Konsertrecension: Dinosaur Jr., Siesta!, Hässleholm 27/5

Jag ska inte sticka under stol med att Dinosaur Jr. är det största skälet till att jag tagit mig till Skåne så här sista veckan i Maj. Jag vet att en recension aldrig kan vara objektiv men att helt bygga den på kärleken till ett band blir sällan bra. Det kommer jag dock skita i den här gången. Jag vet nämligen att jag borde klaga på att ljudet var sådär, att bandet är väldigt tråkiga scenpersonligheter, att jag saknade en hel del låtar i deras setlist och kanske även att de hade en ersättningstrummis, vilket inte är deras fel men som ändå skulle kunna sänka helhetsintrycket något.

Allt detta bortser jag ifrån när jag står framför Chili!-scenen. För det är så underbart. Allt klaffar, vädret, stämningen, ljudet, för vem bryr sig egentligen om lite sång som råkar försvinna i ett hav av skräniga gitarrer. J Mascis spelar som en gud och hans känsla för låtskriveri är fantastisk. Jag kan inte göra något annat än älska Dinosaur Jr. mer än livet självt i just det här ögonblicket. Stämningen i publiken är även den på toppnivå, folk kastas hit och dit framme i mitten, men så fort någon faller så är det någon som hjälper denna upp lika fort som den har stupat, inga sura miner och inga skador.

Vilka låtar de spelade har jag inte längre någon koll på, men bra var det i vilket fall. Även flera människor som aldrig skulle lyssna aktivt på bandet hemma höll med mig om att det här var bästa spelningen på hela festivalen. Det säger nog mer om spelningen än resten av min recension gjort.

Konsertrecension: Ossler, Siesta!, Hässleholm, 27/5

Det är glest framför största scenen, mycket glest. Även om jag inte förväntade mig någon jätteuppslutning till den forne Wilmer X-gitarristens solospelning, men det här är under förväntan med tanke på hur bra han faktiskt är. Med sig på scen har han Sveriges bästa liveband, i alla fall om man frågar Popbrus-Rasmus. Bandet består, förutom av Pelle Ossler själv, av Conny Nimmersjö, Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson, alla med andra projekt och band vid sidan av, bland annat som musiker i Thåströms liveband.

Om jag inte minns fel så inleds spelningen, precis som senaste skivan, Ett brus, med Svinbesättningen, en väldigt bra inledning. Överlag spelas det mycket från nämnda skiva, Ner i Säcken, Ett Slutet Rum, Borra Hål, Elvis På Institutionen och Lergraven avverkas alla om jag inte missminner mig. Det passar mig bra, för Ett brus är den av Osslers skivor jag lyssnat mest på och den jag tycker bäst om.

Och det låter som det ska, tungt, långsamt och enformigt. Ibland förs det även lite oväsen och det uppskattas åtminstone av mig. En av höjdpunkterna i spelningen är när herr Ossler skrapar sin gitarr mot mikrofonstativet på ett oväntat ställe och överröstar resten av bandet med ett gnissel som är lika överraskande som högt. Det får mig att skratta till och jag ser mig om efter någon som fann det lika roande som jag, men jag ser ingen. Jag ser bara folk som njuter, så jag återgår snabbt till att göra detsamma.

Konsertrecension: Pascal, Siesta!, Hässleholm 27/5

Pascal är ett väldigt tråkigt band att titta på, men ett underbart band att höra. Rent visuellt så finns det inte mycket att fokusera på, gitarristen och basisten står mest där och spelar sina grejer, ibland rör någon av dem på sig några steg, men mer är det inte. Trummisen däremot är ganska trevlig att vila ögonen på när hon med bestämda rörelser misshandlar sitt instrument.

Det är även där som den stora behållningen rent ljudmässigt ligger också. Hos trummorna som malande monotont kör över allt och alla. Även stränginstrumenten spelar malande monotont, men de hamnar i skymundan när bandet står på scen. De är mest utsmyckning, det är trummorna som är spelningen. En mycket bra spelning också kanske ska tilläggas.

Tyvärr spelar det inte de två låtar jag helst vill höra, Bruce Springsteen-tolkningen Hungrigt Hjärta och Cadillac, med lånat The Who-riff. Men de spelar Stort och Vackert, som har en väldigt passande text:

Jag ska bygga nånting stort och vackert,

Jag ska bygga nånting stort och vackert,

Jag ska bygga nånting stort och vackert,
Som jag ska krossa dig med!

