Skivrecension: Säkert! - På engelska

Förra året släppte Annika Norlin ett av det årets bästa album. Inte bara med svenska mått mätt. Det är därför inte konstigt att även internationella musikkonsumenter fått upp ögonen för Säkert!. Och det är heller inte konstigt att hon nu väljer att översätta skivan för att de även ska förstå vad som sjungs. Lite som Kent gjorde med Isola och Hagnesta Hill (är det någon som minns de engelska versionerna idag?). Fast inte helt och hållet så. För det är bara åtta av tolv låtar från Facit som översatts (och det är ett klockrent urval). Samt två från den självbetitlade debuten och även en låt som på svenska enbart släpptes digitalt. Så denna skiva bör ses som en översatt greatest hits, och såleda bedömas som en sådan.

Ingenting här gör sig egentligen sämre än på de svenska albumen, bortsett från att texterna kanske är lättare att ta till sig på svenska. Men då målet är just att de ska bli lättare att ta till sig när de är på engelska, så är detta knappast något man kan klandra På engelska för. Vissa ord gör sig till och med bättre på engelska. Song of Solomon låter exempelvis bättre än Höga visan. Och när hon sjunger om mitt gamla stamhak Dovas på engelska, så får jag om möjligt mer gåshud än när det gjordes på svenska.

Fast egentligen är det inte engelska som låtarna sjungs på. Annika har sagt att tanken med skivan var att göra den på ett tredje språk: svenska översatt ord för ord till engelska. Och ibland kan denna dåliga engelska bli lite påfrestande. Men bara ibland. Men det är ändå detta som drar ner betyget från en femma.

Säkert! på svenska, låter det som Hello Saferide? Njae, det är en annan sorts driv i Säkerts låtar som gör att man känner skillnad på banden även när de sjunger på samma språk. Fast visst, vissa låtar drar åt Saferide-hållet. Som "November" och "You'll be on you're own". Och för svenska lyssnare är "November" den stora behållningen , då den aldrig tidigare getts ut på skiva. Varken på engelska eller svenska.

Men annars säger jag som Annika själv skrev om plattan: "Om du är svensk och läser det här: gör det inte. Du ska lyssna på den svenska skivan". För även om detta är en rysligt bra platta, så är Säkert! bättre på svenska.

Jakobs Musikhörna v. 35: Christine Owman - Throwing Knives

För ungefär en och en halv vecka sen såg jag Andi Almqvist på Malmöfestivalen. Med sig på scen hade han en kvinna som spelade cello. Denna kvinna presenterade han som Christine Owman och sa att hennes senaste platta Throwing Knives var det bästa som givits ut i musikväg i Sverige någonsin. Även om det sas med glimten i ögat så kände jag mig tvungen att kolla upp skivan när jag fick tillfälle.

Till en början låter det väldigt mycket som herr Almqvist själv, inledande låten Spelling Words är rent av en duett med Andi. Men ganska snart så märker man att hon har ett eget uttryck som doftar lika mycket Tom Waits som Portishead, vilket båda är artister hon tidigare blivit jämförd med. Men mest av allt känns hon ärlig, vilket är något som kan behövas inom svenskt musikliv.

Att det skulle vara den bästa svenska plattan någonsin krävs det inte någon större musikkännare för att avfärda, men att det är en, så vitt jag vet, oförtjänt förbisedd platta är det inget snack om.

Lyssna på Throwing Knives på Spotify!

Old Kerry Mckee släpper 7"

För drygt två veckor sedan signades Old Kerry Mckee till skivbolaget The Greatest Records. På fredag släpps hans första 7"-vinyl på bolaget innehållande låtarna "Death Oh Death" och "These Old Shoes". Skivan är först ut i skivbolagets serie The Greatest Stories där de genom limiterade upplagor av 7"-vinyler presenterar sina band och artister.

Senare i höst kommer Old Kerry Mckees debutalbum spelas in, tills dess får ni hålla er till godo med fredagens släpp eller EP:n Black Birds som finns tillgänglig på Spotify (länk här).

Old Kerry Mckee spelade i somras på Hultsfredsfestivalen, läs recension här.

Topp 7: Anna Ternheim

Den 28 oktober släpper Anna Ternheim sitt fjärde album The Night Visitor. Som en uppvärmning inför detta presenteras nedan min lista av Ternheim-favoriter.

1. Troubled Mind (Somebody Outside)
2. Nights In Goodville (Seperation Road)
3. You Mean Nothing To Me Anymore (Seperation Road)
4. Black Sunday Afternoon (Leaving On A Mayday)
5. I'll Follow You Tonight (Somebody Outside)
6. No, I Don't Remember (Leaving On A Mayday)
7. No Way Out (Somebody Outside)

Låtarna på Spotify finner ni här

Veckans Låt v. 35: Bad Brains - Pay To Cum

Det här kan mycket möjligt vara världens bästa punklåt. Behövs ytterligare motivering? Lyssna på hur fruktansvärt rapp i käften sångaren H.R. är. Lyssna hur tight bandet är. Kolla på videon nedan, hur H.R. fjorton sekunder in helt obrydd undviker en glasflaska mot skallen. Tänk över faktumet att Bad Brains består av fyra benhårda rastas som predikar om att lämna Babylon och att det är viktigt att ha en positiv attityd. Betänk även det att de var ett av de absolut tidigaste hardcorebanden som, förutom att hjälpa till att blåsa liv i en helt ny genre, inspirerade såväl Minor Threat som Beastie Boys. Det här, mina vänner, är musikhistoria, varesig ni uppskattar det eller ej.



