Konsertrecension: Les Big Byrd, Emmabodafestivalen, 27/7

Jocke Åhlund från Teddybears STHLM och Caesars levererar med sitt hobbyband Les Big Byrd något helt annat. Vi bjuds på dronig, skränig, psykadelisk pop med (dessvärre) inslag av sång. Det är inget fel på sången i sig, men musiken gör sig bättre när den får bre ut sig för sig själv och bara väsnas över den lilla publiken som slutit upp för att se bandet som gömmer sig bakam färgglada glasögon och anorackar. En klädsel som bidrar till att ge musiken en viss känsla. Jag står med ett litet leende och gungar mig igenom spelningen. Kanske inte bästa spelningen jag varit på i år, men definitivt ett sevärt gäng. Synd bara att publiken var så liten och att de fick spela så pass tidigt.

Veckans tips v. 31

Spelningar:

På onsdag spelar bland annat Everett Parker och Old Kerry Mckee på Kontiki i Göteborg.

På onsdag spelar Håkan Hellström i Mariestad. På torsdag spelar han tillsammans med The Ark och Säkert! i Helsingborg.

På torsdag är det dags för Urkult i Näsåker. Tredagarsfestivalen bjuder på bland andra Junip och Anna von Hausswolff.


Skivor:

Mysiga Fruit Bats släpper nytt. Tripper heter skivan.

Okkervil River släpper en ny sjua: Your Past Life As A Blast / Gold Faces.


Övrigt:

På lördag sänder SVT 2 en konsert med Regina Spektor, inspelad på Hammersmith Apollo Theatre i London. Klockan 20.00 börjar den och varar i en timme och en kvart.

Lite som en fest VOL XII

Lite svensk, lite utländskt. Lite nytt, lite gammalt. Och en Popbrus-favorit. Lite som en fest helt enkelt!

Här kan du ha en liten fest!

Låtlista v. 30 - Bäst just nu IV

För fjärde gången är det dags för en låtlista som presenterar de låtarna som vi tycker är bäst just nu (både gammalt och nytt).

Lyssna på låtlistan på Spotify

Rasmus:

Hefner - Can't Help Losing You
Inte så mycket på grund av låten i sig, som att skivan äntligen finns på Spotify.

Morning Benders - Cold War
Skönt somrig musik.

White Williams - New Violence
Senaste skivinköpet är en skiva från 2007.

Perssons Pack - En morgon mellan bergen
Ingen sommar utan Persson...

Rancid - The Way I Feel
...eller punk.

Hidden Cameras - Bboy
Läs i början på nästa vecka om varför den här låten är med här.


Anton:

Alison Krauss - Lay My Burden Down
Krauss senaste album bara växer och växer. Lyssna och njut!

Yuck - The Wall
Ett av de ganska få band som hade varit roligt att se på årets Way Out West-festival.

Tennis - Marathon
Indiepopen lever i allra högsta grad.

Eddie Vedder - Goodbye
Pearl Jam-sångaren har influerats av Jens Lekman (kanske?) och spelat in en hel skiva med ukulelekomp.

The Head And The Heart - Cats And Dogs
Seattlebandet släppte sitt debutalbum i år, Cats An Dogs är öppningsspåret.

Smashing Pumpkins - Disarm
Hörde låten idag på radio och blev väldigt glad. Storslaget men ändå sparsamt.

Veckans skiva v. 30: Tom Waits - Orphans; Brawlers, Bawlers and Bastards

24 gånger. Så många gånger har vi nämnt Tom Waits på den här bloggen. 25 är ett jämnt och bra nummer så här kommer han igen:

Det här kan vara bästa ingången till Tom Waits. Det kan verka lite konstigt med tanke på att Orphans tre skivor innehåller 56 spår med en speltid på över tre timmar. Och likt Magnetic Fields 69 Love Songs hoppar Orphans mellan olika stilar. Men det brukar herr Waits göra.

Orphans var tänkt att vara en skiva som samlade outgivet och rariteter. Men när Waits hörde resultatet tyckte han att det var skit och gick in i studion istället. Vissa av låtarna som var tänkta att vara med från början - som coversen på "Sea of Love" och "King Kong" - kom med i slutändan också, men det mesta spelades in enkom för denna lilla låda.

Skivan är uppdelad i tre olika kapitel: Brawlers, Bawlers och Bastards. Brawlers är rockigare och bluesigare än de andra. Bawlers är ballader. Och Bastards är precis vad det låter som: det som inte fick plats på de andra två - konstmusik och mellansnack, men även en del ballader och rockigare låtar.
Bawlers är bäst och jag återvänder ständigt till den. Men även de andra två innehåller självfallet guldkorn. Här är några:

• "Bottom of the World"
• "Road to Peace"
• "Sea of Love"
• "Two Sisters"
• "Altar Boy"

Lyssna på skivan här!

Smakprov på kommande skivor

Början av hösten är fullspäckad av trevliga skivsläpp av bland andra Wilco, Jens Lekman, Girls, The Drums, Beirut, Laura Marling, Säkert!, I Break Horses och Feist. För att peppa lite extra inför detta så kommer här ett antal smakprov från några av de kommande albumen. Releasedatumen som skrivs är i vissa fall datumen som gäller för USA, det kan skilja någon dag från när de släpps i Europa.