För det är precis vad de nu har gjort. Synd bara att det inte är fler som får känna på tyngden av deras enorma skönhet.

Tips v. 22

Rasmus:

Imorgon spelar David Rovics på Utkanten i Malmö. Är ni sugna på lite politisk musik, så är detta en chans ni inte får missa.

På fredag spelar Bear Quartet på Strand i Stockholm. Med ny platta på gång kan ni vänta er låtar därifrån. Och bara därifrån. Men det jag hört därifrån hittills har varit lovande. Plus att det alltid är kul att se landets kompromisslösaste band.

På söndag bjuds det på gratisfestival på Apslätten, Kålltorp, Göteborg. Sveriges flitigaste turnerande artist efter dansbanden har trappat ner på tempot i år, och ger här en av få spelningar i sommar. Jag talar givetvis om Emil Jensen. Almedal från Göteborg spelar dessutom. Plus några till.


Jakob:

Torsdag till lördag nästa vecka pågår Muskelrock strax utanför småländska Alvesta. En hårdrocksfestival så som de ska vara.

På fredagen kan Lundabor och andra intresserade bege sig till Mejeriet för att beskåda punk i form av Moderat Likvidation och tre band till. Även om Moderat Likvidation nu för tiden inte är så bra så är det alltid trevligt att höra dem spela White Rastas.

Stockholmare kan istället bege sig till Strand på lördag och njuta av när DAF spelar gubbsynth.


Anton:

Förra veckan släpptes irländska Villagers första album Becoming a Jackal. Kan det vara en framtida bokning till Way Out West?

Imorgon måndag sänder P3 Live en spelning med Girls, inspelad på Debaser Slussen i mars i år. Klockan 20.30 startar den.

To The Sea är namnet på Jack Johnsons femte studioalbum. Det släpps imorgon.

Fler konsertrecensioner från Siesta nästa vecka

Nästa vecka kommer flera recensioner publiceras på Popbrus från Siestafestivalen, däribland Ossler, Dinosaur Jr., First Aid Kit, Bad Hands och The Radio Dept.

First Aid Kit

Konsertrecension: Elias and the Wizzkids, Siesta!, Hässleholm 29/5

Den första mars i år släpptes Just Do It vilket är det andra albumet av Elias Åkesson och hans Wizzkids. Dagens spelning på lilla och mysigt belägna Playa!-scenen innehöll mestadels låtar från denna skiva. Catch Me If You Can och Crooked Road framförs i början av spelningen och i mellansnacket berättar Åkesson om vad låtarna handlar om och svävar allt som oftast ut i helt andra anekdoter. I låten Waste of Time spelar han två roller, en man och en kvinna som tidigare varit tillsammans, vilket blir väldigt underhållande.

Åkesson har en röst med en aning raspighet som passar utmärkt i den glada popmusik han och hans band spelar. Den avslutande låten, radiodängan Mr. Right Guy, låter nästan precis som om det skulle varit skriven och framförd av Paul Simon. Om det är en komplimang eller inte vill jag egentligen inte gå in på, men jag antar att det är det.

På det sista spåret på Just Do It, What Would Kill Us, sjunger Åkesson duet med Britta Persson. Idag byts Persson ut mot den tillfälliga pianisten (som jag tappat namnet på) och med snygga stämmor blir det en riktigt höjdare. Det som förstör lite är det Bob Dylan-doftande munspelssolot som känns otroligt uttjatat och inaktuellt.

The Hives, [ingenting] och Teddybears på Siesta! 28/5

Gårdagskvällen präglades av tre svenska storheter inom olika genrer. Först ut var rockexporten The Hives som äntrade Fiesta! vid halv tio. Man kan förstå att de går hem hos världens rockers, men igår kände jag att det kanske är dags att komma med något nytt. Låtmaterialet är starkt och de tre stora hittarna Walk Idiot Walk, Hate To Say I Told You So och Tick, Tick, Boom är de som får mest gensvar av publiken, vilket inte är så konstigt. Sammantaget var spelningen bra men den värmde inte alls så mycket som man hoppats i den kalla nattkylan.

