Låtlista v. 39 - Länders ledare

Veckans låtlista presenterar länders ledare av olika sorter, allt ifrån presidenter och statsministrar till kungar och drottningar.

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

R.E.M. - World Leader Pretend
Ett stort band har tagit farväl, tack för allt.

Hefner - The Day That Thatcher Dies
Darren Hayman önskar livet ur Magaret Thatcher...

Morrissey - Margaret on the Guillotine
...det gör Morrissey också.

Navid Modiri & Gudarna - Kom och dansa med oss
Navid bjuder upp George Bush på dans.

Mikael Wiehe - Hej då, trevligt att träffas
Fredrik Reinfeldt och hans kollegor får en känga.


Jakob:

At The Drive-In - Porfirio Diaz
Porfirio var Mexikos president 1876-1880 och 1884-1911.

Reagan Youth - Reagan Youth
Ironisk hardcore, jo man tackar.

Non Phixion feat. Necro - I Shot Reagan
Inte heller hiphoparna gillade Reagan.

Conflict - These Colours Don't Run
Texten berör ett antal ledare.

Gogol Bordello - Mussolini vs. Stalin
Ovanligt lugn låt för att komma från Gogol Bordello.


Anton:

Regina Spektor - Uh-merica
"Mrs. E. Roosevelt never heard me shoot my gun, la, la, la / Mrs. E. Roosevelt didn't even know I owned one la, la, la"

Conor Oberst & The Mystic Valley Band - Roosevelt Room
Fem minuter attityd.

Roosevelt Sykes - Driving Wheel
Sykes har inte mycket mer gemensamt med någon av de två Rooseveltpresidenterna än namnet.

The Tallest Man On Earth - King Of Spain
Kristian Matsson vill bli kung av Spanien.

Salem - King Night
Från förra årets skiva med samma namn som låten.

Veckans skiva v. 39: Michael Kiwanuka - Tell Me A Tale & I'm Getting Ready

Michael Kiwanuka är en 23-åring från London som i ung ålder fastnade för Otis Redding och Bob Dylan. Kiwanukas musik bygger på den soulmusik som Redding levererade, men den har också likheter med Dylans enkla låtuppbyggnader. I somras släppte Kiwanuka sin debut-EP Tell Me A Tale och förra veckan släpptes uppföljaren I'm Getting Ready, båda skivorna innehållande tre spår vardera.

Med en lätt brusig bakgrund, snygga melodier, välarrangerade låtar och med en röst av guld så lyckas Kiwanuka fånga lyssnaren. Kiwanuka är en av de bästa debutanterna i år, jag kan knappt värja mig till debutalbumet som släpps i början av nästa år.

På Michael Kiwanukas Facebooksida kan man lyssna på de sex låtar som utgör de två skivorna. Länk här.

Skivrecension: Josh Rouse & The Long Vacations - S/T

1972 är en fantastisk platta. Nashville likaså. Därefter blev Josh Rouse hyfsat oangelägen. Trots en flytt till Spanien som gjorde att han verkade nöjd med livet och som fick hans spelningar att stråla av glädje. Tills nu. För när Josh skaffat sig ett nytt band nere i Spanien, som han kallar för The Long Vacations, är han återigen någon att räkna med.

The Long Vacations låter som de heter. Det är sepiafärgade minnen av somrar som aldrig tar slut. Det är slöhet efter en dag i solen. Det är bossa, det är jazz, det är pop. Det är alla sköna slöa sommargenres du kan tänka dig.

Som bäst blir det i låtar som "Movin' On" där sommarminnen radas upp. Men minnen som förstörs av att hon ständigt är i närheten. Vare sig de befinner sig i en bar eller softar på en parkeringsplats. De lyckas perfekt fånga den bitterljuva känsla som sommaren ofta innehåller.

Den tillhör även de bästa låtarna då den har lite högre tempo, samtidigt som den känns rätt slö. Precis som "Fine, Fine", "Diggin In The Sand" och "Oh, Look What The Sun Did".

Som sämst, men aldrig dåligt, blir det i de lite jazzigare numren, som "Friend". Men då skivan är ganska kort, gör detta föga. Det är en njutbar skiva i gränslandet mellan nu och då, sommar och höst, lycka och melankoli. Det är ingen ny 1972 eller Nashville. Det här är något nytt. Och det är en skön nystart.

Skivrecension: Dum Dum Girls - Only In Dreams

Det är svårt att inte dra paralleller till Best Coast när man lyssnar på Only In Dreams. Både de och Dum Dum Girls har gått från lo-fi till betydligt mer välproducerad skränpop med surfinfluenser. Dum Dum Girls är kanske något punkigare, men överlag så rör de sig inom samma genre och kommer antagligen att tilltala samma publik. Jämförelsen blir inte mindre träffande då somliga av låtarna på Only In Dreams lika väl skulle kunna vara just Best Coast-låtar. Ta till exempel In My Head, ackordföljden, sångmelodin, produktionen, ALLT påminner om nämnda band, till och med sångerskans röst låter relativt likt Bethany Cosentino. Detta är dock inte nödvändigtvis något dåligt, för som alla vet så är Best Coast förbannat bra.

Men det finns ett problem med Dum Dum Girls, att de saknar riktigt bra låtar. Oavsett om de låter som nämnda band eller ej så är det få låtar som riktigt fastnar. Inledande två låtarna Always Looking, som är en fin och småpunkig poprockdänga, och betydligt poppigare Bedroom Eyes är det bästa skivan har att erbjuda. Nu är i och för sig dessa två låtar riktigt, riktigt bra, men efter det så blir skivan ganska medioker, utan varken dalar eller toppar. Bortsett från bottennappet Coming Down, som med sina sex och en halv minuter även råkar vara skivans längsta låt.

Utöver dessa nämnda undantag så är det en väldigt jämn skiva, inget man blir speciellt tagen av, men helt okej skränpop. Varken mer eller mindre.