Beiruts nya album släpps 30 augusti, men släpps digitalt redan den 2 augusti.


Kan Girls leva upp till hypen som byggdes upp kring dem i och med debutalbumet Album från 2009? Deras nya singel "Vomit" tyder på att de kan klara det. Det nya albumet Father, Son, Holy Ghost släpps den 13 september. Lyssna på "Vomit" här.

En spännande debutskiva i höst är Hearts av svenska I Break Horses. Videon till titelspåret är vansinnigt snygg (dessutom är låten bra).

I Break Horses - Hearts from Bella Union on Vimeo.

The Drums nya album Portamento släpps den 12 september. Lyssna på singeln "Money" nedan.


Feist släpper albumet Metals, uppföljaren till succéalbumet The Reminder från 2007, i början av oktober. Smakprov finns på Feists hemsida (Länk här)

Den otroligt produktiva Laura Marling släpper sitt tredje album den 13 september.




Wilco släpper nytt den 27 september och den nya skivan bär namnet The Whole Love. En försmak av vad som väntar kan höras nedan.
Wilco - I Might by ListenBeforeYouBuy

Jens Lekman släpper en ny EP i september, läs mer i ett tidigare inlägg här.

Säkert! släpper den 29 augusti ett album med Säkertlåtar översatta till engelska, för den ickesvensktalande publiken. I ett pressmeddelande om skivan avslutar hon på följande sätt; "PS. Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan".

Jakobs Musikhörna v. 30: Cardopusher - Unity Means Power

Eftersom Norbergsfestivalen går av stapeln i helgen så tänkte jag att ett tips för dem som ska dit skulle kunna vara på sin plats. Inte för att jag egentligen tror att någon av er har missat Cardopusher, men ändå. För er som inte ska till Norberg är tipset minst lika intressant. Det handlar om skojfrisk breakcore. Baktakt, hårdrockssolon och fåniga samplingar, allt bara i första låten, allt utfört i ett rasande tempo med avancerad trumprogrammering, borde inte det räcka för att övertyga de flesta?

Lyssna på Unity Means Power på Spotify!

Veckans låt v. 30: Ulf Lundell - Ute på vägen igen

Nu är Popbrus-Jakob ute och åker och även jag längtar ut på vägarna. Och det finns en optimal hymn för längtan att ge sig iväg. Säga vad man vill om Ulf Lundell, men den här låten följer vart jag än går, framförallt på sommaren, när det kliar lite extra i den delen av hjärnan som ständigt vill vara i rörelse.

"Jag måste ut innan jag kvävs
av det trygga liv som levs"

Men låten handlar även om att åldras. Och varför inte, det hänger ju ihop. Ju äldre man blir desto mer inser man att det finns platser man aldrig sett och det finns mer att fly från. Samtidigt som rädslan för att stagnera hela tiden växer.

"Och dagarna går
och blir till år
och man lever med minnen av allt man mist
[...]
Ingen plats här längre för såna som vi
Det är andra som har tagit över
Vi har hjärtat kvar i en helt annan tid
och vad vi har är det ingen som behöver"

Och när Lundell sjunger textrader som "allt jag vill är att få känna mig fri" och att han bara är "en lätt åldrad romantisk idiot", då förstår jag honom till fullo och avundas Jakob som just nu inte har fast mark under fötterna.

Ha en underbar resa Jakob!

Lyssna på låten här!

Veckans tips v. 30

Spelningar:

I helgen är det återigen dags för Emmabodafestivalen. Höjdpunkter är bland annat The Hidden Cameras, Den Svenska Björnstammen, Vivian Girls, First Aid Kit och This Is Head.

Ni som har lust på Emmabodafestivalens motsvarighet i England: bege er till Indietracks i Derby. Där spelar The Hidden Cameras, Edwyn Collins (från Orange Juice), Math And Physics Club, Suburban Kids With Biblical Names, Milky Wimpshake, Herman Düne, Crystal Stilts, Butcher Boy, Withered Hand, Moustache of Insanity...

Även Storsjöyran i Östersund går av stepeln i helgen. Se akter som: Roky Erickson, Håkan Hellström, The Ark, Säkert!, Orup, The Posies, Stefan Sundström, Freddie Wadling, Kajsa Grytt, Mattias Alkberg, Conny Nimmersjö, Syket och Pascal.

Sveriges största festival för elektronisk och experimentell musik sker även den i helgen. Jag talar såklart om Norberg Festival som i år bjuder på artister som Cardopusher, Lustmord, Hanna Hartman, Sickboy och Stephen O'Malley.

Vivian Girls besöker även Debaser i Malmö på torsdag och Debaser Slussen på fredag.


Övrigt:

På lördag sänder SVT 1 dokumentären Jimi Hendrix - Voodoo Child. Handlar om Hendrix liv mellan 1966 och hans död 1970. Bootsy Collins (som spelade på Hultsfredsfestivalen förra veckan) ger röst åt Hendrix ord i olika brev och intervjuer.