Vill ni hellre lyssna på låten i inspelad form med betydligt bättre ljudkvalité så rekommenderar jag versionen från singeln med samma namn

Veckans tips v. 35

Spelningar:

I somras spelade Primal Scream på Hultsfredsfestivalen, imorgon kommer de tillbaka till Sverige för att spela på Münchenbryggeriet i Stockholm.

På onsdag spelar M. Ward på KB i Malmö, missa inte det!

På onsdag spelar First Aid Kit tillsammans med Gaby And The Guns på Stadshallens takscen i Lund. Konserten är gratis.


Skivor:

Imorgon måndag släpps Beiruts nya skiva The Rip Tide. Läs recension av skivan här.

Säkert! släpper skivan På engelska på onsdag. Skivan innehåller låtar från skivan Facit översatta till engelska. Recension publiceras på onsdag.

Imorgon släpps Dirty Beaches debutalbum Badlands. 50-talsdoftande lo-fi-rockabilly.

Nicolai Dunger släpper på onsdag det nya albumet Ballads Of This Land.

Recensioner från Malmöfestivalen 2011

Här följer länkar till alla recensioner från Malmöfestivalen:

Andi Almqvist
Amadou & Mariam
CocoRosie
Hoola Bandoola Band
Iron & Wine
Emil Jensen
jj
Movits!
NOFX
Scraps Of Tape

Lite som en fest VOL VXI

Med anledning av Popagandafestivalen som pågår i Stockholm i helgen så innehåller veckans festlista några låtar av artister som spelar där. Men listan innehåller även andra låtar från vitt skilda genrer. En härlig blandning helt enkelt.

Lite som en fest VOL XVI

Veckans Låtlista. v 34: Bandmedlemmar gone solo

Listan på misslyckade soloprojekt av medlemmar från kända band kan göras milslång. Listan på lyckade dito är kortare, men det finns en hel del grejer att gräva ner sig i, här är en början.

Veckans lista på Spotify!

Rasmus:

Eddie Vedder - Can't Keep Solo blir Vedder som bäst när han kör låtar från sitt gamla band.

Lou Reed - Hangin' Round
Nästan i klass med gamla bandet Velvet Underground.

Malcolm Middleton - Don't Want To Sleep Tonight
Den gamle multiinstrumentalisten från Arab Strap gör finstämd musik solo.

John Frusciante - The Past Recedes
Heroinisten från Red Hot Chili Peppers som gör musik som är bra mycket bättre än den hans gamla band gör.

Edwyn Collins - Home Again
Orange Juice-sångaren hamnade i rullstol och tappade sin förmåga att sjunga. Det här är första skivan efter att han fick tillbaka förmågan. Och han är verkligen hemma igen.

Jakob:

Roky Erickson - Heroin
Tidigare frontmannen i 13th Floor Elevators gör en Velvet Underground-cover

Gudrun Gut - Rock Bottom Riser
Hon var en av de tidigaste medlemmarna i Einstürzende Neubauten och grundade senare Malaria!, nu gör hon elektronisk musik.

Gruff Rhys - Gyrru Gyrru Gyrru
Efter att ha sett hans film Separado! på Malmöfestivalen i veckan fastnade jag för denne Super Furry Animals-medlem.

Jarvis Cocker - Fat Children
Högaktuell med ett återförenat Pulp.

Kimya Dawson - Nobody's Hippie
Kimya är definitivt den mer lyckade musikern av de två Moldy Peaches-medlemmarna.


Anton:

Rivers Cuomo - Chess
Cuomo är mer känd som sångare i Weezer, här sjunger han en sång om schack.

Stephen Malkmus & The Jicks - Tigers
Pavementsångaren Malkmus släppte nytt album förra veckan, ett bra sådant.

CEO - Love And Do What You Will
Eric Berglund från The Tough Alliance släppte förra året en skiva under namnet CEO.

Maia Hirasawa - Still June
Hirasawa spelade med Hello Saferide innan hon släppte sitt debutalbum Though, I'm Just Me 2007.

Thurston Moore - Benediction
Moores soloskivor är något annorlunda från hans band Sonic Youths, gemensamt för dem är att de är bra.

Konsertrecension: The Ark, Liseberg, 25/8

I två månaders tid har jag nu hyllat The Ark här på bloggen. Ända sedan jag för första gången såg en av deras avskedsspelningar. På Liseberg var det den fjärde gången jag såg bandet på fyra månader. Och jag är inte lika lyrisk den här gången.

Ola Salo brukar vara ett knippe av energi och det är han även denna gång. Men han ser lite blek ut. Dansstegen är färre och mindre intensiva. Mellansnacken känns mer som upprepningar än tidigare. Och sången håller inte hela vägen. Rösten känns sliten och ibland försvinner den när han ska sjunga extra lågt eller ljust. Det rör sig inte om stora skillnader, men de märks om man sett dem förr, eller om man bara lyssnat på dem på skiva. Turnén tycks ha slitit på honom.

Den tycks även ha slitit på bandet och deras vilja att inte upprepa sig. Versionerna av låtarna är inte vad de brukade vara, med onödiga effekter, mellanspel och solon. Det hela blir inte bättre av att ljudsystemet gör det hela lite grötigt.

Lisebergs ljudsystem ja. För kanske är det för att de spelar på just Liseberg som bandet känns lite avmätt. Spelningar här brukar bli det, för banden vet att hälften av publiken egentligen inte bryr sig om dem, utan har bara kommit för att bandet är känt och inträdet obefintligt.

Fast spelningen har sina höjdpunkter. För trots de lite trista arrangemangen på låtarna så dyker en låt upp som jag väntat på under hela turnén: "Tell Me This Night Is Over". I en helt okej version.

