marianne Faithfull - Stations
Får ståpäls av den här låten från en annars ganska ojämn skiva.

Drive-By Truckers - Assholes
Altcountry när den är som bäst.

Devotchka - The Man From San Sebastian
Dragspelsintrot i sig gör denna låt värd att höra.


Jakob:

bob hund - Popsång (mot min vilja)
bob hund firar 20 år som band i år och firar det hela med två nya skivor. Det här är första singeln från Det Överexponerade Gömstället som släpps nästa onsdag.

...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Tao Of the Dead Part Two: Strange News From Another Planet
Den nya skivan håller inte samma klass som deras tidigare, men det är fortfarande trevligt med bombastisk indierock.

Mogwai - Music For A Forgotten Future (The Singing Mountain)
Den bästa låten på plattan är bonuslåten, resten av plattan håller dock även den mycket hög klass.

Kaizers Orchestra - Philemon Arthur & The Dung
Det är inne med trilogier nu för tiden, det här är från första delen i Kaizers trilogi Violeta Violeta.

The Deer Tracks - Ram Ram
Även The Deer Tracks släpper en trilogi, deras under namnet The Archer Triology, det här är första singeln från del ett.


Anton:

Those Dancing Days - Reaching Forward
En av årets hittills bästa låtar, något oväntat enligt mig.

We Are The Storm - Galileo
Den första singeln från albumet To The North Pole som släpps i maj.
Galileo by We are the Storm

Wye Oak - Civilian
Vackert och spännande.

Gruff Rhys - Take Sentence
Walesaren Gruff Rhys har med Hotel Schampoo gjort ett av årets mysigaste album hittills.

Simeon Hillert & His Electrified Band - Wednesday Night
Imorgon lördag släpper Växjöbandet Simeon Hillert & His Electrified Band EP:n A Fairytale Point Of View. Releasefest kommer ske på Kafé Deluxe i Växjö. Om ni gillar 60-talsdoftande emotionell indie så kommer ni gilla Simeon Hillert och hans elektrifierade band.

Veckans skiva v. 10: ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Source Tags & Codes

Siestas senaste bandsläpp väcker nostalgi, de har bokat ...And You Will Know Us By The Trail, ett band som jag en gång i tiden höll väldigt kärt. Fram tills att jag såg dem live på Arvikafestivalen 06, den energi som fanns på skiva var som bortblåst och kvar var bara ett platt och oengagerat band. Mina förhoppningar var skyhöga och konserten tillhör en av de största besvikelserna jag varit med om när det kommer till livemusik. Sedan dess har jag följt bandet med viss försiktighet, med all rätt, för även om skivorna de släppt sen dess är bra så kommer de inte ens i närheten av Source Tags & Codes.

Men sen är det även en platta som blandar pop, punk och rent oljud på ett väl avvägt vis, något som få lyckas med. Redan i inledande Invocation så känner man att det är något stort på gång och när efterföljande It Was There That I Saw You kastar en vägg av gitarrer rakt i ansiktet på en så är det svårt att värja sig. Och efter det rullar det på, varenda låt på skivan är i princip en hitlåt i min värld. Att skriva om en låt hade inneburit att jag måste skriva om alla, så bra är vartenda spår på den här plattan. Det varvas storslagen pop med malande indierock och punkhärj om vart annat, men helt utan friktion, det behöver inte minnas någon motsättning mellan finstämdhet och fullt ös, medvetslös, inte om man gör det snyggt åtminstone.

När Siesta går av stapeln har det gått närmare fem år sen jag såg ...And You Will Know Us By The Trail Of Dead på Arvika. Frågan är om de inte gjort sig förtjänta av en ny chans?

Lyssna på Source Tags & Codes på Spotify!

Skivrecension; The Deer Tracks - The Archer Triology pt.1

På gaffa.se har någon kommenterat nyheten om den här skivan med orden "Deer Tracks är tveklöst det mest isländska som inte kommer från Island". Ju mer jag lyssnar på The Archer Triology pt. 1 desto mer håller jag med om påståendet, för det vilar något mystiskt över denna Gävleduo. Mer precist så påminner det ofta om Múm, inte så att jag skulle påstå att jag skulle påstå att de apat efter deras sound, men samma brusiga och klickande lekfullhet finns där, samma känsla för mysiga små popmelodier.

The Deer Tracks är dock pompösare än nämnda islänningar, med svulstigare elektronik och stråkar, detta menat i den positivaste bemärkelse. Överlag så känns dem betydligt mer lättillgängliga, vilket bara känns skönt. Det är ren pop, i elektronisk tappning, inga krusiduller, inga pretentioner, raka poplåtar med lagom mycket lekfullhet.