Lite som en fest VOL XI

Gillar du hiphop, folk, rock, pop, grindcore, reggae eller ska? Då är veckans Lite som en festlista något för sig.

Lite som en fest VOL XI

Bilder från Hultsfredsfestivalen 2011

Här kommer några väl utvalda bilder från Hultsfredsfestivalen 2011. Vill ni läsa om festivalen, bland annat en krönika och nästan tjugo recensioner, tryck här. Besök oss gärna även på Flickr här.

Colin Meloy från The Decemberist släpper boken Wildwood

Den 30 augusti släpps Colin Meloys första bok i Wildwood-trilogin. Boken är illustrerad av Carson Ellis, Meloys fru. Wildwood är en spänningsroman för en lite yngre publik och inkluderar diverse mystiska varelser och övernaturliga företeelser - den utspelar sig i den vildmark som invånarna själva kallar Wildwood.

De första fyra kapitlen kan man få tillgång till här:

Veckans låtlista v. 29 - Country

Country är mer än Johnny Cash. Men han finns med här. Det gör även Kris Kristofferson. Två gånger. Håll till godo

Veckans låtlista finner ni här.

Rasmus:

Kris Kristofferson - Billy Dee
"Gettin' by on gettin' high / on women, words and wine"

Tom Waits - Two Sisters
Det är fint när Tom kör gamla bluegrasslåtar.

Dave Rawlings Machine - Monkey & The Engineer
Ryan Adams gamle gitarrist får det att svänga rejält.

The Statler Brothers - Flowers On The Wall
Blev kända för att de spelade med Johnny Cash och för att den här låten var med i Pulp Fiction.

Whiskeytown - Jacksonville Skyline
Och så lite altcountry med Ryan Adams gamla band.


Jakob:

Merle Haggard - Okie From Muskogee
"We don't smoke marijuana in Muskogee / We don't take our trips on LSD / We don't burn our draft cards down on Main Street / We like livin' right, and bein' free."

The Flying Burrito Brothers - My Uncle
Svängigt som fan!

New Riders Of The Purple Sage - Whiskey
Jerry Garcia, grundare av The Grateful Dead, spelade i bandet till en början, det räcker som motivering.

Townes Van Zandt - Snake Mountain Blues
Kanske världens bästa countrygubbe någonsin?

Beastie Boys - Country Mike's Theme
Hip hop, hardcore, funk och country, finns det något Beastie Boys inte bemästrar?


Anton:

Loretta Lynn & Conway Twitty - Louisiana Women, Mississippi Man
Lätt den bästa låten på TV-spelet GTA: San Andreas.

The Raconteurs - Top Yourselt (Bluegrass Version)
Jack Whites röst gör sig väldigt bra i denna låt.

Jimmie Rodgers - T For Texas (Blue Yodel No. 1)
En låt som sätter sig på hjärnan.

Good Lovelies - Old Highway
Från det sockersöta albumet Let The Rain Falll från i år.

Johnny Cash, Willie Nelson, Waylon Jennings & Kris Kristofferson (Highway Men) - Highway Man
Supergruppen Highwaymen släppte två album, denna låten är öppningsspåret på den första.

Månadens skiva: Einstürzende Neubauten - Alles Wieder Offen

Lyssna på Alles Wieder Offen på Spotify!

Rasmus:

Alles Wieder Offen skiljer sig från tidigare Neubauten-plattor. Där Kollaps är ren tung industri och Silence Is Sexy är suggestiv, är Alles Wieder Offen snarare... mysig. Mysig men fortfarande på ett Neubauten-sätt. Och jag gillar det. Det är bra och lättlyssnat. Kanske inte lika bra som ovan nämnda skivor, men fortfarande bra. Lyssna bara på "Nagorny Karabach" eller "Let's Do It A Dada", som när jag såg den live i höstas var det sämsta under hela spelningen. Men på platta låter det som Manu Chao, fast mer minimalistiskt och industri.
Så kryp ihop under en filt med någon du gillar och bara... mys. Till Neubauten.


Jakob:

Det finns en och endast en negativ sak med den här plattan, för lite industriellt skrammel. Visst finns det kvar, men rocken tar större plats än någonsin tidigare. Utöver det kan jag inte hitta en enda sak att gnälla på. Visst, det är långt ifrån Neubautens finaste stund, men vad fan gör det när deras lägsta nivå håller högre klass än de flesta etablerade bands bästa verk? Det är stundtals svängigt och levande, varmt och, som Rasmus skrev, mysigt, inte rått, kallt, brutalt och maskinellt som deras allra tidigaste grejer, men när de bemästrar båda sidor med sådan fingertoppskänsla så är det svårt att värja sig. Att Blixa fortfarande är Tysklands kanske absolut bästa sångare gör inte saken sämre. På egen han fick han mig att omvärdera det tyska språket, fick mig att inse att det inte nödvändigtvis behöver vara hårt och stelt utan mycket väl kan vara vackert, något som han åter bevisar på denna platta. Bara en sån sak är värd en guldstjärna i min bok.


