Nu kan du äntligen lista recensioner efter betyg

Är du bara intresserad av att läsa recensioner med ett visst betyg? Nu kan du det. Med nya taggar så kan du lista alla skivor som fått ett visst betyg. Du kan antingen klicka på betygsblommorna i en recension eller klicka på taggen under inlägget för att komma till ett visst betyg, men här kommer även för enkelhetens skull länkarna samlade på ett och samma ställe, allt för din trivsel.

Femmor
Fyror
Treor
Tvåor

Ännu har vi inte gett någon etta till en platta, men vi väntar spänt på dagen då den kommer!

Streama David Lynch's album Crazy Clown Time

David Lynch är mer känd som regissör än som musiker, med all rätt. Han står bakom filmer som Eraserhead och Lost Highway och den helt fantastiska serien Twin Peaks. Men han gör som sagt musik också.

Nu kan man streama hans nya platta Crazy Clown Time på NPR.org. Skivan släpps 8e november.

Lyssna på The Flaming Lips 24-timmarslåt

Det har bara gått några veckor sen The Flaming Lips släppte sin sex timmar långa låt Found A Star On The Ground och nu släpper de redan sitt dygnslånga spår 7 Skies H3.

Lyssna på den här, men den tillåter bara 999 lyssnare samtidigt, så risken att få vänta på en ledig lyssningsplats kan bli lång.

För den som hellre köper låten så släpps den i 13 exemplar på ett USB-minne i ett mänskligt kranium. Detta kranium går dock på saftiga 5000 dollar.

Veckans Låt: The Aquabats - Chemical Bomb

The Aquabats är ett ojämnt band. När de är bra så är de fantastiska, när de är dåliga så låter de som ett riktigt dåligt poppunkband. Ibland glimmar de till, även när de frångår den skapunk som de oftast ägnar sig åt. Till exempel i just Chemical Bomb, en fin liten poplåt om att mänskligheten kanske borde utrotas, ett ämne som allt för sällan tas upp i popmusik.

"Chemical bomb
Chemical bomb
Eyes melt, Skin explodes
Everybody's dead
It won't be long
It won't be long
People gonna run around
Losing their heads
A river of blood
Who's gonna live?
The earth is tired of human kind
And I think this world
Is gonna wash up in Hell"

Lyssna på låten här!

Veckans tips v. 44

Spelningar:

I veckan gör kanadensiska Fucked Up två spelningar i Sverige, på torsdag på Mejeriet i Lund och på fredag på Debaser Slussen i Stockholm.

På torsdag spelar Henric de la Cour från Yvonne och Strip Music på Jazzhuset i Göteborg.

Samma dag spelar Mattias Alkberg på Pipline i Sundsvall, för att därefter spela på Storsjöteatern i Östersund på fredag och Scharinska i Umeå på lördag.

På fredag spelar The Embassy på Inkonst i Malmö.

På fredag spelar även Bon Iver på Annexet i Stockholm.

Samma dag spelar också Little Gang på Debaser i Malmö.

Skivor:

The Decemberists har släppt ett av årets bästa album. Nu kommer uppföljaren i form av en ep med namnet Long Live The King.

Sigur Rós ger på fredag ut livesamlingen Inni som innehåller både CD- och DVDskivor.

På fredag släpper även göteborgsbandet Amalthea nytt. The World Ends With You släpps endast på vinyl och går att köpa här.

Lite som en fest VOL XXV

Den tjugofemte upplagan av Lite som en fest bjuder på den vanliga blandningen av allt som är bra.

Lite som en fest VOL XXV

Veckans Låtlista v. 43: Fula Omslag

Att man inte ska döma musik efter dess förpackning är ingen nyhet, men hur ofta har man inte köpt plattor just på grund av deras omslag? Hur ofta har man inte på samma vis avfärdat skivor på grund av groteska omslag? Här har ni femton riktigt bra plattor som, baserat helt på omslagen, man skulle tänka två gånger innan man tog i sin hand.


Veckans låtlista finns här!

Rasmus:

Nick Cave & The Bad Seeds - Dig, Lazarus, Dig!!! (Dig, Lazarus, Dig!!!)
Hur tänkte de här egentligen?!

Lasse Tennander - Fullständiga rättigheter (Fullständiga rättigheter)
Sliskigt och 80-tal.

Marianne Faithfull - Why Did We Have To Part? (Horses and High Heels)
Ser ut som en ljudbok för barn...

Tim Oxley - Warm Night (Kitchen Songs)
Spretigt och kladdigt och tråkiga färger. Och fult.

Cat Stevens - Father & Son (Remember Cat Stevens)
Ser ut att vara New Age-musik från IKEA.


Jakob:

Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur (Með Suð Í Eyrum Við Spilum Endalaust)
Omslaget som dödade bandets skönt flummiga pretentiösa framtoning.

Have Heart - Bostons (Songs To Scream At The Sun)
Nej, bara nej!

K.U.K.L. - England (Holidays In Europe (The Naughty Naught))
Skulle kunnat vara charmigt om det inte vore för att det är så förbannat fult.

