Bright Eyes släpper nytt album

Idag publicerade skivbolaget Saddle Creek Records den fantastiska nyheten att Bright Eyes kommer släppa nytt album den 15 februari nästa år - samma dag som frontfiguren Conor Oberst fyller 31 år. Albumet kommer heta The People's Key och kommer innehålla 10 låtar.

Saddle Creek utlovar konstfulla arrangemang och trollbindande låtar signerade Oberst. Skivan är inspelad i bandets egen studio i Omaha och som vanligt producerar multiinstrumentalisten Mike Mogis.

Låtlista för The People's Key:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People’s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You, One For Me

I augusti i år släppte Bright Eyes låten Coyote Song som en del av The Sound Strike - en bojkott av delstaten Arizona och deras inhumana behandling av invandrare.

Jakobs Musikhörna v. 48: Daniel Johnston - 1990

Jag såg i helgen om The Devil & Daniel Johnston, en fantastisk dokumentär om en av indievärldens mest framstående låtskrivare. Han har tolkats av en mängd kändare musiker, däribland Tom Waits, Mercury Rev, Sparklehorse och The Flaming Lips. En scen i filmen berör mig extremt mycket, en scen då han gör en mindre spelning i New York där delar av stadens alternativa musikscen utgör publiken. En av låtarna som visas från den spelningen är fantastiska Funeral Home och ljudupptagningen finns även med på skivan 1990. Spelningen skedde under en av hans mest psykotiska perioder då han ansåg att alla hans motgångar är skapade av Satan.

Just fruktan för djävulen och kärleken till gud är ett genomgående tema för skivan. De flesta låtar handlar på något vis om hans tro, något som avverkats både före och efter den här plattan, men inte i samma utsträckning. Han plågas av tankar om att hans berömmelse är satans verk, men samtidigt så vill han inget hellre än bli känd, men inte på Hin Håles villkor. I Lord, Give Me Hope ber han gud om hjälp att välja rätt väg.

Let me see the light
And to understand
Lord, show me the way
Please tell me what to do

Daniel tvivlar på sin egen styrka vilket speglas både i texterna och musiken på plattan. Han vill så väl men vet inte riktigt om han orkar. Han rör sig mellan rena ackord och dissonans, oljud och psalm. Han är en kluven person som som söker efter råd och tröst, han är plågad och trött. Samtidigt hyser han en beundransvärd tilltro till gud om att han till sist kommer leda honom rätt.

Det märks att han nått botten och för att bearbeta det hela skriver han några av sina bästa låtar någonsin. Devil Town, Lord, Give Me Hope, Tears Stupid Tears och True Love Will Find You In The End tillhör bland det främsta Daniel skrivit. Men vartenda spår på skivan är viktigt, för de bygger upp en bild av honom som må vara oroväckande men ändå visar på att han är en fantastisk låtmakare och fantastisk textförfattare.

Avslutande Softly And Tenderly är passande nog en psalm, sjungen av en församling. Som ett bevis på att Jesus till sist besegrar de demoner som plågar både Daniel själv och alla vi andra.

Come home, come home;
ye who are weary come home;
earnestly, tenderly, Jesus is calling,
calling, O sinner, come home

Lyssna på 1990 på Spotify!

Veckans tips v. 48

Rasmus:

Det är en bra konsertvecka i Stockholm. Mycket är redan slutsålt, men här är tre godbitar som inte är det:

På onsdag är det Världs Aids-dagen. Då kan man beskåda Emil Jensen när han spelar på Kulturhuset.

På fredag lirar Jamaica på Strand. Dansmusik på franskt vis.

Samma dag spelar Drive-by Truckers på Debaser Medis, för alla er som ännu inte tröttnat på alt-folk, alt-country, amerikaner i skägg...


Jakob:

På tisdag gästar amerikanska Autolux Debaser Slussen med sin shoegazedoftande rockmusik.

Torsdagen däremot bjuder på Sveriges kanske bästa aktiva vissångare, Stefan Sundström, på en trevlig stund på Debaser Medis.

Även lördagen bjuder på spelning i shoegazeanda, då The Radio. Dept lirar på Strand. De är kanske inte ett hejdundrande liveband, men ett band man bör ha sett åtminstone en gång.

Anton:

Nästa vecka gör Säkert en miniturné i Sverige, på torsdag spelar de på Mejeriet i Lund och på lördag på Kägelbanan i Stockholm.

Det klassiska britpopbandet Suede spelar på Cirkus i Stockholm på onsdag.

På torsdag sänder P3 Live Soundtrack Of Our Lives spelning från Way Out West då de fick hjälp spelade med Göteborgs Symfoniker. Kl 20.30.

Veckans Låtlista v. 47 - Yrken

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

The Divine Comedy - The Complete Banker
En låt om giriga bankmän.

The Decemberists - Eli, The Barrow Boy
Någon måste ta hand om skottkärrorna också.

Rufus Wainwright - The Art Teacher
"He asked us what our favorite work of art was, But never could I tell it was him"

Morrissey - Hairdresser on Fire
En av hans finaste låtar - en av tidernas finaste inledningar på en låt.

Rob Clarkson - Architecture
Underskattad poppoet från Australien.


Jakob:

Tom Waits - Ice Cream Man
Inte helt övertygad om att han verkligen syftar på att han kränger glassar.

Curtis Mayfield - Pusherman
Kanske inte ett helt legitimt yrke, men en fruktansvärt bra låt.