Anton:

Jag hade ganska förutfattade meningar om Einstürzende Neubautens musik inför lyssningen av Alles Wieder Offen. Jag trodde Neubauten var något svårt, monotont och industriellt och inget som skulle falla mig i smaken. Öppningsspåret "Die Wellen" spädde till en början på mina tankar med dess domedagsbakgrund och recitativa text. Men faktum är att jag efter några genomlyssningar ändå började gilla det.

Egentligen är skivan inte speciellt svårlyssnad, jag vande mig relativt snabbt vid den mörka och industriella stämningen. De tyska texterna, som jag inte förstår ett ord av, blev snabbt ett med musiken och blev mer som ett instrument bland de andra än som något som stack ut. Alles Wieder Offen har gjort att jag har fått upp ögonen för Neubauten, frågan är dock hur mycket jag kommer lyssna på dem i framtiden.

Jens Lekman släpper nytt i september

Den tjugonde september släpper Jens Lekman den nya EP:n An Argument With Myself EP. Jens skriver såhär om skivan;

"While working on my upcoming album, I found that a few songs were disrupting the order, fucking up the flow. They were juvenile delinquents, they refused to fall in line with the others. I had to isolate them on this EP as a little taste of what's not to come."

Låtlista:
1. An Argument With Myself
2. Waiting for Kirsten
3. A Promise
4. New Directions
5. So This Guy At My Office

Några av låtarna på den kommande EP:n har han redan spelat live, till exempel "Waiting for Kirsten" och "A Promise", se videor på dem nedan.

Jakobs Musikhörna v. 29: Saxon Shore - Be A Bright Blue

Så här efter tre veckors nästan konstant festivalande så är det lätt att känna sig lite sliten. Då kan det vara skönt att vila ut till en trevlig postrockplatta, vilket är precis vad Saxon Shores platta Be A Bright Blue är.

Lyssna på den på Spotify!

Summering av Hultsfredsfestivalen 2011

Efter förra sommaren var det nog få som trodde att Hultsfedsfestivalen skulle resa sig från de döda och återuppstå. Ännu färre (om ens någon) trodde att Hultsfredsfestivalen inte bara skulle återuppstå utan även slå alla andra svenska festivaler på fingrarna med den intressantaste line-upen 2011. Men nu har det smärre miraklet ändå skett.

Jag vet inte hur många gånger under festivalen som jag hörde band säga "This is our first time in Sweden", och varje gång kände jag mig lika privilegierad att få vara del av dessa "jungfruspelningar". Braids, Tennis, The Heartbreaks och inte minst OFWGKTA är bara en knippe av alla de bra band som gjorde sin första Sverigespelning på Hultsfredsfestivalen i år.

Hultsfredsfestivalen sticker inte bara ut i år för att ha bokat bäst, de sticker även ut genom att vara aningen mer tillåtande än andra festivaler. Bara sådana saker som att kunna dricka alkohol på hela festivalområdet, eller att det är tillåtet att ha partytält på campingen, eller att man får sova i bilen på parkeringen får besökarna att känna sig välkomna.

Slutligen en stor applåd till arrangörer och bandbokare av årets Hultsfredsfestival, jag kan bara önska att nästa års festival går i samma linje som i år, utan att falla ner i den djupa avgrunden av kommersiell tråkrock eller stolpig snällmetall (som redan representeras i överflöd på andra festivaler). Om Way Out West kan sälja slut på biljetter genom att boka två stora akter och sedan en massa axelryckningsband så borde, om det finns någon rättvisa i världen, Hultsfredsfestivalen kunna gå runt genom att boka några stora band samt riktigt bra och intressanta band på uppgång.

Tack för i år Hultsfred!

Nedan finns en samlad lista på recensioner från Hultsfredsfestivalen 2011 (i bokstavsordning):

Black Lips
Braids
Anna Calvi
Bootsy Collins
Dungen
Idiot Wind
Kriget
Morrissey
Munnen
OFWGKTA
Old Kerry Mckee
Red Sparowes
Tennis
The Budos Band
The Embassy
The Tallest Man On Earth
Thorsten & Kenny
Tonbruket

Konsertrecension: Idiot Wind, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Om man spelar lågmäld och emotionell pianopop så är klockan nio på kvällen ingen bra tid att spela på en festival. Samtidigt som Idiot Wind spelar på Hultsfredsfestivens minsta scen så pågår en konsert med Raised Fist en bit bort, från ett öltält dunkar det discomusik och i publiken står några väl överförfriskade personer som har svårt att vara tysta. Trots störningsmomenten så lyckas Amanda Bergman trollbinda publiken (kanske förutom de ovan nämnda), och lyckas skapa festivalens kanske mest intima spelning.

Vid Bergmans sida denna kväll har hon en trummis och en körsångerska, dessa två bidrar till små men ack så stilfulla inslag i musiken som annars endast brukar bestå av piano och sång. Det som kännetecknar Idiot Wind, och det som berör allra mest, är utan tvekan den säregna och lätt hesa rösten som kan få de största av isberg att smälta - nåväl, den kan i alla fall få de inte så starka låtarna att bli bra mycket bättre. Efter ett tag bli nämligen spelningen ganska förutsägbar, låtarna låter väldigt likt varandra (speciellt när man inte hört dem tidigare), och då är det just rösten som man vilar öronen mot när det andra inte längre känns så spännande.