Det negativa med, om man nu ska komma med något sådant, skulle väl vara att skivan bara innehåller fem låtar, det går snabbt att lyssna igenom skivan. I och för sig så är detta bara första delen i en trilogi, men om kommande två skivor har en lika kort speltid så hade jag gärna sett att alla slagits ihop till en. Men det är inget stort problem, för så fort skivan är slut så är det bara att börja om från början igen, alla fem spår är trots allt så pass starka att de verkar stå pall för ett nästintill oändligt antal genomlyssningar.

Jakobs Musikhörna v. 10: Cap'n Jazz - Analphabetapolothology

Emo. Ordet i sig räcker antagligen för att skrämma bort flertalet läsare. Maken till bespottad genre har sällan skådats, i alla fall så obefogat. Men jag pratar nu inte genren med band som My Chemical Romance och Dashboard Confessionals, nej, Rites of Spring och Embrace (bandet med Ian MacKaye då, inte det brittiska popbandet) var de som la grunden till den verkliga emon, en genre sprungen ur hardcoren men med mindre attityd och mer melodier.

Ett band som tillhörde originalemon men som gjorde den poppigare och lättillgängligare var Cap'n Jazz. Deras hardcorearv är fortfarande lätt att urskilja, speciellt när det kommer till sången, men även influenser från indiescenen tar stor plats. Antagligen är det tack vare bland andra just Cap'n Jazz som emo har fått den negativa klang genren idag har, när den främst förknippas med gnällande tonåringar med snelugg, fula tatueringar och tighta jeans som lirar poppunk av det sämre slaget. Men det är svårt att hålla det emot Cap'n Jazz, för frågan är om det inte värt alla Fall Out Boy-fans i världen att lyssna till hesa hardcoreskrik i poptappning, att lyssna till deras blandning av det bästa från två så skilda genrer.

Lyssna på Analphabetapolothology på Spotify!

Veckans tips v. 10

Rasmus:

Säkert gör tre spelningar i veckan. På torsdag på Blå i Oslo, på fredag på Trädgårn i Göteborg och på lördag på Babel i Malmö.

Förra veckan tipsade jag om punkarna/postpunkarna i Wire. Då spelade de i Malmö. På tisdag spelar de på Debaser Slussen i Stockholm.

Så sent som 2009 kom Dinosaur Jr:s senaste skiva. Den var det absolut inget fel på. Hoppas att detsamma går att säga om sångaren J Mascis soloalbum Several Shades of Why som släpps i veckan.


Jakob:

På onsdag kommer svenska stonerrockarna Bombus att göra en spelning på Kafé Deluxe i Växjö.

Om man samma dag befinner sig i Stockholm kan man istället gå på Strand och titta på kultpunkarna i Docenterna.

Skåningar däremot borde ta sig till Malmö för att beskåda Tape och Ass på Babel, även detta på onsdag.


Anton:

På torsdag spelar The Hundred In The Hands på Debaser Slussen i Stockholm. Dansant och fint kommer det bli.

Imorgon släpper drömfolkrockarna Wye Oak från Baltimore sin nya skiva Civilian, ett mycket spännande släpp.

Tape spelar inte bara på Babel nästa vecka (se Jakobs tips) utan släpper även ett nytt album, Revelationes.

Veckans Låtlista v. 9 - En låt, fem versioner

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Leonard Cohen - Chelsea Hotel #2
Leonard Cohens tillbakablick är vacker och melankolisk, men det finns andra versioner som också är värda att lyssnas på.

Olle Ljungström - Chelsea Hotel #2
Olles version är dystrare än originalet. Det är mer smärta i sången här.

Nicolas Cohen Keriny - Chelsea Hotel #2
En kyligare ljudbild. Det låter till och med som att Nicolas fryser när han sjunger.

The Shivers - Chelsea Hotel #2
Det är små nyanser som skiljer de olika låtarna åt. Den här känns mer grå betongångest än de andra.

Rufus Wainwright - Chelsea Hotel #2
Ganska lik originalet, men Leonards och Rufus röster skiljer sig från varandra rejält.


Jakob:

Professor Longhair - Junco Partner (live)
Låten i fråga är en gammal amerikansk bluesstandard som allt som oftast tolkas ungefär så här.

The 101ers - Junco Partner (live)
Joe Strummer valde dock att göra rockabilly av det hela med The 101ers.

The Clash - Junco Partner
På skivan Sandinista! så plockade han upp den igen, där här gången för att göra reggae av den.