Skivrecension: Invasionen - Saker som jag sagt till natten

Det här låter som Mattias Alkberg, Jumper, svenskk 90-talstrallpunk, Knivderby och (stundtals) bob hund. Samtidigt. Allt stöpt i en postpunkform. Så jag vet inte var jag har det här, hur jag ska förhålla mig, var jag ska angripa. Det låter inte 2011 i alla fall. Och det låter inte som Invasionens förra platta. Trots allt detta är det inte spretigt. Faktum är att det är på gränsen till allt för homogent. Detta är dock inte den största bristen. Den ligger i produktionen. Det är Henrik Oja som stått bakom mixerbordet (han har tidigare producerat Säkert! och då lyckades han bra mycket bättre). Ljudbilden är för platt och ren. Det här hade tjänat på att väsnas mer, låta smutsigare. Jag antar att det kan göra det live, och då kommer referenserna kanske snarare att dra mot Pascal. Dennis sjunger:

"Det är slut med ofarlig musik"

Är det självironi månne? För det här är så ofarligt det bara kan bli. Man använder sig även av det som i tv-branschen kallas för apelsin-tv. Det vill säga: sjunger du om en apelsin, så ska du också visa en apelsin för att det ska bli tydligare. Dennis sjunger om svärd och använder sig av den lasersvärdsliknande synteffekt som tidigare förstört låtar för både Ebba Grön och Joy Division.

Höjdpunkter med skivan är dock att samtliga spår går att spelas för sig själva, och då blir bättre än helheten. Att texten i "Norrsken" får en att vilja flytta till Norrland. Och att avslutande "120 db" är en god bit på vägen mot det smutsiga, skräniga sound som hela skivan borde ha haft.

Jakobs Musikhörna v. 39: Free Kitten - Nice Ass

Det började som ett samarbete mellan Kim Gordon från Sonic Youth och Julie Cafritz från Pussy Galore. Efter ett tag fick de uppbackning av Yoshimi P-We från Boredoms och Mark Ibold från Pavement.

Med tanke på var medlemmarna kommer ifrån så är det kanske inte så svårt att räkna ut att musiken är skränig och rå rockmusik. Visst, medlemmarnas huvudband är kanske bättre, men Nice Ass är en väldigt avskalad rockplatta, inga väggar av oljud utan mer återhållsamt utan att bli tråkigt.

Lyssna på Nice Ass på Spotify!

Topp 7: Dungen

Trots goda recensioner och utomlandsturnéer så har svenska folket inte tagit till sig detta folkpsykedeliska band med Gustav Ejstes i fronten. Här kommer en lista med sju låtar som torde få er som inte tagit dem till sig än att tänka om:

1. Solen Stiger Upp (Del 1 & 2) (Stadsvandringar)
2. Du Är För Fin För Mig (Ta Det Lugnt)
3. Gör Det Nu (Tio Bitar)
4. Panda (Ta Det Lugnt)
5. Stadsvandringar (Stadsvandringar)
6. Skit I Allt (Skit I Allt)
7. Om Du Vore En Nattfjäril (Solen Stiger Upp singel)

Tyvärr finns inte låt nummer sju varken på Spotify, Youtube eller Grooveshark, men om ni kommer över singeln så köp den!

De övriga sex låtarna finns som lista på Spotify här!

Veckans låt: MJ Hibbett & The Validators - Do The Indie Kid

"They started twisting to the Pixies
I could have died
I said, mother, if you must, do it right..."

Ni ser själva, kanske inte världens seriösaste låt. Men det är jävligt dansant. Vilket är passande, då låten handlar om hur man ska dansa en speciell dans, nämligen The Indie Kid.

Gillar ni er indiepop underhållande catchy och dansant, med band som Ballboy, Lucksmiths och Allo Darling, då tycker jag att ni ska spana in det här. Gillar ni det, så kan ni även ta och lyssna på låtar som "It Only Works Because You're Here", "The Lesson Of The Smiths", "Do More, Eat Less" och "Mental Judo"...

Lyssna här!

Förhandslyssna på Ryan Adams kommande album Ashes And Fire

Nu kan man lyssna på Ryan Adams kommande album Ashes And Fire på NPR (länk här). Albumet släpps den 12 oktober.

Veckans tips v. 39

Spelningar:

Pascal lirar på Debaser Slussen på onsdag.

På fredag spelar Ludwig Bell på samma ställe.

Samma dag lirar även Graveyard på Debaser Medis.

Trummor & Orgel spelar i veckan i Uppsala på tisdag, i Linköping på onsdag, i Växjö på torsdag, i Göteborg på fredag och i Örebro på lördag.

Skivor:

Dennis Lyxzéns band Invasionen är aktuella med nytt album. Läs recension här på onsdag.

Josh Rouse släpper nytt album med sitt nya band The Long Vacations. Kommer det att vara bättre än förra årets ganska dåliga El Turista? Läs recension här på onsdag.

Även Wilcos nya, The Whole Love, kommer i veckan.

Dum Dum Girls släpper den nya albumet Only In Dreams nästa vecka.

Övrigt:

Nästa vecka är Jens Lekman gästredaktör på P3 klockan 18.30 till 19.30, måndag till torsdag. Han kommer ta med lyssnaren på en roadtrip genom Australien samt spela musik som han har valt med omsorg.

Lite som en fest VOL XX

Idag firar vi tjugo volymer av Lite som en fest-listan.

Lite som en fest VOL XX

Låtlista v. 38 - Krig och fred

Krig och fred - ett ständigt aktuellt ämne. Inte minst om man tänker på områden som Palestina eller Kashmir. Det är även titeln på Leo Tolstojs kanske mest klassiska roman. Nedan följer femton låtar som kan föra era associationer till ämnet vidare.

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Winter Family - Auchwitz
En flicka berättar om leksaker hon hade som liten. Bland annat en sån där glob man kan få det att snöa i. Som föreställer Auchwitz.

Leonard Cohen - There Is A War
Lyssna på hela plattan den här kommer ifrån: fruktansvärt bra.

Billy Bragg - North Sea Bubble
"War, what is it good for? It's good for business"

Peace Love And Pitbulls - Takin' War Out Of Men
Det är mörkt, det är långsamt och framförallt är det bra.

Neil Young - Love And War
Från en av förra årets bästa skivor.


Jakob:

Edwin Starr - War
Motownklassiker

The Clash - Spanish Bombs
Handlar om det spanska inbördeskriget

Coca Carola - Paintball Boys
"Krig är vackert och döda är kul"

Stures Dansorkester - Lita på mig
"Och jag ska alltid slåss mot den våldsapparatsom matar hungriga med krig istället för mat"

Bad Religion - I Want To Conquer The World
"I want to conquer the world,Expose the culprits and feed them to the children,
I'll do away with air pollution and then all save the whales,
We'll have peace on earth and global communion."