Och framåt slutet slänger Ola in delar från Håkan Hellströms "En vän med en bil" och "Känn ingen sorg for mig Göteborg", och där och då märker man den riktige Ola Salo, som vet hur man gör varje spelning unik.

Detta sagt. För dem som inte sett bandet tidigare var Lisebergsspelningen definitivt sevärd. Men jag hoppas att bandet repar sig igen under de tre veckor som återstår av deras karriär.

Veckans skiva v. 34 - Allo Darlin' - Darren

Det här inlägget handlar om de två band/artister som jag förmodligen lyssnat mest på det senaste året. Allo Darlin' och Darren Hayman (sångare i Hefner och The French). Båda lyckas med konststycket att både skriva perfekta popmelodier och texter som både berör, roar och känns välskrivna. Helt enkelt band och artister som lyckas göra allt rätt.

Allo Darlin', från England, debuterade förra året, med ett av det årets bästa album. Därefter blev det turné samt några singlar med briljanta b-sidor, innan de begav sig in i studion igen. Det här är första smakprovet på vad som hände där. Så småningom kommer ett nytt album.

Darren Hayman, även han från England, började sin karriär i Hefner. Bandet la ner 2002. Han sjunger ofta om alkohol, sex och dekadens. Till hösten kommer två nya album. Och det är bara lite av det han gjort i år.

Och nu släpper alltså Allo Darlin' en singel med titel Darren. Gissa vem den handlar om...
”Darren” är en av bandets svängigaste låtar. Och det vill inte säga lite. Den handlar om att umgås med vänner, dricka vin och lyssna på Darren. Det känns lite som min sommar. Men den handlar också om, som bandets låtar ofta gör, kärlek som man inte riktigt vågar visar. Det är bara att hoppas att den nya skivan kommer hålla samma kvalitet som den här låten. Då kan den bli ännu bättre än förra årets debut, som jag utsåg till det årets album.

B-sidan är låten ”Wu Tang Clan”, en låt Darren Hayman skrev med sitt band The French. Som många av hans låtar handlar den om hat och kärlek till England. Men även denna låt handlar om att lyssna på musik. Och om att dricka vin. Men där de dricker vin tillsammans på taket i ”Darren”, dricker hon det själv i ”Wu Tang Clan” och folk vänder sig om på tåget, för att hon stinker av det. Det handlar om två låtar som kompletterar varandra och skulle kunna handla om samma person, sett ur olika perspektiv. Båda låtarna lika vackra, lika sorgliga, lika hopplöst positiva. Fast på helt olika sätt.

Omslagets framsida föreställer ingen mindre än Darren Hayman och omslagets baksida är målad av densamme och föreställer Wu Tang Clan tillsammans med Allo Darlin'.

I dagarna släppte Darren Hayman en limiterad vinylsingel där han skrivit musiken och sjunger den ena låten medan Elisabeth Morris från Allo Darlin sjunger den andra. De har dessutom målat alla omslagen tillsammans. För hand.

Nu hoppas vi på fler samarbeten mellan dessa båda akter och mer finfin pop från de båda separat.

Lyssna nedan:

Förhandslyssna på Ryan Adams

Den tionde oktober släpps Ryan Adams nya album. Nu kan ni lyssna på en låt från skivan nedan.

Lucky Now by ryanadams

Skivrecension: Bombay Bicycle Club - A Different Kind Of Fix

A Different Kind Of Fix är Bombay Bicycle Clubs tredje skiva på lika många år. Trots den korta tiden mellan skivsläppen så har bandet ändå lyckats förändra sin musik ganska markant till varje skiva. Debutalbumet I Had The Blues But I Shook Them Loose (underbar albumtitel) var byggt på ganska rak indierock medan den andra albumet Flaws var mer folkinspirerad och nästan uteslutande handlade om akustiska gitarrer och känslosam sång. På A Different Kind Of Fix hör man spår från de båda tidigare skivorna men ändå med en klar dominans av debutalbumets popiga indierock.

Bombay Bicycle Club har på A Different Kind Of Fix anammat det som är "inne" inom indierocken idag. Trummorna är bombastiska och reverbdränkta, sången svävar fram på den stora ljudmattan, och otaliga gitarrslingor spelas ihop i en snygg symbios. Lite som om Phoenix skulle möta Fleet Foxes.

Förstasingeln "Shuffle" är en livlig och på många sätt en fantastisk poplåt, samma sak gäller låten "Leave It". Ibland blir refrängerna lite väl slicka och tillrättalagda, men oftast vägs detta upp av andra intressantare partier i låtarna. Överlag så är A Different Kind Of Fix en riktigt bra popskiva som är väl värd en genomlyssning.

Konsertrecension: Scraps of Tape, Malmöfestivalen, 23/8

Det är glest framför scenen och publiken tunnas ut ju längre spelningen fortgår. Jag förstår inte riktigt varför. För det här är så förbannat jävla bra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Det bjuds på skränig postrock av högsta kvalité. Inga långa uppbyggnader utan det är energifyllt härj från första stund, precis som det ska vara. Det spelas nytt, bland annat Flera Meter Kort, som i inspelad version har sång av Mattias Alkberg, det spelas gammalt, bland annat Pickpockets Vow, men allt, varenda sekund av spelningen, är fantastiskt. Så fantastisk att jag saknar ord. Allt jag vill tillägga är att om du har chansen att se Scraps of Tape, ta den!