Joe Strummer & The Mescaleros - Junco Partner
Till sist plockade han upp den tillsammans med sina Mescaleros.

The Dirty Dozen Brass Band - Junko Partner
Till sist en lagom jazzig tolking av ett äkta New Orleanskt brassband.


Anton:

Oasis - Wonderwall
Originalet som är en av bandets mest kända, och även snudd på sönderspelad.

Elias And The Wizzkids - Wonderwall
Egentligen är det bara texten som Elias har bevarat från originalet i sin snabba och dansanta version.

Ryan Adams - Wonderwall
Även i denna låt är det nästan bara texten som är kvar, men i något lugnare tappning än låten tidigare.

Berk & The Virtual Band - Wonderwall
Glad och soft jazz.

Brad Mehldau - Wonderwall
Mehldau har gjort om låten till en jazzstandard.

Veckans skiva v. 9: Hannah Peel - The Broken Wave

En multiinstrumentalist från London med ett starkt sinne för melodier och arrangemang - så kan en kort presentation av Hannah Peel se ut. Att hon även besitter en avslappnad och varm sångröst gör inte saken sämre.

Om ni gillar Laura Marling, First Aid Kit, Priscilla Ahn och JayMay så kommer ni garanterat även tycka om Hannah Peel. Skillnaden är att Peel inte är rädd för att bege sig utanför det traditionella inom den mjuka folkpopgenren (sång, gitarr, piano), utan blandar även in diverse digitala hjälpmedel som trummaskiner och synthar. Hon väver även in klassiska stråkpartier i låtarna som lika gärna kunnat komponerats för tvåhundra år sedan. Det blir inte hårdare, men en aning mer intressant.

Lyssna på The Broken Wave på Spotify

Skivrecension: Emil Jensen - Rykten

"Ingen spricker av att ta i, du spricker bara om du låter bli"...

...sjunger Emil Jensen med en försiktig och nästan viskande röst i låten Glöm en dröm. Denna textrad visar på sätt och vis vem Emil är, något av en pacifistisk revoltör. Säg till honom att han ska skrika så viskar han, säg att han ska bocka så niger han, säg att han ska köra bil så cyklar han, säg att han ska "roasta" så hyllar han.

På Rykten, Emils fjärde studioalbum, blandar han digitala och akustiska instrument och bildar en intressant och välarbetad ljudbild. Detta är den första skivan av Emil som musiken nästan kommer i samma fokus som låttexterna. Texterna är dock fortfarande det centrala i låtarna och man bjuds på flera små noveller med sonisk bakgrund, de mest trollbindande är inledande Lite väl John och Yoko och Växlande Molnighet (läs vad Emil själv säger om låtarna här).

Men, hur bra Emil än är på skiva så går det inte att jämföra med hur hur bra han är live. I mitten av mars inleder han sin nya turné Livs levande och under två månader hinner han avverka i stort sett hela Sverige (se turnéschemat här)

Festivaluppdatering

Det har verkligen börjat röra sig bland festivalbokningarna nu, nästan så mycket att vi på Popbrus inte hinner med. Men bättre sent än aldrig tänker jag och bjuder här på en sammanfattning av den senaste tidens festivaluppdateringar.

Roskilde släppte i måndags M.I.A. och idag släpptes ytterliggare tre akter, nämligen Conogtronics vs Rockers, ett sammarbetsprojekt mellan bland andra Deerhoof och Konono N°1, Jagwa Music och sist ett projekt under namnet Shangaan Electro som verkar vara en showcasespelning om genren med samma namn.

Peace & Love släppte igår även dem M.I.A. men även Ziggy Marley, Volbeat, Timbuktu, Sator, Nationalteatern, The Vaccines, Vallkyrien Allstars, Alcoholic Faith Mission och John Lindberg Trio. Kort sagt så fortsätter dem att blanda genrer hej vilt och kommer antagligen även i år att ha ett spretigt men imponerande artistutbud.

The Vaccines spelar även på Popadelica som de senaste veckorna även släppt FM Belfast, Syket, Veronica Maggio, Jonathan Johansson, Rebecca & Fiona och Niki & The Dove.

Hultsfred släppte idag både biljetter och band. Ryktet sa The Prodigy, istället fick vi The Drums, Beach House och Anna Calvi. Kanske inte samma publikmagneter som The Prodigy hade varit, men definitivt ett helt okej släpp.

Emmaboda släpper ikväll kl 18 en kombobiljett tillsammans med Arvika, för 990 kr får du gå på båda festivalerna, men endast 50 biljetter finns så först till kvarn gäller. De har även släppt band. Rusko, The Hidden Cameras, First Aid Kit, Stures Dansorkester, F.O.O.L och This Is Head är de senaste tillskotten.