Anton:

Janelle Monáe - Cold War

"This is a cold war / Do you know what you're fighting for?"

Wilco - War On War
Nästa vecka släpper Wilco nytt album. Jag håller tummarna för att det ska vara lika bra som Yankee Hotel Foxtrot.

Cat Stevens - Peace Train
För bra för att skrapas under mattan.

bob hund - Leker krig
Från EP:n Stumfilm från förra året.

Norah Jones - Peace
En perfekt låt för en slö fredagskväll.

Månadens skiva v. 38: David Rovics - Return

Rasmus:

David Rovics är en av mina favoriter när det kommer till politisk musik. Kanske för att han inte väljer att skriva om de riktigt stora ämnena utan istället tar upp enskilda människors öden och ämnen som medierna inte skriver om. Kanske för att han känns riktigt genuin och kompromisslös som år efter år åker jorden runt för att spela, utan att göra stora pengar på.

David återvänder gärna till låtar som han tidigare spelat in. Låten som inleder Return, "After the Revolution", återvänder han till på For the Moment några år senare. Versionen här är dock bättre.

På Return använder sig Rovics av fler musiker än vanligt, vilket ger mer kraft åt låtarna. Det blir fler knutna nävar och känslan av revolution är påtaglig.

Jag efterfrågar ofta känsla i skivor jag lyssnar på och spyr på överproducerade skivor där varje uns av känsla putsats bort. Jag och Popbrus-Anton har haft många och långa diskussioner om detta. Och vi kommer aldrig överens. Men min ståndpunkt lyder: hellre en och annan falsk ton som utslag av en vilja av att få något sagt, än en produktion som effektivt putsar bort alla skavanker. Det handlar om konst inte industridesign.

Och vill man ha känsla, så är ett relativt säkert kort att vända sig till den politiska musiken. Därför kommer Return, en av David Rovics bästa plattor, alltid att ligga mig nära hjärtat. 14 spår och lika många berättelser som skiljer sig från varandra och aldrig drar ut på tiden i onödan. Kanske är de allmängiltiga spåren fler här än vanligt och de personliga historierna färre än vanligt. Men han bemästrar båda metoderna mästerligt. Enda frågetecknet är avslutande titelspåret som egentligen är en dikt. Men i mina ögon tyder den bara på att David Rovics gör vad fan han känner för (han har spelat in en kommunistisk barnskiva) och det ska han ha plus i kanten för.


Jakob:

Politiska folksångare är ju inte direkt ett nytt fenomen, så David Rovics har stor konkurrens. Hur klarar han sig då? Illa, skulle jag vilja säga. Han bjuder på en del trevliga stunder, men överlag så har jag svårt att hålla intresset uppe i de 57 minuter som skivan varar. Större delen av tiden kämpar jag för att inte hoppa till nästa låt, som när den väl kommer, ändå låter väldigt lik sin föregångare.

Men som sagt, ibland glimmar det till. Som på "Palestine" och "Reichstag Fire". Två väldigt olika låtar, den förstnämnda finstämd och enslig, den andra rockigare och minner nästan om Bruce Springsteens svagare stunder. Utöver dessa två spår är det dock sällan jag finner någon större njutning i den här skivan, vilket jag redan har påpekat, men känner är värt att sägas igen.

Dock ska han ha ett plus för en trevlig instrumentering. Steelguitar, banjo, mandolin och annat trevligt gör Rovics röst och akustiska gitarr sällskap på flera av låtarna, vilket höjer det hela en aning, men inte tillräckligt för att gå så långt att säga att skivan ens är lyssningsvärd, för det är den inte.

Anton:

All heder åt David Rovics karriär som en hårt arbetande musiker och all heder för hans engagemang i politiska frågor. Men heder för hans musik kan jag inte ge honom. Ofta snubblar låtarna omkull precis när de har startat, mycket på grund av att låtarna bygger på texterna och att musiken därför har fått komma lite väl mycket i andra hand. Return bli därför en lång resa bland låtar med oftast intetsägande melodier och tråkiga arrangemang som alla är stöpta i samma form.

Det är nästan så att jag överväger att säga att sista låten "Return" är skivans bästa, trots att det är en recitation. Rovics talar bättre än vad han sjunger.


Lyssna här!

Skivrecension: Everett Parker - Run For The Uppercut

"Everett Parker, eller Daniel Börjesson som han egentligen heter, är kanske inte tidernas mest innovativa singersongwriter, men ibland träffar han bara så jävla rätt. När ljudet av låtar som ”The Walker” och ”There’s a Storm Comin’” ljuder i mina öron sprider sig ett leende över mina läppar och jag vill dansa och sjunga med i de träffsäkraste formuleringarna. Även om det är döden han sjunger om."

Så skrev jag sist Everett Parker var med skiva, i och med förra årets alster Rusty Bucket Leftovers. För att sedan fortsätta:

"Everett Parker är ljudet av röda löv och höstens sista iskalla äpplen."

Som vanligt är det lite som skiljer sig från föregående plattor. Det är ensam man med gitarr som låter bättre än genomsnittet. Enda skillnaden är egentligen att vi här bara bjuds på fyra låtar. Att det är utgivet på ett "riktigt" skivbolag, och att Daniel därför har ansträngt sig lite, lite extra. Och det där lilla, lilla extra gör att Everett Parker äntligen gör sig förtjänt av fyra blommor. Rösten skorrar lite extra. Gitarren är lite mer medryckande än vanligt...

Men, det finns ett litet minus: tre av fyra låtar finns med (om än i något sämre versioner) på någon av de tidigare tre plattorna med Everett Parker...

Skivrecension: Trummor & Orgel - Out Of Bounds

Den som hört bandet förr känner igen sig direkt. Inte mycket har ändrats från deras tidigare skivor, men det har förfinats. För första gången tröttnar jag inte av att lyssna igenom en hel platta i en sittning, vilket jag gjort med de tidigare skivorna. Men det är en svår genre att bemästra, orgelrocken, men Trummor & Orgel är på god väg.

De jämförs ofta med Bo Hansson, föga förvånande men en smula orättvist. Trummor & Orgel är betydligt jazzigare och mindre psykedeliska än Bo var både solo och i Hansson & Karlsson. Plus att T&O inte hamnar i proggträsket. Inget ont om det, men T&O känns fräscht, trots att de samtidigt är retrodoftande, vilket är en ganska snäv balansgång.