Mercury Rev - Hi-Speed Boats (Boces)
Vad fan är det här? Omslaget är så fult att det blir snyggt och sen blir fult igen.

Antichrist - Victims Of The Blade (Forbidden World)
Smålands thrash-kungar har klätt sin debutplatta med något av det mest intetsägande jag sett.


Anton:

The Soundtrack Of Our Lives - Thrill Me (Communion)
Varför??

Yuck - Shook Down (Yuck)
Fult bandnamn, ännu fulare omslag. Bra skiva dock.

Weezer - Surf Wax America (Blue)
Snarare ett fulsnyggt omslag.

Frank Turner - This Town Ain't Big Enough For The One Of Me (Campfire Punkrock)
Tråkigt så det förslår.

Fleet Foxes - Battery Kinzie (Helplessness Blues)
Nej, vad ni än säger så gillar jag det inte.

Veckans skiva v. 43: Grey Reverend - Of The Days

Bakom namnet Grey Reverend står Philadelphiasonen L. D. Brown som numera bor i Brooklyn. Albumet Of The Days släppes tidigare i år och det har troligtvis gått nästan hela Sveriges befolkning förbi. Låtarna på skivan består av gitarr och sång vilket gör att mycket av lyssnarens fokus läggs på uttrycket och på sångmelodin. Däri ligger också styrkan på denna skiva, melodierna är otroligt snyggt formade och passar helt perfekt till Browns behagliga sång.

Vänta er inga överraskningar eller nyskapande tilltag. Vänta er istället en lugn halvtimme som kan värma i det rådande höstmörkret.

Of The Days av Grey Reverend finns på Spotify

Skivrecension: Tom Waits - Bad As Me

Äntligen är Tom Waits nya skiva här, och vilken skiva sen!

Med sina knappa 45 minuter är Bad As Me betydligt kortare än Waits två senaste släpp, Real Gone och Orphans, som klockade 72 respektive 189 minuter. Detta är fullt medvetet från artistens sida. Waits har i flera intervjuer pratat om hur hans fru och låtskrivarpartner, Kathleen Brennan, envisades om att låtarna skulle hållas få och korta. Resultatet är ett fokus som är en av skivans största styrkor. Från första tonen hör man vart skivan ska ta vägen, och man vet redan då om man kommer gilla det eller inte.

En annan styrka är vitaliteten. Tom Waits, som åldern klär så väl, låter yngre än han gjort på tjugo år! Låtarna levereras med en kaxig övertygelse som gör att 61-åringen känns som 2010-talets hippaste artist hittills. Där större delen av låtarna på Orphans lät som att de spelades in på vaxrulle i den amerikanska södern i början av förra seklet, så låter materialet på Bad As Me nytt, fräscht och tidlöst. Detta utan att tappa grundsoundet. Produktionen är lagom skitig och Waits står som alltid med båda fötterna stadigt rotade i bluesen.

Skivans enda svaga stund, som hindrar den att få toppbetyg, är spåret Pay Me. Det är ingen dålig låt, men framförandet saknar den tydliga riktning som finns i resten av spåren. Det är som att Waits plötsligt tappar fotfästet och för en stund låter han mer som en kopia än som sig själv. På det stora hela är dock Bad As Me en mycket bra skiva som när den klingar ut får mig att vilja lyssna en gång till.

Gästskribent: Josef Söreke

Skivrecension: Anna Ternheim - The Night Visitor

Nashville - countrymusikens Mecka, musikproducenternas paradis och musikernas finaste lekplats. Många strävar efter, och drömmer om, att få komma dit och spela in en skiva. Ironiskt nog halkade Anna Ternheim dit på ett bananskal.

I skrivkrampen som uppkom efter den långa Leaving On A Mayday-turnén fick Anna inspirerande gitarrlektioner av Matt Sweeney (som även spelade på flera spår på Leaving On A Mayday). När nytt låtmaterial sakta började växa fram togs beslutet att en ny skiva skulle spelas in. Matt skulle producera och inspelningen skulle ske i Nashville, närmare bestämt i The Butcher Shoppe Recordings Studio som ägs av Johnny Cashs före detta studiotekniker David R. Ferguson samt folkmusiklegenden John Prine.

Väl i Tennessee ringdes ett gäng välkända och aktade countrymusiker in för att tillföra ytterligare en dimension i Annas redan djupa låtar. Efter 18 dagar av jammande, grillning och inspelning var 12 låtar inspelade och The Night Visitor var ett faktum.

Trots att en drös gamla countrymusiker har spelat på The Night Visitor så är det ändå Anna Ternheims säregna uttryck som står i fokus. Nashvillemusikerna tillför små subtila undertoner i musiken som hörs klarast duetten The Longer The Waiting, The Sweeter The Kiss, i Lorelie-Marie och i vackra God Don't Know. Musiken är uteslutande gitarrbaserad och arrangemangen är oftast väldigt sparsamma, vilket blir en stor kontrast till senaste skivan Leaving On A Mayday där producenten Björn Yttling inte sparade på stora stråkarrangemang och bombastiska inslag.