Även Arvika gjorde i dagarna ett släpp. Front 242, Digitalism, Russ Chimes, Spark!, Alex Di Stefano, Karl Johan, Norbert Davenport och F.O.O.L. Övervägande elektroniskt alltså, precis som utlovat.

Öland Roots shar även släppt sina första artister vilka blev Million Stylez och Glesbygd'n.

Sveriges bästa hårdrocksfestival Muskelrock har även varit i farten och släppte nyligen en handfull band. Drakar, Lord Vicar, Griftegård, Rise and Shine och Black Oath gästar den gamla småländska folkparken i sommar.

Sist ut den lilla nykomlingen Knarrholmen som håller till på ön med samma namn i den göteborgska skärgården. De släppte idag tre nya akter, Syket, Museum Of Bella Artes och jj.

Jakobs Musikhörna v. 9: Dan Berglunds Tonbruket

Dan Berglund (ej att förväxla med den kommunistiske vissångaren) var basist i e.s.t. eller Esbjörn Svensson Trio, kanske Sveriges genom tiderna mest framstående jazzgrupp. Esbjörn gick dock tragiskt nog bort i en drunkningsolycka 2008 och gruppen lades ner. Men nu är Dan Berglund alltså tillbaka i musiksammanhang med sin nya grupp Tonbruket.

Musiken tar avstamp inom jazzen, men kastar sig sedan hejvilt mellan postrockinfluenser och psykedeliska partier, knappast något för jazzpuritanen. Men för den med öppet sinne så breder här ut sig en vemodig klangvärld med stor experimentlusta. Resultatet är mycket vackert och stämningsfullt. Än mer stämningsfullt lär det vara live, så jag hoppas att jag inte blir ensam framför scenen i Hultsfred i sommar.

Lyssna på Dan Berglunds Tonbruket på Spotify!

Emil Jensen om nya skivan

Om hur nya skivan låter:
– Jag kommer från det elektroniska, och de två första skivorna var mer åt det hållet. Förra skivan var inspelad mer eller mindre live, som på det goda 70-talet. Jag gillar båda tillvägagångssätten, så därför är nya skivan en hybrid; stråkorkester blandas med trummaskin.

Om skivans tema:
– Jag märkte att låtarna började handla om artistvärlden, så därför ser jag tillbaka på en töckning tid innan första skivan i texterna. Skivan handlar mycket om just tid. Jag har alltid valt att gå framåt och bakåt och i sidled i mina texter. I mitt mellansnack handlar det mer om nutid.

Om låten ”Lite väl John och Yoko:
– Jag har genom åren byggt upp ett universum av fiktiva karaktärer. Ett universum som jag nu kan plocka ifrån. Till exempel så är morbrorn i ”Maj förra året” med på nya skivan i låten ”Lite väl John och Yoko”. Fast den här gången är det ur hans perspektiv. Mina egna minnen börjar mer och mer kännas som rykten, medan fiktionen i låtarna känns som verklighet. Därav namnet Rykten på nya skivan.

Om låten ”Växlande molnighet”:
– Det finns inget som är så svårt som att berätta om något ljust. Det finns inget så sorgligt. Jag skrev ”Växlande molnighet” och spelade in den och tänkte: den här blir första singeln. Och så visade det sig att den plötsligt var sju minuter lång. Det är sunt att vara renons på vetskapen om detta medan man skriver låten. Vissa låtar kan bli sju minuter, andra kan bli på fyra rader. Och båda funkar.

Om låten ”Mörkertal”:
– Jag skrev låten ”Mörkertal” efter att ha varit i Ungern och inte riktigt kände för att komma hem igen. Det finns alltid skäl att flytta från Sverige. Men jag vill heller inte bli en av alla svenska artister som hotar att flytta från Sverige. Vem ska jag hota? Anders Borg? – Sedan skrev jag färdigt den efter att SD kommit in i riksdagen. Då kände man ännu mindre för att vara en del av Sverige. Fast det värsta var inte att de kom in, utan att 50 procent av de som röstade, röstade egoistiskt. Egoism är en grogrund för rasism.. Det är ett obehagligt Sverige som uppstått.

Om att släppa skivan i mars:
– Det var kanske dumt att släppa skivan i mars. Samtidigt som Melodifestivalen. Det är så stort att man måste förhålla sig till det. Och det är i medierna halva året. Resten av tiden är det Idol. Det blir kanske tre veckor över. Det är indieveckorna. Det är också de veckorna folk är som fattigast: efter jul och efter sommaren.