Absoluta höjdpunkten på är tredje låten, Worlds Collide, där tempot dras upp gentemot övriga låtar på skivan, men fortfarande med svänget intakt. Även härligt tillbakalutade The Wheel och titelspåret Out Of Bounds förtjänar att omnämnas.

Skivrecension: Fatoumata Diawara - Fatou

Det är synd att den plattan kommer motas in i världsmusikfacket. Inte för att jag har något emot världsmusik, men för att det är en "genre" som skrämmer bort många potentiella lyssnare. För Fatoumata Diawara har potential att tilltala många lyssnare, men på grund av influenserna av malisk musik så kommer missa den uppmärksamhet hon förtjänar. Dock är det svårt att bortse från just dessa influenser och på så vis mota in henne i singer-songwriterfacket, vilket är en ännu sämre genrebenämning men tyvärr lockar fler lyssnare.

För i grund och botten handlar det om en kvinna med gitarr, vacker röst och fruktansvärt bra låtar. Det västafrikanska soundet är egentligen bara ett plus, för jag är övertygad om att låtarna hade kunnat stå på egna ben, med bara sång och gitarr. Som låten Alarma, som består just av gitarr och sång och det är här Fatoumatas röst verkligen träffar en.

Skivrecension: Mattias Alkberg - Anarkist

Här kommer Popbrus andra fullpoängare. Är det här alltså Mattias Alkbergs bästa soloplatta hittills? Nej, snarare tvärtom. Bortser man från splitskivan med Pascal som kom tidigare i år, så är det här inte bättre än något av Mattis tidigare alster. Han är nämligen ytterst jämn rent kvalitetsmässigt. Fem fempoängare på fem soloalbum är en imponerande svit. Vi har helt enkelt inte recenserat tidigare plattor här... Däremot är han väldigt ojämn musikaliskt. Inte en enda av dessa fem skivor låter som sin föregångare. Samtidigt är varje skiva väldigt väl sammanhållen. Denna gång kanske ännu mer en vanligt, i alla fall om man ska tro Mattias själv, som säger att detta är hans första regelrätta "album".

Skivan är mer välpolerad och lättillgänglig än vad man är van vid. Som paradoxalt nog gör detta till en relativt svårtillgänglig platta, då det kommer så oväntat. Men efter några genomlyssningar har man vant sig vid det nya.

I vanlig ordning skriver Alkberg fantastiska texter, som rör sig kring samma ämnen som vanligt: politik, ångest och kärlek.

Skivan har egentligen inga dalar. Det skulle i så fall vara de lite längre spåren, då de här låtarna gör sig bättre i kortare format. Men bortser man från längden så är de egentligen inte sämre än övriga låtar.

Skivan har punkigare spår som "Dementorerna" och ballader som "Helgen v 51", och ganska mycket som ryms däremellan, vilket gör det här till en väldigt dynamisk historia.

Ska jag dock välja några favoriter från skivan så får det bli "80 vårar", som saluterar kärleken på ett vackert och melankoliskt sätt, givetvis med en nya ångest och även en av Mattis bästa sånginsatser någonsin.

"Lys upp mig som en stjärna" har inte bara en nypa ångest i sig. Den HANDLAR om ångest. Men den ger rejält med hopp.

Och så har vi "Född fel", som är en duett med Magnus Ekelund från Magnus Ekelund och Stålet. Den handlar om att växa upp i en avlägsen kranskommun. Och faktum är att Magnus delar kan vara det bästa på hela skivan. Långt bättre än han någonsin var på det egna bandets skiva från tidigare i år.

Nämnas bör också skivans korta, och namnlösa, avslutning. Där är det bara Mattis röst och en skorrande cello som hörs. Nedan finner ni hela texten. Typisk Alkberg-poesi (och gillar ni Alkberg-poesi ska ni givetvis köpa skivan, för då medföljer en bok med olika texter han skrivit genom åren):

"År går
och snart så är det ner i jorden
äntligen
i evighet,
amen"

Skivrecension: John Cale - Extra Playful

John Cale grundade tillsammans med Lou Reed ett av världens kanske mest inflytelserika popband någonsin, The Velvet Underground. Det är inte nödvändigtvis en fördelaktig position när man försöker dig på en solokarriär senare i livet, ens musik kommer alltid att jämföras med sitt tidigare band, ofta helt orättvist.

John Cale har dock lyckats bygga upp en karriär trots detta handikapp, med all rätt. För han är bra, vilket han bevisar med sin nya ep Extra Playful. Eller, för att vara helt ärlig, vilket han bevisar med de tre första låtarna på sin nya femspårs-ep.

Inledande Catastrofuk är en lysande liten rocklåt, utan större krusiduller. Melodier som sätter sig, snygg produktion, lagom skräpigt med distad bas och så vidare, inte mycket som överraskar, men inget att klaga på heller för den delen. Nästkommande Whaddya Mean By That drar ner tempot något, lägger på lite svävande gitarrer i bakgrunden. Ännu en fin låt helt enkelt. Tredje låten Hey Ray är den största behållningen på plattan, med gitarrer som för väsen snarare än spelar melodier, ett elektroniskt beat och ett skönt lunk. Här lever Cale ut sina experimentella fantasier utan att göra det på bekostnaden av en bra låt.

Sen går det utför, Pile a L'heure börjar fint, tills sången kommer in, med auto-tune. En effekt som aldrig, jag repeterar ALDRIG, kan användas på ett bra sätt i en seriös kontext, den kan på sin höjd fylla ett komiskt syfte. I övrigt en ganska fin låt, men jag kan inte ta den seriöst. Sistkommande Perfection är långt ifrån vad låtnamnet antyder utan känns mest som en transportsträcka som säkerligen skulle kunna funka på en fullängdare, men på en ep tar den bara upp plats och får mig att tröttna.

Hade bara de två sista låtarna bytts ut mot något bättre så hade detta varit en mycket trevlig ep, men nu blir den mest medioker. Du kan bättre John!

Jakobs Musikhörna v. 38: Rose Kemp - Unholy Majesty

Rose Kemp är dotter till Maddy Prior som är sångerska i Steeleye Span, ett av Storbritanniens största folkrockband, så det är inte konstigt att Rose själv blev folksångerska. Runt 2004 så började hon röra sig mot ett mer rockinfluerat sound och drogs efter ett tag åt doommetal, drone och stonerrock. Ta till exempel första spåren på senaste fullängdaren Unholy Majesty, låtarna Dirty Glow och Nanny's World, där lyssnaren bjuds på musik i mellanlandet mellan klassisk doom och neofolk. En blandning som funkar förvånansvärt bra. Att Roses röst är fantastiskt vacker gör knappast saken sämre.