Nästa år kommer Idiot Winds debutalbum (läs mer om det här) och redan nu ser jag fram emot detta. Jag ser även fram emot att se Idiot Wind live igen, gärna på en liten klubb utan hardcore eller disco i bakgrunden.

Då arbetet med Hultsfredsfestivalen tagit mycket tid den senaste tiden så blir veckans låt inbakad i denna recension. Lyssna på "For To Save One" från Idiot Winds EP som släpptes förra året (länk här).

Konsertrecension: Kriget, Hultsfredsfestivalen, 16/7

En saxofon ska inte låta såhär. Stundtals låter den som en synth, stundtals som en distad elgitarr, stundtals som något helt annat men aldrig, ALDRIG bara som en sax. Det är typ hela grejen med Krigets jazzrock, men det är en bra grej, så varför klaga? De är ett otroligt samspelt band som bjuder på den kanske hetsigaste spelningen på hela festivalen. Speciellt trummisen, Per Nordmark, ska ha eloge för sitt otroligt energiska bankande.

Tyvärr är det inte så varierat, det blir lite samma grej spelningen igenom. Väldigt mycket fokus verkar ligga på att saxen låter ballt snarare än att leverera omväxlande musik. Men när den levereras med sån intensitet så gör det inte så mycket, det är otroligt skönt att få låtarna i princip kastade i ansiktet utan förklaring eller pardon. Fullt ös, medvetslös!

När bandet går av scenen så bygger Per först ett torn av sina trummor, som rasar efter en stund, medan Gustav Bendt, saxofonisten, för oljud med sin effektpedal. En fantastisk avslutning på en fantastisk spelning.

Konsertrecension: Dungen, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Jag har väntat på den här spelningen i flera år, sen jag missade Dungen på Säljerydsfestivalen tidigt 00-tal. Tyvärr lever den inte riktigt upp till förväntningarna. Missförstå mig rätt, det är en riktigt bra spelning, men i mitt huvud hade jag byggt upp förväntningar som antagligen är för stora för någon att leva upp till. Men jag ska inte gnälla, det är trots allt mycket fint ändå. Det är ett otroligt samspelt band som har lätt både för att avverka klassiker som Festival, Panda, Du är för fin för mig och Skit i allt, som för att i nästa stund sväva iväg i långa instrumentella partier.

Tyvärr spenderar de lite för mycket tid på dessa instrumentella delarna, jag skulle gärna sett att fler låtar med sång avverkades, för det är då de är som bäst. Gustav spenderar även lite för mycket tid vid pianot och för lite med akustisk gitarr och tvärflöjt. Men utöver det så finns det inte mycket att klaga på.

Konsertrecension: Bootsy Collins, Hultsfredsfestivalen, 15/7

Det är väldigt svårt att värja sig mot Bootsy Collins funkattack. Hans band är nästan omänskligt tighta och svänger som om de inte kunde annat. Stundtals har de tre basister, vilket aldrig är fel. Bootsy genomför två klädbyten, båda lika underliga. De har en dansande kvinna i 60-talsutstyrsel och med jättelikt afro på scen. Sista halvtimmen eller så består av att Bootsy först snackar om att han vill gå ut i publiken men att säkerhetspersonalen på scenen har avrådit honom från det och att han sen gör det i vilket fall. I kanske en kvart eller så knatar han omkring bland sina fans medan bandet fortsätter svänga.

Överlag så spenderar han nog lika mycket tid av scen som på den, men det gör liksom inget, trots att det ju faktiskt är just Bootsy man kommit för att se. När han väl står på scen så gör han det bra, speciellt när han har sina bassolon. Och när han bjuder oss på sina gamla låtar Stretchin' Out och I'd Rather Be With You så är det omöjligt att inte ryckas med i hans psykedeliska funkfest.

Konsertrecension: The Budos Band, Hultsfredsfestivalen, 15/7

Varje låt är uppbyggd på samma sätt, ett riff som upprepas till fördömelse, efter ett tag får någon ett solo som håller på en stund, tillbaka till riffet, då och då ett break och sen är det slut. Varenda låt är så här, men det gör inget, för det är häftiga riff och duktiga solister, lite monotoni i funkformat är bara trevligt.

När de levererar sitt otrolig tighta sväng så har åtminstone jag svårt att stå still. Låt efter låt avverkas med väldigt lite mellansnack, men när Black Venom ska spelas så berättar trumpetaren att det är hans favoritlåt, vilket är lätt att förstå eftersom det är hans tur att glänsa med ett trumpetsolo.
The Budos Band är ett ganska trevligt band att titta på också, kanske främst på grund av två anledningar. Dels basisten som håller sin elbas likt en kontrabas, det vill säga upprätt, men som ändå levererar riktigt svängiga basgångar, och dels snubben som spelar kalebass som bara har som uppgift att markera varje taktslag, hela tiden, i varenda låt.