Den relativt nya svenska indiefavoriten [ingenting] lockade storpublik till den näst största scenen Chili!. Jag har sett bandet flera gånger tidigare, första gången var 2007 då de precis börjat göra sig ett namn inom musiksverige i och med det andra albumet Mycket väsen för ingenting. Då kändes de lite skygga på scen och verkade inte säkra på att folk verkligen ville höra dem. Igår blev jag överraskad av hur mycket publikkontakt de sökte, och då framför allt sångaren Christopher Sander. Tråkigt nog tycker jag inte spelningen blir så mycket bättre av allt publikpeppande. En gång hade jag en föresläsare som sa - med en gnutta ironi - att sättet att göra en dålig låt bra är att lägga på massor med percussion (slagverk). Igår tänkte jag att det är därför [ingenting] har en kille som bankar lite extra på pukor, cymbaler och lite vad som finns i närheten, men tyvärr hjälper det inte riktigt i alla låtar. Bästa låt: Punkdrömmar.

Teddybears bör anses vara ett av de största banden inom elektronisk musik i Sverige. Med det nya albumet Devil's Music i bagaget har de tre medlemmarna Patrik Arve och Joakim och Klas Åhlund åter igen trätt på sig sina björnmasker för att få Sverige att dansa. Och det lyckas de med. Deras musik är otroligt välpruducerad och genomarbetad och deras scenshow är som godis för ögonen. Jag har vanligtvis ganska svårt för den sortens musik Teddybears spelar, men jag har fallit pladask för deras musik, eller snarare deras hantverk. Visserligen var gårdagens spelning inte lika överväldigande som den på Way Out West förra året, men fortfarande väldigt bra, och den fick flera tusen festivalbesökare att dansa in i Hässleholmsnatten.

Ossler, Sällskapet och Conny Nimmersjö släpper nya skivor

Pelle Ossler

Under Siestafestivalen har vi lyckats snappa upp lite information om framtida skivsläpp. Pelle Ossler berättade att en ny skiva med Sällskapet, bestående av Thåström, Ossler och Niklas "Hell" Hellberg, började spelas in för en vecka sedan. Han berättade även att man kan vänta sig en ny soloskiva med honom under nästa år.

Bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö har synts flitigt på festivalområdet och till Popbrus stora förtjusning berättade han för Rasmus att material till en uppföljare på soloskivan Skörheten och Oljudet ska börja skrivas under sommaren.

Konsertrecension: bob hund, Siesta!, Hässleholm 28/5

Det svenska kultbandet bob hund kallas ofta för Sveriges bästa liveband, och det gör de med all rätt. Sångaren Thomas Öberg har visserligen samma rörelsemönster på scenen spelning efter spelning, men kan man bli trött på den lekande medelålders mannen med pärlhalsband runt halsen och "Zorromask" för ögonen?

Samma fenomen händer innan bob hunds spelning som innan Mattias Alkbergs lite tidigare på dagen. Några minuter innan start försvinner regnmålnen och solen börjar värma den stora publik som samlat sig framför scenen Fiesta!. Bandet startar sin spelning med låten Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk som tuffar fram som ett ånglok i takt till Christian Gabels trumspel. Ett trumspel som i andra låten Skall du hänga med? Nä! blir betydligt hårdare och med hjälp av Conny Nimmersjös excellenta gitarrspel inger det till ett härligt röj i publiken.

Innan den femte låten Hörlurar klagar Öberg på bestämmelserna om de låga decibelnivåerna man måste hålla sig till på Fiesta!-scenen. Öberg vill därför stämma Hässleholms kommun för "hets mot popgrupp", något som flera tusen i publiken instämmer med om man ska tolka det massiva jublet som följer.


Trots att Thomas Öberg riktar alla blickar till sig så är bob hund så mycket mer än en rolig scenshow. Musiken är tight och fylld av spännande partier som ofta kan signeras gitarristen Nimmersjö eller klaviaturmästaren Jonas Jonasson. Det flödar av komiska inslag i låtarna, men alla låtar bygger ändå på en seriös och allvarlig sida, något som kan symboliseras av stenansiktet Mats Hellquist som spelar bas.

I slutet av spelningen håller bob hund över tiden genom att spela bandets kanske absolut mest kända låt, Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss, vilken känns som en värdig avslutning på ännu en formidabel bob hund-spelning.

Ungefär en timme efter att bob hund slutat spela kom ännu ett hyllat liveband upp på scenen - nämligen The Hives. Hur konstigt det än låter så känns The Hives spelning ganska blek om man jämför med den tidigare av bob hund. Allt Howlin' Pelle gör på scenen gör Thomas Öberg gånger tusen, och visst väljer man hellre att titta på prydliga mustascher och stora polisonger än vita kostymer och tubsockor?