The Clash - Career Opportunities
"Do you wanna make tea at the BBC / Do you wanna be, do you really wanna be a cop?"

Patti Smith Group - Piss Factory
Fler som knegar på fabriker borde bearbeta det med musik och poesi.

Torsson - Den Italienska Dansläraren
Låter varken speciellt italiensk eller som något man lär sig dansa till, men Torsson är alltid Torsson!


Anton:

bob hund - En som stretar emot
"När flickor gör på flickors vis / Skall du bli skådis eller servitris?"

I´m From Barcelona - The Painter
En av av Sveriges största popgrupper, antalsmässigt alltså.

Bobby Darin - If I Were A Carpenter
Versioner av låten har gjorts av bland andra Johnny Cash och Cornelis Vreeswijk.

Belle & Sebastian - Dear Catastrophe Waitress
Från bandets i särklass bästa skiva.

The White Stripes - Hello Operator
"...can you give me number nine?"

Veckans skiva v. 47: Darren Hayman & The Secondary Modern - Essex Arms

Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på varför man gillar vissa artister. Varför sitter jag och lyssnar på Hefners (Darren Haymans band) låt "China Crisis" på repeat? Varför fastnar jag så för hans låt "The English Head"? Och varför går skivan Essex Arms varm i skivspelaren? För Darrens låtar är ganska rak pop. Ganska vanlig instrumentering på låtarna. Men jag antar att det är de små finesserna som gör det. Som Darrens något gnälliga brittiska sång. De släpande melodierna som minner om snö som faller i oktober. Eller det faktum att på skivan är det två textrader som återkommer i flera av låtarna, och när de väl gör de så sjungs de ett antal gånger:

"The winter makes you want me more"

samt

"You said you'd yake care of me when the time is right

Time is now"

Att Essex Arms är en del i en planerad triologi om Darrens trakter i England tilltalar dessutom anglofilen i mig.

Men första tanken som som slår mig är dock: varför gillar jag dessa enkla sånger om kärlek så mycket som jag gör, när det finns så många andra enkla sånger om kärlek som jag inte alls gillar?

Darren Hayman är helt enkelt en skicklig skivmakare. Han slår an flera strängar samtidigt som berör mig. Och tillsammans bildar de väldigt fina ackord.

Lyssna på Essex Arms på Spotify

Skivrecension: Marching Band - Pop Cycle

Marching band består av duon Erik Sundbring och Jacob Lind från Linköping. Bandet släppte sitt debutalbum Spark Large för två år sedan och har sedan dess gjort sig ett namn i USA, främst genom att deras musik har spelats i filmer och TV-serier som till exempel Zombieland, How I Met Your Mother och Scrubs. I Sverige har de dock inte gjort så mycket väsen av sig och kanske var det just därför som man valde att spela in sitt andra album i Stockholm tillsammans med producenten Jari Haapalainen. Pop Cycle spelades in i en källarlokal under de mörkaste vintermånaderna, enligt pressmeddelandet så är det därför som skivan låter något mer melankolisk än föregångaren.

Pop Cycle är en genomarbetad skiva med väldigt varierade arrangemang och det är intressant att lyssna på. De första gångerna jag lyssnade på skivan hittade jag hela tiden nya saker att fästa hörseln på, mycket handlar om olika gitarrer som får det mesta utrymmet i ljudbilden. Tyvärr så försvinner sången in i gitarrmattorna vilket gör att texterna är väldigt svåra att urskilja. Sången blir även ganska anonym och lyckas inte frambringa några speciella känslor hos mig som lyssnare. Kanske är det ett taktiskt drag för att framhäva musiken som också är skivans starka sida.

Ljudbilden känns som en kompakt enhet och inga ljud hoppar ur den. Det känns som att nästan alla låtar skulle funka perfekt som soundtrack till nästan vilken amerikansk TV-serie som helst, rent produktionsmässigt. Musikaliskt sett är skivan värd flera ordentliga genomlyssningar.

Ett plus i kanten är det roande texthäftet som medföljer skivan där ackord och gitarrtablaturer är utskrivna, så för alla er som vill lära er spela gitarr eller piano så är detta ett gyllene tillfälle.

Lyssna på Pop Cycle på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 47: Pantha du Prince - Black Noise

Jag ska inte påstå att jag är speciellt bevandrad inom minimal techno, långtifrån. Men det är den här plattan som fått mig att intressera mig för genren alls. Med väldigt små medel så skapar Hendrik Weber stämningsfull och lugn klubbmusik, utan att för den skull tappa något av den dansanta sidan. Raka beats blandas med djup bas och diverse samplade klockor och dylikt och skapar något som för mitt otränade öra känns som dansant ambient.

Skivan gästas av Noah Lennox a.k.a. Panda Bear, på ett av de svagaste spåren, Stick To My Side. Även om Noahs sång är både vacker och passande så är själva inslaget av sång något av en stämningssänkare, om än inte dåligt så inte heller fantastiskt. Även Tyler Pope från !!! och LCD Soundsystem gästar, som basist på The Splendour, ett betydligt starkare spår än Stick To My Side.

På det stora hela är dock skivan en väldigt lättillgänglig ingång i genren och borde kunna introducera många fler för den typ av musik som i Sverige kanske främst domineras av Andreas Tilliander. Det här, mina vänner, är dock ljusår bättre än något Tilliander släppt.

Lyssna på Black Noise på Spotify!