Konsertrecension: Morrissey, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Morrissey inleder konserten på Hultsfredsfestivalen något stelt och trevande inför den förvånansvärt lilla publiken (som sedan kommer att växa sig stor) trots att det är klassiker som "Panic", "First of the Gang to Die", "I Want The One I Can't Have" och "Everyday Is Like Sunday" han spelar. Den delen av publiken som står längst fram är dock på topp redan från första sekunden, och sjunger med i varenda ord som kommer från scenen. Faktum är att det tänder till först i och med den nya låten "People Are The Same Everywhere". Från den punkten får spelningen sin vändning och det blir en grym konsert med en taggad 52-åring bakom mikrofonen.

Turnén kallas för The Very Best Of Tour, och det märks. Borsett från två nya låtar och en torr cover på Lou Reeds "Satellite of Love" blir det BARA hits. Så till den grad att den enda låt som spelas från 2009 års platta Years of Refusal är "I'm Throwing My Arms Around Paris". Men vad gör väl det när Morrissey bjuder på (bortsett från tidigare nämnda låtar): "You're The One For Me Fatty", "Ouija Board, Ouija Board", "You Have Killed Me", "There Is A Light That Never Goes Out", "I Know It's Over", "Alma Matters", "Shoplifters of The World Unite", "Meat Is Murder", "Irish Blood, English Heart" och "This Charming Man"? Och vad mycket The Smiths-låtar han spelar, som ni kanske märker. 7 av 18 spår härstämmar från denna korta tid på 80-talet. Bäst därifrån (och kanske på hela spelningen) är "Meat is Murder". Ursäkta uttrycket, men versionen av "Meat is Murder" är råare än den någonsin varit tidigare och när Morrissey går av scenen i slutet av låten för att byta skjorta, köttar det kompetenta, men utskällda, bandet på som bara den. Allt detta med en film av djur som slaktas i bakgrunden, bidrar till att det här är något av det mäktigaste jag sett på en scen i år, trots att Morrissey ändrar texten i den redan perfekta refrängen.

Det här var femte gången jag sett Morrissey live, men faktum är att det inte varit bättre än så här sen 2004 års spelning just här på Hultsfred. Det man saknar från den spelningen är bland annat att han då avslutade med "There Is A Light That Never Goes Out". Visst, han spelar den, men den är ett bättre avslut än "This Charming Man".

Men festen slutar inte i och med detta. För ett hundratal meter bort har de Morrissey-fest från sju på kvällen till två på morgonen, med glada fans som dansar till Morrisseys låtskatt. Och kanske den härligaste bartender jag någonsin sett; en småplufsig kille som, när han inte häller upp öl och cider, står och dansar med till låtarna. Bortsett från Moz konsert är detta enligt mig festivalens trevligaste inslag.

//Rasmus

Konsertrecension: Red Sparowes, Hultsfredsfestivalen, 15/7

Den som la Red Sparowes så tidigt på dagen har verkligen inte fattat grejen med postrock. Det är en genre som helst avnjuts sent på natten, när det är mörkt och man inte längre orkar härja utan bara vill ha något att vila öronen på.

Trots detta så levererar bandet en riktigt bra spelning, även om deras musik ibland är lite väl klichéartad. Det är mycket lek med volym, går från lågt till högt och tillbaka igen, ibland med långa uppbyggnader med oftast går det från 0 till 100 utan nånting emellan. Men det gör absolut ingenting, för de röda sparvarna gör det otroligt snyggt. Och när gitarrerna bygger väggar av ljud medan trummisen hamrar på och basen är det enda som verkligen går att urskilja så är det svårt att inte bli berörd.

Rent visuellt så är det inte så spännande, de har projektioner som visas, men tyvärr syns bara halva bilden tillräckligt bra för att man ska kunna se något. Men det är knappast för det visuella man är där, det är för deras atmosfäriska musik, och den är det definitivt inget fel på.

Konsertrecension: OFWGKTA, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Det här är den spelning jag hade sett fram emot mest på festivalen. Efter att ha kollat på liveklipp och hört folk berätta om deras spelningar så var förväntningarna skyhöga. Jag hoppades på att de mer eller mindre skulle riva Blue Stage och ställa till med kravaller. Tyvärr blev det inte riktigt så, men ändå så lyckas de leverera festivalens överlägset bästa spelning.

Setlisten är fantastiskt, Yonkers, Transylvania, French, Fuck The Police är helt fantastiska live och när de avslutar med Radicals och ber publiken att spåra ur totalt så har jag inget övrigt att önska. Att Tyler kommer in på kryckor och spenderar en stor del av spelningen sittandes på en stol, tjatandes om hur skitnödig han är knappast något som drar ner spelningen, även om jag gärna hade sett honom i sitt esse.

Tyvärr är ljudet riktigt dåligt och det är stundtals ganska svårt att uppfatta texterna, men det kan man knappast beskylla Odd Future för. Tyvärr är detta ett problem som drabbar en hel del artister och inte bara OFWGKTA. Fast i och för sig är det stundtals ganska häftigt när deras dissonanta beats överröstar allas röster och basen känns som en spark i bröstkorgen.