Konsertrecension: Mattias Alkberg, Siesta!, Hässleholm 28/5

Gårdagens spelning med Mattias Alkberg på Siestas näst största scen var en av festivalens bästa hittills. Alkberg verkade i gott mod och bjöd på en härlig blandning av nya låtar, som Sarin över Luleå och Jag bara tänkte, liksom, att, och gamla låtar som Reevolution och Matti och Angelica. Blandningen mellan den senaste skivans rockabillysound och de äldre rocklåtarna blev en delikat produkt som aldrig kändes i närheten av tråkig. Alkbergs sångröst måste även kommenteras då den lyfter låtarnas melodier och gör dem ibland bättre än vad de egentligen är.

I publiken kunde man hitta åtskilliga svenska musikikoner, till exempel Jocke Åhlund från Teddybears som tidigt fick en låt tillägnad sig, och Dennis Lyxzén som omnämns i låten Don Quijote. En höjdpunkt på spelningen var när Alkberg spelade Regnet i Södertälje, skriven av bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö, även han stående i publikskaran.

Alkberg spelade även den helt nya låten Lys upp mig som en stjärna och jämfört med gårdagens konsert med The Bear Quartet (länk) så nöjde sig Alkberg denna gång med en okänd låt.

Hela spelningen blev bokstavligt talat en solskenshistoria, faktum är att solen tittade fram precis innan Alkberg gick upp på scenen och gick i moln när han gått av, något han inte var sen att påpeka när han en sista gång gick ut på scenen och tackade publiken. Publiken tackade i sin tur honom med otroligt varm applåd efter att ha tillbringat sin eftermiddag på absolut bästa tänkbara sätt.

Ceo släpper första låt gratis

På skivbolaget Sincerely Yours hemsida kan man nu ladda ner Ceos första låt Come With Me, länk här. Låten släpps för försäljning 9 juni och debutalbumet White Magic släpps den 28 juni.

Man har även släppt en video till låten - länk här - i klassisk Sincerely Yours-anda.

Konsertrecension: Johnossi, Siesta!, Hässleholm 27/5

Klockan halv åtta gick Johnossi upp på Siestas största scen, Fiesta!, och mottogs av dagens hittills största publikskara. Publikantalet förvånar inte då bandet under fyra år har producerat åtskilliga rockdängor som skulle få både The White Stripes och The Hives att känna avund. Johnossis senaste skiva, Mavericks, släpptes i våras och är en väldigt genomarbetad skiva. Bandet ska ha repat nio till fem, fem dagar i veckan i flera månader innan inspelningen startade. Personligen tycker jag dock att Mavericks inte riktigt når upp till nivån på bandets första två skivor, trots låtar som Roscoe och What's the Point.

Bandets spelning på Siesta är den första på deras sommarturné och det märks att de är taggade till max. Sångaren John Engelbrekt utstrålar en otrolig energi vilket överförs i ett hänsynslöst gitarrspel och makalös sång. Hänsynslöst kan man även kalla Oskar "Ossi" Bondes trumspel då han fullkomligt bankar skiten ur trummorna. Att två personer kan producera ett sådant stort ljud som Johnossi gör är förvånansvärt, de låter konstigt nog mer som en kvintett än en duo.

Från och med att första tonen klingar är publiken med på noterna. Första gången det verkligen hettar till i publikhavet är när låten Bobby spelas ungefär tio minuter in i spelningen. Johnossi radar sedan upp starka rocklåtar som Party With My Pain och Send More Money i vilken sista versen tillägnas alla kommande studenter, speciellt de som inte trivs i skolan. Ungefär halvvägs in i konserten spelar bandet den relativt sega låten Worried Ground som inte alls var till publikens behag. Johnossi ber på ett sätt om ursäkt genom att direkt efter spela What´s the point och sedan kvällens bästa låt Execution Song. Man avslutar spelningen med bandets egen favoritlåt Roscoe, den dansanta Man Must Dance och smått vackra 18 Karat Gold.

Johnossi känns självklara på den stora rockscenen och med det engagemang och den sceninlevelse de visar så känns de även väl värda all framgång.