Veckans tips v. 47

Rasmus:

På onsdag släpps sista delen i Robyns Body Talk-triologi. Frågan är ifall den blir lika intressant som ettan eller intetsägande som tvåan. Samtidigt släpps en samlingsskiva med de flesta av låtarna från triologin. Saknas gör dock bästa låten: "Cry When You Get Older".

På lördag spelar The Concretes på Strand i Stockholm. Dans utlovas.

Samtidigt spelar Eldkvarn på Katalin i Uppsala. Plura är och förblir en av landets skönaste rockgubbar. Oavsett hur mycket kokain han stoppar i sig.


Jakob:

På onsdag bjuds det på avskalad pianomusik när Hauschka och Musette gästar Södra Teatern i Stockholm.

Fredagen bjuder istället på punk när Skitsystem och Valjakkala spelar på Sugar Bar, även detta i Stockholm.

Men veckans stora händelse inträffar först på söndag då Black Dice och Growing bjuder på skruvad elektronik på Debaser Slussen i hufvudstaden, dagen efter spelar de på Skånes Konstförening i Malmö.


Anton:

Imorgon släpps EP:n Broken Dreams Club av ett av förra årets utropstecken i musikvärlden - Girls.

Linköpingsbandet Marching Band är föga kända i Sverige, på onsdag släpps deras andra fullängdare och en recension kommer att publiceras här på Popbrus.

För alla inbitna Regina Spektor-fans släpps en live-skiva med henne på onsdag. Den heter Live in London och innehåller en CD och en DVD, sammanlagt nästan 50 låtar.

Konsertrecension: This Is Head, Kafé Deluxe, Växjö 19/11

This Is Heads låtar kan närmast beskrivas som musikaliska kollage som präglas av monotoni, melankoli och en smärre dos oljud. På skiva kan man njuta av de små förändringarna som sker och de oväntade partier som bryter den monotona bas- och trummattan. Problemet med gårdagens spelning var att man i stort sett bara hörde trummor och bas medan sången, den odistade gitarren och syntharna ofta var djupt begravda i ljudbilden. Hade man inte hört låtarna innan så var det nog svårt att följa med och höra vad som egentligen hände, vilket var synd då det kändes som att stora delar av publiken inte tidigare hade lyssnat på bandet.

Låtarna 0002, 0009 och framför allt 0007 tillhörde spelningens bästa och när spelningens sista låt ledde till en taktfast kakofoni av synth- och gitarrljud så svängde hela Kafé Deluxe med i musiken.

Veckans låtlista v. 46: Kärlek

Veckans låtlista på Spotify!

Rasmus:

Billy Bragg - Shirley

"I'm celebrating my love for you with a pint of beer and a new tattoo", är bara en av alla sköna textrader i denna kärlekslåt.

The Mountain Goats - Love Love Love

"Some things you do for money and some you do for love"

Billie the Vision & the Dancers - Would it be Alright

"...if I said you should go home with me?"

Math & Physics Club - Sixteen and Pretty

Ack så vackert om tonårskärlek.

The Divine Comedy - Everybody Knows (except you)

Från skivan A Short Album About Love

Jakob:

Mogwai - I Love You, I'm Going To Blow Up Your School
Kärlek får oss att göra underliga saker.

Allan Edwall - Du och Jag
Och inte slutar den lyckligt alla gånger.

Syd Barrett - Love You
Barrets sologrejer är sjukligt underskattade.

Einstürzende Neubauten - Youme & Meyou
"Youme knows what Meyou wants / Meyou knows what Youme wants / And it's granted"

Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End
Finns otaliga covers, men originalet är tveklöst bäst.

Anton:

The Magnetic Fields - All My Little Words
Från skivan 69 Love Songs.

JJ - My Love
JJ släpper nytt album nästa år.... My Love är från deras debutalbum.

Jens Lekman - Kanske är jag kär i dig
En fin vardagsskildring av Lekman.

Marissa Nadler - My Love & I
Hennes musik kallas för "dream-folk", vilket känns som en bra definition.

Jakob Hellman - Du är allt jag vill ha
"Natten är vacker och månen är full / och du är som natten och jag är som månen / och du är som jag / Du är allt jag vill ha"

Veckans Skiva v. 46: Kultiration - Om Gaia

2004 var jag medlem i ett så kallat "street team" för I-Ration Records, ett skivbolag som fokuserade på svensk reggae. Jag hjälpte till att marknadsföra skivorna som de gav ut och för detta fick jag de plattor jag gjorde reklam för. Den första skiva jag fick var Kung Kodums första ep, en bra skiva, men inget omvälvande. Nästa skiva som damp ner i brevlådan var en singel, Sparkar & Slag av Kultiration. B-sidan på nämnda singel var en tolking av Allan Edwalls låt Du och Jag, vilket fortfarande är min absoluta favoritlåt med Kultiration. Ett kort tag senare så fick jag deras debut, Om Gaia, och på köpet fick jag ett nytt favoritband.

Deras unika blandning av baktakt, jazz och svensk folkmusik, som de själva kallar organisk folkreggae, kändes som ett välbehövt energitillskott i den svenska reggaescenen. Samma år släppte Svenska Akademien sin genombrottsplatta Tändstickor För Mörkrädda. En platta som inte riktigt faller mig i smaken, men det går inte att förneka att det var skivan som öppnade upp en ny generations ögon för den inhemska reggaen. Tre år senare så hamnar Kultirations tredje skiva, Döden Föder, på Sverigetopplistan, vilket inte hade varit möjligt utan Svenska Akademiens hjälp.