Tyvärr är de doominfluenserna lite mer undangömda på stora delar av plattan, där det går mer åt folk/singer-songwriter-hållet. Men det gör inte så mycket, för även när hon gör mer traditionella folksånger så gör hon det bra.

Lyssna på Unholy Majesty på Spotify!

Topp 7: Musikvideor med Bright Eyes

Det är sällan som band gör musikvideor på deras bästa låtar, så är oftast även fallet med Bright Eyes. I och med släppet av skivan One Jug Of Wine förra året så listade vi Bright Eyes tio bästa låtar (länk här). Nedan följer bandets trevligaste musikvideor (enligt mig).

1. Easy/Lucky/Free (Digital Ash In A Digital Urn)


2. Bowl Of Oranges (Lifted or The Story is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground)


3. At The Bottom Of Everything (I'm Wide Awake It's Morning)


4. First Day Of My Life (I'm Wide Awake It's Morning)


5. Hot Knives (Cassadaga)


6. Jejune Stars (The People's Key)


7. Four Winds (Cassadaga)

Ett första smakprov från Anna Ternheims kommande skiva The Night Visitor

Ett första smakprov från Anna Ternheims kommande skiva The Night Visitor har släppts idag i form av en knappt en minut lång video. På hennes hemsida finns också tre frågor med överskriften "Come with me to an unknown place". Låter det spännande? Kolla själva här.

Veckans Låt v. 38: Godspeed You! Black Emperor - The Dead Flag Blues

"the car's on fire and there's no driver at the wheel
and the sewers are all muddied with a thousand lonely suicides
and a dark wind blows

the government is corrupt
and we're on so many drugs
with the radio on and the curtains drawn

we're trapped in the belly of this horrible machine
and the machine is bleeding to death

the sun has fallen down
and the billboards are all leering
and the flags are all dead at the top of their poles

it went like this:

the buildings tumbled in on themselves
mothers clutching babies picked through the rubble
and pulled out their hair

the skyline was beautiful on fire
all twisted metal stretching upwards
everything washed in a thin orange haze

i said: "kiss me, you're beautiful -
these are truly the last days"

you grabbed my hand and we fell into it
like a daydream or a fever

we woke up one morning and fell a little further down -
for sure it's the valley of death

i open up my wallet
and it's full of blood"

Intervju: Mattias Alkberg

På onsdag släpps Mattias Alkbergs nya platta Anarkist. Sjätte soloplattan och andra för i år (om man räknar med splitalbumet han gjorde med Pascal). Skivan recenseras här på Popbrus samma dag som den släpps.

Det var en glad Matti som svarade på en brusig telefonlinje när vi ringde upp. Nedan ser ni vad han hade att säga:

Förra sommaren träffade jag Conny Nimmersjö på en av dina spelningar. Jag frågade honom varför du inte spelade med Sveriges bäste gitarrist, och han sa: "Det gör han, han spelar med Jari Haapalainen". Hur kommer det sig att Conny är med på nya skivan?

Han är bara med på tre låtar... Vi började hänga för något år sedan. Jag gillar hans platta som fan och han gillar mina skivor. Så vi blev kompisar.

Vem är bäst gitarrist då, Conny eller Jari?

De är helt olika gitarrister och båda är bäst på det de gör. Jonas, som spelar i mitt band Nerverna, är också bäst.

Nya skivan, Anarkist, har ett mer välpolerat och lättillgängligt sound än tidigare. Hur kommer det sig?

Jag hade fulländat det andra. Nej, men vi spelade in på ett annat sätt och hade mer tid. Tre veckor. Då hinner man få det att låta så här.

Skivan spelades in i Luleå. Vad har Norrbotten betytt för ditt konstnärskap?

Mer än jag vet förmodligen. Det har nog färgat mig jättemycket. Men jag vet inte hur. Och det är svårt att säga om Norrbotten påverkat mig mer än vad exempelvis Göteborg gjort med Henrik Berggren.

Det här är ditt första album som inte innehåller en cover. Varför?

Det här är en annan sorts skiva än de jag tidigare gjort. Det känns mer som ett album. På till exempel Nerverna hade alla låtar kunnat vara singel och det var mer som en samling låtar. Här ville jag mer följa en röd tråd och då ville jag inte ta någon annans text. Men jag fortsätter att göra covers.

Med skivan följer också en bok, hur kommer det sig?

Skivan var mixad och klar i januari. Men jag fick jobb i våras och kunde inte åka ut och spela, och det ville jag, så då sköt vi upp släppet. Jag tycker dessutom bättre om att släppa på hösten. Då hann projektet svälla. Texterna på skivan är mycket JAG, JAG, JAG! Nästan så att man spydde. Och då kunde vi väl lika väl skruva åt det lite till och ta med fler texter om mig. Men jag hann inte skriva något nytt, så det fick bli gamla texter. Och det passar bra. För några av låtarna är också gamla. De var med redan på BD-tiden.

Vilka då?

"Lys upp mig som en stjärna", men den hade ingen text innan. "Allting är drömt". "Asterism & Obeslisk", den hade dock helt annan text och andra ackord. Och "Helgen v. 51".

På den är din dotter med, hur blev det så?

Hon kom förbi studion, och vi tänkte att det skulle vara grymt om hon var med, så vi frågade henne och hon gillade det. Så vi skrev om texten för att det skulle funka. Det var en ren slump.

Vad tyckte hon om det. Det är trots allt en ganska mörk text?

Hon vet att jag bara hittar på. Jag skriver inte terapeutiskt, som vissa andra tydligen gör. Mina texter är sällan självupplevda.

"Född fel" är också en duett. Men med Magnus Ekelund. Varför blev det en duett?

Magnus var med och skrev låten och vi ville gärna göra något ihop. Jag älskar Magnus röst, och skivan han släppte tidigare i år (Svart flagg av Magnus Ekelund & Stålet).

"Född fel" är den låt som tog längst tid att spela in på Anarkist. Jag gjorde om alla akord. Men jag är jävligt nöjd med den.