Konsertrecension: Built To Spill, Siesta!, Hässleholm 27/5

Jag har hört många lovord om amerikanska Built To Spill men gårdagens spelning på Siesta kan ses som lite av ett antiklimax. Sångaren och gitarristen Doug Martsch har en snygg sångröst som påminner om en blandning mellan Ben Gibbard och Dave Grohl, detta var inledningsvis spelningens behållning. Det som sänker betyget är hela bandets agerande och även låtarna som känns aningen blasé. Built To Spill känns trötta och inte speciellt intresserade av att spela sin musik för ett hundratal svenska festivalbesökare.

Låtar som Wherever You Go, Distopian Dream Girl och You Were Right är bra låtar, men de mår lika bra, eller till och med bättre av att lyssnas på på skiva.

Det är glest med folk i publiken och under en liten regnskur passar jag på att gå in under scentaket som sträcker sig en bit ut över publiken. I de främre publikraderna försvinner sången nästan helt ur ljudbilden och det man hör är gitarrmattor, visserligen snygga, men ack så tråkiga i längden. Detta kan man dock inte klandra Built To Spill för men det är ändå en faktor som förstärker besvikelsen.

Vid en annan plats, i en annan tid och med andra förutsättningar hade Built To Spill varit bra, men igår i Hässleholm, med lite för liten publik var de inget vidare.

Konsertrecension: The Bear Quartet, Siesta!, Hässleholm 27/5

Förra året släppte The Bear Quartet albumet 89 som fick mängder av hyllningar och bra recensioner. Nu är det ett nytt år, The Bear Quartet har gått vidare och har redan spelat in det nya albumet Monty Python. I veckan släppte man fyra nya låtar på sin hemsida och gårdagens spelning innehöll endast outgivna låtar. Till det nya albumet har The Bear Quartet jobbat annorlunda än tidigare, man har skrivit låtarna tillsammans genom att jamma i replokalen och sedan satt ihop olika låtdelar. Detta har resulterat i gitarrbaserade låtar där gitarrerna spelar melodier som slingrar sig fram för att ibland mötas i någon gemensam ton. Låtarna består av långa instrumentala partier som byggs upp i ett smart arrangemang.

Bandet inleder spelningen med We're Not Gonna Make It i vilken gitarristen Jari Haapalainen spelar en orientalisk slinga som för tankarna till potentiella rockkonserter i Bombay. Spelningen präglas av att bandet tittar på sina instrument, ibland sjunger Matti Alkberg några rader men för det mesta bjuds publiken på en uppvisning i ljudkonst.

Att göra en skiva utan att egentligen spela ett enda helt sammansatt ackord och att spela en timme med helt okända låtar för en festivalpublik är två nya kontroversiella drag av The Bear Quartet. Ännu ett sådant skedde i fjol då man avböjde en grammisnominering. Den skara i publiken som följt bandet verkar inte direkt överraskade och verkar mer hedrade än irriterade över att bara få höra nytt material.

Låtlista v. 21 - Fortskaffningsmedel

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Tom Waits – Pony
En av världens vackraste röster hoppas att hans ponny ska ta honom hem.

Jonathan Richman – Since She Started To Ride
Ytterligare en sång om hästar.

Pixies – The Happening
För ett UFO är väl en sorts färdmedel?

Christopher Sander – Ett sjunkande skepp
Riktigt snyggt blir det när Sander illustrerar det sjunkande skeppet genom att efter två minuter och nitton sekunder låta sin egen röst för en stund sjunka rakt ner i ljudbilden.

Jesus and Mary Chain – The Living End
Även om låten inte hade handlat om att åka motorcykel så hade den varit en klassiker. Vilket ljud!


Jakob:

De Lyckliga Kompisarna - Gul Skateboard
Punknostalgi om en bräda på hjul.


Jannes Fenomenala Orkester – Idiot
Stadsjeepar är ett idiotiskt påfund.

Millencolin – Fox
Man tänker att han ska sjunga om en tjej, men så handlar det om en vespa, fyndigt värre.

Nationalteatern – Vi cyklar runt i världen
Från världens bästa barnskiva.

Eskalator – Tunnelbanetrubbel
En smockfull tunnelbana är ett helvete på jorden.


Anton:

Alf - Gröna Linjen
En tunnelbanefärd genom Stockholm.

Håkan Hellström - En vän med en bil
En låt som doftar sommar.