Men nu till skivan. I mitt tycke fortfarande deras bästa. När den kom kändes den spännande och fräsch, om än något opolerad. Och just det där opolerade tilltalar mig något ofantligt, speciellt när de på senare tid vet verkar veta precis vad de vill och vart de är på väg. Om Gaia skiner av indentitetssökande, det drar åt olika håll, vissa försök mer lyckade än andra, men alla lika underbara. För faktum är att ingen av skivans elva låtar får mig att tappa intresset ens för en sekund, de håller mig fången med sin vackra melankoli. Varenda låt är en viktig del av det som gör skivan som helhet till något av det absolut bästa som någonsin släppts i det här landet. Oavsett genre. Även om man inte delar min uppfattning om att det här är gruppens starkaste giv så går det inte förneka det faktum att det är ett stycke svensk reggae-historia.

Lyssna på Om Gaia på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 46: Emir Kusturica & The No Smoking Orchestra - Unza Unza Time

Emir Kusturica är mer känd som regissör än som musiker, med all rätt med tanke på att han ligger bakom mästerverk som Svart Katt, Vit Katt och Underground. Trots att hans roll i bandet är ganska modest så bär bandet trots allt hans namn, antagligen för att locka till sig fler lyssnare. Men musiken går trots det väldigt väl med Emirs filmer, för det är smått kaosigt, roligt och väldigt medryckande. Man vet sällan vad man har att vänta sig, även om det oftast rör sig om upptemporock med en väldigt påtaglig balkan-känsla.

Lyssna på Unza Unza Time på Spotify!

Konsertrecension: Wavves, Debaser Slussen, Stockholm 15/11

Det är tredje gången jag ser Wavves nu och allt är precis som vanligt. Kort spelning, fånigt mellansnack om knark och lagom skränigt. Största skillnaden är att det är mer folk nu än första gången jag såg dem. Fortfarande fruktansvärt bra dock.

I mitt tycke är senaste plattan King of the Beach Wavves starkaste giv hittills. Även om den gärna kunde fått innehålla mer gitarrbrus så innehåller den överlag bättre låtar än de två tidigare skivorna. Men live så är situationen annorlunda, det är de gamla klassikerna som funkar bäst. To The Dregs, Wavves och "hitten" So Bored är spelningens absoluta höjdpunkter och kommer med stor sannolikhet alltid att vara bandets främsta livenummer. De nya låtarna funkar inte riktigt lika bra, även om Green Eyes och förvånande nog Post Acid låter mycket angenämt.

Trots känslan av att har man sett en Wavves-spelning så har man sett alla så kan jag inte sluta att älska det här. Jag börjar nästan misstänka att jag hyser vissa fanboy-tendenser.

Veckans tips v. 46

Rasmus:

I måndags levererade Lasse Tennander en riktigt bra spelning på Sturehof i Stockholm. Redan nu på torsdag kan de som befinner sig i huvudstaden se honom igen. Denna gång på Quality Hotel Winn i Haninge.

Dagen därpå firar tidningen Sonic tio år. Festen är på Berns i Stockholm. Uppträder gör bland annat Annika Norlin, Olle Ljungström, Markus Krunegård, First Aid Kit och El Perro Del Mar.

Tidigare i år släppte Laetitia Sadier ett hyllat soloalbum. Redan imorgon kommer nya albumet med hennes band Stereolab. Eller ny och ny; den är inspelad 2008, men släpps först nu. För fans av band som My Bloody Valentine och Beach Fossils.


Jakob:

På måndag spelar Wavves på Debaser Slussen i Stockholm, på tisdag Babel i Malmö. Missa't inte.

Tisdagen bjuder på celebert besök från Island, Ólafur Arnalds kommer nämligen till Debaser Slussen, på onsdag till Debaser i Malmö.

Och ni Växjö-bor bör på fredag söka er till Kafé Deluxe för att beskåda svenska This Is Head.


Anton:

Klubbland är SVT:s nya satsning på livemusik. Varje fredag lägger de upp ett nytt klipp med tre låtar från en konsert, inspelad någonstans i norden. Hittills har man visat klipp med bland andra Johnossi, This Is Head, Anna von Hausswolff och Håkan Hellström. Kolla in på www.klubbland.se.

På fredag spelar The Concretes på Babel i Malmö, kan vara väl värt ett besök.

På onsdag släpper Norah Jones skivan ...Featuring vilket är en samlingsskiva med låtar där hon hon gästat andra band och artister. På skivan hörs bland andra Belle & Sebastian, M. Ward och Foo Fighters.

Veckans Låtlista v. 45: Kläder

Veckans låtlista på Spotify!

Rasmus:

Leonard Cohen - Famous Blue Raincoat
En klassiker.

Television Personalities - The Girl In The Hand Me Down Clothes
Dan Tracey kan fortfarande, efter mer än 30 år med Television Personalities.

The Lucksmiths - I Don't Wanna Walk Around Alone No More
"Some double exposure shots of pelicans in polka dots" (och ni får själva räkna ut varifrån de där prickarna kommer)

Tom Waits - Goin' Out West
"I got real scars / I got hair on my chest / I look good without a shirt"

The Decemberists - Raincoat Song
"And the raincoat that you wore / when it rained today / I think it only made it rain more"


Jakob:

Dungen - Brallor
Anna Järvinens röst höjer verkligen låten

Symarip - Skinhead Girl
"She was my height, my weight, my size / she wore braces and blue jeans"

The Clash - Rudie Can't Fail
"You're looking pretty smart / In your chicken skin suit / With your chicken skin too!"