Konsertrecension: Munnen, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Efter att ha sett några låtar med Rainbow Arabia och blivit besviken så förflyttar jag mig till Munnen istället, vilket inte är något jag ångrar så här i efterhand. Med kaotisk postpunk så snärjer de mig totalt. Visst har jag lyssnat på dem lite innan, men aldrig blivit så totalt knockad som på den här spelningen. Stundtals skränar det så ofantligt att jag har svårt att urskilja något annat än trummorna i den brötiga ljudbilden, men jag älskar det ändå. Att bandet ser precis sådär lagom missanpassade ut gör bara saken bättre. Texterna, musiken och sättet alla medlemmar rör sig och ser ut gör bara saken ännu bättre, allt är perfekt. När de plockar in en saxofonist som tillägg till de två gitarrerna, basen och trummorna så blir det nästan extatiskt bra. Att munnen inte fått mer uppmärksamhet än de har är för mig ett stort mysterium, för de förtjänar verkligen att höjas till skyarna.

Konsertrecension: Black Lips, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Jag hade sett fram emot den här spelningen länge, jag älskar nämligen Black Lips på skiva. Tyvärr skränar det inte alls så mycket live som jag hoppats och bandet är tämligen trista att glo på. Stundtals låter det ganska bra men de känns ändå som en blek kopia av sig själva som inte riktigt kan lyfta sina låtar. Kanske berodde det på att ljudet inte riktigt höll måttet, kanske på att regnet tog energi både från bandet och publiken, men Black Lips var tyvärr årets stora besvikelse.

Konsertrecension: Tonbruket, Hultsfredsfestivalen, 14/7

Att Tonbruket är ett otroligt kompetent band råder det ingen som helst tvekan om. Alla medlemmar verkar vara nästan sinnessjukt duktiga musiker och tillsammans kastar de sig mellan genrer som om det vore den naturligaste sak i världen. Men trots att de spelar riktiga låtar så känns det nästan alltid improviserat. Knappt några melodier är konstanta, allt är väldigt flytande och små skiftningar gör att allting känns väldigt spännande oavsett om bandet spelar rock eller flummig postjazz.

Tyvärr är publiken väldigt liten framför Red Stage den här torsdagsförmiddagen och under spelningens gång blir den bara mindre och mindre. Kanske för att det här inte riktigt är satt på rätt tid, Tonbruket borde fått spela sent om natten, när folk inte längre orkar eller ens vill dansa, då folk är matta i både kropp och sinne. För de är inget band att titta på, på scenen sker otroligt lite för att roa publiken rent visuellt. Nej, bäst är Tonbruket när jag lägger mig ner, sluter mina ögon och låter Dan Berglund och hans vänner föra mig långt bort från den regniga festivalen. Men då är de också bland det absolut bästa jag någonsin sett på Hultsfred.

Konsertrecension: The Embassy, Hultsfredsfestivalen, 16/7

The Embassy spelar slö melankolisk solskenspop och jag tycker snarare att det hjälper dem än stjälper dem att de är relativt publikfrånvända och tackar publiken för att de sköter mellansnacket åt dem.

Att Fredrik och Torbjörn förstärks av ytterligare bandmedlemmar är ytterligare ett plus och att flera av dem är klädda i shorts och att Fredrik hoppar hopprep när han inte sjunger eller spelar synth förstärker än mer den slöa melankoliska solskenspopen.

Spelningen avslutas med bandets största hit, "Some Indulgence" (fast utan stön) och att den inte sticker ut så mycket från resten av materialet pekar bara på vilken jämn nivå de ligger på. Men trots en trevlig och definitivt sevärd spelning som var precis vad man väntade sig, så är det inget som kommer att gå till historien som en av Hultsfredsfestivalens bästa spelningar. Frågan är hur mycket man kommer att minnas av den om ett år?

//Rasmus

Konsertrecension: Thorsten och Kenny, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Thorsten Flinck live spöar Thorsten Flinck på skiva. Alltid. Han är mer punk då. Sångmässigt i alla fall, inte musikaliskt. Kenny Håkansson levererar finstämt gitarrspel till Thorstens tolkningar av svenska visor. Thorsten själv skriker sig igenom låtarna, på exakt rätt ställen. Kombinationen av dessa två element gör att kombinationen sång/gitarr för en gångs skull känns angelägen. Där jag står mitt i en publik som uppskattar det de ser, inser jag att fler skådespelare borde ge sig på sångaryrket.

Thorsten Flinck har sagt att han tycker att nya skivan är mycket bättre än förra skivan Vildvuxna rosor, som han idag inte har mycket till övers för. Trots detta spelar han främst låtar från denna och det är även dessa låtar som gör sig bäst. Framförallt de två Afzelius-låtarna "Elsinore" och "Balladen om K (jag var inte sjuk)". Där och då är Thorsten Flinck bland det bästa vi har i det här landet.

//Rasmus

Konsertrecension: The Tallest Man On Earth, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Mitt i den varma eftermiddagssolen kliver Kristian Matsson, även känd som The Tallest Man On Earth, ut på Hultsfredsfestivalens största scen Green Stage. Efter en lätt bockning till publiken trär han på sig en gitarr och börjar spela låten "I Won't Be Found" - öppningsspåret på skivan Shallow Grave från 2008. Publiken sitter eller ligger i gräset och njuter.

