Det är svårt att genrebestämma Zomby. Han brukar mest nämnas i dubstepsammanhang, men hans musik är även lika delar jungle och garage. Enklast är kanske att säga elektronisk dansmusik av det mörkare slaget. Det mest utmärkande dragen är wobblande bas och drum and bass-beats i lågt tempo. Och svänger gör det, som fan.
Det här är en personlig klassiker när det kommer till sommarskiva. Att kalla den för en klassiker är till och med att förringa det värde den haft för mig. Det här är för mig skivan som definierar en sommarskiva. Det är en skiva jag spenderat oräkneliga timmar lyssnades på. När jag har promenerat, när jag har cyklat, när jag åkt bil, när jag spelat fotboll, när jag druckit öl i parken, när jag förfestat, när jag efterfestat. Jag har lyssnat på den i goda vänners lag, i ovänners sällskap med folk jag aldrig tidigare träffat och med folk jag känner allt för väl. Kort sagt så är sommrarna i högstadiet och på gymnasiet djupt präglade av den fantastiska musik som ryms på den här skivan.
Stressen av att arrangera en mindre festival har lagt sig, utmattningen har inte gjort det än, så därför blir dagens musikhörna ganska kort. Därför passar jag på att tipsa om fyra artister som för den Jamaicanska ragga/dancehall-musiken framåt, istället för att, likt många inom nämnda genres, göra samma saker som man gjort sen start.
Lyssna på Månadens Skiva på Spotify här!
Per Nordmark har ett förflutet i ett av Sveriges genom tiderna bästa hardcoreband. Nej, inte Refused, Breach hette de och var bland det tyngsta som någonsin kommit från Sverige. Det hörs inte när man lyssnar på hans nya enmansband (som är flera på scen) Bad Hands. Det är pop...typ. Fast det är ganska bra, men inte riktigt så bra att jag orkar engagera mig halv tolv på lördagskvällen efter fyra nätter i tält och en hel del konsumerad alkohol.
Det är mycket folk, jag fattar inte varför. Mew har aldrig riktigt tilltalat mig, men jag ska ge dem en chans när jag ändå är här, för många personer vars musiksmak jag respekterar verkar älska dem. Första låten drar igång och jag kommer på mig själv med att gilla det jag hör och ganska mycket för den delen. Första låten är faktiskt smått fantastisk. Sen dalar det. Snabbt. Efter bara två tre låtar så har jag tappat intresset.
Ska funkar alltid bättre live. Även om det låter bra på skiva så låter det alltid ännu bättre live. Kanske för att det är dansmusik. Och dansar det, det gör jag. För hela spelningen är en glädjeyra när Babylove håller låda. Det bjuds på ska i både snabbt och lite långsammare tempo, glatt så det förslår. Tyvärr är det ganska många som står still, kanske på grund av att solen för en gångs skull lyser stark i Hässleholm.
Bandet påverkas dock inte utan spelar på för allt vad de är värda. Tight som fan är det också, bandet har rutin. Det är ett danskt band, med en svensk sångare och denne sångare är väldigt karismatisk. Hans mellansnack är trevligt och han sprider glädje till sina åhörare. Efter några låtar så tar han av sig sin tröja och blottar ett linne med texten "Guns of Araby". Säkert bara kul för oss som känner Växjö, men Araby är mina gamla hemtrakter där och det höjer spelningen ännu ett snäpp, jag ger lite till, jag dansar så att svetten rinner. Tyvärr är det för många som står alldeles för still, men de fick i alla fall ta del av hejdundrande musik.
Han är fin den där Stefan. Klockan är halv fyra, solen lyser och mina vänner ligger i en hög på marken och halvsover. Jag gör dem sällskap. För Stefan är faktiskt ingenting att titta på, men han är definitivt något att lyssna på.
Han blandar friskt från både gammalt och nytt, några låtar från senaste, några låtar från mycket äldre plattor, några mitt emellan och två Allan Edwall-låtar hinns med. Bäst i mitt tycke är "Om jag kommer opp till Jesus". Precis som allt annat så låter den väldigt mycket som den gör på skiva, fast i liveformat.