Pissed Jeans - Human Upskirt
Charmigt bandnamn, charmigt band.

Lightning Bolt - Longstockings
Lite noiserock är alltid trevligt så här inför helgen.


Anton:

The Lucksmiths - T-Shirt Weather
En av många poplåtar som Popbrus-Rasmus tipsat mig om.

Tegan & Sara - Red Belt
"I've Got A Red Belt Around My Mind"

My Morning Jacket - Librerian
Jim James stämma får stor plats i denna låt.

Madness - Baggy Trousers
"Baggy trousers, dirty shirt / Pulling hair and eating dirt"

Jumper - När Hela Världen Står Utanför
En låt som väcker barndomsminnen...

Veckans skiva v. 45: Emil Jensen - Orka då

Av en händelse såg jag en konsert med Emil Jensen i Växjö hösten 2006, då han turnerade efter att några månader tidigare ha släppt sitt andra studioalbum Orka då. Detta första möte med Emils musik gav inget större intryck hos mig, jag minns att han blandade musik med spoken word men i övrigt sviker mitt minne. Två år senare såg jag ytterligare en konsert med Emil, denna gång då han agerade förband till Lars Winnerbäck. De enkelt smarta poplåtarna med tankeväckande, sorgliga och samtidigt roliga texter, som två år tidigare passerat mig ganska obemärkt, fick mig denna gång helt trollbunden.

På hösten samma år hittade jag skivan Orka då på en skivmässa i Göteborg för det ringa priset av 20 kronor. Skivan har sedan dess snurrat oräkneliga varv i min CD-spelare och det kan till och med vara den skiva jag lyssnat mest på de senaste två åren. Varför har jag då fastnat för denna skiva?

Det som gör att Orka då skiljer sig från mängden av svenska popskivor är dels den något annorlunda instrumenteringen, med bland annat orgel, melodika, karimba, ståbas och trummaskin, men framför allt låttexterna som alla är små litterära mästerverk. Låtar som Maj förra året och Sudditjuven bjuder på allt mellan lycka och sorg, melankoli och galenskap - man vet aldrig om man ska skratta eller gråta. Förra årets turné av Emil framkallade samma känslor, om än i starkare form, och gick under namnet En dödsrolig kväll om sorg och saknad.

En sak jag nu har konstaterat efter att ha sett åtskilliga konserter av Emil, lyssnat på hans musik och läst det han skriver på sin hemsida, är att han lär vara den person som ligger närmast en fysisk gestaltning av uttrycket genuint god. Jorden skulle vara en bättre plats om alla var lite mer som Emil.

Lyssna på Orka då på Spotify
Och missa inte Emils blogg!

Skivrecension: Last Days Of April - Gooey

Jag har väldigt svårt för att ta till mig den här plattan. Jag kan förstå att somliga uppskattar det, indierock med vissa folk- och americanainfluenser, det går hem. Och det är en välgjord platta, väl sammanhållen och snyggt producerad. Karl Larsson, hjärnan bakom Last Days Of April, har också en röst som klippt och skuren för den här musiken. Lagom tillbakalutad utan att bli oengagerad.

Trots detta fastnar det inte. Efter fyra genomlyssningar så minns jag fortfarande inget mer än refrängen till första singeln America. Trots inhopp från Evan Dando från The Lemonheads och Tegan Quin från Tegan & Sara så lyfter det aldrig. Det blir aldrig mer än en samling trevliga låtar och det räcker inte för att hålla mig intresserad en längre stund.

Visst finns det spår som sticker ut lite, nämnda America är en bra låt som tål att höras både en och två gånger. Why So Hasty? överraskar med en början, och ett slut, där en synth får leva rövare, men desto mer med att vara plattans starkaste spår med sin sköna banjoslinga. Även nästföljande Forget About It är värd att nämnas.

Men på det stora hela så går den här plattan mig obemärkt förbi. Därmed inte sagt att den är dålig, bara slätstruken.

Gooey släpptes idag och finns redan på Spotify!
Skulle ni hellre vilja köpa skivan så går den att beställa från bandet hemsida!

Jakobs Musikhörna v. 45: Ornette Coleman - The Shape Of Jazz To Come

Nej, det är inte efter denna platta som Refuseds avskedsskiva fick sitt namn, även om man kunnat önska. Det var dock tack vare likheten i namnet på de båda skivorna som jag kom över detta guldkorn inom den tidiga fri-jazzen.

The Shape of Jazz to Come släpptes 1959 och hjälpte till att etablera fri-jazzen som genre. Den fortsätter, drygt 50 år sen den släpptes, att hyllas som ett av genrens viktigaste verk. Och det med all rätt.

The Shape Of Jazz To Come finns på Spotify!

Laura Marling släpper skivor med Jack White och Mumford & Sons

Den brittiska folksångerskan Laura Marling släpper idag en singel med två coverlåtar vilka är Blues Run The Game av Jackson C. Frank och The Needle And The Damage Done av Neil Young. Båda låtarna är producerade av Jack White som har lyckats få till en underbar ljudbild som för tankarna till de vinylsprakande dagarna.
Lyssna själva här:
Laura Marling, 'Blues Run The Game' by Tim Chester NME
Laura Marling, 'The Needle And The Damage Done' by Tim Chester NME

Den sjunde december släpps en EP med Laura Marling, Mumford & Sons och det indiska folkmusikbandet Dharohar Project på skivbolaget Glassnotes. EP:n har sedan en tid tillbaka funnits tillgänglig på iTunes Store.
Här är låten To Darkness:


I juni i år släppte britten Johnny Flynn skivan Been Listening, på skivan finns låten The Water som är en duett tillsammans med Laura Marling. En video av samarbetet finns att avnjuta nedan:


Slutligen en intressant kortfilm från Laura Marlings turné i Indien:


Om ni har missat recensionen av Laura Marlings spelning på Way Out West i år så finns den här.