Konsertrecension: Movits!, Malmöfestivalen 23/8

Jag kan erkänna att jag aldrig riktig fastnat för Movits! på skiva. Visst kan jag finna deras blandning av swingjazz och hiphop stundtals tilltalande, men jag tappar snabbt intresset. Live är det dock en helt annan sak. Med en rappare, en dj, en saxofonist, en trombonist och en snubbe på elektrisk kontrabas så svänger det ganska rejält. Speciellt basen bidrar till att det är svårt att stå stilla.

Bild tagen av Anders Axelsson

Äppelknäckarjazz och Swing för hyresgästföreningen tilltalar mig speciellt, kanske för att de är de enda två låtar som jag verkligen fastnat för, men antagligen för att de låtarna är bandets bästa stunder. Större delen av publiken verkar dock uppskatta Na Na Nah! bäst och när Timbuktu äntrar scenen går ett jubel genom folksamlingen. Och visst svänger det även här, men Promoe dyker upp på scen för att dra av Balaclavaboogie så når spelningen sin kulmen och kanske just därför känns det ganska skönt att det är spelningens näst sista låt. Efter det drar de av deras antagligen största hit Sammy Davis Jr. vilket känns som ett vettigt avslut.

Överlag gör mig spelningen positivt överraskad, men ändå kan jag känna att det räcker att ha sett dem en gång, det gav ingen större mersmak. Men en gång är Movits! definitivt värda att se.

Skivrecension: Beirut - The Rip Tide

När sommaren är över och alla vänner spridits för vinden, då kommer det vara The Rip Tide du plockar fram och slödansar till i det sista solskenet. För precis som på tidigare skivor med Beirut så rör det sig om slött somrig musik som får en att vilja dansa i slow motion. Och det låter som ett hopkok av de tre skivor Zack Condon släppt tidigare; trumpeterna från The Gulag Orchestar är här, det slöare tilltalet från The Flying Club Cup likaså, och även elektroniken han använde sig av när han använde aliaset Realpeople.

Men The Rip Tide är mindre hittig än tidigare album. På gott och ont. För låtarna fastnar inte lika omedlbart, men samtidigt blir man glad när de kommer igång. Det ärdärför svårt att nämna enskilda spår, för när jag försöker det plockar jag fram samtliga. Det här något så ovanligt som ett ALBUM. Det vill säga en skiva som tjänar på att lyssnas på i sin helhet och där man, om man lyfter ut enskilda bitar, går miste om mycket av upplevelsen.

Det här kan vara den mest perfekta septemberplattan som kommer att släppas på hela året, och det kan också vara det bästa album Zack Condon ligger bakom. Betyget är på gränsen till en femma!

Jakobs Musikhörna v. 34: Scarps of Tape - Grand Letdown

Med mindre än fyra timmar kvar till deras spelning på Scraps of Tape så är det hög tid att börja peppa. Med sin blandning av postrock och rakare indierock så kommer de slå hela festivalen med häpnad. Enjoy!

Lyssna på Grand Letdown på Spotify!

Konsertrecension: NOFX, Malmöfestivalen 22/8

Det finns ett ord som sammanfattar hela spelningen, nämligen gött. För det är stundtals ganska otight och deras pubertala humor som mellansnacket består av är inte alltid så himla kul. Men gött är det spelningen igenom.

Trots att det inte alltid är så välspelat så harvar NOFX på duktigt, gammalt varvas med nyare låtar och publiken älskar det. Visst blir det ganska enformigt, de bjuder inte på någon jättevariation rent musikaliskt, det är oftast skatepunk i rasande tempo, då och då utblandat med lite baktakt. Spelningens absoluta höjdpunkt sker när bandets kanske absolut bästa låt, Bob, får stora delar av publiken till allsång. Även Kill All The White Man, Murder The Government och Stickin In My Eye svänger duktigt.

Deras mellansnack består som vanligt av skämt och sex, alkohol, droger och nationalitet. Det sistnämnda får verkligen blomma ut när hela bandet, innan de går av scen, står och dansar till en låt från musikalen Avenue Q, Everybody's a little racist. Visst, det är pubertalt och jag kan förstå att folk lätt växer ifrån det, men själv tycker jag helt enkelt att det är gött, inte nödvändigtvis bra hela tiden, men alltid gött.

Topp 7: Belle & Sebastian

Idag börjar ett nytt inslag här på Popbrus. Varje tisdag kommer en av oss att presentera en lista med våra sju favoritlåtar med ett visst band, eller en viss artist.

Först ut är Belle & Sebastian. För att de för mig ÄR sommar, och sommaren håller på att ta slut. Här kommer listan (inom parantes står vilken skiva de kommer ifrån):

1. Dog On Wheels (Dog On Wheels ep)
2. I'm Waking Up To Us (I'm Waking Up To Us ep)
3. Seeing Other People (If You're Feeling Sinister)
4. I Could Be Dreaming (Tigermilk)
5. Get Me Away From Here, I'm Dying (If You're Feeling Sinister)
6. Sleep The Clock Around (The Boy With The Arab Strap)
7. The Model (Fold Your Hands Child, You Walk Like A Peasant)

Och här hittar ni låtarna på Spotify!

Konsertrecension: Emil Jensen, Malmöfestivalen 21/8

Variation är knappast Emil Jensen främsta egenskap. För dem som har sett honom tidigare under turnén som pågått i år så bjuds i princip inte något nytt. Jag skulle i princip kunna hänvisa till min recension av hans Växjöspelning från tidigare i år, för det här var nästan samma spelning, bara i en något nedbantad version.

Gör det något då? Nej, egentligen inte, det är fortfarande bra låtar, tight band och roliga monologer, även om man hört det förut. Han prat om att saker borde jämna ut sig, men det gör dem inte, Lite väl John och Yoko, Växlande molnighet och den agnostiska gospeln är fortfarande riktigt trevliga att lyssna till.