På 90-talet fanns det en hip hop-duo från Stockholm vid namn Två Blåbär. De uttryckte sig med ett ganska simpelt språk för att vara rappare, nej ordkonstnärer är nog inte rätt ord att beskriva dem med. Däremot så lyckades de i sina texter förmedla en ångest som i min kunskap om svensk hip hop är omatchad. Det är en tjugonånting ångest som handlar om att inte veta vad man vill med sitt liv, känna sig malplacerad var än man befinner sig och att helt enkelt känna att något med samhället är jävligt ruttet.
Nej, det här är faktiskt inte speciellt bra. Det är den tanken som går genom mitt huvud större delen av Dead Prez-spelningen. Kanske beror det på att jag inte är speciellt inlyssnad på dem, Hell Yeah och Hip Hop är två riktigt bra låtar, men utöver det har jag ingen koll alls. Kanske beror det på att jag upprepade gånger blir kallad Promoe av folk i publiken, bara för att jag har skägg och dreads. Kanske beror det på att publiken mestadels verkar bestå av sextonåriga wiggers som mest verkar vara där för att röka gräs.
Det här är i princip samma spelning som den på Popadelica i början av maj, så för en mer uttömmande recension kan jag hänvisa er till recensionen av nämnda gig. Visst, det är lite annat mellansnack, lite kortare spelning och de spelar även en ny låt, men i övrigt är det likadant. Mestadels samma låtar i samma ordning, samma framföranden, samma stillastående på scen.
Det är inte många som skippat slutet av Thåström för att beskåda Khoma på minsta scenen, men de som är där är förväntansfulla. Tyvärr skjuts spelningen upp omkring 20 min på grund av krångel med ljuset, så man kunde gott sett slutet på Thåström utan att missa något. Men när de väl drar igång spelningen så märker man direkt att det här kommer överglänsa Jocke Thås gig på alla sätt och vis. Det är tight som tusan och sångarens energi är fantastisk. Trots att publiken är liten och mestadels står still så ger han allt känns det som. Resten av bandet gör mest sin grej och glor på skorna, vilket passar musiken jävligt bra.
Hej hå! på Spotify
Det finns ett litet netlabel som bara ger ut chipdub och närliggande musik. Än så länge finns det endast tolv låtar utgivna, två från var och en av de sex artister som gett ut där. Artisterna är Shex, Minikomi och Cheapshot, som jag aldrig hört förut men lärt mig att uppskatta, och fantastiska J Arthur Keenes Band, Ove Naxx och ???, som jag hört och älskat redan innan jag hittade till det lilla bolaget. Mycket mer kan egentligen inte sägas, microdub med hög lägstanivå helt enkelt.
Det är med Thåström som med bob hund, i en livesituation vet man alltid vad man får. För det har nu gått flera år sen jag såg Sveriges bäste gubbrockare på scen sist, ändå känns det inte som att varken han eller hans framträdande har åldrats en dag, på gott och på ont. För jag blir inte överraskad en enda gång under hela spelningen, det är inget som ger mig en riktig wow-känsla. Däremot så är det rakt igenom fantastiskt bra. För han levererar live, det låter mörkt, tungt och ångest, precis som på skiva. Fast mer i ansiktet på en, på ett väldigt passande sätt.
fokus på de två senaste skivorna dock. Till de personliga höjdpunkterna tillhör fantastiska Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, där Thåström plockar fram munspelet, Kort biografi med litet testamente och så klart Hoola Bandoola Band-covern Keops pyramid.
Allt som ges ut på Woodsist Records är inte bra, men det mesta är. Däribland Eat Skull. Har man lyssnat på andra utgivningar från samma bolag så vet man med största sannolikhet vad det handlar om, skränig popmusik. Och det är precis så jag föredrar min pop, brusiga gitarrer, dåligt mixat och allmänt oljudsdoftande låtar med trevliga melodier.
Inlägg
Alla kommentarer