The Tallest Man on Earth - A Lions Heart
"There's a boy running downhill to the lowlands tonight / And he's catching the train to where he's heard you have been / He's a fool now among us, a dreamer within / Dreaming of you"

Billie The Vision And The Dancers - Summercat
Från albumet I Was So Unpopular In School and Now They're Giving Me This Beautiful Bicycle.

Weezer - Surf Wax America
En Weezer-klassiker från när de gjorde bra musik.

Veckans Skiva v. 21: Desaparecidos - Read Music / Speak Spanish

Som en kniv skär Conor Oberst med sin röst rakt in i själen. Som ett vulkanutbrott dånar de distade gitarrerna så att hela kroppen skakar. Det är ingen mardröm, det är Desaparecidos.

Conor Oberts är en av de mest produktiva artisterna inom indiepopen. Mest känd är han för sitt band Bright Eyes men de senaste två åren har han även släppt två skivor tillsammans med The Mystic Valley Band, samt en skiva med supergruppen Monsters Of Folk. Som femtonåring var Oberst med och bildade bandet Commander Venus tillsammans med bland annat Tim Kasher som senare startade bandet Cursive. Commander Venus spelade rockmusik med inslag av punk och emo och släppte två album, Do You Feel At Home? 1995 och The Uneventful Vacation (Spotify) 1997. Under tonåren spelade Oberst även trummor i bandet Park Ave. som släppte skivan When Jamie Went To London... We Broke Up (Spotify ) 1999.

Deaparecidos bildades 2001 mellan de två Bright Eyes-albumen Fevers and Mirrors och Lifted. Med Desaparecidos gjorde Oberst låtar som påminner om Commander Venus hårdhet och som ligger långt ifrån den indiefolkrock som han har blivit känd för. Oberst lämnade Desaparecidos 2002 för att satsa fullt ut på Bright Eyes som slog igenom på allvar 2005 i och med de två albumen I´m Wide Awake, It's Morning och Digital Ash In A Digital Urn.

Read Music/Speak Spanish spelades in under en vecka och man kan höra spontaniteten i musiken. Det är stundtals otight och stundtals en aning falskt men det går dock lätt att förlåta då det bidrar till en replokalskänsla som passar den distade och skitiga ljudbilden väldigt bra.

Skivan består av nio hänsynslösa låtar, en personlig favorit är det andra spåret Mañana som i sex åttondelstakt valsar fram likt skrikande gastar på bal. Ingen låt faller ur ramen och efter första låten vet man vad man kan vänta sig av de övriga spåren. Det är hårt, det är skitigt, det är energiskt och det är jäkligt bra.

Read Music/Speak Spanish på Spotify.

Intervju med Anna von Hausswolff

foto: Cora Hillebrand

Anna von Hausswolff är arkitektstudenten som har bytt ritbrädet mot pianot. Hon gjorde stor succé på Way Out West-festivalen förra året och den 5 maj i år släpptes hennes debutalbum Singing From The Grave som fått idel positiva recensioner. På lördag spelar hon på Siestafestivalen och med anledning av det har vi gjort en kort intervju med henne.


Din debutskiva har fått lysande recensioner, hur känns det? Vad ger din skiva dig för känslor?

Det känns skönt och roligt. Personligen så vart jag väldigt nöjd med skivan redan innan den släpptes eller fick recensioner. Jag hade inte kunnat göra den bättre helt enkelt, så nu kan jag lämna den bakom mig, spela ute och sedan börja spela in på nytt när tiden vill sig.

Man läser ofta att din spelning i Annedalskyrkan under Way Out West 2009 var något utöver det vanliga. Vad hände egentligen?

Hm. Gud sänkte sig ner, medan Djävulen sökte sig upp, och på mitten möttes de och skakade hand. Allt detta skedde i kyrkan.

Om några veckor gör du två spelningar i Paris, finns det något mål eller dröm att bli stor utanför Norden?

Självklart. Jag älskar att resa och möta nya människor. Men, jag känner ingen stress. Allt tar sin tid.

Hur går du tillväga när du skapar musik?

Lite olika. Men, det brukar alltid börja med ett tillstånd som upptar alla mina känslokanaler, och sedan sätter jag mig vid pianot så fort som möjligt och försöker få utlopp för det. Jag försöker göra känslan mer fysisk.

Kommer du göra fler låtar på svenska?

Jag har flera låtar på svenska, men jag har bara inte spelat dem. Det har inte funnits tillfälle för det. :) De är inte redo helt enkelt.

Vad har du för influenser?