Den enda större skillnaden från vårens spelning är låten Hur lyckliga kan vi bli, som han framför tillsammans med Edda Magnason, en låt som tydligen har önskats av publiken under hela turnén, men väldigt sällan spelats. Och trots att Eddas mikrofon till en början verkar strula så är det ändå en av spelningens absoluta höjdpunkter. Kanske främst för att det var nytt för mig.

Veckans låt v. 34: Millencolin - The Tame

1993 spelade fyra killar i tjugoårsåldern från Örebro in en demokassett med namnet Melack. Inspiration hämtades mestadels från andra sidan Atlanten, från den framväxande subgenren skatepunk med band som NOFX, Bad Religion och Operation Ivy, men även från den svenska punken med Asta Kask och Strebers.


Bild hämtad från www.millencolin.com

Bandnamnet skapades genom en omskrivning av skateboardtricket Melancholy. Den glada, aningen pubertala och snabba musiken som spelades in ledde till att bandet signades av Peter Ahlqvist på Burning Heart Records och bandet gav ut sin första EP, Use Your Nose, redan samma år.

Sjätte låten på Melack var låten "The Tame", en låt som valdes bort inför de första skivsläppen till förmån för bland andra "Pain" (från den allra första demon Goofy), "Melack" och "Yellow Dog" (som finns i en ny tappning på bandets andra EP Skauch). Trots att "The Tame" inte spelades in till någon skiva så är låten ändå en del av början för Sveriges kanske bästa punkrockband genom tiderna - Millencolin.

Veckans tips v. 34

Spelningar:

Malmöfestivalen fortsätter, här följer några godbitar; NOFX och Ghost på måndag, Edda Magnason och Movits! på tisdag, Big Fox och The Cave Singers på onsdag, Those Dancing Days, Kurt Vile, Anna Järvinen och bob hund på torsdag och Alexis Weak, Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir och The Ark på fredag.

På tisdag anordnas en hyllningsafton för Gustaf Kjellvander på Debaser i Malmö. Medverkar gör, bland många andra, This Is Head och Christian Kjellvander. Fri entré.

På torsdag spelar The Ark på Liseberg.

På fredag är det dags för årets upplaga av Popaganda vid Eriksdalsbadet i Stockholm. Arcade Fire, Midlake, Säkert! och Is Tropical är några av höjdpunkterna.

Kurt Vile & The Violators spelar på Strand i Stockholm på fredag och på Pusterviksbaren i Göteborg på söndag.

På lördag spelar Andreas Mattsson på Stadsmuséet i Norrköping, missa inte det om ni är i närheten.


Skivor:

Serenades debutalbum Criminal Heaven släpps på onsdag.

I veckan släpps I Break Horses debutalbum Hearts, jag hittar dock inte något datum om när det släpps i Sverige.


Övrigt:

På tisdag kommer det att gå att höra Tom Waits nya singel "Bad as me". Det kommer dessutom att komma information om hans nya album på karlns egen hemsida.

Konsertrecension: Amadou & Mariam, Malmöfestivalen, 20/8

Jag har aldrig riktigt fastnat för Amadou & Mariam på skiva, jag vet inte riktigt varför, men jag tröttnar ganska fort på deras ganska tillrättalagda afrikanska rockmusik. Annat är det live. Det svänger, bandet är snortight och Amadou visar verkligen sin fulla potential som gitarrist. Med en (för mig) säregen spelstil glider hans solon mellan rock och afrikanskt och man imponeras lika mycket av hans skicklighet som av hans inlevelse. Det är i dessa stunder det är som bäst, när Amadou får fritt spelrum för musikaliska utflykter.

Därmed inte sagt att det inte svänger annars heller. Det är ärligt talat svårt att stå still en sekund, trots en trött kropp och en hungrig mage. Lika svårt är det att hålla tillbaka leendet. Under de ca. 90 minuter bandet underhåller oss så känns det inte ens för en sekund tråkigt, vilket få band lyckas med.

Trots detta får jag ingen mersmak, jag kommer inte börja snurra deras plattor i min skivspelare, jag kommer inte följa bandet slaviskt. Men om jag någon gång igen får chansen att se dem på en scen så kommer jag ta den, det är ett som är säkert.

Konsertrecension: Hoola Bandoola Band, Malmöfestivalen, 20/8

Hoola Bandoola Band har inte direkt åldrats med värdighet. Visst, låtarna är fortfarande bra, men framförandet doftar gubbrock. Det som en gång gjorde dem till ett av Sveriges intressantaste band har under åren förvandlats till en slätstruken sörja av bredbent rock med smak av Ulf Lundell. För ärligt talat, hade det inte varit Hoola själva som stod på scen så hade jag inte orkat mer än ett par låtar. Men jag står kvar spelningen ut i hopp om att det någon gång ska lyfta.

Men lite eloge ska de ha, den förväntade hitkavalkaden uteblir åtminstone. Visst avverkas deras största hits, Victor Jara, Vem kan man lita på, Keops pyramid m.fl., men de blandas ut med låtar som Hemmet, Herkules, Dansmelodi och andra låtar som inte figurerat lika flitigt på diverse proggsamlingar.

Tyvärr är det bara under en låt det verkligen lyfter och jag känner att de faktiskt har något av sin storhet kvar, vilket är under ett extranummer, Jakten på Dalai Lama. Inte för att låten framförs i någon extraordinär version, men för att de inte spelar den på bredbent vis. Om de bara kunde låta så hela tiden så hade jag varit nöjd, nu kändes det mest som bortkastad tid.

