Anton:Braids debutalbum
Native Speaker svävar fram på en luftig elektronisk ljudbild, det är en fröjd för öron som tröttnat på skramliga trummor eller fräsande distade gitarrer.
Om man ska gå efter åsikter jag läst om Braids på internet så skulle deras musik sammanfattas som en blandning mellan
Panda Bear och
Regina Spektor. Jag har svårt att hålla med om den beskrivningen, Braids har ett snällare sound än Panda Bear och en jämförelse med Regina Spektors melodiösa pianopop känns i mina ögon (öron) lustigt. Visserligen har sångerskan Raphaelle Standell-Prestons en röst som stundtals kan påminna om Spektor, men den är enligt mig mer lik
Björks.
Jag fick upp ögonen för bandet efter att ha läst om deras spelning på årets upplaga av SXSW i Austin. I sommar kommer kvartetten göra en spelning i Sverige, nämligen på Hultsfredsfestivalen, och tillsamman med bland andra
Tennis,
Dirty Beaches och
Blackbird Blackbird utgör de en del av de mest intressanta banden på festivalen.
Jakob:Det här går rakt in i hjärtat på mig. Lagom flummig elektronisk pop med en smått fantastisk sångerska, vackra melodier och en snygg produktion. Det är nästan för bra. Det spretar inte på samma sätt som andra band inom samma musikaliska sfär, men kanske är det just det som är
Braids största problem.
För det känns som att de vet precis vad de vill, det innefattar inget utforskande eller experimenterande utan allt känns noga komponerat. Detta är definitivt inget uteslutande negativt, för det ger skivan ett samlat intryck, som helhet funkar den otroligt bra. Men när man lyssnar låt för låt så är det inget som egentligen fastnar, visst, det är bra låtar, men det är inget som dröjer sig kvar.
Därmed inte sagt att skivan på något vis är dålig, tvärtom, den lär definitivt hamna på min årsbästalista när 2011 närmar sig sitt slut. Men samtidigt så är det inte det otroliga mästerverk det skulle kunnat bli om bandet vågat ta ut svängarna lite mer, dra upp tempot någon gång, spåra ur, göra något oväntat. För Native Speaker känns förutsägbar, den överraskar inte. Men ibland känns det tryggt att veta var man har ett band, för när jag nästa gång blir sugen på elektronisk drömpop så vet jag att det är Native Speaker jag ska spela.
Rasmus:Braids är precis den form av
Regina Spektor-klingande pop som inte faller mig på läppen. Det har gjorts förr: ensam kvinna med alldeles för skolad röst sjunger vackert över ett stillsamt komp. Och det är sällan särskilt spännande eller kittlande. Det bara flyter ut i bakgrunden.
Men vänta! Braids musik är inte det vanliga pianot eller gitarren, det är elektroniska ljud vi hör. Dessvärre alldeles för välpolerade ljud. Ingenting som sticker ut eller förvånar. Även de flyter ut i bakgrunden.
På Spotify jämförs Braids bland annat med
Avey Tare. Och kanske kan detta vara något för dem som finner dennes musik för svårsmält. Och inte bara kanske: gillar ni Regina Spektor så gillar ni förmodligen det här. Jag gillar inte Regina Spektor, så jag är förmodligen fel person att säga om det här är bra eller dåligt. Fråga Anton istället.
Braids - Native Speaker (på Spotify)
Nu när sommaren börjat, första festivalen är avverkad och man verkligen känner att det är nu man kan börja verkligen njuta av livet igen så är det inte omöjligt att man blir sugen på lite skasväng. Men man vill inte ha de där distade gitarrerna och punkiga attityden som de yngre banden ofta ägnar sig åt. Nej, man vill ha gammaldags gung med ett något lägre tempo och renare ljud. Vad passar då bättre än dansksvenska Babylove & The Van Dangos?
Nej, det här går inte. Det är så ofattbart tråkigt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Tre gånger har jag rent ut sagt plågat mig igenom den här plattan, men aldrig mer. Den är egentligen inte dålig, inte alls, jag kan se varför folk uppskattar sådan här simpel riffbaserad rock, men jag står inte ut. Det är monotont, men inte på det där meditativa sättet utan på ett segt och tråkigt sätt.
Emil Jensen är i första hand ordkonstnär, musiker i andra hand. Det är nämligen hans långa monologer som upptar större delen av de ca två timmarna som Emil och hans medmusiker håller låda. Han pratar om människans genetiska rädsla för sabeltandade tigrar, om att vuxna är gulligare än barn, om likgiltighet och sina värsta egenskaper, för att nämna en bråkdel av de ämnen han avverkar. Allt med humor och med en hel del ordvrängeri.
Inlägg