Starka, bestämda men ödmjuka människor som genomsyras av sin passion till musiken och konsten.

Vad kan vi vänta av din spelning på Siesta, och vad har du för förväntningar?

Jag håller fortfarande på och förbereder mig mentalt inför spelningen så jag vet inte exakt vad som kommer hända eller vad som kommer spelas. Men, vad jag kan lova är ett starkt engagemang och en ambition att musiken som en pil ska fara ut bland publiken och träffa deras hjärtan. Om inte det händer, så tänker jag ha roligt i alla fall!


Lyssna på Anna von Hausswolffs debutalbum Singing From The Grave på Spotify.

Skivrecension: Bart & friends - Make You Blush

Hjärtat slår lite snabbare och det börjar klibba i handflatorna när höger hands pekfinger närmar sig play-knappen. Det här kan inte vara dåligt tänker hjärnan och skickar ut enderfiner i kroppen. Bakom skivan står delar av Australiens indiepopelit. Det handlar alltså om Australiens svar på Monsters Of Folk. När jag ser att Mark Monnone (The Lucksmiths), Louis Richter (Mid-State Orange och The Lucksmiths), Stanley Paulzen (Ruck Rover och Fred Astereo) samt Pam Berry (The Pines) backar upp Bart Cummings så får jag bråttom till stereon. När jag sedan ser att en man vid namn James Dean bidrar med melodica så blir det nästan för mycket. Till råga på ovanstående har skivan ett snyggt retroomslag och dess åtta låtar klockar in på drygt tolv minuter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Det är för bra för att vara sant. Sådana här konstellationer som låter bra på pappret faller ofta platt i praktiken. Summan av de olika delarna blir mindre än vad delarna var, var för sig.

Det är ingen dålig platta. Långt ifrån. Men den är platt, tråkig och har gjorts bättre. Tankarna dras till band som Berrys The Pines, svenska Nixon och färska Red Shoe Diaries. Och samtliga har gjort det här bättre. Klassisk indiepop med drag åt twee. Jag borde verkligen gilla det här. Men tyvärr lär det inte bli alltför ofta jag plockar fram den här skivan. Ser istället fram emot att höra nya alster från bandets olika medlemmar. Då lär hjärtat slå lite snabbare och händerna lär klibba. Men förhoppningsvis mynnar detta ut i att endorfiner sprider sig ut till mungipor och fötter och får mig att le och dansa. Så sker inte här.

Inför Siesta! 2010

Imorgon torsdag går starten för årets upplaga av Siestafestivalen i Hässleholm. Festivalen startade 2003 och besöktes då av 1200 personer som bland annat fick se The Ark, Christian Kjellvander och Marit Bergman. Sedan starten har man varje år vuxit och i år räknar man med en publiksiffra på över 10 000. Av de femtiotalet band som ska spelar i år har Popbrus valt ut fem som vi nu berättar lite mer om.

Built To Spill

Spelar på Siesta i egenskap av att vara Dinosaur Jr:s förband på deras pågående turné. Men de förtjänar bättre än så. Likt Dinosaur Jr spelar Built To Spill indierock, men till skillnad från föregångarna är deras musik vänare, mjukare. Doug Martschs röst virar sig genom de soldränkta gitarrerna likt sockervadd. Och tankarna förs till soliga dagar i en bil längs kusten. Likt ett Beach Boys från 90-talet, fast utan stämsången.

Lyssna på Built To Spill på Spotify.


Dinosaur Jr

Räkna med väggar av gitarrer, när J Mascis och hans mannar intar scenen i Hässleholm. Tillsammans med Pixies tog de nämligen tillbaka gitarrerna till indierocken och använde dem som soniska byggklossar i slutet av 80-talet. Bandet splittrades i slutet av förra millenniet, men återförenades tio år senare. Sedan dess har de släppt två högkvalitativa album.

Lyssna på Dinosaur Jr.s senaste skiva Farm på Spotify.


The Radio Dept

I och med debutplattan Lesser Matters 2003 visade svenskarna att de kunde göra skimrande vacker shoegaze-inspirerad indiepop. De är ett av skivbolaget Labradors starkast lysamde flaggskepp. Skivan innehöll guldkorn så som ”1995” och ”Where Damage Isn’t Already Done”. Bandet har under hela karriären utvecklat sitt sound, men alltid behållit kärnan. 2008 gick bandet och blev öppet politiska i och med låten ”Freddie and The Trojan Horse”, som kritiserar vår nuvarande statsminister. I våras släpptes deras senaste album: Clinging To A Scheme.