Konsertrecension: jj, Malmöfestivalen, 19/8

En förhållandevis liten skara stannar kvar på Posthusplatsen efter Iron & Wines spelning för att kolla på jj på den lilla scenen. Tyvärr är ljudet under all kritik, basen brummar mest och det blir inget egentligt tryck i musiken. Låtarna är dock fortfarande lika bra och att få höra "From Africa To Malaga" redan i början av spelningen får i alla fall mig att vilja stanna i den kyliga natten.

Sångerskan Elin Kastlander har en perfekt röst för jj:s drömska indiepop och det visar hon även live. Den stora frågan är egentligen vad Joakim Benon, den andra delen av jj, har för roll i bandet då han mest antingen går runt eller ligger på scenen. I några låtar spelar han gitarr men det är egentligen bara på "My Life" som den hörs.

Höjdpunkterna på spelningen är "Let Go", "Things Will Never Be The Same Again" och "Ceo Birthday" och jj visar att de tillhör den absoluta eliten bland Sveriges indieband.

Konsertrecension: Iron and Wine, Malmöfestivalen, 19/8

Det går nästan tio minuter innan Iron & Wine väcker publiken efter en trög inledning. I slutet av tredje låten, "Freedom Hangs Like Heaven", släpper det för dagen nio man starka bandet på tyglarna och visar vad man har potential att skapa. Låten avslutas med ett frenetiskt saxofonsolo som omges av gitarrlicks, basfigurer och dynamiskt trumspel. Detta följs upp av "Wolves (Song Of The Shepherd's Dog)" som likt studioversionen av låten mynnar ut i en atmosfärisk ljudmatta. Alla instrument spelas till en början sparsamt för att sedan bygga upp till ännu ett saxofonsolo. Vid detta laget har man åter igen tappat publikens intresse och publiken börjar istället se sig om efter öltält eller skydd för det strilande regnet.

Inte ens "Walking Far From Home", med sin snygga sångmelodislinga som upprepas genom hela låten, lyckas skapa någon varmare stämning. Problemet med Iron & Wines spelning är att det blir för mycket instrumentalt jammande på scenen, något som bandet förmodligen uppskattar mer än publiken. Med fem album i ryggen borde Sam Beam och hans Iron & Wine kunna göra en intressant spelning utan de långa instrumentala partierna som mest fungerar som soniska sömnpiller.

Lite som en fest VOL XV

Lite hiphop, lite ska, lite punk, lite mespop och lite att slödansa till. Nu är det lördag igen!

Lite som en fest VOL XV

Konsertrecension: Cocorosie, Malmöfestivalen, 19/8

Jag ska vara helt ärlig, jag har svårt för beatboxare. Åtminstone när de inte gör något speciellt utan bara lägger stela beats som likaväl kunde gjorts på elektroniskt vis. Och det är precis vad snubben som beatboxar åt malmöfestivalens kanske mest hypade band, Cocorosie gör. Problemet är främst detta, det blir inget tryck i musiken. Stundtals glimrar det dock till, men det är bara när en elektronisk bas ligger på samma rytm som snubbens bastrumma. Annars faller det mesta platt. Det är dock inte bara beatboxarens fel, ljudvolymen på spelningen är överlag för låg vilket knappast är till bandets fördel.

Ett annat problem är att ljudbilden är något för enformig. För trots att systrarna byter instrument inför nästan varje låt och att nytillskottet, i form av jazzpianisten Raël Rakotondrabe, åtminstone försöker variera det elektroniska ljudet så blir det ungefär samma grej av varje låt. Antagligen hade jag uppskattat spelningen mer om jag hade större koll på Cocorosie och faktiskt visste vilka låtar de spelade, men för mig är spelningen mest en besvikelse.

Därmed inte sagt att det är dåligt, för det är det egentligen inte, men förväntar man sig storverk och möts av en helt okej spelning så är det svårt att hålla modet uppe.

Konsertrecension: Andi Almqvist, Malmöfestivalen 19/8

Det går rysningar genom mig, gång på gång. Dock inte bara på grund av det som händer på scen, utan lika mycket för att vinden kyler ned mig. Mer passande omständigheter att för en spelning med Andi Almqvist finns nog inte. För hans texter är oftast lika kalla som brisen som slår emot oss och hans musik för stundtals tankarna till Tom Waits och Kaizers Orchestras dystrare stunder.

Att hans setlist är smått fantastisk, för jag ska inte säga att jag älskar allt som Andi spelat in på skiva, men när han avverkar Katzenjammer, Krautobahn, Sleeping Pills, Amsterdam, Death, ja, till och med instrumentella mellanspelet Hyena så njuter jag fullt ut. Och det är bara ett axplock av allt trevligt han spelade. Bland annat spelades två nya låtar varav den ena gick i hans stökigt dystra självmordsstuk och den andra var en ballad av det något hoppfullare stuket. Den stökiga låten svängde bäst, en åsikt som större delen av publiken dock inte verkar hålla med mig om. Dock verkar vi vara eniga om en sak, att den timmen som Andi höll låda för oss var fantastisk.

Låtlista v. 33 - Låtar från 2011 (från mars till augusti)

Det är alltid lika spännande att höra ny musik. Idag listar vi femton låtar som släppts någon gång under de sex senaste månaderna.

Veckans låtlista på Spotify finner ni här

Rasmus:

Thorsten Flinck - Bibelord i hyresrum
När Flinck spelade på Hultsfred skrev jag att fler skådespelare borde börja sjunga. Det står jag för. Men ingen kommer göra det som Thorsten.

The Raveonettes - Forget That You're Young
En fin liten poppärla

The War On Drugs - Best Night
Snyggt bandnamn, snygg skiva och snygg musik.