Konsertrecension: Einstürzende Neubauten, Cirkus, Stockholm 7/11

Kväll två är en rakare konsert med Einstürzende Neubauten. I drygt två timmar håller tyskarna låda på Cirkus. Redan inledande The Garden tyder på att den här kvällen kommer bli minst lika bra som lördagens. Och inte heller ikväll blir jag besviken, en salig blandning låtar avverkas, allt från den lättsmälta Youme & Meyou till skramliga Headcleaner hinner spelas under kvällens gång.

Enda egentliga besvikelsen är att de även denna kväll spelar Die Interimsliebenden, förvisso en riktigt bra låt, men eftersom de spelade den på lördagens konsert så kunde de gärna klämt in något annat i dess ställe.

Nämnda Headcleaner tillhör en kvällens absoluta toppar. Den pendlar mellan primal industrirock till tystnad, oljud och tinnitusliknande pip om vart annat. Flera gånger applåderar publiken trots att låten inte tagit slut och varje gång blir man lika överraskad när den fortsätter.

Även nästföljande låt, Silence Is Sexy, leker med tystanden, men här är publiken mer med på noterna och en väldigt elektrisk stämning bildas i publiken när musiken tystnar och man väntar på att Blixa ska ta nästa bloss på örtcigaretten han röker. Magiskt, för att slänga sig med ett klichéord.

Let's Do It a Dada bör omnämnas. Speciellt partiet då ena slagverkaren läser dadaistisk poesi samtidigt som Blixa och gitarristen för oljud med diverse tillhyggen. Väldigt få band skulle komma undan med ett sådant påhitt, men Neubauten gör det med bravur.

När konserten tagit slut så har de kämpat sig igenom 19 låtar, gått från atmosfäriskt till rått och tillbaka igen med otrolig skicklighet. Helt enkelt en omvälvande upplevelse, men vad annat kan man förvänta sig av ett band som i princip definierat industrimusiken de senaste 30 åren?

Konsertrecension: An evening with Einstürzende Neubauten, Södra Teatern, Stockholm 6/11

Så var det dags, två kvällar spenderade med Blixa Bargeld och hans följe. I trettio år har industriinovatörerna i Einstürzende Neubauten skapat oljud och detta firades med två konserter i Stockholm i helgen.

I lördags bjöds det på en kortare konsert med låtar som sällan eller aldrig framförts live, åtminstone inte på det här viset. Det bjöds även på spelningar med två av medlemmarnas sidoprojekt, Mosermeyer och Hitman's Heel.

Huvudkonserten, den med Neubauten själva, är utan tvekan kvällens höjdpunkt. Sonnenbarke, Seele Brennt, Armenia, Rampe, Seltener Vogel, Die Interimsliebenden och Sand är de nummer som hinner avverkas och allting låter strålande. Seele Brennt är verkligen i en klass för sig och jag njuter av varenda sekund.

Bandet verkar trivas på scen, så när som på några gånger då ljudet krånglar och missnöjet skiner igenom. Blixa är skämtsam och svarar på diverse rop från publiken med mer eller mindre fyndiga kommentarer.

Det är en nästan lika stor fröjd för ögat som för örat att avnjuta Neubauten live, att se de två slagverkarna spela på tunnor, fjädrar, plåtar, dunkar, metallstavar, rör och diverse annat skrot räcker gott och väl som scenshow. Och tur är väl det, för mycket mer än så bjuds det inte på, bandet spelar sina låtar och gör ingen egentlig show av det, mer än det redan är det vill säga.

Näst på tur är Mosermeyer som består av Rudolf Moser, som spelar trummor i Neubauten, och Christian Meyer på gitarr och klaviatur. Tillsammans bygger de upp ljudlandskap någonstans mellan postrock och ambient. Tyvärr blir det snabbt lite enformigt, Moser är en riktigt duktig trummis men kunde gott ha varierat sig betydligt mer i sitt trumspel, samma komp ligger och maler i flera minuter. Även herr Meyer kunde bjudit på lite mer omväxling. Med loopar och effekter bygger upp en minimalistisk ljudbild med sitt gitarrspel. Det växer och minskar om vart annat men engagerar inte riktigt. Visst låter det bra, men det kunde låtit så mycket bättre.

Sist ut är Hitman's Heel, Alexander Hackes sidoprojekt. Istället för att som i Neubauten spela bas så greppar han här istället gitarren och får uppbackning av en trummis och en kvinna på klaviatur och cittra. Det märks att det här är Hackes sätt att leva ut sina rock'n'roll-drömmar. Efter ett ganska segdraget instrumentalt intro så har jag redan tröttnat. När Hacke sedan kastar en krånglande mick i golvet i ren frustration så tröttnar jag ännu mer och beslutar mig för att gå, han får gärna leva ut sina drömmar om ett rakare band en Einstürzende Neubauten, men jag är inte speciellt intresserad av att lyssna.