Vilken låt är bäst på Anarkist?

"80 vårar" och "Allting är drömt". Det tycker jag nu i alla fall. Men det ändras hela tiden.

"Allting är drömt" för att vi verkligen fick till den, och gjorde den ännu bättre än den redan var. Det är en gitarrsymfoni. Det är mäktigt.

"80 vårar" var en av de sista låtarna vi spelade in. Den består av så lite. Text och gitarrslinga, och ändå blev det så jävla bra!

Tidigare i år släppte du skivan Allt det här tillsammans med Pascal. Vad tycker du om den?

Den är jättebra. Särskilt deras låtar. Jag är inte riktigt nöjd med mina låtar. Eller i alla fall inte "Mitt smutsiga blod". Versionen som är med på Anarkist är mycket bättre. Pascal är Sveriges bästa band genom tiderna. Och deras låt "De är farliga" kan vara en av världens bästa låtar genom tiderna. Så bra låtar kommer jag aldrig att göra. Det var en ära att spela med dem.

Vilken skiva är bäst Allt det här eller Anarkist?

Det vet jag inte. De är från samma inspelning. Det är upp till dig att avgöra vilken av dem som är bäst.

Det är en ständig rörelse mellan dina skivor. Ingen låter som den föregående. Varför?

För att jag vill det. Jag riktar mig inte till någon, har ingen målgrupp. Jag tänker inte "Nu ska ni få se!". Jag gör det jag känner för.

2009 släppte du en soloplatta och en med Bear Quartet. 2010 kom ytterligare en Bear Quartet-platta. 2011 blir det alltså två soloalbum. Och i januari kommer en ny diktsamling. Hur hinner du?

Det är det här jag gör. Skriver. Dag ut och dag in.

Det är fortfarande mycket politik i dina texter. Är det viktigt med politiska texter?

Det är inte viktigt alls. Jag ser inte mina låtar som politiska, men alla säger till mig att de är det. Kanske är det för att jag har åsikter över huvud taget? Kankse är det ovanligt? Folk kanske inte har åsikter längre...

Jag har en låt på nya skivan där jag sjunger om valet förra hösten. Men det var mest för att jag ville ha med en tidsmarkör, och inte för att vara politiskt. Även om det är otäckt att Alliansen gick framåt och att SD kom in i Riksdagen. Men det är ingenting jag tänker på ständigt. Nästan aldrig faktiskt. Jag tänker mer på hur jag ska få pengar till mjölk och fritids. Jag tänker på filmer och böcker och tv-serier. På språket i stort...

Men jag sjunger om det som känns viktigt. Även om det kan vara påhittat ibland.

Det är mycket ångest i dina låtar också. Varför?

Jag vet inte. Det är en känsla som är svår att definiera. Så jag vill utforska det. Det är tacksamt att skriva om på så sätt. Min och andras ångest. Ångest, döden och barnen är väl mina huvudteman. Jag gör nog väldigt allvarlig musik...

Vad händer framöver?

En turné hoppas jag. Men inga datum är bokade ännu. Och så kommer en diktsamling i januari. Sen gör jag väl en skiva till.

Och vad händer med Bear Quartet?

I nuläget inte mycket. Jag vet inte vad som kommer att hända framöver heller. Men så är det med Bear Quartet. Vi går på instinkt.

Du har hållit på länge nu. Men aldrig riktigt slagit igenom kommersiellt. Hur orkar du hålla på?

Jag har aldrig tänkt på det i sådana termer. Jag har inte tålamod nog att satsa på ett genombrott. Och jag vet inte heller vad det skulle innebära. Jag bara gör en grej och sen gör jag nästa. Det är kul om folk gillar det och det vore kul om ännu fler gillade det. Men det kanske skulle bli sämre ifall folk började gilla det?

Tävlingen är avgjord

Tävlingen om två biljetter till Trummor & Orgels spelning på Fasching på torsdag är nu avgjord. Efter lottning vann Hugo, många grattis!

Tack alla ni som har deltagit i tävlingen!

//Popbrusredaktionen

Veckans tips v. 38

Spelningar:

På onsdag spelar The War On Drugs på Lilla Hotellbaren i Stockholm. Är ni i stan så finns det ingen anledning att missa detta. Det vill säga om ni inte tänker gå på någon av konserterna här under. Då är det okej. (På torsdag spelar de på Debaser Malmö).

För samma dag spelar Mattias Alkberg på Strand.

Och samma dag spelar även Herman Dune på Debaser Slussen. Ja, det kan bli svårt att välja vad man vill se på onsdag för alla stockholmare...

I och med skivsläpp så ger sig Trummor & Orgel ut på turné. På torsdag spelar de på Fasching i Stockholm, på fredag på Babel i Malmö och på lördag på Blå i Oslo. Fler datum nästa vecka.


Skivor:

Jens Lekmans nya ep An Argument With Myself släpps i veckan.

På onsdag kommer Mattias Alkbergs nya skiva/bok Anarkist. Samma dag recenseras den här på Popbrus, men redan imorgon kan ni läsa en intervju med Matti här.

På onsdag släpper Trummor & Orgel det nya albumet Out Of Bounds, samma dag recenseras den här på Popbrus.

Övrigt

Nästa vecka kommer Les Big Byrd, bestående av Joakim Åhlund (Teddybears, Ceasars) och Frans Johansson (Fireside), spela låtar mellan 18.30 och 19.30, måndag till torsdag, i P3. Programmet heter Musikguiden med gästredaktör.

Lite som en fest VOL XIX

Igår gjorde The Ark sin sista spelning någonsin, igår spelade även The Specials i Köpenhamn. Veckans festlista inleds med dessa två band, vad resten av listan består av får ni se efter själva.

Lite som en fest VOL XIX

Låtlista v. 37 - Regn

Är man uppvuxen i Växjö så vet man att regn är det normala och att sol bara är en ren bonus som man aldrig ska räkna med - oavsett årstid. Hösten brukar innebära en extra dos nederbörd och vad passar då bättre än en låtlista på temat regn? Om inte annat som soundtrack till alla dagar man numera vill spendera inomhus.

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Aislers Set - Chicago New York
"You know it rained on the streets of Chicago for fourteen days on end"

The Jesus And Mary Chain - Happy When It Rains
På andra plattan skruvade de ner bruset lite, innan det försvann helt på senare plattor.