Hell On Wheels - Baby
Ingen sommar utan Hell On Wheels, vilken tur att de är tillbaka då.

Thurston Moore - Illuminine
Långt ifrån det han sysslar med i Sonic Youth. Men fruktansvärt vackert.


Jakob:

Fennesz - July
Brusmakaren är tillbaka med en ny ep.

Labyrint - Tribualtions
Ännu en låt om knark, lite uttjatat kanske, men det svänger ju.

Unknown Mortal Orchestra - FFunny FFriends
Hittad genom Pitchforks lista över underskattade album från 2011

Woods - Pushing Onlys
Jag skrev i en recension av plattan att den var perfekt för festivalmorgonar.

Man Man - Pirahnas Club
Ett av de mest förbisedda banden jag känner till.


Anton:

Maria Taylor - Matador
Första singeln från Taylors senaste album som släpptes denna veckan.
Lyssna på låten här.

My Morning Jacket - You Wanna Freak Out
Circuital som släpptes i slutet av maj nådde inte riktigt upp till mina höga förväntningar.

Russian Red - Fuerteventura
Trevlig pianopop utan överraskningar.

The Head And The Heart - Winter Song
Ett av årets största utropstecken hittills.

Seasick Steve - What A Way To Go
Bluesfolk som luktar diesel och tuggtobak.

Månadens Skiva v. 33: Fair Ohs - Everything Is Dancing

Anton:
Förra året lyssnade jag en hel del på Fool's Gold och deras svängiga flamingopop med starka influenser från karibisk musik. Detta året är det Fair Ohs som gäller. De två nämnda banden är stundtals väldigt lika varandra, till exempel är öppningsspåret på Everything Is Dancing, "Baldessari", väldigt lik Fool's Golds "Surprise Hotel". Men det finns såklart även skillnader mellan banden. Då Fair Ohs drar sig lite åt asiatisk harmonik så stannar Fool's Gold kvar i Karibien.

Jag vet egentligen inte alls mycket om Fair Ohs mer än att de kommer släppa sitt debutalbum, alltså Everything Is Dancing, i Europa någon gång i september. De har även gjort en något bisarr Batman- och Robininspirerad musikvideo som kan ses nedan.

Everything Is Dancing from Fair Ohs on Vimeo.

Rasmus:

Everything Is Dancing. Innan jag trycker på play förväntar jag mig en härlig fusion av indiepop och folk. För skivor som heter så brukar låta så. Och se ut så här.

När jag sedan trycker på play är det något annat som möter mig. Musik som snarare minner om de överskattade banden The Tough Alliance och Vampire Weekend. Platt ljudbild och afrikanska influenser. Inte så dåligt, men heller inte så kul.

Men återkom när jag är berusad. Då kan det här mycket väl tilltala. För visst svänger det. Det är väl egentligen bara ett fylligare sound, melodier som fastnar, samt en intressant sångare som saknas. Men det har ju lyckats i den här genren utan de ingredienserna innan, så varför skulle det inte göra det nu?

Fast å andra sidan: "Katasraj" är faktiskt en rätt bra låt. Hade Fair Ohs skruvat upp tempot så här hela plattan så hade de gjort årets mest dansvänliga platta. Och jag hade gillat det mycket mer.

Så istället för att lyssna på de senaste årens bleka kopior, plocka fram originalet i den her genren istället; Graceland av Paul Simon.


Jakob:

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det här var bra. Stundtals så tycker jag till och med att det riktigt bra. Men samtidigt så vet jag att det här är en platta jag inte kommer lyssna igenom många gånger efter det här. För trots att Fair Ohs riffbaserade gitarrpop svänger duktigt så har jag svårt att fastna, den känns lite tam och försvinner lika fort som den kom.

Det känns lite som att det kommer vara samma personer som hypar det här som hypade Vampire Weekend. Inte för att de musikaliskt låter slående lika, även om en hel del likheter finns, utan snarare för att det är samma typ av lätt skruvade popmusik som saknar egentlig substans. Men nu låter jag kanske lite hård, det är inte meningen, för som jag skrev innan så är det här bra. Det är bara det att jag inte känner för att nöja mig med bra musik när jag istället kan ge mig hän åt fantastisk dito. Och dit når inte Fair Ohs, tyvärr.

Skivrecension: Wooden Shjips - West

Ah, ljuva monotoni, hur jag älskar dig. Enformiga riff som upprepas till fördömelse, släpsång, solon som stundtals är lika mycket oljud som regelrätt musik, det är inte konstigt att jag blir helt till mig av det här.

Wooden Shjips är väldigt duktiga på det där med enformighet utan att det blir tråkigt. För trots att det inte händer så mycket i låtarna och att de sju låtarna inte skiljer sig överdrivet mycket ens från varandra så lyckas de bibehålla intresset. Något som få band sedan Spacemen 3 lyckats med. Men även om de båda banden arbetar inom samma musikaliska sfär så är likheterna få emellan dem. Där Spacemen 3 drog åt pop- och shoegaze-hållet så går Wooden Shjips mot den psykedeliska garagerocken, stundtals låter det nästan stonerrock om dem. Inte alltid helt olikt ett mindre varierat The Brian Jonestown Massacre, detta sagt i den mest positiva bemärkelse.

Dock sätter sig inte låtarna på West, det är inget man går och nynnar på i dagar efter att man lyssnat på plattan. Därmed inte sagt att det skulle vara något negativt, istället väcker det bara längtan efter att lyssna på plattan en gång till, för att försöka lista ut exakt vad det är som är så jävla bra med den.