Kristian Matsson har under namnet The Tallest Man On Earth släppt två album och både dessa kännetecknas av frenetiskt gitarrspelande, högt tempo och kraftfull sång. Redan när han spelade på Way Out West förra året märkte jag dock att tempot på låtarna hade sjunkit och att det blev en helt ny sinnesstämning kring dem. Från nästan galet och dansant till behärskat och mysigt. På Hultsfredsfestivalen känns låtarna och The Tallest Man On Earth ännu lugnare än för ett år sedan. Men just på Hultsfredsfestivalen, sittande i gräset i gassande solsken, så har jag absolut inga invändningar mot förändringen.

Redan som andra låt spelas "The Gardener" och de mest hängivna fansen, de som står längst fram vid scenen, jublar. Dessa fans var nog de enda som innan The Tallest Man On Earth hade klivit ut på scenen hade uppmärksammat att det stod ett trumset, en basförstärkare och ett elpiano på scenen. The Tallest Man har nämligen, vad jag vet, alltid tidigare spelar helt solo. Efter sju låtar står han ändå fortfarande ensam på scenen, men till den åttonde låten kommer en trio musiker in på scenen och tillsammans spelar de "The Dreamer" från den senaste EP:n. Tyvärr kan jag inte säga att fler instrument gjorde låten till det bättre utan den blev snarare aningen mer anonym.

Tillsammans med kompbandet spelas sedan en helt ny låt på vilken The Tallest Man spelar piano. Det nya alstret låter som en fortsättning på den senaste EP:n - lugnt och behagligt och egentligen inget som sticker ut. Till den sista låten bjuds Amanda Bergman, eller Idiot Wind som är hennes artistnamn, upp på scenen och tillsammans med The Tallest Man sjunger hon låten "Thrown Right At Me" vilket blir en vacker avslutning på en minst sagt mysig konsert.

För er som intresserade av låtlistan kommer den här: I Wont Be Found, The Gardener, Troubles Will Be Gone, Where Do My Bluebirds Fly, You're Going Back, Tangle In This Trampled Wheat, Love Is All, The Dreamer, King Of Spain, Ny låt, Pistol Dreams, Thrown Right At Me.

Veckans tips v. 29

Skivor:

Imorgon släpper Belle & Sebastian en ny singel på vinyl. Det är låten "Come On Sister" från senaste skivan Write About Love, som nu blir singel. Med på skivan kommer också två olika remixer på låten "I Didn't See It Coming", även den från senaste plattan. Men anledningen till varför ni ska köpa skivan kommer som sista spår: en helt ny låt i form av b-sidan "Blue Eyes Of A Millionaire".


Spelningar:

På torsdag börjar Trästockfestivalen i Skellefteå och pågår till på lördag. Spelar gör bland annat Säkert!, Television Personalities, Kapten Röd, Stefan Sundström, Movits!, Kajsa Grytt, This Is Head och Fatboy.

På torsdag spelar Big Fox på Debaser Slussen i Stockholm. Snäll pianopop.

På fredag spelar Eldkvarn i Falkenberg.

På fredag spelar malmöbandet This Is Head på Debaser Slussen i Stockholm.

På lördag blir det reggae på Kafé Deluxe i Växjö: Ylijali från Malmö och Köpenhamn spelar.

På lördag spelar The Ark och Håkan Hellström på Guldfågeln Arena i Kalmar.


Övrigt:

På tisdag sänder P3 en konsert med Jennie Abrahamsson, inspelad på Pusterviksbaren i Göteborg.

Konsertrecension: Old Kerry Mckee, Hultsfredsfestivalen, 16/7

Den sista dagen av årets Hultsfredsfestival inleddes med göteborgaren Joakim Malmborg som under sitt alter ego Old Kerry Mckee spelar knastrig blues, folk och americana. Det speciella med Old Kerry Mckee är att han samtidigt som han spelar gitarr och sjunger även spelar bastrumma med en fot och tamburin med den andra. Ibland blåser han även i ett munspel eller i något slags rör som låter som en ångvissla. I bakgrunden ligger ett dovt knaster från den gamla vinylspelaren som finns med på scenen. Till en början är det en gles skara publik framför scenen men ju längre spelningen pågår desto mer folk strömmar till. Alla de nytillkomna tittar febrilt efter var bandet står ändå tills de inser att det bara är Old Kerry Mckee på scenen.

Mellan låtarna får man, ofta istället för mellansnack, höra diverse LP-skivor som Mckee lägger på medan han förbereder nästa låt. Från den knastriga vinylspelaren får vi höra låtar av Johnny Cash och Martin Luther Kings berömda tal "I Have A Dream". Ungefär i mitten av konserten säger Mckee ett första tack till publiken, och det är först då som jag förstår att han är ifrån Sverige - så autentiskt amerikansk låter killen.

Old Kerry Mckees musik har väldigt stora likheter med tidiga O'Death, med skränigt ljud och lite skrikig sång som ibland hoppar över i falsett. Det är underhållande och stundtals riktigt bra - en perfekt start på dagen