Frank Turner - Once We Were Anarchists
"Yeah England's still shit, and it's still raining"

Emil Jensen - Ghana mot Italien
Kanske snarare bristen på regn han sjunger om, men, men.

Tom Waits - A Little Rain
Och så lite Tom Waits igen...


Jakob:

Travis - Why Does It Always Rain On Me?
Voxpopnostalgi!

Dungen - Sol och Regn
Dungen är kanske som allra bäst när de spelar instrumentellt.

Prince - When Doves Cry
Från plattan Purple Rain.

Bo Hansson - Före Regnet
Från fantastiska skivan Ur Trollkarlens Hatt.

Near The Parenthesis - Soft Warmly Straw Raincoat
Härligt höstig electronica.


Anton:

The Tallest Man On Earth - It Will Follow The Rain
Från dalmasens debut-EP.

Little Dragon - After The Rain
Ännu en låt från ett debutalbum, denna gången Little Dragons självbetitlade från 2007.

Junip - White Rain
José Gonzáles blir så mycket bättre när han omges av mer än en akustisk gitarr.

Nick Drake - Rain
En av de största i kategorin man med gitarr.

Echo & The Bunnymen - Sevens Seas
Från albumet Ocean Rain.

Veckans skiva v. 37: Frank Turner - Sleep Is For The Week

Förra veckan skrev Jakob om Grand Ledges av Paul Baribeau. En rysligt bra skiva med akustisk punk. Här kommer en skiva till i samma kategori.

Skillnaderna mellan Turner och Baribeau är flera. Turner är en bättre musiker. Och en bättre textförfattare. Men en mycket mer ojämn artist. Men topparna är RIKTIGT bra, även om han hade kunnat hoppas över vissa låtar som antingen är för mycket collageradio eller singersongwritersliskiga. Men jag fokuserar på topparna. Det är roligare så.

Till exempel "Once We Were Anarchists", om att bli äldre och inte riktigt engagera sig längre:

"Becuse I'm young enough to be all pissed off

But I'm old enough to be jaded

I'm at the age where I want things to change

But with age my hopes have faded

I'm young and bored of being young and bored

If I was old I could say I've seen it all before

In short: I'm tired of giving a shit"

Även "The Real Damage" går på samma tema. Den handlar om att inse att de bästa dagarna i ens liv håller på att rinna en ur fingrarna. Och så har vi "Father's Day", där han klipper sig en mohawk som inte blir så lyckad. Och så förstås "The Ballad of Me and My Friends". Där konstaterar han att resan som livet utgör är viktigare än de mål vi sätter.

Där har ni som sagt topparna. Och de sämre spåren kan man som sagt hoppa över. Därmed inte sagt att de låtar jag inte nämnt är dåliga. Det finns fortfarande några pärlor kvar för er att upptäcka.

Lyssna här!

Lyssna på Jens Lekmans kommande EP

Nu kan man lyssna på Jens Lekmans kommande EP An Argument With Myself här. EP:n innehåller låtar som inte fick plats på Lekmans kommande album som släpps i början av nästa år.

Intervju med Trummor och Orgel

Bandet Trummor & Orgel består av bröderna Andreas och Staffan Ljunggren som med hjälp av instrumenten som ger bandnamnet skapar instrumental jazzinspirerad psykadelisk pop. Nästa vecka, den 21 september, släpps bandets nya skiva Out Of Bounds och med anledning av det så har vi gjort en liten intervju med bandet.

Missa inte heller vår tävling där ni kan vinna två biljetter till Trummor & Orgels spelning på Fasching i Stockholm på torsdag den 22 september (länk här).


Hur kommer det sig att ni började spela tillsammans? Var det av gemensamt intresse eller helt enkelt av smidighetsskäl i och med att ni är bröder?

Det var egentligen inte helt självklart att vi började spela ihop, framförallt inte på den här sättningen. Det var först när vi flyttat till Uppsala för att plugga som vi fick började dela samma musikintresse. Och mycket fokus på 60-talsmusik såklart. Anders hängde på sig basen i början, men övergick ganska snart till orgeln. Vi lirade med andra musiker ett tag då men av olika orsaker utvecklades Trummor & Orgel till att bli vårt huvudfokus.

Ni hade ett lyckat samarbete med Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives, hur blev detta samarbete till?

Vi blev medbjudna på Soundtrack Of Our Lives skandinavienturné 2006, tack vare att Ebbot fått vår första skiva i handen. Så vi blev ett extra förband på utvalda spelningar. Vet inte hur nöjda det ordinarie förbandet var med det, vi tog ju tid och plats såklart. Men vi var skitnöjda och Ebbot agerade ljustekniker åt oss på de spelningarna. Men det var först på en spelning i Göteborg efter turnén som samarbetet tog fart på riktigt. Ebbot var på konserten, men drog hem direkt efteråt, vilket vi tyckte var lite märkligt. Men dagen efter fick vi ett mess att han hade skrivit en text till Rest In Peace. Vi spelade in den och gav ut den som singel tillsammans med Tomorrow Will Tell, som han också skrev text till. Sen fick vi en del live-förfrågningar och sen dess har vi ju spelat en hel del ihop.


Även Magnus Carlson har gästat ett flertal av era spelningar, berätta om det?

Ja det var ganska roligt, för när han visade sitt intresse för att göra nåt ihop med oss så var det ju precis när vi spelade in nyss nämnda låt med Ebbot. Så Ebbot sa ganska direkt att "han får ställa sig i kö". Men det blev så att vi lirade in en låt med Magnus också, vilket också var grymt kul. Vi har ju senare spelat live med båda två, och till och med gjort en tur till Norge allihop tillsammans. Blev hur lyckat som helst!

I pressreleasen för er kommande platta Out Of Bounds så skriver ni att ni sedan länge vant er att jämföras med bland andra Hansson & Karlsson, Jack McDuff och Jimmy Smith. Känner ni att ni allt för lätt blir jämförda med dessa musiker på grund av ert val av instrumentering eller tycker ni personligen att vissa likheter trots allt finns?

Jo, det är ju lätt att man gör den kopplingen just på grund av sättningen. Och orgeln har ju sitt sound. Vi har väl egentlligen inget problem med att Hansson & Karlsson nämns titt som tätt, de är ju givetvis en förebild. Men jag kan tycka de är lite synd att man ser så ytligt på det, bara skrapar på ytan. Musikaliskt skiljer det sig egentligen ganska mycket tycker vi själva, och vi låter oss inspireras av så mycket mer musik än bara den orgelbaserade.