Konsertrecension: Little Marbles + New Found Land, Kafé Deluxe, Växjö 6/11

Det var med en ganska stor förväntan som jag begav mig till Kafé Deluxe denna kyliga lördagskväll för att beskåda Little Marbles och New Found Land. Av Little Matbles, den spontana och överglada gatumusikduon från Norrköping, väntade jag mig just glädje vilket de också lyckades leverera i omåttliga mängder. Bandets något bristande musikalitet vägs upp med roliga och lyssnarvänliga texter som hela tiden tar oväntade vändningar. Little Marbles är glädje, men egentligen inte speciellt bra...

Bättre är New Found Land som med sina dansanta poplåtar lyckas få liv i det något glesa och trötta publikhavet. När jag recenserade bandets senaste skiva, The Bell, så skrev jag att jag trodde att de något slätstrukna låtarna skulle höjas när de spelas live. Tyvärr blev det inte så, speciellt sången var det som sänker betyget då den kändes ganska platt och stundtals en aning falsk. En stor eloge ska dock göteborgaren bakom syntharna ha då han lyckas hålla alla låtarna levande.

De flesta låtarna som framfördes var hämtade från den senaste plattan, gulkornen var Human och Carve Out My Heart och det enda egentliga bottennappet var Leave It Behind som nästintill var en pina för öronen då sången var skrikig och falsk. På det hela taget var det ändå en bra spelning, men frågan är om de ändå inte är bättre på skiva.

Veckans tips v. 45

Rasmus:

På måndag spelar en bortglömd och underskattad svensk pärla på O-baren på Sturehof i Stockholm. Lasse Tennander har gjort bland det bästa som kommit i progg- och visväg i det här landet. Klockan nio börjar det och det är gratis.

På fredag är det återigen dags för baktaktsdans på Strand: Club Killers intar lokalerna. Gästar gör bland annat Taxi Taxi.

En av de skivor som släpps i veckan ligger Jason Collett bakom. Han spelade tidigare i Broken Social Scene men gör nu vemodig solskenspop under eget namn.

Jakob:

Imorgon lirar Ed Harcourt på Debaser Medis, för er som inte är sugna Lasse Tennander.

På lördag så krockar två eminenta elektroniska akter med varandra. I Uppsala spelar svenskorna i Midaircondo på Uppsala Konsert & Kongress.

För dem som är sugna på något lite mer utflippat så spelar Holy Fuck på Debaser Slussen. På onsdag lirar dem även på Debaser i Malmö

Anton:

PSL på fesival bjuder på tisdag på ett avsnitt från Siestafestivalen i Hässleholm, i SVT 2 klockan 22.45. Läs åtskilliga konsertrecensioner från Siesta här.

Imorgon måndag släpps Weezers klassiska album Pinkerton i en "Deluxe Edition-utgåva", vilket i praktiken betyder "en dubbel-CD med en hel del tidigare outgivet material".

I veckan sänder P3 Live två trevliga konserter, Beach House på måndag och First Aid Kit på fredag. 21.30 är tiden som vanligt.

Konsertrecension: Fennesz, Uppsala Konsert & Kongress 5/11

Det är fortfarande ljust i salen när Christian Fennesz tågar in på scen. Först när han har kommit fram till bordet där hans laptop står så släcks det ner. Brevid datorn ligger hans gitarr och på andra sidan ett virrvarr av sladdar och antagligen en mindre mixer. Rent visuellt ser det ganska intetsägande ut. Detta bidrar till en väldigt opretentiös stämning som vilar över spelningen. Den förstärks av att Fennesz verkar ha svårt med ögonkontakten med publiken, antingen stirrar han på sin gitarr eller på sin laptop, men väldigt sällan på oss som sitter där. Det ger ett intryck av att han nästan är lite blyg.

Men musikaliskt är det desto mer uppseendeväckande. Det börjar med brus och elektroniska klanger. Bruset påminner om vågor som slår och de mer melodiska ljuden påminner om orglar, det går upp för mig varför det är Uppsala Sacred Music Festival som bokat honom, det finns något sakralt över hans musik.

Men när han efter ett tag plockar upp sin gitarr blir jag till en början lite besviken, det låter stelt och hackigt när han spelar och den överröstar övrig musik. Under några minuter sitter jag och undrar vad han håller på med, men upptäcker snart att jag börjat uppskatta hans oväsen. Jag njuter av gitarrmullret som tvingar mig att anstränga mig för överhuvudtaget uppfatta något annat än just gitarren. Men genom ljudmassorna så hör man elektroniken och det är vackert, mycket vackert.

Så här håller han på i ungefär 45 minuter, han låter elektronik och gitarr dela på uppmärksamheten om vart annat. Efter det går han av scenen men kommer snabbt tillbaka för ett extranummer, som består av att han några minuter för oljud på sin gitarr och dränker det i effekter för att skapa något som närmast ligger mellan noise och ambient. En mycket fin avslutning på en mycket fin konsert.

Veckans Låtlista v. 44 - Veckodagar

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Billy Bragg - St Monday
"I'm a hard worker, but I ain't working on a monday"

Pogues - Tuesday Morning
Pogues största hit efter att de sparkat Shane McGowan.

The Sundown Playboys - Saturday Nite Special
Det tipsas om alldeles för lite cajun här på bloggen.

Kris Kristofferson - Sunday Mornin' Comin' Down
"The beer I had for breakfast wasn't bad / So I had one more for dessert / Then I fumbled in my closet through my clothes / And found my cleanest dirty shirt"

Anthony Atkinson - Sunday Drives
Jag vore inte ärlig mot mig själv om jag inte tipsade om lite pop från Australien då och då.