Lyssna på Clinging To A Scheme på Spotify.


Dead Prez

Gruppen Dead Prez består av Clayton Gavin (stic.man) och Mutulu Olugbala (M-1) som tillsammans gör hård hiphop, ofta med socialistiska texter mot rasism. Bandet bildades 1996 och släppte sitt första album Let's Get Free 2000. Förra året fick de Slottsskogen att gunga när de spelade på Way Out West, i år är det Hässleholms tur att gunga. Glöm den kommersialiserade hiphopen om stora bilar och pengar, Dead Prez handlar om något helt annat, de har något att säga.

Dead Prez på Spotify.


Anna von Hausswolff

Senare idag publiceras en intervju med Anna von Hausswolff här på Popbrus, missa inte det!

Länk här.




Alla band på Siesta! 2010 (länk)

Nya band till Way Out West

GP har idag gått ut med nyheten att fem nya band är bokade till sommarens Way Out West-festival. De stora namnen är Iggy Pop & the Stooges och The Soundtrack of Our Lives som ska spela med Göteborgs Symfoniker. Klart är även att Nicke Anderssons (från The Hellacopters) nya band Imperial State Electric kommer samt amerikanska Broken Bells och brittiska Mumford & Sons.

Artikel av GP.

[08:51] Bandsläppet finns nu på Way Out Wests hemsida.

Några skivsläpp som är på gång

Igår släpptes "Baby You're Blind". En Sjutumsvinyl av God Help The Girl. På sång hörs ingen mindre än Linnea Jönsson från Those Dancing Days. Detta är förmodligen det sista släppet från Stuart Murdochs (Belle & Sebastian) sidoprojekt. Men det sitter fint i väntan på att B&S ska släppa sitt comebackalbum i slutet av året.

Darren Hanlon är en förvaltare av den australiensiska popen och ett utmärkt exempel på att ensam man med gitarr faktiskt funkar ibland. Nu har han spelat in en ny skiva. Den heter I Will Love You At All och släpps den 16 juli HÄR. I samband med den nya skivan har Darren även fått sig ett amerikanskt skivkontrakt. Han är nu signad till Yep Roc, och delar därmed stall med bland annat Billy Bragg och Paul Weller. I USA släpps skivan i september.

På torsdag inleder Bear Quartet sin korta sommarturné på Siesta-festivalen i Hässleholm. Idag meddelar bandet att ett nytt album kommer att släppas till hösten. Uppföljaren till förra årets rosade 89 (som kvalade in på plats 22 på Popbrus lista över 2009 års bästa album) heter Monty Python. På bandets hemsida kan man förhandslyssna på fyra av låtarna.
Bandets sångare, Matti Alkberg, skriver så här om nya skivan:

”Ojojojoj vad den blir bra. Där är det inte mycket kompgitarrer. Tror jag och Jari spelar sammanlagt fyra hela ackord eller nåt. Resten är melodier, riff och rytmgrejer. De går in och ur varandra ... som alger, som spöken, som ålar genom lik på havets botten. Som om Missy Elliott verkligen va från Afrika samt en gnutta så som The Bear Quartet lät på deras första 4 album samt en viss inblandning av minimalmetal."

Jakobs Musikhörna v. 21: Jannes Fenomenala Orkester

Jag fick ett musiktips av en god vän för ett tag sen. En spotifylänk utan någon förvarning. Den leder till Jannes Fenomenala Orkester. De har en skiva som heter Det var en gång en Vincent van Gogh. Är det konstigt att man blir skeptisk? Jag slår iaf igång första låten på första skivan, Idiot heter den.

"Du har en stadsjeep,
tar den till jobbet,
sitter ensam i din bil i en bilkö
IDIOT!"

Denna fantastiska textrad framförs av tre sjungande kvinnor och kompas av en kontrabas av jazzig sort. På tio sekunder har bandet frälst mig totalt. Med cabaretaktigt jazzsväng som påminner om ett Eskalator utan baktakt.

Att ovan nämnda Det var en gång... är en konceptskiva om just Vincent van Gogh gör inte det hela sämre. För trots en ganska fånig idé så lyckas de göra storartad musik av det hela, allt i samma anda som första skivan.

Jannes Fenomenala Orkester på Spotify