Som inspiration nämner ni istället Small Faces, The Charlatans, Procol Harum, Deep Purple och Spencer Davis Group. Finns det några nyare band som ni inspireras av?

Precis, 60-talets musik var ju det som fick oss att spela ihop. Men att bara stå och hoppa på ett ben är ju inte så lyckat. Det vi försöker göra är att lägga in nyare element och sätt att tänka som vi lånar från nyare musik. Så självklart lyssnar vi en hel del på nytt också. Men ny musik för oss är ju allt från 1990 och framåt, haha...

Är det ett aktivt val att er musik är instrumental?

Absolut. Instrumentalmusik är mycket friare, och duoformatet är bra för att kunna få det så dynamiskt som möjligt. Dessutom blir en helt annan grej att ha sångare, man flyttar automatiskt fokus till sången och lyssnar på ett annat sätt. Vi spelade i band med sång tidigare, och gör gärna det fortfarande, men inte i huvudsak med Trummor & Orgel. Innehållsförteckningen finns i bandnamnet. Ska vi ha sång på våra låtar så får det vara folk som kan sjunga på riktigt, som Ebbot och Magnus, och då i form av gästspel. Instrumenteringen är nog i sig själv och dessutom slipper man koncentrera sig på att skriva texter.

Hur namnger ni era låtar, när det inte finns någon text att utgå från?

Det blir mer utifrån en känsla. Namnet på låten är ju det enda skrivna vi har som kan vittna om vad vi tycker att låten handlar om. Och det är inte alltid vi har samma uppfattning, men det brukar landa i nåt som vi båda enas om. Däremot undviker vi att skriva folk på näsan, det är ju roligare när folk lägger in sina egna idéer i musiklyssnandet. För så fort man har en text så blir ju innebörden i låten väldigt given. Dessutom är man generellt mer känslig för hur en sångare låter. Vi uppskattar friheten i det instrumentala uttrycket och kommer fortsätta på den inslagna banan framöver.

Out Of Bounds recenseras på Popbrus samma dag som den släpps, onsdagen den 21 september.

Skivrecension: Girls - Father, Son, Holy Ghost

För snart två år sedan gjorde Girls sin första spelning i Sverige någonsin och efteråt kunde man i konsertrecensionen bland annat läsa följande:

"För att ge en ödmjuk bild av bandets betydelse kan sägas att Girls är en pacemaker för det åldrande indiehjärtat och är på många sätt det bästa som hänt gengren på år och dag"

Detta skrevs några veckor innan Girls debutalbum släpptes i Sverige och några dagar efter det hade släppts i USA. Ännu hade inte alla indiehjärtan hört dem och när de väl gjorde det så blev inte mottagandet så varmt som man hade hoppats eller trott.

På Father, Son, Holy Ghost visar Christopher Owens att han har mognat och utvecklats som låtskrivare, både på gott och ont. Det goda ligger i att låtarna är mer välarbetade, men med det har en stor del av den slyngelattityd som finns på debutalbumet försvunnit. Resultatet blir en lite tråkigare men lite jämnare skiva än debuten.

Förstasingeln "Vomits" brakande avslutning är en oväntad höjdpunkt på skivan, medan solopartierna i "Die" gärna skulle ha strukits (men då skulle låten ha blivit väldigt kort). I övrigt utmärker sig "Honey Bonny" och även avsaknaden på en låt i samma klass som "Lust For Life".

Skivrecension: Masquer - Cover My Face As The Animals Cry

Masquers debutalbum Cover My Face As The Animals Cry är en reverbklingande elektronisk platta med snygga melodier. Bakom namnet Masquer står Kicki Halmos och Peller Lundqvist och tillsammans med producenten (låtskivaren och artisten) Per Egland har man skapat en helt okej förstaskiva.

Skivan lider dock av vissa krämpor, till exempel i de mer långsamma låtarna som ibland känns lite väl utdragna, arrangemangen håller i de fallen tyvärr inte hela vägen. Desto bättre är till exempel "Happiness" och "Cruel Summer" som bygger på ett något snabbare tempo och som fångar lyssnaren på ett helt annat sätt.

Ibland låter Masquer som ett The Cardigans som bytt gitarrerna mot datorer, ibland låter de som en gladare Fever Ray (vilket förmodligen beror på mixaren Björn Hansell som även jobbat med just Fever Ray). Trots det har de ändå ett eget sound och ett eget uttryckssätt som tål att byggas vidare på.

Skivrecension: Big Harp - White Hat

Big Harp är en duo från Los Angeles bestående av det äkta paret Chris Senseney och Stefanie Drootin-Senseney. Bandet släpper sitt debutalbum White Hat genom skivbolaget Saddle Creek Records där de är i gott sällskap av bland andra Bright Eyes, Cursive och Maria Taylor. Stefanie Drootin-Senseney har tidigare spelat med Bright Eyes och She & Him. Hon har även varit med och startat Omaha Girls Rock vilket kan jämföras med Marit Bergmans Rockkollo för tjejer.

Bandnamnet är taget efter en av de två bröderna Harpe som var omtalade banditer under slutet av 1700-talets USA. Bröderna kallades i folkmun för Big Harp och Little Harp. Musiken har sina rötter, kanske inte helt oväntat, i den amerikanska folkmusiken. Det är ganska stillsamt och behagligt, låtarna lunkar fram i sin egna lilla värld vilket är ganska skönt för lyssnaren. Tyvärr så håller inte sångaren Chris sångröst hela vägen då den ibland blir lite väl raspig och tillbakalutad - till slut vill man nästan springa in i ljudbilden och ge honom en spark i baken för att det ska hända något.

White Hat spelades in under tre dagar vilket har gjort att möjligheten att gräva ner sig i speciella partier i låtarna inte har funnits. Detta är något som fler band borde tänka på, de första tagningarna görs oftast med en viss känsla och med en smula nervositet vilken är svår att hålla uppe eller återskapa tagning efter tagning. Jag tror inte att White Hat skulle ha blivit en bättre skiva om Big Harp hade haft obegränsad tid i en studio. Förmodligen hade det låtit annorlunda, men inte bättre.

Flera spår på White Hat är värda att nämna, speciellt "Nadine", "Everybody Pays" och "All Bets Are Off" som är de stora utropstecknen.