Jakob:

The Clash - Police On My Back
Varenda dag i veckan flyr han.

Happy Mondays - 24 Hour Party People
Rekommenderar även filmen med samma namn.

Monde Yeux - Paris
"But I'm afraid, on saturday,
that I will wake up, feeling less than ok,
'cause I had too many fucking cocktails"

The Dubliners - Seven Drunken Nights
Tyvärr i en version med bara fem av dagarna.

Esbjörn Svensson Trio - Tuesday Wonderland
Vem kan säga nej till lite tisdags-jazz.


Anton:

Saturday Looks Goos To Me - Money In The Afterlife
Ett stycke klassisk indiepop.

God Help The Girl - Come Monday Night
"Come monday night the day of work is done"

Beirut - A Sunday Smile
Zach Condon och hans Beirut skapar mångkulturell popmusik av bästa sort.

Townes Van Zandt - Like A Summer Thursday
En sång om kärlek.

New Order - Blue Monday
Låten som fick New Order att slå igenom.

Månadens skiva v. 44: Two Gallants - What The Toll Tells

What The Toll Tells finns på Spotify!

Anton:

Öppningsspåret Las Cruces Jail kan vara det starkaste jag någonsin hört. Efter en dryg minut med mystik och ovetande bryter ett helvete löst, ett dansant helvete med frenetiskt trum- och gitarrspel och en hes och nästintill galen sång. Fortsättningen på skivan är inte alls lika övertygande, ett problem är att några låtar är något för långa, nästan hälften av låtarna klockas in på över åtta minuter.

Two Gallants är en duo från San Francisco som har släppt tre album, What The Toll Tells är det andra i ordningen. Likt andra duos som, The White Stripes och Johnossi, så får även Two Gallants till en stor ljudbild och ett varierande arrangemang och det är det som räddar de långa låtarna från att bli tråkiga. Bästa spåren är lugna Steady Rollin', schizofrena 16th St. Dozens och självklart hysteriska Las Cruces Jail.

Jakob:

När man kollar upp Two Gallants på spotify så står under liknande artister bland andra Conor Oberst, Langhorn Slim och Okkervil River och jag misstänker genast det värsta, ännu en förbannad alt-country-platta. Första låten drar igång och jag inser att jag har fel. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag blev mycket positivt överraskad. Inledande Las Cruces Jail är nämligen bra, riktigt bra.

Tyvärr håller resten av skivan inte alls samma höga kvalité, det frenetiska och stökiga byts ut mot folkballader och energin från öppningsspåret återkommer allt för sällan. Trots att vissa låtar är relativt långa så lyckas de i de flesta fall hända förvånansvärt lite. Jag tappar snabbt intresset och återvänder till Las Cruces Jail. Hade bara allt fortsatt i samma anda som den så hade det här kunnat vara en storslagen platta, nu känns den mest som en axelryckning.

Skivrecension: k0NG + Slutet - Split EP

Jag har tidigare recenserat Slutets självbetitlade ep. Inte mycket har hänt sen den, en av låtarna därifrån, Vilse, infinner sig även på denna split, i en annan version dock. Mer om det senare.

Först ut på skivan är nämligen k0NG som bjuder på långsam, deppig elektronikapop. Synthar, trummaskiner, gitarrer och släpig sång vävs ihop till atmosfärisk musik av det nedstämda slaget. Deras stora behållning är sången, inte för att den på någotvis skulle vara originell, men för att den passar så fruktansvärt bra till musiken.

Tyvärr är de två låtarna något för monotona, de skulle må bra av lite variation. Därmed inte sagt att det är dåligt, men det är inte heller något som fastnar. Det skulle dock inte förvåna mig om dem som uppskattar denna typ av musik skulle kunna fatta tycke för dem.

Så till Slutets två låtar, den första, som tidigare nämnt, Vilse, fanns med redan på deras tidigare ep. Tyvärr har de plockat bort den bästa delen, den som lät som ett instrumentalt Monde Yeux. Men låten står sig relativt bra på egna ben.

Deras andra låt, Slutsymfoni, som börjar med Vilse uppspelad baklänges för att sedan övergå till en cover på Spacemen 3-låten (fast kanske mer känd i Spiritualizeds version) Lord Can You Hear Me, är faktiskt oväntat bra. Okej, baklängesbiten är kanske inte jättespännande och ljudkvalitén på covern är under all kritik (jag gissar på att det är ljudupptagningen från deras thetramsessions-video som används), men hur kan man motstå en Spacemen 3-cover?


Split EP:n går att köpa genom att klicka här, eller lyssna på spotify genom att klicka här!

Jakobs Musikhörna v. 44: Germlin - Youth Pixxel

Någonstans mellan chip och breakcore finner vi Germlin. Här blandas töntiga melodier, tv-spelssamplingar och skruvade trummor till en hetsig blandning låtar, endast två längre än tre minuter, hälften kortare än två. Det är därmed en väldigt spretig skiva, dock inte på något negativt sätt. Snabba vändningar, korta låtar, mycket på en gång, ibland vill man ha det så och då passar den här plattan perfekt.

Fyra gästartister hinner även infinna sig under den halvtimme som skivan pågår, nämligen Bobby Birdman, Yoko Oh No!, Grnr och Dj Scotch Egg.

Lyssna på Youth Pixxel på Spotify!