The Night Visitors avskalade produktion känns lite som ett steg tillbaka till debutskivan Somebody Outside där Ternheims sång mestadels får sällskap av en akustisk gitarr och ibland några ytterligare instrument. Men det är även en stor skillnad på skivorna. På Somebody Outside får man höra en något tillbakadragen och osäker 26-åring medan man på The Night Vistor hör en mer självsäker och på många sätt mer musikalisk 32-åring. Skörheten har bytts ut mot (eller utvecklats till) självsäkerhet, men uttrycket är detsamma och det är aldrig något tvivel om att det är Anna Ternheim man lyssnar på.

Det hade känts oerhört fel om Ternheim hade gjort en countryskiva. Nu blev det istället ytterligare en Ternheimskiva och en mycket trolig topplacering på min stundande lista över årets bästa album.

Skivrecension: Stevie Jackson - (I Can't Get No) Stevie Jackson

Stevie Jackson är för de flesta känd som en av medlemmarna i Belle & Sebastian. Där sjunger han ibland, men det här är den första skivan som han står för sången på samtliga låtar. Och det låter som... Belle & Sebastian. Fast mer åt 60-talspophållet. Gillar ni Stevies låtar på Belle & Sebastians skivor, kommer ni förmodligen att gilla det här.

Det känns som att hans låtar är bättre än vanligt, men det kan lika väl bero på att han här inte konkurrerar med Stuart Murdochs texter och stämma.

(I Can't Get No) Stevie Jackson är en väldigt jämn platta, och jag kan därför inte välja ut en enda låt och säga att den är bättre eller sämre än något annat på skivan. På gott och ont.

Den här sortens Beach Boys-doftande låtar tjänar dock ofta på en bättre produktion än vad fallet är här. Vilket är lite tråkigt. Och det låter stundtals just tråkigt på grund av detta.
Ett annat minus kan vara ett något överdrivet ordvitsande.

Men bortser man från detta, kvarstår fortfarande faktum: det här är en helt okej popplatta.

Skivrecension: Mutemath - Odd Soul

Odd Soul är namnet på Mutemaths senaste album, och det är ett ovanligt välpassande albumnamn. Det är råare och hårdare än en stelfrusen köttbit samtidigt som budskapen och känslan i sången tinar mitten till ett svårsmält stycke. Tycka vad man vill om blandningen, men intressant och välproducerat är det.

Mutemath har beskrivits som en blandning av The Stone Roses och Air, men jag undrar om de som skrivit det har hört svenska Hellacopters. Spåret Prytania skriker Hellacopters även om det gömmer sig lite bakom hur finproducerat och nytt det låter. De flesta spåren på skivan har ett rockigt stuk med en modern twist. Då och då hör man effekter och trumljud man är van att höra i betydligt mer elektronisk musik, lite i stil med The Killers. Det är ett minst sagt intressant och kul sätt att krydda till en svårarbetad genre där det känns som allt redan gjorts.

Låtar som All Or Nothing och In No Time får, något otippat efter de första spåren, tankarna mot arena/fyllesång i sann Coldplay-anda. Och det är det de lite lugnare låtarna samt låten Cold Sparks som gör störst intryck på mig. Visst, de andra spåren på skivan har röj och drag, men det känns ibland som att bandet försöker för mycket. Det blir speciellt forcerat i sjuminutersspåret Qurantine och det nästan instrumentala spåret Sun Ray, de spåren hade man tveklöst klarat sig utan. Helhetsintrycket räddas dock av att skivan har hela 16 spår. Man har råd att tycka illa om några spår, det finns något för nästan alla smaker, (…åtminstone om du gillar rock/alternative).

Skribent: Markus Landén

Jakobs Musikhörna v. 43: Descendents - I Don't Want To Grow Up

Descendents spelar punk av den amerikanska skolan och de gör de bra. Mycket mer tänker jag inte säga. Gillar ni skatepunk och/eller tidig hardcore så är det stor chans att ni uppskattar det här, annars inte. Kort sagt, för fans av NOFX, Bad Religion, Black Flag, Circle Jerks eller liknande band så kommer ni gilla det här.

Lyssna på I Don't Want To Grow Up på Spotify!

Topp 7: Annika Norlin

Hon sjunger i både Säkert! och Hello Safride och har samarbetat med bland andra Billie The Vision & The Dancers och Perssons Pack. Det hör inte till ovanligheterna att hon säger att hon tänker lägga av som artist. Men med tanke på de fyra utmärkta album hon gett ut hittills, är det bara att hoppas på att det bara är ett elakt pr-trick. Nedan får ni Annikas sju bästa låtar.

Listan finns på Spotify!

1. Isarna (Facit)
2. Long Lost Penpal (Introducing Hello saferide)
3. The Quiz (Would You Let Me Play This Ep 10 Time A Day?)
4. Och jag grät mig till sömns efter alla dar (Säkert!)
5. I Wonder Who Is Like This One (More Modern Short Stories From Hello Saferide)
6. Min hemstad (Razzia vol II - There's a Razzia Going On)
7. Åkej (Sonja Åkesson tolkad av)