Konsertrecension: Daniel Johnston, Debaser, Malmö 16/8

Varenda musikjournalist med självaktning skulle antagligen såga gårdagens spelning rakt av, men jag har varken självaktning eller vanföreställningar om att jag skulle vara någon musikjournalist. För jag älskade varenda sekund av spelningen. Eller ja, i alla fall när Daniel själv stod på scen.

De två kompgitarristerna inledde nämligen med att spela fyra låtar själva, fyra låtar som i ärlighetens namn inte var några höjdare och gärna kunde skippats. Efter det gick Daniel på själv med en gitarr och kämpade sig igenom två låtar på egen hand. Att spela gitarr verkar inte vara det lättaste för honom nu för tiden, men man såg att han verkligen försökte. Många tyckte säkert att det lät skräp när han krampaktigt försökte hitta rätt ackord, med varierande framgång, men själv så njöt jag fullt ut.

När han efter dessa två låtar går av scenen och kommer tillbaka med sina två kompgitarrister så har han lagt av sig gitarren och spenderar resten av spelningen med att endast sjunga. Gitarristerna som kompar honom är kompetenta men bjuder inte på några överdrivet spännande tolkningar av bland annat Grievances, Casper The Friendly Ghost, Speeding Motorcycle, Rock This Town, för att nämna några låtar ur den hitkavalkad de levererade.

För större delen av publiken verkade kvällens höjdpunkt dock vara avslutande True Love Will Find You In The End. För mig personligen så kom dock höjdpunkten under hans två försök att ta sig igenom Story Of An Artist, först en gång mitt i spelningen, då han lyckades ta sig igenom en vers och sen ursäktade sig och sa att han inte kunde fortsätta, sen kom samma låt som enda extranummer, men då orkade han sig igenom två verser innan det tog stop. Om det var han psyke som satte käppar i hjulet eller helt enkelt att han inte längre kan sjunga den var dock svårt att avgöra, men tyvärr verkade Daniel inte direkt må överdrivet bra den här kvällen. Man får hoppas att nästa gång han kommer till Sverige så mår han bättre, och tar med sig ett bättre kompband.

Veckans låt v. 33: The Ark - The Apocalypse Is Over

"Även om vi inte kommer att finnas kvar, så kommer våra låtar att göra det. Så fort ni behöver dem kommer de att finnas där".

Så sa Ola Salo någon gång under den just nu pågående avskedsturnén som tar The Ark land och rike runt. Och vilken låt kan sammanfatta bandets karriär bättre än "The Apocalypise is Over"? Konstig fråga kanske, med tanke på att låten just handlar om bandets karriär:

"We set out to win the hearts
of the outlandish and irate
in our coats of splendid colours
we went from town to town
leaving young hearts filled with promise
and the venues turned upside down
Now we're standing here together
And it's time for the encore..."

Så börjar låten som förklarar att nu är det slut, samtidigt som de tackar för den här resan. Pampa och ståt blandas med melankoli. Behöver mer sägas?
Knappast. Lyssna här istället!

Konsertrecension: The Ark, Arken i parken, 13/8

När jag såg Håkan Hellström 2003 avslutade han spelningen med "Vi två, 17 år" och när han gick av scenen fortsatte publiken att sjunga den ordlösa texten. Det var ett av de största konsertögonblick jag varit med om. Ungefär samma känsla infinner sig när The Ark avslutar sin spelning på Tyrolen med "Calleth You, Commeth I". Bandet går inte av scenen, men publiken fortsätter att sjunga och bandet står tårögda och ser på. För sista spelningen i hemtrakten är något alldeles extra och ibland har Ola Salo inte långt till tårarna.

Innan jag såg The Ark live för första gången den här sommaren hade jag inte sett dem på tio år. Då spelade de med nyss nämnda Håkan. Nu har jag sett bandet tre gånger i sommar, och aldrig har det varit lika bra som på Tyrolen. Aldrig tidigare har Ola Salo, som annars har en enorm scennärvaro, haft en sån här närvaro och energi. Och det känns bara logiskt att han klättrar upp i en rönn och dansar där. För det är något speciellt för både band och publik, när The Ark spelar på hemmaplan. Stämningen på Tyrolen bidrar ytterligare till att göra The Arks spelning till en av årets bästa, då det blir bättre och närmare när bandet spelar på en liten träscen utan backdrop istället för på en stor arenascen med en pampig och självförhärligande bild på sig själva i bakgrunden.

Något som bandet ska ha extra plus för, är att de, till skillnad från många andra, ändrar både setlist och mellansnack från spelning till spelning. Exempelvis kör de den gamla "Laurel Wreath", som de inte kört under tidigare spelningar jag sett med dem i sommar. Den hör visserligen till spelningens tråkigaste ögonblick (Jakob håller inte med), även om Ola Salo gör sitt bästa för att framstå som en svensk Marilyn Manson. En annan låt som de plockar fram som jag inte sett innan i sommar är "Disease" som enligt mig är deras finaste stund. Även arrangemangen av låtarna skiljer sig något från de två andra gånger jag sett dem i sommar.

Bäst blir de under de mer dansanta och allsångsvänliga låtarna och redan som låt nummer två kör de "Clamour for Glamour" och publiken och bandet dansar och sjunger sig svettiga och hesa och orkar sedan inte ha samma energi igen på ett tag. Men när "Prayer For The Weekend" kommer så är all trötthet som bortblåst och två av konsertens bästa ögonblick är ett faktum.

Sägas bör också att "The Apocalypse Is Over" är en genial låt att skriva så här i slutet av karriären. Den är både melankolisk och pampig, och ett perfekt avslut av karriären.

The Ark kommer att lämna ett hål i den svenska musikscenen och bättre än så här, det var de aldrig.